”Gotham by Gaslight”

Vi känner så väl igen siluetten mot natthimlen. När mörkret är precis rätt, och gatljuset precis så där dämpat gult så kan man nästan förvänta sig att se de små svarta öronen avteckna sig i ljuset från den fulla månen.
Jag växte upp frälst på Kalle Anka, och kompisen läste mest Tintin och Lucky Luke. Bamse delade vi på och då och då slank det ner en Tom & Jerry, men Batman var en av de där man alltid såg i tidningshyllan men också alltid valde bort. Den stod oftast nära Agent X9 och Fantomen och Buster, och såg så där mörk och mystisk – och tråkig ut. Vi ville ha glada färger och glansigt papper, men Batman var svart och mörkblå. Inte vår tekopp. En sommar när jag var sisådär tio, så sände man den gamla 60-tals TV-serien med Batman och Robin på sommarlovsmorgon. Den tyckte jag om! Starka färger, pratbubble-slagsmål och snabba oneliners i dialogen. Jokern och Riddle och Robin klev in som något spännande och sakta började jag få en bild av det universum som är Bruce Waynes. Någonstans på kartan, granne med Ankeborg och farbror Joakims äventyr växte det fram en stadsdel som var Gotham.
Nu, som vuxen, ser jag kontinuerligt alla de nya Batmanfilmerna som görs. Har väldigt mycket åsikter om dem, men generellt så tilltalar de senare, mörkare mig mer än de lättsamma, tidigare. Men jag har svårt att hitta in i serierna. När jag besöker Science-Fiction Bokhandeln (vilket jag gör väldigt ofta) så ser jag de glassiga – fortfarande mörka – omslagen och de är fantasieggande, snygga, men fortfarande föga lockande. Däremot finner jag stort nöje i de tv-spel på marknaden där Batman spelar en huvudroll, dels de där Batman är huvudkaraktär men också Justice League-spelen, men framförallt Telltales episodspel där de val man som spelare gör påverkar hur fortsättningen blir. 

Men ”Gotham by Gaslight” lockade. Det finns en anakronistisk idé i den typen av berättelser som jag gillar. När man bryter den vanliga miljön och tiden och placerar in sina karaktärer och sin ramberättelse i en annan epok. Med story av Brian Augustyn och bilder av Mike Mignola, är ”Gotham by Gaslight” den första Elseworld-berättelsen, med staden och dess hjälte förflyttad till 1889.
När berättelsen tar sin början reser Bruce Wayne runt i Europa, och har till slut hamnat i Wien, där han studerar för Siegmund Freud. Bruce berättar för Freud om den återkommande dröm han har om mordet på sina föräldrar. Temat med Bruce Waynes mördade föräldrar känner vi igen som återkommande genom årens berättelser om Batman, både i serier och i filmer. Efter en tid hos Freud reser Bruce hem till Gotham och på hemväg träffar han på familjens gamle vän Jacob Packer. De slår följe tillbaka till Gotham. Väl hemma igen presenteras Bruce för en krass verklighet när han får information om de gäng som härjar i Gotham och den ökande kriminalitet som de ligger bakom. Han ikläder sig sitt alter ego Batman och påbörjar brottsbekämpningen i staden. Samtidigt inträffar ett mord på en kvinna, och förfarandet har skrämmande likheter med Jack the Ripper som härjat i London. När sedan ett brev från Jack dyker upp för att gäcka polisen är man säkra på sin sak: the Ripper har bytt London mot Gotham. I en okomplicerad värld ger sig polisen efter skurken och fångar in honom, men detta är Gotham så naturligtvis finner man en blodig kniv hos Bruce Wayne, arresterar honom för mord, anklagar honom för att vara Jack the Ripper – och Batman lyser med sin frånvaro. Naturligtvis. Föräldrarnas vän Jacob Packer kliver in som försvarsadvokat, men gör inte ett fantastiskt jobb, och Bruce Wayne döms till döden. Som alltid är det Alfred som fixar förutsättningarna för att vända skutan rätt igen. Batman avslöjar att den riktiga Ripper är familjens vän Jacob Packer som mördar kvinnor som påminner honom om Bruce Waynes mamma Martha. Han vill tysta skrattet när hon avvisade honom. Bruce Wayne frikänns, och Batman är tillbaka på Gothams gator.

Det här är en snyggt ihopsnickrad spekulation kring den eviga gåtan om Jack the Ripper. Det är kul med en annorlunda scen för brottet, men i grund och botten är det ett Batman-äventyr. Föga förvånande att den snabbt fick en filmatisering. Alla komponenterna finns där, för att bygga en klassisk Batman-episod. Småtrevligt och läsvärt!

”Män utan Kvinnor” av Haruki Murakami

Mitt första möte med Murakami var ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” och den stod på en hylla på personalrummet på skolan där jag arbetade då. Vår bibliotekarie hade för vana att ställa dit litteratur som hon trodde kunde inspirera personalen och jag blev fundersam över titeln. Jag lånade hem den över en helg och det jag trodde skulle bli en text om löpning kom att handla om skrivprocess – och den bilden stannade kvar. Bilden av en författare i blivande som springer kilometer efter kilometer, varje dag, ofta utmed stranden nära sitt hem. Oförtröttlig. Som foten sätts framför den andra, fogas ord till ord, byggs ramverket för en berättelse, fylls berättelsen med mening och känsla. Det är som en egen värld Murakami bygger upp. Stämningar, känslor, karaktärer som lever som i ett pussel, en fiktion.

(Bild från förlagets hemsida.)

När jag tar mig an ”Män utan kvinnor” knackar en lummig grönska på dörren. Det är en novellsamling, och jag kommer på mig själv med att tänka på den som korta löprundor i naturen. Omslaget är visserligen grönt, med en Kafkaesque skalbagge som påminner oss om Samsas transformation, men även de sju novellerna känns gröna. Jag brukar inte tänka i färger, men Murakami får mig till det. Observatören Murakami kommer till sin rätt. Han ser, insuper, känner, iakttar… Han är närvarande med sina karaktärer och uppmärksammar mig som läsare på varje nyans i deras beteende. Berättelserna har ett mjukt tempo, och ett drag av melankoli. Varje berättelse innehåller dessutom fler berättelser som alla centreras kring kvinnor. Novellens huvudperson blir historieberättare. Speciellt påtagligt i historien om kvinnan som en gång i veckan kommer till en man som aldrig lämnar sin lägenhet. Hon förser honom med förnödenheter, lagar mat åt honom och sedan har de sex. Efteråt berättar hon historier för honom, om sig själv, sina drömmar, sina minnen. Om den gången hon som förälskad skolelev tig sig in i huset där pojken hon älskade bodde. Hon rörde sig runt i hans rum, kände på hans saker, andades in hans doft i smutskläder, i sängkläder och stal med sig en penna som varit hans. Och om att vara nejonöga. Kafkas Samsa dyker också upp och möter kärleken i ett tomt och övergivet hus dit han får osannolikt besök. Stundtals skruvat, stundtals fantastik - alltid underhållande.
Jag är väldigt förtjust i Murakamis noveller och rekommenderar absolut boken.

"Män utan kvinnor" av Haruki Murakami, i översättning av Eiko & Yukiko Duke, utgiven av Norstedts förlag 2015.

”Armstrong – Den första musen på månen” av Torben Kuhlmann

De gryniga bilderna som kablades ut över världen och rösten som konstaterade: "That's one small step for man, one giant leap for mankind.". Neil Armstrong som ledde expeditionen till månen 1969 blev den första människan att gå på månens yta. Men var han den första levande varelsen? Inte enligt Torben Kuhlmanns nya bok.

(Bild från förlagets hemsida.)

Armstrong är en liten mus med en stor stjärnkikare. (När boken börjar har han ännu inget namn. Det får han först senare.) I sin kikare studerar han månens yta och månens cykler och han fascineras av skäran som blir tunnare och tunnare för varje natt, för att sedan vända och växa sig stor och rund igen. Han försöker presentera sin forskning för sina musvänner på klubben, men han får konkurrens av andra teorier: ”alla vet ju att månen är en ost!” En äldre mus hör på Armstrong och vet att han har rätt och vill hjälpa honom. Armstrong presenteras för mössens flyghistoria och Armstrong sätter sig vid ritbordet. Han gör besök på föreläsningar på NASA och lär sig mer om atmosfär och lufttryck och distans. Han börjar bygga sin rymdfarkost, han syr sin rymddräkt och gör en lång rad tester av utrustningen, (hos guldfisken, och med aluminiumfolie i rymddräkten) likväl som ett par provuppskjutningar som inte är så lyckosamma. Sakta men säkert växer Armstrongs övertygelse att han har vad som krävs för att genomföra en första expedition till månen och återvända med bevisen att månen inte alls är någon ost.
Men myndighetspersoner är Armstrong på spåren och de vill till varje pris få tag på den märkliga musen som håller på med något fuffens, och när Armstrong precis avslutat arbetet med den slutgiltiga raketen så hör han människor och hundar jaga uppför trappan. Armstrong flyr i sin raket, och männen står snopna kvar med en massa ritningar i miniformat. De tar ritningarna med sig, och det visar sig att Armstrong lyckats lösa det NASA själva inte kommit på ännu. Medan Armstrong utforskar månen och gläds över att få sina teorier bekräftade, jobbar NASA på att slutföra en raket och sända iväg en första expedition. Kort efter vår vän Armstrongs månpromenad tar Neil Armstrong sina första steg, men i skuggan av den amerikanska flaggan som sätts ner på månens yta, finns redan en stolt fana. Men en mycket mycket mindre. Och människorna som ankom till månen gav musen namnet Armstrong. Då var det ingen som ljög när de frågade vem som tagit det första steget på månen: ”Det gjorde Armstrong.”

Det här är en underbart söt liten historia, med fantastiska bilder. Stundtals påminner bildspråket mig om Shaun Tan, även om färgskalan är helt annorlunda. Det märks väl att Kuhlmann har ett stort intresse för teknik och rymdfart, och detaljerna är en fröjd för ögat. Man försjunker i bilderna och låter dom berätta historien vidare.

Det är saga, och på sitt sätt fylld med realism, precis så som fabler brukar vara, men jag kan ändå inte låta blir att tänka på den gamla stumfilmen ”Voyage Dans de la Lune”, den första science-fiction-filmen och gjord 1902. Längtan att utforska månen är samma som för den lilla musen, men ungefär där upphör likheterna, och man visste ju helt enkelt inte då - så man gissade. Kostymklädda män – väldigt många för en väldigt liten raket – reser till månen, andas luften, bekämpar månvarelser med gevär och paraply (dom dör i ett rökfyllt ’poff’). Och när man sedan reser hem så är det en av deltagarna som tar tag i snöret på raketens noskon och hoppar över kanten, drar med sig raketen och de faller tillsammans tillbaka ner till jorden. Alla överlever.

Det finns något charmigt romantiskt i den gamla stumfilmen, en bild av människans storhet, och det är nog den känslan som drabbar mig i berättelsen om musen Armstrong: att även en liten mus kan vilja förstå fysikens lagar och längta efter att utforska himlakroppar och återvända som en hjälte.


”Armstrong – Den första musen på månen” av Torben Kuhlmann
Utgiven 2016 av Lilla Piratförlaget

”Vi kommer snart hem igen” av Jessica Bab Bonde & Peter Bergting

Grafiska skildringar är en genre som jag uppskattar oerhört. Den grafiska romanen börjar bli ett etablerat grepp, men grafisk biografi gör också stora framsteg, och jag lyssnade med stort intresse på Thomas Arnroth och Mats Jonsson på Bokmässan i höstas som pratade just om hur det fungerar att teckna serier av sin livshistoria. Arnroth som är mitt i berättandet om sina tio år inom Livets Ord-rörelsen och Mats Jonsson som är aktuell med ”Nya Norrland” (båda kommer dyka upp här på bloggen på sikt). Marjane Satrapi ruskade om en hel värld med sin ”Persepolis” om uppväxten i Iran och den efterföljande filmen har bidragit stort till att etablera serier som berättarform även för allvarliga och emotionellt skakande ämnen. Vi har fått lära oss att tecknade serier är så oerhört mycket mer än Bamse och Lucky Luke. (Jag kommer småningom blogga om ”The Walking Dead”, en serie som i mitt tycke är outstanding när det gäller att hantera etik och mellanmänsklighet.)

På många sätt tror jag det var Art Spiegelman som satte tonen med sin ”Maus”. Berättelsen om hans fars upplevelser i koncentrationsläger i nazityskland. Nazisterna som strama, ondskefulla katter i sina svarta uniformer och judarna som möss, ständigt jagade, ständigt utsatta. Kampen för överlevnad. Sällan har svart tusch förmedlat så mycket känsla via pratbubblor och det är fortfarande en av de starkaste överlevandeskildringar jag läst.

(Bild från förlagets hemsida.)

Nu har Natur & Kultur gett ut en serieantologi för barn och ungdomar med sex överlevandeskildringar. Tobias Rawet och Emerich Roth är två av dom, och dem har jag själv haft möjlighet att träffa och direkt fått höra deras vittnesmål. Tobias, som liten pojke i Lodz, och hans berättelser om sin mamma och hur han gömdes i ghettot gjorde starkt intryck och samma känsla återkommer när jag nu tar del av hans berättelse i en annan form.

I min egen undervisning pratar vi mycket om styrkan i att våra ungdomar får till sig vittnesmål från människor som själva var barn eller tonåringar under Förintelsen och jag föredrar att använda den typen av vittnesmål närhelst jag kan. Det kommer ungdomarna närmare på något vis. Så jag tycker mycket om det grepp man tar till här och låter barns minnen av Förintelsen berättas för barn i en berättelseform som kanske kan tilltala barn och ungdomar, och göra det svåra mer greppbart när man kan luta sin förståelse mot både ord och bilder.

Ofta är vuxenvärlden så duktig på att låta bli att tillåta barn och ungdomar att ta del av svåra och hemska saker i ett tafatt försök att ”skydda” sina barn från det otäcka och grymma. För mig blir det väldigt fel. Här är jag väldigt influerad av Janusz Korczak i mitt sätt att tänka. För mig finns det egentligen ingen fråga som är för svår – det handlar helt om hur man berättar och vilka referensramar barnet har. Var och en har alltid möjlighet att kunna förstå utifrån sina egna förutsättningar. Självklart är det skillnad på att berätta för en 15-åring om Förintelsen och att berätta för en 8-åring, men det betyder inte att man ska låta bli att berätta för 8-åringen. Man måste bara vara noggrann med hur det sker och hur man hjälper barnet processa den information man lämnar. Här tycker jag den här boken håller en väldigt fin balans. Det är barndomsskildringar från ett Europa i krig, och snart kommer den grymma verkligheten och knackar på dörren och avbryter den barndomen väldigt abrupt, och man berättar om det utifrån hur Tobias, Emerich, Elisabeth, Selma, Susanna eller Livia som barn upplevde vad det var som hände. Barnets blick i centrum för händelsen. Inte den vuxna tillrättalagda versionen. Var det förvirrat och en onämnbar skräck så var det det, och man ger den skräcken ett ansikte genom välkomponerade bilder som ofta står utan pratbubblor eller förklarande texter – känslan får tala ostört. Sedan förklarar man vad som hände. Det blir väldigt mycket ren känsla. Rädslan att skiljas från föräldrar och syskon, övergivenheten, hungern, misshandeln, kölden, sjukdomarna berättas om, men också om befrielsen, det nya hoppet, första mötet med Sverige och att hitta styrkan att leva vidare. Trots allt.

Jag tycker om de stora kartorna på insidan av pärmarna, och jag tycker om uppslagsdelen längst bak där ord och begrepp och namn fördjupas med lite mer information. Sedan får jag påminna mig själv om att jag är en vuxen förläst lärare som plöjt många hyllmetrar sådan här litteratur, när jag tycker det är kortfattat och saknas massor av information, och påminna mig om att det faktiskt är barn som ska läsa den här och att man inte kan dränka dom i information. För väldigt många kommer den här boken vara det första mötet med det som kallas Förintelsen, och för det ändamålet är den alldeles alldeles utmärkt. Det är en väldigt angelägen bok som kan göra stor nytta. Jag hoppas den hittar in i många klassrum och till handen på många lärare, och att man inte räds att använda den även för lite yngre barn. Gärna i samband med samtal om flykt och krig och hat - och vad det betyder att vara del av en familj.

”Vi kommer snart hem igen” av Jessica Bab Bonde och illustrerad av Peter Bergting, utgiven av Natur & Kultur 2018.

”De dunkla butikernas gata” av Patrick Modiano

Den generaliserande – smått ironiserande – bilden av Patrick Modianos författarskap är att han skriver böcker där huvudpersonen vandrar runt i Paris och minns saker. Här bryter han det mönstret.

Huvudpersonen har minnesförlust.

Jag har samtalat med andra läsare av Modiano som följer berättelserna via en karta över Paris, som prickar in och känner sig hemma och minns egna strövtåg i samma kvarter – och den formen av återseende, med det egna Paris blir det huvudsakliga uttrycket i läsningen. Jag har aldrig varit i Paris, jag talar inte franska, har inte den blekaste aning om var i staden vi befinner oss – men jag njuter likafullt av Modianos fjärilslätta fotsteg genom textradernas prosa.

Vår följeslagare på den här promenaden vet inte vem han är. Längs promenadens stråk möter han någon som känner igen honom. Han får inte veta sitt namn, men han får en berättelse – och småningom ett foto – av flickan han var i sällskap med när de möttes senast. Ledtrådarna från mötet leder honom vidare och på den vägen följer vi honom – som en skattjakt. Från ledtråd till ledtråd, från gamla bekanta till äldre bekanta till främlingar till djupare relationer. Människorna och deras berättelser blir väven om hans eget liv, och allt eftersom vävens motiv framträder väver han in minnen, men vi vet aldrig om det är verkliga minnen eller om de skapas av fantasier eggade av ledtrådarna. Flickan är central, men också hennes man och vänner, några fotografier, ett hus, en by. Vi lämnar Paris under stora delar av berättelsen, men vi lämnar aldrig minnesstråken och den betydelse våra möten med andra har för att forma vilka är och vilka i blir. Ett gammalt citat från en ännu äldre tv-serie dyker upp under läsningen: ”När börjar man tro på den allmänna uppfattningen om sig själv”, och det blir talande för vår huvudpersons bild av vem han, vilken roll han spelat i flickans liv och de fantasiminnen han spelar upp för sig själv och kommer till ro i.

Det här är en tidig Modiano. Utgiven första gången på svenska redan 1980, och vi känner det i formen som är lösare, luftigare. Jag älskar hur Modianos texter är kompakta, doserade, avvägda – hur varje ord har sin speciella plats, sin roll, sin betydelse. Man läser Modiano långsamt, smakar på varje ord, bärs av varje mening. Man läser Modiano som man läser lyrik. Med pausering och eftertanke. Här öser han på i berättelsen på ett annat sätt. Kan man prata om att sträckläsa och plöja en Modiano, så är det här boken där man kan göra det – men det är inte oävet det heller! Bara annorlunda.

Rekommenderar den varmt till den som redan älskar Modianos texter. Mer tveksam om den är en bra introduktion till Modianos författarskap…. Tror man får svårare att förälska sig i hans senare texter om man möter den här först. Möjligtvis om man tar sig an hans författarskap i någon form av kronologi i syfte att följa hans utveckling – då kan det bli riktigt spännande!

”De dunkla butikernas gata” av Patrick Modiano, utgiven 2014 av Norstedts Förlag.

”Pestens År” av Magnus Västerbro

Ett brinnande krig i Europa, kungen på slagfältet, och rädslan för den fruktade pesten. Det är scenariot när vetenskapsjournalisten Magnus Västerbro tecknar sitt porträtt av en farsot som närapå halverade Stockholms befolkning.

(Bild från förlagets hemsida.)

Man mobiliserar snabbt försiktighetsåtgärder genom att stänga hamnen och försätta alla anlöpande fartyg i karantän, men en kapten tar sig i land och faller död ner på krogen samma kväll. Han har svarta märken på kroppen och förnuftet säger att pesten har anlänt till staden, men rädslan ställer sig i vägen och förnekelse tar överhanden och läkarvetenskapen i staden söker alla möjliga och omöjliga förklaringsmodeller. Till och med mannen som upplevt ett pestutbrott förut och själv överlevt smittan är svår att övertyga trots tunga bevis. Fallen blir fler och fler och till slut måste man inse att man har ett nytt pestutbrott att hantera. Trots det tar det flera månader; från sommar till sen höst innan man stänger staden helt, isolerar de smittade och ber till högre makter.

Västerbro bygger sin berättelse på flera olika källor, bland annat brev och dagböcker från människor som levde i staden och upplevde krisen. Att man får följa den lilla människans oro, hennes vardagssträvanden och förluster skapar en autenticitet i texten som gör den historiska redogörelsen spännande som en deckare.
Hur reagerar man på en farsot som tycks drabba alla och som ingen går säker för? För inte heller gör någon åtskillnad mellan fattig eller rik, adlig eller allmoge. Märkligt nog slår den med samma kraft oavsett social status och oavsett levnadsförhållanden. Det är också en intressant – och smått roande – inblick i sjuttonhundratalets medicinska vetenskap. Fascineras hur en trevande kunskap går hand i hand med religiositet som förklaringsmodell för det man inte vet. Har Gud övergett stockholmarna? Straffas dom? Hur man slutar med själaringning för varje enskilt dödsfall, för klockorna ringer oupphörligt och det gör människor oroliga och ängsliga, som om inte sjukdomen i sig är oroande nog. Istället ringer man för själarna i grupp: för de adliga klockan 10 och för resten klockan 11. Hur viktigt det är var man begravs, att statusen hålls i – även i en vardag där man kämpar mot klockan för att ens få undan liken från gatorna. Hur den nya straffsatsen innebär tjänstgöring som likbärare i pestsmittade kvarter där kroppar ska hämtas och begravas, vilket i praktiken blir en dödsdom för småbrott som hor och stöld.

Västerbro kopplar greppet direkt och han håller i det genom hela den sorgtyngda och fascinerande berättelsen om en epidemi som nära på halverade Stockholms befolkning och sedan spred sig ut över landet. Mycket, tänker jag, på grund av dålig disciplin kring karantän - man släppte ut människor som borde hållits kvar, och på grund av girighet: smittan spreds med löss och loppor och dessa fanns bland människors tillhörigheter, men man fixade inte att lämna sakerna utan snodde med sig de dödas tillhörigheter trots att man borde lämnat dom.

Det är en bok som får mig att reflektera en hel del kring våra moderna epidemier, och jag minns den stora skräck som spreds för fågelinfluensan för några år sedan. Tänker på Hans Roslings bok som jag läste i höstas som tar upp både ebola och kassavaförgiftning. Hur hela folkgrupper slås ut av en okänd bacill, hur viktig vår forskning är - och en del religiösa rörelsers tro på balansen i naturen, hur folket slås ut av nya farsoter för varje vi lyckas bota för att hålla kretsloppet mellan födelse och död intakt. Makten över liv och död finns hos vår himmelske fader, och inte hos oss människan.

Men det jag framförallt lär mig - och förfasas över - är att pesten inte heller är utrotad. Fortfarande dör människor i både böldpest och lungpest, även om antalet dödsfall är mycket lågt tack vare antibiotika som är ett effektivt botemedel. Det finns en känsla av skräck kring hela frågan om den här sjukdomen.

En lärorik djupdykning i en spännande del av vår historia som jag rekommenderar till alla med ett historiskt eller medicinskt intresse.

”Pestens år” av Magnus Västerbor, utgiven 2016 av Historiska Media.

”Det förlorade barnet” av Elena Ferrante.

I den avslutande delen av Neapelkvintetten – medelålder och åldrande – möter vi en Elena som tar för sig av livet på ett mer självklart vis än tidigare. Hon blir sin egen. I det blir hon också mer jämbördig med Lina, stundtals den som för deras relation.
Elena är framgångsrik och etablerad författare. Hon kämpar inte längre med nästa roman, utan skriver regelbundet och publiceras kontinuerligt. Hon fortsätter skriva artiklar i tidningarna. Linas dataföretag växer och hon är framgångsrik inom en bransch som inte intresserar Elena det minsta och därmed lägger sig mycket av hennes oro från barndomen där hon ständigt såg sig i skuggan av väninnan, ständigt befann sig i någon sorts missriktad konkurrens.

(Bild fr förlagets hemsida.)

Elena återvänder till Neapel, främst för att vara nära Nino, som hon fortfarande har en sorts relation med, men det är också en sorts uppgörelse med barndomen – att kunna återvända för att leva ett liv som är hennes eget. Under en period bor Lina och Elena grannar, och de får också varsin dotter under den tiden. Lina tar ett stort ansvar för flickorna och hjälper Elena en hel del med vardagspusslet medan hon skriver.
Under resans gång, genom skilsmässa, kärlekssorg, barnafödande och rättvisans intåg på gatorna i Elenas barndomskvarter, försvinner Linas dotter Tina. Lina hanterar det så som hon gjort med sorger under sitt liv: hon stänger av, och stänger in. Genom berättelsen blir det som vi anat genom hela de fyra delarna öppen information: Lina har skrivit kontinuerligt genom hela sitt liv. Elena vill veta vad som finns i texterna, men kan inte be att få läsa, kan inte ens sätta ord på att hon vet att dom finns, så Elena börjar själv skriva ner Linas historia, maskerad till berättelsen om deras gemensamma vänskap. Elena oroar sig för Linas reaktion när hon förstår att Elena lämnar ut hennes liv, men hon hinner inte få hantera den reaktionen – för Lina försvinner. Lika spårlöst som sin dotter.

Berättarrösten Elena låter oss ana att hon nu är en åldrande kvinna som ser slutet på sitt liv, och att berättelsen hon nedtecknat är den kvartett vi nu avslutat läsningen av.

Precis som de tidigare delarna har jag även denna gång lyssnat på boken som ljudbok, via Storytel. Hade det inte varit för Odile Nunes suveräna inläsning så hade jag inte stått ut. Jag dippar lite mot slutet och sista timmarna tangerar lyssningen Kalle Anka med sin dubblerade hastighet. Men jag är glad att jag har tagit mig igenom serien, och jag vill inte ha det ogjort. Bilden av det framväxande moderna Italien är bra, och karaktärsbygget är underhållande.

”Det förlorade barnet” av Elena Ferrante, del fyra i Neapelkvartetten: medelålder och åldrande. Utgiven 2017 på Norstedts Förlag.