Förväntan på en uppföljare kräver sin läsare.

Idag släpps ”Gileads döttrar” av Margaret Atwood, uppföljaren till ”Tjänarinnans berättelse”. I min värld så är det ett av höstens stora boksläpp. Margaret Atwood som författare håller generellt sett en hög nivå och hennes texter väcker det där pirret i magen som numera är ganska sällsynt hos mig.

För ett tag sedan dök det upp en fråga i mitt flöde på sociala medier, som handlade om tillgången till en fysisk bokhandel för oss som bor i lite mindre samhällen. Gärna av det lite äldre slaget, när en bokhandel var en bokhandel – inte en lek-och pysselaffär med bokavdelning. Det finns inte en enda bokhandel i hela min kommun. I grannkommunen finns en. En mindre variant av den där stora kedjAn. Det råkar vara kommunen där jag arbetar, så i nödfall går det an. Tack och lov har jag närheten till Göteborg och det enorma utbudet som en storstad ger, men det är sorgligt att man inte ska kunna gå in i en boklåda i sin egen hemstad.

Trots att jag läser så oerhört mycket så är det sällan jag hänger på låset vid releasedagen. Men idag kändes speciell och jag ville verkligen ha med mig Gileads Döttrar hem. Eftersom jag inte är född förrän 1977, så ljuger jag om jag påstår att väntat sedan 1985 på att få veta vad som händer Offred efter att skåpbilen kört iväg, men några år är det som dystopin funnits även i mitt medvetande.

Så jag kilade in i shoppinggallerian på lunchen och tog mig ner till bokhandeln och hade förväntat mig att boken skulle ligga där på ett bord i entrén. Det gjorde den inte. Jag spanade runt men såg den inte alls. Fick lite panik att den kanske sålt slut. Gick till kassan och frågade kvinnan som stod där: ”Margaret Atwoods nya?”
Hon tittade på mig helt oförstående. ”Ursäkta, vems nya?”
 ”Margaret A-T-W-O-O-D. Gileads döttrar. Den släpps idag.”
Hon flackade lite med blicken. Började leta i datorn. ”Nej……det ser inte ut som vi har den……Atwood, sa du? ….vi fick varor igår. Den fanns inte där. Kanske kommer i eftermiddag men det vet jag inte förrän vi packar upp. Kan du komma tillbaka senare?”

Hon visste inte att en av de mest efterfrågade uppföljarna släpps idag.
Hon visste inte vem Margaret Atwood är.
Hon jobbar i en bokhandel.

När jag kom tillbaka vid femtiden låg 5 ex i en trave bakom disken. Hon hade inte lagt ut dom. Men hon kände igen mig. Hon såg glad ut. Höll upp boken som en trofé.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag har hunnit skumma ett par recensioner under dagen. Jag plöjde DN’s härliga intervju med författarinnan under helgen. Jag har förgäves letat efter min nötta pocket med ”Handmaids tale” för att läsa om den lite snabbt, men än så länge inte hittat den. Kan ligga i Gustens kista…
Det verkar som om läsarna får se sina känslor lite blandade. Att berättelsen i sig är spännande, men att texten saknar den nerv och kompakta intensitet som Handmaids Tale har.
Jag är mest nyfiken på greppet med tre berättarröster – varav tant Lydia är en. Och jag lockas att se hur Atwood förhåller sig till TV-serien. Går hon den helt förbi, eller syr hon ihop den lite lagom sådär – så hon själv fortfarande behåller kontrollen över sin skapelse? Jag får återkomma.

När jag kommer hem har jag en pushnotis från Sveriges Radio att Statens Medieråds årliga undersökning kring ungas medievanor visar att bara 11% av våra 17-18-åringar läser dagligen. Siffran sjunker för varje år. Dygnet har ju bara tjugofyra timmar, säger mannen som intervjuas. Antyder att dom inte har tid. Att annat tar uppmärksamheten. Jag kan inte hjälpa det, utan undrar hur många procent som streamat säsong 3 av ”Handmaid’s Tale” i sommar?
Det går säkert att googla på. Men istället kryper jag upp i soffhörnet med ”Gileads döttrar”. Jag sätter inte ens på TV:n.

"Gileads Döttrar" av Margaret Atwood, publicerades av Norstedts Förlag idag, 10 september 2019.

Boken finns att köpa bl a på Bokus och AdLibris

Om en liten guidebok och Förintelseturism. ”Auschwitz 1940-1945 Guidebook through the museum” av Kazimierz Smolén

Förintelseturism.

Smaka på det ordet.

Det smakar illa. Men det är i högsta grad relevant.

Auschwitz var inte det enda lägret nazisterna inrättade. Långt ifrån.
Men det kom att bli det största.
Därmed har Auschwitz ett symbolvärde som är svårt för andra minnesplatser att mäta sig med.
Därför är Konzentrazionslager Auschwitz idag Auschwitz Museum. Bevarat för eftervärlden för att ingen ska glömma det som skett och det som kan ske igen.
Därför vallfärdar människor till den här platsen.
Och med en stor mängd människor på en plats så uppstår behov av en massa saker. En stor parkering för ett abnormt stort antal bussar från ett stort antal länder. Blomsteraffär, för människor som kommer hit vill ofta lämna en blomma, en krans, tända ett ljus. Matställen, för människor är på plats under många timmar och blir naturligtvis hungriga (men man får inte lov att varken äta eller dricka inne på lägerområdet). …och kissnödiga, så hela den stora administrativa byggnaden närmast vägen har blivit lite av ett besökscenter, med entré, guidebokning, bokhandel, kiosk och ett helt källarplan med toaletter.

Och tyvärr också behov av gedigna säkerhetskontroller. Tänk flygplats. (Det är många år sedan man kunde ta med sig sin ryggsäck in. Nu får eleverna stoppa block och penna i jackfickorna.)

Och så det där med bokhandel. Det finns fyra stycken. Plus en nätbokhandel. Och ett eget förlag. Precis, de böcker som säljs på Auschwitz Museum finns bara där. Det allra mesta är på polska. De engelska översättningarna är nästan lika många. Franska och tyska delar tredjeplatsen. Men det är alltså en så stor mängd svenska besökare på Auschwitz varje år att man finner det lönande att översätta de bäst säljande titlarna även till svenska. En stor del av förlagets utgivning finns i mitt bibliotek. Om vi säger så här: det är ungefär en miljon människor som besöker Auschwitz Museet varje år – tjejen i bokhandeln känner igen mig och hälsar på mig med namn och minns vad jag redan köpt.

Museet har ungefär 300 guider som tillsammans täcker in 19 olika språk. Kommer man som enskild besökare, speciellt under lågsäsong, så är det inga problem att vandra runt på museet själv, men kommer man med en grupp så måste man ha guide, och man får inte lov att guida själv. I nuläget är det så många inbokade grupper varje dag att man måste ha hörlurar på sig när man går runt, och guiden pratar i mikrofon. Du får räkna med att ha en annan grupp framför och en annan bakom, och hela tiden passeras av grupper i andra skeden av rundturen.

Ska vi vara petiga så omfattar museet två lägerplatser: Auschwitz Stammlager (det med tegelhus och skylten ”Arbeit Macht Frei”) och det jättelika Birkenau (förintelselägret där ett helt tåg kunde rulla in på en perrong inne i lägret). Ska vi vara ännu petigare så var det egentligen tre läger, för Buna werken / Monowitz var en fabrik i utkanten av Oswiecim, som köpte slavarbetskraft från Auschwitz och de fångarna sov över på plats. Av Monowitz finns idag ingenting kvar (men jag kan rekommendera hotellet som ligger mitt emot den gamla lägerplatsen.) Och ska vi vara ännu petigare så omfattar Auschwitz ungefär tio läger (beroende på hur man räknar) som alla ingick under samma ”styre” som Auschwitz. Tänk företagskoncern.

Lägerområdet är hyfsat intakt, men underhålls- och renoveringsarbeten görs fortlöpande för att det ska vara i skick att beses. Inne i husen, eller ”blocken”, finns fotografier, dokument, föremål i montrar som tillsammans berättar om lägrets verksamhet från starten till befrielsen. Berättar om den nazistiska idén och livet för fångarna. Berättar om de grymheter som begicks här, om det lidande fångarna fick utstå, om medicinska experiment, om tortyr. En vandring i ångest och död. Man ser fånguniformerna, man ser resväskorna, man ser glasögonen och benproteserna. Man ser håret. Man fotograferas under skylten.
Och sedan åker man hem.
Förintelseturism.

När lägret befriades på eftermiddagen den 27 januari 1945 var Kazimierz Smolén en av fångarna. Barnfödd i Oswiecim (staden nazisterna kom att kalla Auschwitz och därmed namnet på lägret) och politiskt aktiv, så var han en av de första att fängslas, och en av få att överleva hela den tid lägret var i bruk. Han fick en nyckelroll kring planeringen av vad som sedan skulle ske med platsen och blev också museets första chef. Befrielsedagen, den 27 januari, högtidlighålls som Förintelsens minnesdag. Det är en ödets ironi att Kazimierz Smolén somnade in den 27 januari, för några år sedan.

Hans son Wojciech är en kär vän och kollega som hjälpt mig och mina elever tillrätta under alla de år jag gjort resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. Vi har ofta diskuterat begreppet ”Förintelseturism”, och dess fördelar och nackdelar. Det ligger i ordets natur att fokusera på exploateringen av platsen. Samtidigt innebär det att människor besöker, tar in, delar med sig, minns. Kombinationen av orden framställer det som något negativt, vilket det är om det sker respektlöst. Resultatet av begreppet är desto viktigare. Det handlar om att sprida kunskap. Och oavsett hur man ser på den här platsen, på vad den har blivit – så handlar fokus om att sprida kunskap om nazisternas folkmord och att minnas offren som de individer de var.

En vanlig rutt på museet tar dig genom grinden/under skylten, förbi köket (utan att nämna att huset mitt emot var lägrets bordell), genom rummen i block 4, 5, 6, gården mellan block 10 och 11 (plats för arkebusering), genom block 11 (fängelset med diverse tortyrceller i källaren, t ex mörkercell, ståcell), block 27 (den israeliska utställningen, den nyaste delen och hjärtskärande berörande), förbi Höss villa, gaskammaren/krematoriet.
Väljer man att även besöka Birkenau så är det vanligaste att man går upp i vakttornet för att få överblick över området, och sedan går längs tågrälsen upp till monumentet mellan gaskammare-och krematorie 2 och 3, bort till saunan där fångarna registrerades och där det finns ett minnesrum, och sedan ner igen. Kanske går in i en barack eller två på vägen.

Den lilla guideboken av Kazimierz Smolen som jag just läst är tänkt för samma rutt.
Exakt samma rutt.
Säger en del om hur gammal utställningen faktiskt är. (Med undantag av Block 27 då, naturligtvis, vars utställning i sin nuvarande form inte funnits mer än några år) Man kan i boken, plats för plats, block för block, rum för rum läsa sig igenom lägrets verksamhet och fångarnas liv. Den är tryckt i början av 70-talet och är femte tryckningen så kan tänka mig att den hängt med sedan i alla fall mitten av 60-talet. Utan att veta kan jag tänka mig att merparten av utställningen då var på polska, och inte alls så flerspråkig som den är idag.

Skriften är informativ, och fakta byggs upp av citerade vittnesmål från namngivna överlevande. Den är rikligt illustrerad med fotografier och det finns förklarande kartor över både Stammlager och Birkenau. Dock känns den lite väl omfattande för att vara en guide att ha i handen under ett museibesök. Man blir nog kvar på museet hela dagen om man ska ta sig igenom de 113 faktaspäckade sidorna. Men idén är klok, och idag är den motsvarande guiden lite tunnare. Dock är de allra flesta av utställningens texttavlor flerspråkiga, så man har inte heller samma behov av en guidebok vid ett besök.

Jag tänker att alla människor någon gång i livet borde besöka Auschwitz. Borde stå där vid håret och fundera över hatets yttersta konsekvens. Borde stå vid barnkläderna och skorna och burkarna med Zyklon B och fundera över vilken människa man vill vara.

Men jag tänker att man kan låta bli att fotograferas under skylten. Jag tänker att man kan låta bli att lägga en selfie på instagram. Och jag tänker att man definitivt kan låta bli att spela Pokemon Go.
Men man kan gå in i bokhandeln och köpa med sig en bok, för att i lugn och ro lära sig ytterligare lite mer om platsen.

(Alla bilder är tagna av mig, och är böcker utgivna av museets egna förlag. Länk finns här..)

Att längta till och sedan överleva Bokmässan 2019 - Uppladdning

"Om kärlekens väsen", är en replik som nästlar sig in i mitt öra, och jag tror mig ana viss genans i PO Enquists klingande norrländska när samtalet nuddar vid den erotiska kärleken och han förklarar det högkyrkliga småbysamhälle han växte upp i, med sin orubbliga prydhet kring allting sexuellt, medan det förbjudna bubblade under ytan på alla barn. Stunden innan har jag lyssnat på Majgull Axelsson berätta om ”Jag heter inte Miriam” och ett samtal om romer under Förintelsen med Christer Mattsson.

Jag är mitt i en tilltagande Bokmässe-feber och har hittat fram till Soundcloud där jag lyssnar på seminarier från tidigare år.

I maj kom seminarieprogrammet, och om ett par veckor kommer Bokmässetidningen – då hoppas jag att även monterprogrammen så smått är klara. Har tittat igenom programmet digitalt på hemsidan och det känns som det läggs till programpunkter hela tiden, men appen är inte uppdaterad och igång ännu vilket jag hoppas man hinner med. Den är mitt viktigaste verktyg under mässdagarna, men det haltade förra året så hoppas man gör en insats i år.

För det här handlar om förberedelse.

Bokmässan är så fylld av montrar, utställare, scener, seminarier att man blir alldeles yr i bollen. Att bara gå dit och se vad man upptäcker – det är för amatörer. Man kan göra det och njuta av sin dag men risken är att man mest flanerar runt bland bokförsäljning och Jan Guillou, och när man passerar Björn Hellberg för nionde gången och redan bär på en påse eller två, då börjar man fundera på om man är klar för den här gången. Så man köper en ganska illasmakande kopp kaffe för en hutlös peng och sedan går man hem.

Så kan man göra. Och det passar många.

Men så gör inte jag. För det passar inte mig.

Jag hade länge en inställning till Bokmässan som ett gytter av människor som jag inte orkar ge mig in i. Så jag gick inte dit. För några år sedan hade kollegorna Christer, Alex och jag ett stort behov av att ses men vi fick inte till det. Kalendrarna var fulla, samtidigt som det fanns massor av lösa trådar som hängde i luften och behövde fattas beslut om. Men Christer skulle till Bokmässan och mellan ett monterprogram hos Natur & Kultur och ett seminarium med Majgull Axelsson så hade han tid. Alex hade planeringstid och min chef lät mig slippa en konferenstid (för mötet var verkligen viktigt att få till) så vi bestämde det: vi skulle ha möte utanför seminariehallen.
Alex och jag åkte ihop till Göteborg (är bara en kvart bort), hade svårt att få parkering, och ingen av oss hade varit på mässan, så vi hade noll överblick över var grejerna låg. In genom närmsta entré, upp för rulltrappor och klockan tickade iväg. Vi hittade en karta, hittade seminariehallen och insåg att vi var på fel sida av hela Svenska Mässan. Men det såg ut att finnas en övergång så vi rusade vidare. (För er som känner Mässan så var vi ovanför rulltrappan i C-hallen, och skulle bort till seminariehallarna.) Vi var väldigt stressade. Så jag tror vi var ganska högljudda. ”Brötiga” som man säger där jag kommer ifrån. Utmed fönstren i den där genomgången så fanns det låga grupper av fåtöljer och bord. Spridda sällskap satt där och pustade ut. I ögonvrån såg jag att en äldre man i en gräddvit ribbstickad tröja titta på oss med ett litet lekande leende. Han satt djupt nedsjunken, med armbågarna på fåtöljens armstöd och en kaffekopp på fat i händerna. När han lyfte koppen till munnen fortsatte hans blick att vila på oss. Jag kände en liten rodnad: ”vi väcker uppseende med vårt rusande” men vred lite på huvudet och fick i farten ögonkontakt med mannen som då log brett. Jag insåg att det var PO Enquist som iakttog oss. När vi passerat övergången, hittade vi Christer efter bara någon minuts spanande och mötet blev jättebra. Vi fick ihop vår planering och kunde pusta ut.

Efter mötet gick jag runt på mässan ett par timmar. Det planlösa flanerandet. Jag snubblade över en signering med Lars Lerin och fick på det viset löst min mammas födelsedagspresent (hon fyllde år samma dag och blev väldigt glad för ”Naturlära” med dedikation). Men överallt hördes röster, överallt fanns program uppsatta, överallt hände det något och jag insåg att jag inte hade en aning om var jag skulle ta vägen. Så jag gick bara runt. Köpte några böcker ytterligare. Stannade till och lyssnade några minuter här, några minuter där. Kände mig stressad över att hela tiden komma lite för sent. Såg Jan Guillou. Sa hej till Björn Hellberg. Såg Horace Engdahl stoppa plånboken i innerfickan på kavajen och gå iväg med en brun papperspåse från förlaget där jag stunden innan också handlat, och undrade vad han hade köpt, men vågade inte fråga. Log nostalgiskt åt Sven Nordqvist som signerade Pettson och Findus-böcker. Kände mig lite starstruck. Men kände mig framförallt väldigt hemma. Om än dock något förvirrad.

I skallen på mig malde ett envist ”varför går du inte på Bokmässan?! Korkskalle?!”

Sedan dess har jag gått på Bokmässan. Hela Bokmässan. Och jag anser mig vara lite av ett proffs.

Först det praktiska:

1. Ha inte för varmt på dig. Frys hellre medan du går från bilen/bussen/tåget/spårvagnen. 
2. Skor bekväma nog och ingångna nog att fixa en hel dag. 
3. Ryggsäck. Man handlar alltid något. Eller får med sig en goodiebag någonstans ifrån. Det blir jobbigt att bära på en hel dag. 
4. Ta med eget fika. En liten termos kaffe, en vattenflaska, en frukt. Dels är det dyrt att gå på serveringarna, dels är det faktiskt inte jättegott, dels är det alltid långa köer. 
5. Ta med huvudvärkstabletter ifall. Det är surrigt och stimmigt och dålig luft och varmt och skitjobbigt. Speciellt om man går på helgen. Man *får* ont i skallen. 
6. Pausa. Kanske med en ordentlig lunch på någon av restaurangerna. Jag unnar mig alltid att gå på den ovanför rulltrapporna i C-hallen (minns aldrig vad den heter) men det är samma som utställarna har lunchkuponger till. Buffélunch med bra salladsbord och trevligt att sitta. Och stämmer gärna träff med vänner som också är på mässan! Vill helst gå runt på mässan själv, men sammanstrålar gärna, så kan man uppdatera varann på sina upplevelser. 
7. Gå ut. Man får en stämpel på handen och kan därmed komma och gå som man vill under dagen. Är man på plats hela dagen så gå ut och andas syre ett par gånger. Det klarnar upp i skallen. Ibland lämnar jag termos i bilen och går dit och tar paus = syre + kaffe. Bra kombo!
8. Karta. Vid entréerna finns små fickkartor. Ta en sådan. Mässan är så stor att den använder *hela* Svenska Mässan. Går man bara runt så missar man lätt en massa guldkorn. 
9. Anteckningsbok. Eftersom jag verkligen jobbar med mässan och vill använda mycket av det jag får till mig som stoff till min blogg efteråt så gör jag alltid korta anteckningar från allt jag lyssnar på, för annars glömmer jag – och fotograferar med mobilen. Men även för den som bara flanerar runt kan det vara en god idé, för intrycken blir så många så efter några timmar börjar grejerna flyta ihop. Hjälper minnet! 

Sedan det centrala:

• Fixa biljetterna innan. Man slipper köa. I detta ingår också att bestämma sig för vilken typ av biljett man behöver. Är man intresserad av seminarier? Speciella scener? Specielle teman? Vilken dag/-ar ska man gå?
• Programmet för montrar. Finns i Mässtidningen och appen och på hemsidan. 
• Programmet för scener. Finns i Mässtidningen, appen och på hemsidan. 
• Programmet för seminarier. Finns i seminarieprogrammet, mässtidningen, appen och på hemsidan. (Tänk på att seminarierna på söndagen ingår i entrébiljetten, men kräver biljett/kort övriga dagar.)
• Appen. Här kan man läsa om alla programpunkter, här finns en karta för att hitta runt i hallarna och här kan man favoritmarkera det man är intresserad av och därmed skapa sitt eget mässprogram. Det finns en inloggningsfunktion där man kan koppla appen till ett personligt konto och synka med favoritmarkeringar gjorda på hemsidan. Den funktionen har hittills aldrig fungerat. Så jag har appen installerad på *en* mobil (jag tillhör dom som har två mobiler) och det är i den jag jobbar med programmet hela tiden. Oinloggad. (Tänk också på att mycket tillkommer tätt inpå mässtarten, så är det någon speciall författare man är intresserad av, något speciellt tema – så har hemsidan och appen varit väldigt väl uppdaterade de sista åren, och sociala medier har varit en bra väg att få koll på sena uppdateringar (förlagens och författarnas egna sociala kanaler)). 

Mina guldkorn för årets Bokmässa hittills

• Bootcamp i e-sport – för alla som fnyser åt tv-spel. 
• Dmitr Gluchovskij – en av vår tids stora! Metro-böckerna är en upplevelse. 
• Rachel Cusk – är väldigt nyfiken på hennes trilogi som än så länge är oläst.
• Värmlandsmontern: Unga Berättar ”Ett nytt liv” – nyanlända berättar. Min Toleransprojektskollega CG Gustafsson medverkar och berättar om ett skrivprojekt med nyanlända. 
• Skolspåret – flera programpunkter kring långvarig skolfrånvaro, lågaffektivt bemötande mm. Mycket kring ny forskning och aktuella utbildningsrön. Och en kopp kaffe hos fackförbundet.
• ”Se Människan”, som är Svenska Kyrkans monter som fokuserar på möten mellan människor. Det är intervjuer, samtal med aktuella författare utifrån teman som knyter aktuell bok till existentialistiska frågor på olika sätt. Montern ligger på ovanvåningen, i ett hörn och det finns ett lugn där, en rofylldhet som är väldig behaglig. Även om man är främmande för den religiösa kontexten så tänker jag att man kan ta till sig det som sker här, för det handlar om mötet mellan människor, och att vara människa. I skrivande stund är inte programmet utlagt ännu, men följer dom traditionen inleder dom varje dag med en liten andakt, stilla stund i någon form och sedan ligger samtalen under hela dagen. 30-45 min per samtal. Det är den monter jag tillbringar mest tid i, och är det en författare jag väldigt gärna vill lyssna på som ska till Se Människan så prioriterar jag alltid det samtalet framför andra. 
• Förintelsen, antisemitism, extremism, demokrati – som alltid ett stort antal programpunkter som relaterar till de ämnena. Jag såg mest fram emot ett seminarium kring Förintelsen i Litauen men ser nu att det utgått. Expo och Forum för Levande Historia är viktiga aktörer att besöka i relation till detta.

….men det är nästan en månad kvar till Bokmässan 2019 så mycket kan hända ännu.

Och är det något guldkorn man missar så är det många programpunkter som filmas (länk via bokmässans hemsida), och ännu fler som görs ljudupptagningar av och läggs ut som podd via Soundcloud. Det är där jag är inne och lyssnar nu. På PO Enquist och Majgull Axelsson och kollegan Christer, från den där dagen när jag rusade genom mässan första gången, och sedan aldrig riktigt har lämnat den.

Ses vi där?

Bokmässans hemsida hittar du här.

”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff

Återvända. Komma tillbaka när man bestämt sig att inte. Vad en plats gör med en människa. Varenda centimeter av bygden besudlad med någons synd. Och alla vet.
Jana Kippo återvänder till barndomsbyn Smalånger för att ta hand om sin bror. Det mesta är precis som innan hon reste därifrån. Maria hittas död, Bror håller på att supa ihjäl sig och i Johns svarta ögon blir Jana kvar. Börjar arbeta inom hemtjänsten, hjälper Marias man att reda i dödsboet. Reder i sig själv. Jana, som stack ner sin far med en högaffel.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Karin Smirnoff debuterade med ”Jag for ner till bror” under 2018, en text som jobbades fram under en termin på Lunds författarskola, och boken blev sedan Augustprisnominerad.
Smirnoff är en författare med ett brokigt förflutet som bl a fotograf och journalist och driver numera en trävarufirma.
Hon har byggt en brutal berättelse, i tvära kast mellan lidelse och våld. Det är inte bara den norrländska glesbygdsscenen som ger mig känslan av att befinna mig i en skog, utan genom läsningen manar berättelsen mig att tassa mjukt, och man anar gläntan längre fram utan en aning om vad som blir synligt bakom nästa snår av sly. Mellan stammarna avtecknar sig en stig av fromhet och som läsare vaggas man kärleksfullt allt medan råheten i Janas livshistoria avtäcks.

Mitt i Janas konfrontation av sitt eget flyktbeteende så är detta en berättelse om förlåtelse. Vad en människa kan förlåta, och vad som är nödvändigt att förlåta för att fortsätta vara människa.
Jana är van vid att fly; från handlingar och känslor. Med en uppväxt av utsatthet är hon på ytan hårdhudad, men mötet med hembygden och människorna från det förflutna tvingar henne att våga möta sig själv och se efter vad livet egentligen gjort med henne. Det blir ett hemvändande på flera plan.

Det är språket som lyfter berättelsen om Jana. Avsaknaden av skiljetecken skapar en rytm i flödet som känns väldigt konfrontativ. Precis som Jana inte längre kan blunda för vem hon är, kan inte heller vi som läsare blunda för Jana. Det får berättelsen att gripa tag och smyga sig på.
"Jag for ner till bror" är en stark och omskakande berättelse om livet.

Fortsättningen ”Vi for upp med mor” publicerades i april i år.

"Jag for ner till bror" publicerades av Bokförlaget Polaris 2018, och finns nu också i pocket.
Lo Kauupi har läst in ljudboken.
Boken finns i samtliga format bland annat hos Bokus och AdLibris

”Slutet” av Mats Strandberg

I Mumindalen lägger man sin rädsla åt sida och tar tillvara på nuet när kometen far över himlen, trots allt det innebär av ovisshet. I Mats Strandbergs ungdomsroman "Slutet" sker något liknande, men som dom människor vi alla är så axlar vi nuet på olika sätt.
När jag först hörde talas om konceptet för Strandbergs bok, så tänkte jag i linje med hans tidigare böcker ”Färjan” och ”Hemmet” och försökte föreställa mig en undergångsskräckis. Skulle det finnas utomjordingar? Skulle det bryta ut epidemiska psykoser bland jordens befolkning och skapa kaos med masslakt och armageddon i förtid?
”Slutet” är ingenting av det jag föreställde mig.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Vi vet ju alla att våra liv kommer ta slut. Nedräkningen startar i det ögonblick vi föds. Men vi vet inte när. Ibland kan omständigheter ge oss insikter om ett ungefär när – men aldrig exakt. Men tänk om vi skulle veta exakt när vi ska dö? Och exakt hur?

Mats Strandberg, som slog igenom på allvar med Engelsforstrilogin tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, har konstruerat en växelsång med två ungdomar som tacklar jordens undergång på olika sätt, och som ser sina val flätas samman medan slutsekunden närmar sig.
Det är väl på sätt och vis synd att avslöja hur det slutar, men med en historia om mänsklighetens och jordens undergång så är det inte så svårt att gissa.
Vi lär känna Lucinda och Simon och människorna i deras närhet. Deras familjer och närmsta relationer och hur det samhälle de lever i förändras – hur människorna förändras, alltmedan kapitlen räknar ner från jordens sista 4 veckor och 5 dagar.
Hur reagerar ett samhälle som vet att det bara ska existera några veckor till? När upphör betalmedel, när slutar allmänna transportmedel att fungera, hur fördelas mat och andra resurser? Vilka arbeten blir nödvändiga att fortsätta och vilka upphör? Skolor som stänger, idrottsföreningar som lägger ner, samfund som samlar människor, medborgargarden som tar ansvar på sina egna vis, brottslighet. Volontärer och mänskliga behov. Allt detta finns i bakgrunden. Ett pågående livsmaskineri. I förgrunden står individerna. Relationerna. Mellanmänskligheten. De mänskliga värden som fyller våra liv med mening och som vi behöver för att orka ta oss igenom när det blir tufft. Men här finns också de som inte klarar att vänta och tar sina liv i förtid. De som bedövar och flyr in i en enda lång festnatt med droger och alkohol. De som förnekar och fortsätter leva som om allt är en bluff. De som söker Gud som en mening med undergången och gömmer sig i en våt filt av frälsning.
Simons mamma är präst och har fullt upp hela vägen till slutet. Själavård, samtalsgrupper, begravningar. Människor i behov av trygghet - och svar. Simon festar med sina kompisar och vill tillbringa varenda minut tillsammans med flickvännen Tilda. Men Tilda har andra behov. Den framstående simmaren och toppeleven som försvinner i en drogdimma där hon vill vara fri och gör slut med Simon. Tilda som sedan hittas död.
Lucinda är en av Tildas vänner från simningen, men som dragit sig undan vänskapen och livet i samband med en pågående cancerbehandling. Nu väljer Lucinda att avbryta sin behandling – vad är meningen när alla ändå ska dö? – och i takt med att orken återvänder så återvänder även Lucinda. När Tilda dör bestämmer sig Lucinda och Simon för att försöka ta reda på vad som hänt och vem som är den skyldige. Som en sista kärleksgärning för Tilda. I sitt sökande tvingas dom själva våga ställa sig frågorna om vad som egentligen är viktigt och vad som fyller livet med kraft och mening.

Simon blir som ett berättarjag, medan Lucinda använder sig av bloggportalen TellUs som ska skickas ut i rymden med hopp om att något levande på sikt ska kunna fånga upp signalerna och tyda de sista rösterna från jorden. De sista människornas berättelser. Kapitlen varvas och det som från början är två separata berättelser, vävs på sikt samman till att de turas om att berätta vidare samma historia, och när slutsekunderna närmar sig väljer dom varandra och går ut i ljuset tillsammans.

Strandberg lyckas bygga en historia om livets meningsfullhet mitt i all hopplöshet. När det vore enkelt att ge upp börjar människor kämpa. När undergången går att räkna ner till, söker två unga människor meningen med sina liv, och finner en gemensam trygghet, tillförsikt och möter döden i stillhet. Tillsammans.

Jag hade inte räknat med att bli så berörd. Jag läser de sista hundra sidorna med hjärtklappning, och när Simon får en ångestattack med 9 timmar liv kvar rinner tårarna ner för mina kinder. När Simon letar fram lådan med barnkläder för att hans gravida syster vill titta på kläder till det barn alla vet aldrig kommer att födas, men som hon envist fortsätter planera för, så gör det så ont i en att man vill skrika rakt ut! Ruska om Emma så hon vaknar och tar tag i den lilla tid som finns kvar. Men hon vet ju. Hon också. Men hon gör ett val. Det val som är mest rätt för henne. Och det är precis så vi människor gör. Och har gåvan att kunna göra. Vi formar våra liv.

Det här är en inte en traditionell skräckis. Men det är en omskakande skildring av att vara ensam när det spelar som störst roll att vara tillsammans, och om de val vi människor gör i situationer av kris och förtvivlan. Och vad kan vara mer skräckfyllt än att veta precis i vilket ögonblick de valen kommer sluta spela någon roll?

”Slutet” av Mats Strandberg är publicerad 2018 av Rabén och Sjögren, och finns bland annat att köpa hos Bokus och AdLibris

Grejen med Humlor om man frågar Dave Goulson

Jag tror det är något med att dom är lurviga. Dom är tjocka och har päls. Och surrar på ett tryggt vis. Det tar liksom bort en del av känslan kring att dom är insekter. Det går inte att jämföra en humla med en tvestjärt eller en broms. En humla är godmodig…..fryntlig…. snäll….
Eller? Fokus på humlor och bin och andra små surrande saker är just nu stort, i takt med att klimatdebatten rasar. Utan bin dör vårt ekosystem och flertalet arter är redan på gränsen till utrotning och vi börjar se effekterna. Det kan vi inte förneka.

Dave Goulson har nu skrivit tre böcker där humlor är i fokus.
Dave Goulson älskar humlor.
Verkligen älskar dom. Och den kärleken förmedlar han från boksidorna med både humor och en ofantlig värme. Och man slår igen hans böcker med en önskan om att få lov att vara med och göra livet enklare för dom här små krabaterna – för man överväldigas av ömhet för de små runda, lurviga, surriga kompisarna som har så stor betydelse för vårt ekosystem.

Dom svenska titlarna på de två första böckerna är lite töntvarning. Låter som skräpkomedier från 80-talet. Men låt er inte luras utan ge dom chansen. Det är sommarböcker att läsa i skuggan under trädet, för att sedan ta varvet kring rabatten och lyssna efter surr i blommorna. Och le.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

”A sting in the tale” – Galen i humlor – handlar om Daves uppväxt och förälskelsen i den små varelserna som lever i våra trädgårdar och viljan att förstå deras liv och deras påverkan på vår natur. Boken handlar dels om Daves personliga resa in i livet som insektsforskare och de humlor han mött och möter i sin omedelbara närhet.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

”A buzz in the meadow” – Galen i insekter – så möter vi den lite äldre Dave. Etablerad frskare, make och pappa, med ett sommarhus i Frankrike och de hemmastudier som bedrivs i den egna trädgården och på den bakomliggande ängen. Här gör andra insekter än bara humlor gästspel och vi lär oss om ängens ekosystem, och arternas interaktion.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

”Bee Quest” - ”Den stora humleresan” – där följer vi med professor Dave ut på olika forskningsresor över världen och lär oss om humlearter och deras kamp för överlevnad i olika habitat. Patagoniens slättlandskap, Polens höjder, Ecuador, Nordamerika...

”Garden Jungle” (ännu ej utkommen) tycks ta vid där Galen i insekter slutade och fokusera på den omgivande naturen; trädgårdar och parker, maskarna i jorden under våra fötter, vägglössen och insekterna som bygger sitt bo i asfaltssprickan vid vägkanten.

Det här är böcker som får igång mig. Jag blir barnsligt förtjust och går helt upp i detaljer och blir sedan föreläsande för hela min omgivning om längden på tungor, kontrollen av kroppstemperatur mellan kroppens tre olika delar, ämnesomsättning, flygtid på full nektartank, boplatser, drottningdvala och annat smått och gott man lär sig mellan boksidorna.
Men visst är det fascinerande att revirstarka humlor kan samsas med andra arter på begränsade ytor med rik artvariation helt enkelt för att olika arter humlor har olika längd på sina tungor och därför samlar pollen från olika blommor och inte konkurrerar med varandra.
Och visst är det smått science-fiction att humlan kan kontrollera temperaturen i varje enskild tredjedel av kroppen och därmed styra sin energiförbränning och sin ämnesomsättning för att härbärgera så mycket energi som möjligt till själva flygningen (maximalt 40 minuter flygning på en full tank).
Och visst är det en affärsidé av förtvivlade skäl att hyra ut humlebon till mandelodlingar så humlorna kan pollinera, för de humlor som lever naturligt nära odlingarna räcker inte längre till. (200 dollar per bo under 3 veckor blir pengar för odlarna.)
Och visst är det spännande som en deckare när humlorna märks upp med små fläckar på bakkroppen och sedan observeras för att se hur långt dom faktiskt flyger under en dag på jakt efter nektar och pollen.

Dave Goulson själv är professor i biologi vid University of Sussex. I hans första bok finns också en barndomsskildring av den lilla killen Dave, som upptäcker insekter och samlar i fickorna på kortbyxorna, försöker sig på att på egen hand stoppa upp och konservera en måsfågel, sparar pengar och drömmer sig bort mellan sidorna av en katalog med prylar för herbarium, insektssamlingar, konservering etc – så besatt av sitt intresse som bara barn kan bli, där man andas, äter, sover, *är* sin stora passion.
Och ibland går det inte över. Det är då man blir professor. Och blir man professor så kallas det ”forskning” istället, och det är vad Dave ägnar sig åt nu. Forskar om humlans hemligheter, kämpar för arternas överlevnad och har grundat Bumblebee Conservation Trust för att engagera fler att arbeta för humlans miljö och överlevnad. Och skriver böcker om det arbetet och beskriver för oss lekmän varför de här små krabaterna är så viktiga för våra egna liv.
Jag tror att hans tre böcker om humlor gör stor skillnad i det arbetet, och är som kunskap på det där sätter när den smyger sig in i en utan att man nästan märker det. Som en riktigt underhållande och förklarande lektion. På ett bra sätt.

Så nu går jag ut och spikar upp mitt insektshotell, dricker lite saft i solen och lyssnar efter surret i lavendelodlingen, medan jag väntar in den fjärde boken som släpps om några dagar.

”Galen i Humlor” (A sting in a tale), utgiven av Volante 2015, och finns även i pocket.
”Galen i insekter”, (A buzz in the meadow), utgiven av Volante 2016, och finns även i pocket.
”Den stora humleresan” (Bee Quest) utgiven av Volante 2018.
”The Garden Jungle”, ges ut av Jonathan Cape Ltd, 11 juli 2019.

Dave Goulsons böcker finns på Bokus

”Gamer” av Effie Karabuda

När jag går till mitt arbete inom skolan så träffar jag elever som vänt utbildningsväsendet ryggen. Dom har gått till skolan och sedan har dom gått hem och stannat hemma. Dom går oftast på högstadiet och har tröttnat. På det mesta. Och av väldigt olika skäl. Så ofta är ”tröttna” dessutom helt fel ord att använda. Ofta möter jag idén från övriga vuxenvärlden att mina elever är dataspelande pojkar som har vänt på dygnet och om bara mamma är karsk nog att dra ur sladden till internet och få ungen i säng så löser sig allting.

Så enkelt är det inte.

Det här är inte tänkt att bli ett inlägg om mitt arbete, men bilden som jag möter relativt frekvent säger en hel del om vår generaliserande bild av en sk ”hemmasittare” eller ”drop out”. Den säger också en hel del om vår lika generaliserande bild av en spelare. Och det är en bild som likställer spelande med problem.

Mer fel än så kan det inte bli.

Något jag lärt mig genom åren är att alltid fråga mina elever som spelar hur dom spelar. Alltså om dom är online eller inte? Spelar dom ensamma eller tillsammans med andra. Väldigt ofta så spelar man online och är en del av ett lag, eller spelar samma spel samtidigt tillsammans med människor man känner. Då rimmar det illa att säga att ungdomen isolerar sig genom sitt spelande. Tvärtom så är spelandet i ett sådant läge en väldigt social och interagerande aktivitet. Det är också viktigt för mig att undersöka om eleven är hemma för att spela, eller om spelandet är ett sätt att hålla sig sysselsatt för att man är hemma. (Sedan kan ju naturligtvis ett långvarig hemmavarande utveckla ett osunt spelande.) Som följd på detta undersöker jag också om barnet väljer bort andra aktiviteter för att spela och drar sig undan samvaro med familjen. Gör man det ringer varningsklockorna hos mig direkt. Men det är ganska sällan det ser ut så. En handfull av alla ungar jag mött under mina år i skolan har utvecklat ett spelande som varit problematiskt.

När jag lyssnade på Emil ”HeatoN” Christensen på Bokmässan för två år sedan, i samband med att hans memoarer lanserades, så pratade han om sin egen väg in i spelandet. Hur han efter en hockeyskada med påföljande operation och lång vila, blev sittande framför datorn för att det inte fanns så mycket annat att göra och då upptäckte dels vad roligt det var att spela, men också vad duktig han var på det – och hur han relativt snabbt lärde känna nya människor genom onlinespel, blev en del i ett lag – och på så sätt gjorde karriär inom e-sport med flertalet världsmästartitlar som resultat. Definitivt inte ett fall av oroväckande isolering.

Och det är där jag är när jag sätter mig med Effie Karabudas bok: i en förväntan av att se en bred bild av det sunda spelandet, och jag får precis det jag hoppas på.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Effie Karabuda är en uppskattad krönikör i Aftonbladet (och tidigare också i P3 Spel) där hon delar med sig av sina tankar om TV-spel och spelidentitet.
Som kvinna är man på förhand en underdog i den här världen. Jag kan personligen addera även ’medelålders’ till listan, men Effie är skarp i hur hon sätter fingret på mycket av det som man som spelintresserad tjej kan komma att möta. Spelvärlden är tillsynes pojkdominerad, men där småkillarna sätter jolt-colan i näsan, tar tjejerna stora kliv framåt och Effie låter nyanseringen av spelvärlden ta plats i sin bok på ett sätt som lyfter fram tjejerna som gamers.

Självklart finns här plats för spelhistoria, retronostalgi, Dreamhack, Minecraft, test för den som är gamer, tips hur man lockar en ointresserad att våga testa – på glassiga uppslag med massor av spelbilder som får det att vattnas  i munnen och ger fantomkramp i styrspakstummarna. Fyra avdelningar varvar snyggt kapitel kring spel, speldesign, e-sport och spelkultur. Effies kröniketexter bildar ramverk. Men det finns en ton i ramen. En nyans som jag faktiskt inte hade väntat mig och som gör mig lite stolt och glad över den här boken: här finns t ex ett kapitel om Sverok och deras arbete, dvs hobbyspelförbundet, som tagit fram en Code of Conduct kring spelande (en god idé men i ett lite mossigt paket). Här finns en praktikants berättelse om sin tid på Star Stable – ett spel i ridskole-/stall-miljö som rent statistiskt lockar ganska både många och unga tjejer att spela. Här finns en jättefin artikel om Female Legends och deras arbete för takt och ton i forum, i onlinespel, för tjejsovsalar på LAN mm – allt för att verka för en ökad trygghet för spelande tjejer. När MeToo brakade loss var det väldigt tyst om vad som sker i spelvärlden (debatten om sexismen i speldesign är ju en ganska uttröttad historia) men väldigt lite blev sagt om den förnedrande ton, det hat och den stora utsatthet som möter tjejer som spelar online. Här gör Female Legends ett jättefint arbete, och artikeln berättar intressant om forskningsstöd kring tjejer och spel där vi kan se att tjejer som spelar tvingas bevisa sin talang och hävda sig som gamers på ett sätt som inte överhuvudtaget kommer på bordet när killar spelar. En kille kan vara hur kass som helst och ändå accepteras in i gruppen medan tjejen får hela sin rätt till deltagande ifrågasatt oavsett hur duktig hon är.

Hur det är att jobba på en spelstudio får vi också en bild av, hur det kommer sig att e-sporten är den snabbast växande sporten, intervju med HeatoN som ser en vinst i att få föräldrar intresserade av e-sport, tips för att lyckas med sin stream på Twitch – och vägen till framgång i cosplay och glädjen att få nörda loss utklädd till sin favoritspelfigur. Effie vänder och vrider på konceptet spel från en mängd olika vinklar.

Kort sagt: det här var inte den bok jag trodde det skulle vara, men den blev ganska mycket av det jag hoppades. Det finns en seriositet i anslaget, även om den bara skrapar på ytan, och den flörtar med tjejer som är nyfikna på spelvärlden – och ändå frossar den i glassiga bilder, överskådliga reportage, ”publikfavoriter” som Minecraft – och det finns plats för den där Jolt-cola-drickande pojken också. (Och för oss som satt med våra Game&Watch bakom soffan 1984 för att inte mamma skulle se att vi fortfarande spelade…)
Det är en bok som vänder sig till en yngre publik. Därmed inte sagt att inte äldre kan ha glädje av den. Det är kanske inte boken som förklarar och visar den äldre generationen helt och hållet vad spelvärlden kan vara, men det är boken som visar att spel är mer än våld och en orgie i vapen och att det finns goda ansatser att trygga de små som befinner sig i den här världen.
Men det är nog boken som kan ge tjejen som sitter bredvid och tittar på, modet att själv greppa en handkontroll och våga känna att ”jag får också lov att vara en gamer”.

Jag hade väldigt roligt när jag läste den här boken, och jag hoppas den hittar sin läsekrets, och jag hoppas den kan vara en vägledning in i ett varierat och sunt spelande – för tv-spel kan vara en stor källa till glädje och skapa stor gemenskap.

Och har man en gång spelat igenom ”Baldurs Gate” så har man faktiskt läst en textmängd motsvarande alla sju delarna av Harry Potter. Det är inte fy skam till lästräning det.

"Gamer" av Effie Karabuda, är utgiven 2018 på Bonnier Carlsen.