”Darktown” av Thomas Mullen

Idag är det 6 november 2018. Det är mellanvalsår i USA, och idag är det dags för registrerade röstberättigade amerikaner att gå till valurnorna. Val till senaten och representanthuset. Ett val som förhoppningsvis kan ställa till det för Donald Trumps politik.
I söndagens DN läser jag Martin Gelins artikel om kampen för att få lov att registrera sig som väljare i Georgia. Den delstat som idag räknas som en av vågmästarna och där 90% av den afroameriakanska befolkningen är demokrater. Om de lyckas registrera sig. Artikeln berättar om hur vallokaler stängs av fabricerade anledningar. Hur samordnade transporter från områden utan egen vallokal stoppas av vita polismän och beordras att vända om. Hur vita poliser går till svarta stadsdelar och knackar på hos registrerade väljare och öppnar dom inte dörren stryks de från vallistorna. Om hur tjänstemännen som registrerar krånglar med alla medel byråkratin tillåter, och låter bindestreck avgöra om en röstberättigad människa ska få lov att praktisera sin demokratiska rätt. Det känns som en helt annan tid. Men det är nu.

I kölvattnet av detta har jag läst Thomas Mullens detektivroman ”Darktown”. Den utspelar sig 1948 i Atlanta, Georgia, och är vad jag förstått en fiktiv berättelse om en reell tid.

Det har beslutats att tillsättas en svart poliskår. Endast åtta man rekryteras och med förhoppning om att ta första steget att forma en ny tid, träder de in i en vardag med uniform men utan egna rättigheter, och det är dessa mannar och deras yrkesvardag som är bokens utgångspunkt. De får inte nyttja polisens bilar, får inte vara beväpnade, får inte arrestera vita misstänkta, får inte vistas på polisstationen, utan tilldelas en källarlokal i en egen del av staden. Deras befäl är ett obekvämt omplaceringsfall. Inom kollegiet finns en pott med pengar som kommer tillfalla den som lyckas få en av de nya killarna knäppt.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

På ena sidan tågrälsen ligger det vita grannskapet med sina fina villor och fräscha gator. På andra sidan ligger Darktown. Här bor nästan bara afroamerikaner. Det är inte därför stadsdelen kallas Darktown, utan det handlar om att den är nedsliten, eftersatt, och här saknas stabil elektricitet varpå merparten av kvarteren ligger försjunkna i mörker efter solens nedgång. Här är de fattigare kvarteren. Och det är den stadsdelen den svarta polispatrullen sätts att bevaka.

En kväll krockar en bil, som körs av den fd polismannen Underhill, med en av stadsdelens få fungerande lyktstolpar. Han smiter från olycksplatsen, eftersom de svarta polismännen inte får lov att arrestera honom eftersom han är vit. Vid sin sida har han en ung svart kvinna i gul klänning. Några dagar senare hittas den unga kvinnan död. Skjuten i hjärtat, och kroppen dumpad på en avfallshög.

De enda som tycks intressera sig för att få tag på hennes mördare är polismännen Boggs och Smith, och det verkar definitivt inte vara någon som är intresserad av att spåra upp och höra Underhill, som visar sig vara den siste som såg henne i livet. Naturligtvis får de inte leda egna utredningar, och obehaget slår emot en från sidorna när de informeras av sitt befäl att flickans pappa erkänt mordet på sin dotter. Vi närmare granskning har han misshandlats tills han erkänt, men det är ingenting Boggs och hans kollegor kan lyfta. De har fel färg på sin hud för att kunna ifrågasätta hur förhöret gått till.

Vändningen kommer när den unge vite polismannen Rakestraw börjar ifrågasätta sin äldre kollegas beteende och på egen hand bistår Boggs och Smith i deras otillåtna interna utredning.

Den vardag som målas upp är våldsam och orättvis, och kantas av korruption och missbrukad makt. Vi rör oss mellan smuggling, bordeller, en privat polisstyrka av avskedade fd poliser, politisk smutskastning, en incestuös affär, mordbrand, en korrupt polismakt. Mitt i detta står unga poliser med hög moral som försöker göra det enda rätta i ett samhälle som helst vill se dom dö. Och som inte vill att sanningen ska avslöjas om mordet på en ung svart kvinna, för hennes gärningsman är vit och mutad och en lojal allierad.

Mullen har skrivit en komplex historia som blottlägger den rasistiska södern i all sin osmakliga människofientlighet.

Mullen har också skrivit en stundtals spännande historia, men detektivhistorien riskerar att drunkna i den våldsamma rasism som fyller sidorna. Det gör inte boken dålig. Absolut inte. Men har man tänkt sig en traditionell deckare ska man välja en annan historia. Mullens berättelse är mer en berättelse om ett förtryckande samhälle. Gång på gång ställs huvudkaraktärerna i valet mellan att slåss för rättvisan, eller att helt enkelt greppa halmstrået att få en leva en liten stund i någon form av normalitet – för de kan inte få båda.

Om en liten stund stänger vallokalerna i USA. CNN’s valvaka rullar på teven. Jag påminns att berättelsen speglar både ett samhälle som var – och ett samhälle som i allra högsta grad fortfarande är. Det är än mer skrämmande.

”Darktown av Thomas Mullen är utgiven 2018 av Historiska Media.
Finns som ljudbok inläst av Björn Bengtsson, utgiven 2018 av Historiska Media.

”Guardians of the Galaxy”

(Bild lånad från Marvels hemsida)

Peter Quill föddes som son till en ung kvinna på en gård i amerikanska mellanvästern, och en stilig stjärnkrigare från yttre rymden som kraschade sitt rymdskepp i hennes trädgård. Deras kärleksbarn. När rymdskeppet var reparerat lämnade rymdmannen jorden för att aldrig återvända. Att han också kom att lämna sitt barn visste ingen av dom vid avskedet.

Där kunde historien slutat.

Om det inte var för den ödesdigra dagen ett annat rymdskepp landade och lönnmördare, utsända för att döda och söka efter Peters pappa och hans tillhörigheter, dödar Peters mamma. Den lille pojken svär att hämnas och när han söker igenom huset finner han föremål pappa efterlämnat, undangömda i en låda i garderoben, bl a ett vapen. Peter svär att bli rymdkadett och utforska okända planeter – och finna sin mammas mördare.

Peter kommer att bo på diverse internatskolor, och han når småningom sin dröm om rymden, men inte på det sätt han själv hoppats på. Hans hetsiga temperament ställer till det, och den dagen han axlar rollen av sitt alter ego ”Star-Lord”, är det som smugglare i universums utkanter av rumsrenhet.
Det här är en version av hur Peter Quill finner sin motivation och sin längtan efter rymden. Den här versionen finns med i seriesamlingen jag läst, men också en annan, snarlik. I TellTales härliga TV-spelsvariant dör Peters mamma, när han själv är tonåring, en smärtsam sjukdomsperiod där längtan till stjärnorna och det okända där bakom är en fascination de båda delar. I filmatiseringen ”Guardians of the Galaxy vol 2” finns också mammans död med, men där återvänder pappan och söker upp sin son, med en uppgörelse dem emellan som följd.

Oavsett i vilken variant man möter Peter Quills barndom så är separationen från mamman ett oerhört smärtsamt minne och ett öppet sår. Star-Lords signum är den walkman han bär i bältet, och det enda kassettband han spelar är ett blandband han fått av sin mamma. Ett underbart soundtrack (där bl a Björn Skifs återfinns med ”Hooked on a feeling”), och ett återkommande tema.

(Bild lånad från imdb.com)

Peter Quill kommer under sina rymdresor i kontakt med ett antal udda figurer, och tillsammans kommer de att bilda ”Guardians of the Galaxy”. Gamora med sin gröna hud, styvdotter till ärkeskurken Thanos, och syster till Nebula (blå hud) är historiernas kärlekstema. Peter och Gamora tassar runt varann ljusår efter ljusår…Har svårt att komma till skott. Den muskulösa hjälten Dax the Destroyer är en krigsmaskin med ett stort hjärta (även han grön) som söker hämnas sin dotters och sin hustrus död. Humanioden och trädvarelsen Groot (från planeten Groot, och som bara talar Groot) har vunnit mångas hjärtan under den tid serien producerats, och i den här antologin får vi återse honom i hans allra första framträdande. Då var han varken finlemmad (fingrenad?) eller särskilt trevlig – mer en förödande kraft. Kontrast till den lilla krukväxt, det tonåriga ungträdet, det kloka gamla urträdet som säger sitt ”I am Groot” med omväxlande eftertänksam vishet, omväxlande busigt småretande, omväxlande stor kärlek. Groot har alltid en extra gren att kramas med för den som behöver tröst, och som soldat är han listig och modig, där de andra ofta står handfallna eller grälar om korkade beslut. Och min personliga favorit; den snabbkäftade, vapenstinna tvättbjörnen Rocky Raccoon, som rymt från en forskningsstation på en planet där han experimenterats på, mist sin älskade – men också vunnit dom egenskaper som gör honom till den framgångsrika soldat och mekaniker han är i dag. Rocky är en sorgesam figur, alltid en snabb replik på lager, en lojal kamrat – lite av gängets sammanhållande länk, men också djupt tragisk med en bottenlös sorg, stora känslor i allt och mycket humör. Ingen är så snarstucken, och ingen kan sura som Rocket.

Guradians of the Galaxy – ett namn dom gett sig själva, är ett udda gäng. Kanske är det därför jag är så förtjust i dom. Universums avarter, som brottas mer med att komma överens sinsemellan än att faktiskt utföra stordåd för universums räkning. Ett gäng trasiga soldater som håller ihop i vått och torrt – förutom när de inte gör det. Som vill bana väg med universums allra bästa för ögonen, men som ständigt tar genvägar över den kriminella refugen. Som grälar, super, surar – och älskar med samma passion.

De första serierna med våra vänner (och då kände dom inte varandra) kom under 1960-talet, och sedan korsades deras vägar via olika karaktärer i Marvels universum, innan de till slut kom sig samman som Guardians of the Galaxy. De första serierna med universums beskyddare använda namnet, men bestod inte alls av de fem som vi kommit att känna under senare år. Star-Lord berättade om sin barndom och sin längtan efter hämnd i en serie 1976, men det skulle dröja ända till 2008 innan Marvel tog upp namnet Guardians of the Galaxy och fyllde medlemsplatserna med Peter Quill, Gamora, Drax, Groot och Rocket.

(Bild lånad från Marvels hemsida)

Två lyckade egna filmer, gästspel i Avengers, TV-spel och Funko POP’s har hjälpt till att skapa en plats för Guardians i Marvels universum. Idag ges serien ut regelbundet plus temaalbum med de olika karaktärerna.
Albumet jag läst är en promenad nedför memory lane. Gamla och nya serier varvas med artiklar och omslag för att berätta historien om Guardians of the Galaxy och deras fem medlemmar. En väldigt underhållande tillbakablick! Rekommenderas för den som önskar få en lite bredare introduktion till Guardians, och som uppskattar charmen med 60-70-talens science-fictionserier.


”Marvel Platinum The Definitive Guardians of the Galaxy Reloaded” utgiven av Marvel 2017

”Tuffa Gänget Zombiekattattack” av Aaron Blabey

Fjärde delen om Tuffa Gänget var värd att vänta på. Aaron Blabey är bra på att skapa förväntan inför fortsättningen. När vi skiljdes åt från våra vänner senast så var de under direkt hot från en stor mängd livsfarliga kattungar och Doktor Marmelad – det galna marsvinet – skulle sätta sin plan om världsherravälde i verket.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Tuffa Gänget leds av herr Varg. Han är bekymrad över att Tuffa Gänget har en alldeles för tuff attityd. Han vill att gänget ska ändra framtoning och profilera sig utifrån goda gärningar. Idén är fin, men det går inte alltid så bra. En i grunden god tanke kan fortfarande slå illa mot någon annan, och ofta slutar gruppens goda intentioner med dåligt samvete över någon stackare de missade i planen. Herr Piraya, herr Orm och herr Haj kämpar en del med sina godhjärtade sidor. Godheten kommer sig liksom inte så naturligt… Herr Haj nyttjar ofta sin förklädnadsgarderob vilket hjälper under stundom. Herr Orm har mest bekymmer med sin hunger. Spindeln Beno är med som lite av en konsult, men är inte ordinarie medlem av gänget. I slutet av del tre introducerades agent Räv och hon är med även nu i fjärde delen. Herr Varg är lika förälskad och har samma tafatta tunghäfta.

När del tre slutade så höll gänget på att stormas av en massiv hord av zombiekattungar, allt medan Doktor Marmelad smet iväg. När vi träffar dom igen så delar dom på sig. En del av gruppen följer efter Marmelad till en söderhavsö för att stoppa hans vidare planer, medan den andra delen av gruppen ska stoppa zombiekattungarna. Första steget för att lyckas blir att finna ett botemedel mot zombieviruset och i och med det så introduceras vi för bokens härligaste karaktär: Gammelmormor. Hon är en klok gammal gumma ute i träskmarkerna, råkar vara alligator och har träskets i särklass coolaste långtradare.

Men som vi vant oss vid så är det inte så enkelt som att bota de kattungar som redan är zombier – doktor Marmelad har förberett en hel mängd oanvänt zombievirus på annan plats. Precis som alltid så lämnas vi med andan i halsen och en rejäl cliffhanger – med doktor Marmelad i en raket på väg till månen.

Det är inte texten som bär de här historierna. Det är korta seriebubblor och merparten av storyn ligger i bilderna. Men det är tokroligt och skojfriskt och spännande – och en bra inkörsport för nybörjarläsaren eller för hejdlös högläsning tillsammans! Gudsonen som är 6 år älskar dom och skrattar högt när han och hans mamma läser tillsammans. Kommer definitivt vara böcker han återvänder till när det är dags att utforska bokstäver!

”Tuffa Gänget och zombiekattattack” av Aaron Blabey, utgiven av Alfabeta 2018.

”Över gränsen” av Val McDermid

Karen Pirie jobbar på avdelningen för ”kalla fall” dvs brott där ingen gärningsman kunnat spåras och fällas. Det är en liten avdelning i Edinburgh i Skottland, och till sin hjälp har Karen nu endast en kollega. Hon är dessutom mitt i en personlig tragedi och sörjer sin livskamrat och tidigare kollega som dödats i tjänsten för några månader sedan. Sömnlösheten driver henne ut på långa promenader på stadens gator under nätterna. Det är upptakten till Val McDermids nya kriminalroman om Karen Pirie.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Via ett blodprov som tagits i samband med en bilolycka, där föraren av en stulen Landrover är en ung kille på fyllan, får man en träff i DNA-registret och plötsligt är ett 20 år gammalt ouppklarat sexmord aktuellt igen. Killen själv är för ung, men det är en familjär träff, dvs en nära manlig släkting, troligtvis pojkens pappa, som är gärningsmannen.

Naturligtvis är det inte så enkelt.

Parallellt med den utredningen finns det frågetecken kring en man som nyss avlidit och blivit funnen på en parkbänk. Initialt ser det ut som ett självmord och många vittnar om att mannen i perioder mått väldigt dåligt. Han har pratat om att vara något tystat på spåren och han har aldrig kommit över sin mammas tragiska död – pubskvallret går varmt. När Karen nystar lite i fallet inser hon att mannens mamma omkom i en flygplanssprängning. Hon flög tillsammans med en omstridd politiker och IRA skylldes för bombdådet trots att de aldrig tagit på sig attentatet, och trots att bomben som använts var av helt annat slag än IRA brukat använda tidigare. Karen börjar fundera över alternativ. Tänk om bomben inte var menad åt politikern, utan åt mamman? Och tänk om mannen på bänken, hennes son, faktiskt kommit något på spåren och blivit mördad för att tystas? 

Här tar det fart. Två parallella utredningar, ett engagemang i att finna sysselsättning för en grupp syriska flyktingar som Karen lär känna under sina nattliga strövtåg, och sorgen som ligger som en kall våt filt över hela Karens liv just nu. Ljusglimtar finns i glädjen över att kunna hjälpa de utsatta flyktingarna, och i att återse en gammal klasskamrat som nu flyttat tillbaka till hemstaden. Men visst är det tungsinne över Karens liv i den här boken. Inte bara via de tragiska livsöden som nystas upp i utredningarna.

Jag är väldigt förtjust i Val McDermids deckare. Det är egentligen de enda böcker i den genren som jag fortfarande läser. Jag var en riktig deckarfantast förr, men det har tonat av rejält. Tycker mycket går på repeat. Dels tycker jag om hennes karaktärer. Trasiga komplexa individer som inte alltid är så enkla att tycka om – men fascineras av. Och när Karen går loss i lite privatspaning så finns ingen skämskudde stor nog för att hantera hur pinsam hon blir. Samtidigt inponerande smart att hitta vägar för DNA-analys av bevis som tillförskansats på tveksam väg. Dels tycker jag om den underfundiga tonen. Mellan dialogdrivna scener och text som för historien framåt, förklarar svårigheter, berättar samband etc så finns det små stycken där texten antar en mer förtrolig karaktär. En underfundig personlig ton. Lite som en kompis som ska berätta något för en. Ibland är det bara ett par rader, ett illa dolt skämt om Donald Trump, ibland tillåter hon sig att breda ut sina resonemang. Metareflekterar över sin story och sin huvudperson. Men det är som charmiga stickrepliker. Dom får en som läsare att slappna av. Man blir invaggad i säkerhet innan spänningen tar fart igen.

McDermids böcker är alltid väldigt faktaspäckade och tydligt samhällsengagerade. Man känner alltid att man lär sig något. Den här gången kring bl a adoptionsjuridik och veterinärmedicin. Sidohistorien om de syriska flyktingarna blir också ett inlägg i debatten om hur Storbritannien tar hand om de flyktingar man tar emot; bristen på möjliga sysselsättningar och en knäckande väntan. Det finns sätt att kringgå bestämmelserna, t ex via olika former av volontärarbete som kan nyttjas för meningsskapande verksamheter för flyktingarna själva, vilket boken ger ett gott exempel på. Mansgrisiga chefer får också sina slängar, och kombinationen klass och kön är ofta närvarande med en stor dos humor.

Böckerna om Karen Pirie är inte heller så blodiga som t ex serien om Carol Jordan och Tony Hill. Det är framförallt dom jag läst tidigare. Där finns kallblodiga massmördare i hennes gärningsmannagalleri som fortfarande ger mardrömmar flera år efter man läst böckerna. Jacko Vance, till exempel. Tror ett av skälen till att jag tröttnade på att läsa deckare var just att många blir så obeskrivligt blodiga och bestialiska nuförtiden. Man gottar sig i köttiga, massakrerande detaljer i så sjuka sammanhang som möjligt, så man framkallar mer illamående än rädsla hos sin läsare. Det är tröttsamt. Det är den kittlande spänningen man vill ha. I alla fall jag. Den knarrande trappan, skuggorna som kommer närmare… Klassisk noir.

Summa summarum så är Val McDermid en garant för spänning, och vill man slippa det alltför blodiga så är kalla fall och Karen Pirie ett bra val!


”Över Gränsen” av Val McDermid är utgiven 2018 av Alfabeta Bokförlag. (”Out of Bounds” publ 2017)

”Tiden är inte oskyldig” av Theodor Kallifatides

När Theodor Kallifatides debuterar 1969 med diktsamlingen ”Minnet i exil” har han levt i Sverige bara några få år. I flertalet intervjuer har vi kunnat läsa om ynglingen som bestämmer sig för att emigrera till det kalla landet i norr i fascination för språket. Hur nattjobb som diskare och portier, ihop med läsning av Strindberg tränar honom i språket han ska komma att erövra, vid sidan av universitetsstudier som småningom leder till lärarjobb i praktisk filosofi.

När debuten ges ut är det dikter på svenska, med ord som förmedlar smärtan, längtan i att leva i ett land som söker återhämta sig från krig och konflikt.

Via romanen ”Utlänningar” följs diktsamlingen upp med ytterligare en; ”Tiden är inte oskyldig” som ges ut 1971.

I den senare finns inga skiljetecken, språkets öppenhet får ta plats – luftigheten. Dikterna andas av en annan frihet än i debuten. Jag lockas läsa om samma strofer flera gånger, och möter varje gång nya nyanser, nya förnimmelser - och landar gott. Där ”Minnet i exil” var sorgtyngd och stundtals bunden, är ”Tiden är inte oskyldig” mer reflekterande. Den är mer personlig. ”Minnet i exil” är fokuserad till landet, familjen, rollen i konflikten, inbördeskriget, men här landar Kallifatides in i relationen, de egna känslorna, det privata, den egna sfären – inte bara i relation till landet, etniciteten, samhället, utan hur han bottnar i sig själv, i sina relationer, sin syn på sig själv.

Jag har läst Kallifatides lite då och då, utan någon inbördes ordning – det som kommit i min väg för stunden. Produktionen är omfattande och varierad. Dikter, romaner och deckare. Mycket om hemlandet Grekland, om emigrantrollen, men också om kärleken. Jag har alltid tyckt om det jag läst. Fascinerats.

När jag fick en stroke i våras och mina ögon och min koncentration inte längre lydde min läshunger, bestämde jag mig för att ta tag i Kallifatides författarskap och precis som han erövrade det svenska språket, skulle jag återerövra min läsning. Så jag satte igång att läsa Kallifatides böcker i kronologisk ordning. För att uppleva hans språk växa, i takt med att min läsförmåga skulle utvecklas och lässtyrkan öka.

Det är en fantastisk resa att befinna sig på. Jag är glad för mitt beslut. Att följa ett författarskap på det viset är en speciell upplevelse och något jag verkligen rekommenderar att göra.

Jag har läst annat mellan varven. Så kommer nog ta året innan jag är klar. Kommer inte heller skriva om alla. Men vissa. Dom som blir speciella. Jag är ingen van läsare av poesi, men det här har jag tyckt om. Debuten var svår att få tag på, men ”Tiden är inte oskyldig” har jag i min hand och kommer med varsamhet lägga på en lättillgänglig plats i min hylla – för den vill jag enkelt kunna plocka fram och läsa om lite här och lite var.

"Minnet i exil" utgiven 1969
"Utlänningar" utgiven 1970
"Tiden är inte oskyldig" utgiven 1971

”Herr Arnes Penningar” av Selma Lagerlöf

Som barnfödd i Kungälvstrakten, och med mosters svärmor som idog kyrkobesökare i Solberga kyrka så lärde jag känna berättelsen om herr Arne långt innan jag ens visste att han var en karaktär i en spökhistoria. Många var de tillfällen då Alva pekade ut hans namn på tavlan med förteckningen över de präster som tjänat i församlingen.

På högstadiet var vi tvingade att läsa ”Herr Arnes penningar”. Jag hade inte upptäckt storheten hos Selma ännu, och plöjde pliktskyldigt den tunna volymen. Enda jag minns är en jakt över isen.

Som vuxen har jag kommit att älska Selmas berättelser. Speciellt hennes spökhistorier, hennes berättelser med övernaturlig inblandning. Vilket faktiskt är det stora flertalet. ”Tjänsteanden” är en absolut favorit.

Så var det den där herr Arne då….Kände att jag kanske skulle ge honom en ny chans. På Storytel hittade jag en inläsning av Stig Torstensson, en värmländsk skådespelare som lämnat oss alltför tidigt. På brett värmlandsmål lotsar han mig igenom historien om den fattige fiskmånglaren Torarin från Marstrand som får kvällsvard i prästgården i Solberga på sen hemväg. Herr Arne är känd för sin rikedom och nog undrar Torarin hur mycket kistan innehåller när han sitter till bords. Det är sent 1500-tal och vintern i Bohuslän är bister och grym. Torarin ger sig vidare, till ett gästabud dit han lovat sig, men sent på natten kommer han tillbaka till prästgården med andan i halsen då gården stuckits i brand. På gästabudet har en bekant berättat om tre långväga gesäller som frågat sig för om herr Arnes penningar och slipat sina knivar vid bordet. När Torarin kommer till prästgården är husbondsfolk och tjänarna alla innebrända, men herr Arnes fosterdotter Elsalill har överlevt och kan berätta att det är mordbrand. Ett band med skotska soldater har rövat herr Arnes kista, dödat herr Arne och stuckit gården i brand. Elsalill gömde sig och lyckades således undkomma. Torarin tar henne med sig till Marstrand.

(Bild lånad från Storytel.se)

Elsalill finner sig tillrätta hos Torarin, men tanken på herr Arnes baneman lämnar henne ingen ro. Hon möter en skotte, sir Archie, som är strandad på Marstrand i väntan på att isen ska spricka upp. Elsalill är förälskad och när Archie ber henne följa honom till Skottland säger hon ja. På natten hemsöks Elsalill av sin döda syster som påminner henne om mannen hon såg mörda herr Arne, och får henne öppna ögonen och inse att det var Archie hon såg.
I en plan att fängsla mördarna innan de kan lämna Marstrands hamninlopp, förstår Archie och hans kumpaner att de är avslöjade och de tar Elsalill till fånga och flyr Marstrand. De hinns upp ute vid issprickningen och kan fängslas för att ställas inför rätta för sina brott. Elsalill dör i tumultet.

Jag är så oerhört glad att jag läste om ”Herr Arnes Penningar”, och att jag hittade inläsningen med Stig Torstensson. Det här är underbart, vackert, sorgligt – och jag kommer snart lyssna på den igen.

"Herr Arnes penningar" gavs ut första gången 1904.
Ljudboken inläst av Stig Torstensson gavs ut av Bonnier audio 2008.

”The Walking Dead” vol 28, 29, 30

TV-serien börjar med två småstadspoliser i en bil. Rick Grimes framställs redan där som den samvetsgranna, moraliskt eftersträvansvärda ledare han sedan kommer att fortsätta vara serien igenom. Rick blir skjuten och svävar mellan liv och död på sjukhuset. Borta för världen.

En värld som förändras.

När Rick vaknar upp ur sin koma, stapplar han ur sängen och börjar leta sig runt på det tomma sjukhuset. Det finns ingen där. Bakom en reglad dörr, påmålad med ”Don’t open - Dead inside” hörs ljud, och seriens första ”jumpscare” är ett faktum när dörren plötsligt försöker pressas upp från insidan och sargade händer sträcks ut under skrik och ylanden.

Utanför sjukhuset möter Rick samma tomhet – men också sina första odöda. Hemma möter han ett tomt hus. Frun och sonen är inte längre kvar. När han upptäcker att fotografierna är nedtagna från väggen inser han att de flytt, inte dött, och Rick bestämmer sig för att leta efter dom. När första natten faller träffar han andra överlevande och får veta vad som skett under de veckor han legat i koma.

Världen har tagits över av zombierna. Ett ilsket virus sprider sig snabbt, vid bett och via sår, och de allra flesta människor har fallit offer för sjukdomen. Jaget upphör, kroppen slutar leva men reser sig ändå och jagar kött. Utan tanke, utan medvetande – bara instinkt. En grym, brutal instinkt att döda och äta.

Rick ger sig ut på vandring. Via polisstationen där han skaffar sig en gedigen vapenarsenal. Hittar en häst. Förflyttar sig i riktning mot svärföräldrarna dit han tror hustrun tagit sin tillflykt. Kommer till storstaden och träffar Glenn, en kille som funnit sin talang i att skaffa förnödenheter. I ett läger utanför staden har en grupp överlevare slagit sig samman och hjälper varandra. Bor i husbil och bilar. Där finner Rick sin fru och sin son – och sin gamla kollega. En kollega hustrun nu har en relation med och vars barn hon väntar. För alla trodde ju att Rick var död.

Ungefär här inser man som tittare att det här kommer att handla mycket mer om mellanmänskliga relationer än om zombier.

Nu går TV-serien in på sin nionde säsong. Jag har inte tittat sedan tredje, när Rick och hans vänner kom i kontakt med Guvernören. Istället gjorde jag mig nyfiken på TV-seriens förlaga – den tecknade serien med manus av Robert Kirkman, och fastnade med själ och hjärta.

Tecknad i svart tusch startar den ungefär där TV-serien startar. Rick vaknar upp på sjukhuset och världen är förändrad. De döda reser sig och söker levande kött. Att bli biten är detsamma som att dö, för smittan är snabb och går inte att stoppa. Som hans fru Lori säger: ”Det kommer aldrig bli som förr igen.”

Serien började tecknas 2003, och ges ut månadsvis. Jag köper de häftade album som samlar tidningen fem nummer i taget, och därmed kommer med ungefär två stycken per år. Image Comics har precis gett ut volym 30 av albumen, där Rick Grimes och hans vänner träffar på en stark kvinna som är ledare för en mycket stor samling överlevande och som valt en samhällsstruktur baserad på den gamla världens meriter: ditt yrke och din inkomstnivå före apokalypsen avgör din nuvarande samhällsklass, där de lägst meriterade arbetar för smulor och för de rikas försörjning. För Rick blir det ett galet påfund. Han som varit med och skapat en ny världsordning där alla hjälps åt, alla delar lika, alla arbetar tillsammans för det man har. Kändes som ett aktuellt tema när vi är mitt i efterspelet av valet och vi inte riktigt vet vad som kan komma att hända med den politiska makten i vårt land, och vilken ideologi som får bära sina medborgare de kommande fyra åren.

Serien och TV-serien följer varandra ganska väl. Av och till. Under några säsonger. Många scener saxas rakt av, andra är variationer, andra bärs av karaktärer som skapats för TV-serien eller tvärtom (som bröderna Merle och Daryl Dixon) Sedan drar de båda medierna åt olika håll, och där TV-serien nu kritiseras för att börja tunnas ut, där är den tecknade serien fortsatt stark i sin berättarröst.

Så mycket relationer, kärlek, hat, lojalitet, svek, ansvar, förtroenden, sökande, tvivel…. Zombierna finns där. Trasiga, hungriga – men de spelar ingen huvudroll. Det gör livet. Med villkoren så dragna till sin spets, med så få överlevande, så många förluster och sorger och smärta, så är varenda nyans så mycket starkare. Serien utforskar hur människor hanterar extrema situationer och hur de förändras av de erfarenheter de gör. Stundtals är man så berörd av smärtan och sorgen i teckningarna att man får lägga ifrån sig albumet och samla ihop sig för att orka fortsätta. Som när Lori dör och lämnar Rick och sonen Carl. Jag har aldrig upplevt mig så emotionellt påverkad av en tecknad serie som jag är av The Walking Dead. Inte ens när jag läste ”Maus” var klumpen i magen så stor.

Oavsett om man sett TV-serien eller inte, och oavsett om man tycker om den eller inte, så tycker jag man ska ge den tecknade serien en egen chans. För den är verkligen något helt annat. Det är en makalöst stark upplevelse som inte lämnar en oberörd. Och är man liksom jag lärare, så är det ett bra material att använda i undervisningen med sina elever. En fin källa till diskussioner om samexistens, familj, identitet. (Apart Förlag erbjuder en lärarhandledning för de första albumen, som finns att ladda ner från deras hemsida.)

The Walking Dead ges ut månadsvis av Image Comics, men samlas också i häftade volymer om fem tidningsnummer i taget. Finns nu 30 sådana volymer utgivna.
Svenska Apart Förlag ger ut översatta volymer och har precis släppt den 20:e.