”Min vän Dahmer” av Derf Backderf

Det finns en vurm i vår tid för det som kallas ”true crime”, dvs berättelser om verkliga människors verkliga brott. ”Min vän Dahmer” är en serieroman om massmördaren, kannibalen och nekrofilen Jeffrey Dahmers tonår och de händelser som leder fram till hans första mord. En tid i livet då författaren och Dahmer är klasskamrater och umgås i samma kompisgäng.

(Bild lånad från Bokus hemsida)

Dahmer växer upp i norra Ohio under 70-talet. Han lever med föräldrar som ägnar väldigt mycket tid åt helt andra saker än sin son. Pappan pluggar för att bli kemist, och mamman som är periodvis sängbunden under sjukdomsskov är helt fokuserad på sin man när han är hemma. Pojken får sköta sig ganska mycket själv. Och det är en väldigt ensam kille som beskrivs. Kompisarna tycker han är konstigt, han är en udda fågel i gruppen och är nog egentligen inte med. Mer bredvidlek. Men Dahmer hittar på galna grejer. Han vågar saker, han kommer på knäppa saker - som att välta grejer i affären – och då är han kul, då vill de andra ha honom med. Då duger han. Under de fem år som Dahmer och Backderf är klasskompisar så börjar Dahmer dricka kopiösa mängder alkohol. Han är ofta berusad i skolan. Det har dykt upp tankar som utmanar honom och han är rädd för att släppa efter för dom, så han försöker bedöva sig. Under tonåren kämpar han med sin homosexuella identitet, men också med fantasier om död och han upptäcker att han blir sexuellt upphetsad vid tanken på att ha sex med en död kropp. Han fantiserar om att döda en människa, och han planerar t o m ett överfall. Han ser ut en joggare som han fantiserar om, och han lägger sig i bakhåll med en klubba, men den dagen kommer inte joggaren förbi och Dahmer försöker inte heller igen. Men han kommer inför sig själv att tänka om den händelsen som första gången han var redo att döda.

Bakom huset där Dahmer bor med sina föräldrar finns ett skogsområde, och han har sedan barnsben ett stort intresse för döda djur. Pappans arbete som kemist ger Dahmer dels kunskaper, men också tillgång till faktiska kemikalier och han lär sig hur man använder syra för att lösa upp kött och rengöra skelett. Han börjar plocka med sig djurkadaver han hittar på vägen och experimenterar i ett skjul i skogspartiet. En halshuggen hund spikas upp, likaså flertalet katter. När skildringen i boken slutar så är han redo att begå sitt första mord. Släppa lös sina drifter.

I en epilog ringer en gammal kompis många år senare till Derf Backderf och berättar med skräckblandad förtjusning att man arresterat Dahmer för 17 mord.

När jag hade läst boken så googlade jag på Jeffrey Dahmer. Det finns massor av material på internet. Ett enda långt frossande i alla bestialiska detaljer från morden som framkom under rättegången. Det var obehagligt och osmakligt och tröttsamt.

Backderf har valt att utelämna alla de snaskiga detaljerna varav internet är fullt. Han lägger sitt fokus på den stora och mest intressanta aspekten: hur ser livet ut för en liten kille som växer upp till en bestialisk mördare? Och han berättar den historien med mycket små medel och stor känslighet. Det är en välbalanserad berättelse, obehaget finns ständigt närvarande utan att så mycket egentligen sker. Vi lär känna den avvikande killen, den blyge, socialt tafatta. Han som drar sig undan, som inte vågar, som ställer sig bredvid. Dahmer blir inte bortvald. Han blir aldrig ens sedd.

Och i detta är de vuxna hela tiden frånvarande. Från föräldrarnas ointresse, till lärarna i skolan som hela tiden vänder bort blicken. Och i den konstruerade anonymiteten blir Dahmer stegvis sinnesjuk.

Backderfs tecknarstil är grovhuggen och Dahmers blick är uttryckslös. Ändå är berättelsen så livfylld och välnyanserad att den blir obehaglig att läsa. Inte alls överlastad med text, utan i mycket berättad i tystnad. Och kanske är det ett av skälen till att den är så stark och så drabbande – den kräver total närvaro av mig både som läsare och som betraktare. Den tvingar mig att se Dahmer. Och tvingar mig att reflektera över hur hans liv utvecklat sig om han faktiskt blivit sedd redan som barn.

”Min vän Dahmer” av Derf Blackderf är utgiven av Kartago 2018 (2012).

Det finns också en filmatisering som i skrivande stund går att se på Netflix.

”Se på oss nu” av Geir Gulliksen

Det fanns en snackis kring den här boken. En scen där bokens manliga huvudkaraktär masserar en kvinnas bröst därför att hon har mjölkstockning. Och han vet hur man gör. Det var den scenen ”alla” pratade om. Det var det jag visste om den här boken. Det var också en scen som starkt bidrog till att dela recensenterna i olika läger. En bok som polariserade. Man älskade eller avskydde. Boken var briljant knivskarp eller tröttsamt ansträngd. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Det var skönt att den scenen kom väldigt tidigt i boken, annars hade jag nog varit lite upptagen av att fundera över när den skulle dyka upp. Boken var väldigt central på Bokmässan 2018. Geir Gulliksen intervjuades i vartenda hörn. Alla tog upp den här scenen. I stort sett det enda man pratade om när man pratade om boken. Så ja, det var väldigt skönt att de sidorna kom tidigt. Då kunde man släppa det. Fokusera på resten.

Och då började jag fundera på om alla dom där tyckarna verkligen hade läst hela berättelsen. För jag hängde upp mig på väldigt mycket annat. För mig blev frågan om föräldraskap och föräldraansvar helt central.

Berättelsen inleds på ett bröllop. Hans och hans fru Ingunn finns bland gästerna. Hans träffar den unga nyblivna mamman Harriet. På en toalett. Hon har mjölkstockning. Hans hjälper till. Detta är den omtalade scenen. Medelålders radhuspappa fixar problemet – och blir störtförälskad.

Undergången inleds.

På så sätt en ganska klassisk otrohetshistoria. Äldre man, yngre kvinna. Den stora passionen, den driftstyrda kroppen. Den trygga vardagen, den uppväxta kärleken. Och mitt i detta Hans och Ingunns barn. Biroller. Men som också blir väldigt synliga, inte minst därför att Hans kärlekshistoria är med en nybliven mamma med en liten bebis, och bebisen är väldigt närvarande i deras möten. Och där lyser Hans relation till sina egna barn igenom, i hur han förhåller sig till Harriets barn, till Harriets omsorg om sitt barn. Hans har inte varit en stark pappa, men han har starka åsikter om föräldraskapet. Det blir som med mycket annat i Hans liv. Tyckandet projiceras utanför honom själv, men det når inte in till hans eget agerande.

Jag är väldigt störd av en scen i slutet på boken. Harriet är väldigt upprörd, och behöver prata med sin man som dykt upp lite oanmält. Hon lämnar bebisen till Hans, men utan att först ombesörja att det bebisen kan tänkas behöva finns. Under tiden hon är borta är Hans ute och promenerar med barnvagnen. Bebisen blir hungrig. Det finns ingen flaska. Och Hans enda idé om lösning när Harriet inte svarar på mobilen är att be en kvinna på ett fik, med egen bebis, att amma Harriets barn. Medan detta sker kommer Harriet dit. Och blir förbannad. Hans förstår inte riktigt varför. Han har ju bara löst en situation som hon försatt honom i. Det blir ett gräl dem emellan istället – och ett uppbrott.

Och jag hamnar i att barnet i den här berättelsen är Hans själv. Hela scenen är som ett antiklimax för hela berättelsen. Det finns så mycket oansvar hos den här mannen, att han blir en klyscha. Han leker.

Parallellt med relationshistorien finns en tråd kring Hans arbete. Han är kommunikatör på en PR-byrå, och jobbar åt socialdemokraternas kansli. Tror jag. Kopplingen är lite diffus. Men där finns en tråd kring den norska socialdemokratins historia och hur den värdegrunden görs synlig i det norska samhället, det norska sättet att leva och vara människa, som är långt mer intressant. Jag önskar att Gulliksen hade lagt mer kärlek i att väva samman de trådarna och göra det sidospåret mer greppbart, starkare inkluderat – för det är väldigt intressant, och här är han knivskarp, men det blir som en separat berättelse. Det känns som något annat.

Sedan är Gulliksen en driven författare. Hans språkdräkt är härlig. Jag tänker att det var därför jag faktiskt läste färdigt historien om Harriet och Hans. Hade historien varit taffligt skriven så hade jag aldrig läst en rad till efter toalettscenen. 

”Se på oss nu” av Geir Gulliksen är utgiven av W & W, 2018.

”Nils Gulliksson – illustrationer och skisser” av Orvar Säfström

När jag växte upp under 80-och 90-talet så hade jag ingen koll på vem Nils Gulliksson var. Jag hade inte heller upptäckt varken fantasy, rollspel eller mutanter. När kompisarnas äldre syskon samlade sig för Drakar & Demoner var det inte ens lockande nog att smyga på dom. Det var först som vuxen som jag läste ”Sagan om ringen”, först som ännu vuxnare jag provade på rollspel, och Mutant är än så länge bara en teoretisk kunskap.

Sådan är jag.

Men jag hittade ändå fram till den här boken, på slingriga vägar. Och jag har tyckt om den. På sitt sätt är det en biografi över en konstnär och illustratör i vardande, på ett annat är det en exposé över hur svensk fantastik växt fram, och växt upp. Tagit form, tagit gestalt – och rotat sig. I sitt eget bildspråk, sina egna uttrycksformer. Och vilken Nils Gullikssons roll varit i det. För den rollen har varit – och är - stor.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Via de tidiga teckningarna på 80-talet, till senare tids uppdrag under 2000-talet, ser vi hur han stegvis finner sin röst, utvecklas i komplexitet – hittar det som kommer att bli hans signaturstil. Hur han blir säkrare i anatomiska detaljer, hur fantasin tar ut gränserna i vapen och rustningar. Och när dessa båda kombineras i bilder till framförallt Mutant, där olika djur ger karaktärerna dess egenskaper och dess själ – ja, då känner man att han är hemma. Det är så tydligt, t o m för en noob som mig, vilken påverkan Gulliksson haft på att etablera den visuella rollspelsmarknaden i Sverige. Och jag blir lite extra förtjust att porträttet avslutas med bilder från ett bokprojekt kring ”Det susar i säven”, som är en av mina favoritberättelser.

Det är en oerhört generös bok. Mängden bildmaterial är enormt. Mycket är just skissmaterial, men jag är lite glad för det, för det bjuder oss läsare på Gullikssons process. Man får en tydlig bild av hur han arbetar, hur han bygger sina bilder och hur han jobbar med sina detaljer, och det är väldigt spännande att få ta del av.

Författaren Orvar Säfström är en av dom som var liten parvel på den tiden det begav sig, och som stod och kikade längtansfullt på omslagen till spellådorna. Till skillnad från mig var han med hela vägen från rollspelens svenska barndom.  Han har tecknat ett insiktsfullt porträtt och tar läsaren med på en resa genom Gullikssons bildvärld som ger mersmak.

”Nils Gulliksson – illustrationer och skisser” av Orrvar Säfström, är utgiven av Fria Ligan 2016.

”Stora boken om träd” av Wojciech Grajkowski och Piotr Socha

Ibland är det inte enkelt att veta vad som är ett träd och vad som inte är det. Och vilket är egentligen äldst? Och störst? Och tjockast? Och hur används trädet i olika delar av världen? Och till vad? Trädet som råmaterial, som religiös myt, som boplats. Trädens löv, dess grenar dess rötter. Trädet i siffror och olika nyanser av grönt.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Wojciech Grajkowski är naturbiolog och har skrivit läromedel i naturvetenskap. Piotr Socha är illustratör och har tidigare gjort en bok för barn om bin – tydligt inspirerad av sin pappas biodling.

Stora boken om träd är en faktabok för barn i extra stort format. Den är rikt illustrerad, varje uppslag är en färgexplosion, och sidorna är fyllda med bilder och små texter. En av mina favoriter är uppslaget om instrument tillverkade av trä. Eller alla trädens olika invånare: däggdjur, fåglar, insekter. Det är en bok att lära av och att upptäcka i. En bok att glädjas av och att återvända till – och att läsa tillsammans. Det är en rolig och intressant bok, fullspäckad med kunskaper av de mest skilda slag, och en fröjd för både barnet och den vuxne läsare.

”Stora boken om träd” av Wojciech Grajkowski och Piotr Socha är utgiven av Alfabeta 2018.

”Expeditionen – min kärlekshistoria” av Bea Uusma

När jag var i nio-tio års åldern så visade SVT Jan Troells film om Andrées Polarexpedition. Inte den dokumentära "En frusen bild" från 1997, utan spelfilmen från 1982 med Max von Sydow, Sverre Anker Ousdal och Göran Stangertz. Innan dess visste jag ingenting om den stolte apotekarsonen från Gränna som tillsammans med två kamrater fann det vara en ytterst god idé att fara över Nordpolen i en luftballong.
Vi spelade in filmen på VHS och under en lång period var det den enda film jag såg. Den rullade varje dag. Jag sögs helt in i historien. Några veckor senare satte mina föräldrar mig i bilen och vi for på dagsutflykt till Gränna, och Grännamuseet. Vi bodde i Småland då, i en liten by utanför Jönköping så det var inte långt att åka. Det var en utställning som då, precis som nu, är centrerad kring expeditionens faktiska föremål. Jag minns hur jag nästan var lite rädd att se in i montrarna. Det var så stort att vila blicken på sakerna som Andrée, Fraenkel och Strindberg tillsammans kämpat så för att få med sig över isen. Och t o m det lilla barnet som jag var, förundrades över hur helt ologiska föremål som champagneflaskor och sidennäsdukar prioriterades att föra med sig. Och jag minns lukten inne på muséet. Doften av gammalt och bevarande. Doften av att stanna tiden.

Mina föräldrar köpte en packe vykort med bilder från expeditionen. En liten skrift som var som en utställningskatalog över föremålen och över fyndplatsen på Vitön – och så en inbunden utgåva från Niloes klassikerbibliotek med Andrées dagböcker från expeditionen. Jag läste vartenda ord. Och när jag var klar, började jag om.
Fascinationen för Andrées polarexpedition har inte släppt greppet om mig på alla dessa år. Jag har konstant byggt ut mitt bibliotek med fler volymer om expeditionen och biografier av dess medlemmar. Jag har läst om andra polarexpeditionen som en sorts reflektionsspegel över galenskapen med luftballongen. En av de första böckerna jag skaffade i vuxen ålder var Per Olof Sundmans ”Ingenjör Andrées Luftfärd”, eftersom han skrivit manus till Troells film. Just nu ligger en reseskildring från Fraenkels brors räddningsexpedition på mitt sängbord. Bland de mer udda varianterna är jag förtjust i den äventyrsberättelse med fiktiva namn som gavs ut ett par år efter avfärden och som spekulerar vilt om det ännu outforskade Nordpolen som en portal till ett hemligt rike – lite som Jules Vernes ”Till jordens medelpunkt”.
I allt detta var det så mycket som var så fantastiskt med Bea Uusmas ”Expeditionen”.

Men vi backar bandet lite. Alla känner nog inte till polarfärden.

Samuel August Andrée är son till en apotekare i Gränna, men själv utbildar han sig till ingenjör och arbetar på patentverket i Stockholm. Han fascineras av ballongflygning och av de stora äventyren. Nansen har gjort sitt försök att med båten Fram låta sig frysa fast och driva med isen till Nordpolen. När det står klart för Nansen att han inte kommer nå Nordpolen tar han med sig en kamrat och med skidor och hundspann och släde försöker de ta sig till fots. De kommer en bit – det närmsta Nordpolen en levande människa då hade lyckats ta sig - men inte hela vägen. Nansen hyllas för sin bedrift – och i Samuel August föds ett frö att bli den som lyckas.

Andrée försöker sälja in sin idé utan att egentligen ha något annat att komma med än en teoretisk plan. Praktiska kunskaper saknas helt. Ändå lyckas han få till en finansiering och planerna sätts i verket. En fransk ballongfabrik sätts att sy ballongen, Hasselblads ordnar med kameran som ska kunna ta bilder i det kalla klimatet, vetenskaplig utrustning av skiftande slag sätts samman, och Andrée sätter igång arbetet med att finna expeditionsdeltagare. Nils Strindberg som ska ha huvudansvar för fotodokumentationen och meteorolog Nils Ekholm utses. Andrée gör en testflygning tillsammans med militären med ballongen Svea och fotograferar Stockholm från ovan. En helt annan ballong, med helt andra funktioner. På en helt annan plats, med helt annat klimat och andra förutsättningar. Man kan väl inte säga att flygningen med Svea är helt och hållet en framgång, men Andrée låter sig inte bekymras. 1896 beger man sig till Spetsbergen, till en strand på Danskön. Det snickras ett ballonghus, och det släpas i land enorma mängder material (material som fortfarande till viss del ligger som skräprester på stranden) och arbetet börjar. En kamp mot klockan. Allt måste stå färdigt samtidigt som det är gynnsamma vindar.

Örnen i ballonghuset på Danskön Foto: Nils Strindberg.
Bild från Gränna Museets samlingar. 

Men det blir inga gynnsamma vindar. Och snart är sommaren över, och chansen förbi. Man packar ihop igen och reser hemåt för att invänta nästa sommar. Då har Ekholm fått kalla fötter och backar ur hela projektet. Ballongen har vid fyllandet av vätgasen i det kalla klimatet på Spetsbergen visat sig läcka väldigt mycket gas. Ekholm vill blåsa av hela det vansinniga företaget, men Andrée vägrar, Ekholm lämnar expeditionen och ersätts med Knut Hjalmar Ferdinand Fraenkel. Civilingenjör från Karlstad med en stark vurm för äventyr.

Sommaren 1897 görs ett nytt försök. Den här gången kommer de iväg. Ballongen har en konstruktion med tre släpande långa grova rep, sk styrlinor, och tanken är att de hela tiden ska ha markkontakt och därmed ge vissa möjligheter att styra ballongen. Ganska omgående efter starten tappar ballongen höjd, doppas i vattnet, och besättningen får dumpa stora mängder ballast för att få höjd igen. Väl i luften igen inser man två saker: dels har man nu stigit alldeles för högt, det blir kallt och allt vattnet från doppet kommer frysa och tynga ner ballongen på nytt. Dels har två av styrlinorna skruvat ur sig ur sina fästen. Ballongen driver helt utan kontroll.

Strindberg föreslår att de ska landa. Andrée vägrar. Det blir som Andrée vill. Men efter tre dygn i luften tvingas man nödlanda på isen.

 Örnen har landat på isen. Foto: Nils Strindberg
Bild från Gränna Museets samlingar.

Man har packat för att detta eventuellt ska kunna hända, så bland all last i ballongen finns en möjlig båt, kälkar, ett tält och skidor. Båten monteras (sidorna kläs med ballongväv), surras på en kälke och fylls med sådant man anser nödvändigt. Vikten på den kälken är enorm och ska dras av Fraenkel som är starkast. Ytterligare två kälkar packas, en till Nils och en till Andrée. Sedan börjar vandringen över isen.

Isvandringen Foto: Nils Strindberg, med kamerans  självutlösare
Bild från Gränna Museets samlingar

Nils fotograferar massor, Andrée tar väldigt mycket prover och dokumenterar och slår in dessa mycket noga. De ser isbjörn, lyckas fälla en och har nu kött att äta. Än så länge är humöret ganska gott. Alla tre skriver dagbok. Nils, som förlovat sig med sin Anna kort innan avfärden, skriver många av sina anteckningar som brev till henne.
De mäter med sextanten och markerar ut sin position, men isen driver och vissa dagar kommer de bara ett par hundra meter framåt trots att de släpar kälkarna många många timmar.

Expeditions väg inkl ballongfärd och isvandring. 

Tiden går, dagarna blir kortare och de bestämmer sig för att övervintra på isen. De bygger en iskoja, samlar på sig kött, slår sig till ro. Då spricker isen under dom och de får samla ihop det de kan och ta sig iland på fastare mark. De inser att det är en ö de befinner sig på, men de vet inte vilken. Men de känner tryggheten av fast mark under fötterna. De reder sig ett läger.

Sedan händer det saker. Dagboksanteckningarna upphör.

1930 är en grupp norska polarfarare ute på arbete och får möjlighet att lägga till på Vitön. Det är en svårtillgänglig ö i Barents hav och den är oftast täckt av is. Det är väldigt strömt i de farvattnen och oftast får man gå förbi utanför utan möjlighet att komma intill. Men den här sommardagen är vattnet ovanligt stilla och stora delar av ön är isfri. Man vandrar runt och stöter på vad som verkar vara en lägerplats. De ser sig runt bland sakerna och inser att de funnit resterna av Andrées polarexpedition.
En noga genomsökning av platsen visar en person som är gravlagd. Det är Nils Strindberg. Därför vet vi att han dött först. De finner tältet, och däri ytterligare en kropp. Det är Fraenkel. Och så finner man på en avsats lite ovanför tältet den tredje kroppen: Andrée. De finner båten packad med föremål. Deras kläder bland annat. De finner medicinlådan. De finner resterna av matförrådet. De finner alla de vetenskapliga arbeten som gjorts under isvandringen.  Man finner stormköket – det fungerar. Man finner gevären – de fungerar. Man finner ammunitionslådor – som är välfyllda. Man finner kameran och alla bilder som Nils tagit under expeditionen – och de är framkallningsbara. Och man finner deras dagböcker – och de är läsbara. 33 år efter avfärden från ballonghuset på Spetsbergen har gåtan äntligen fått svar. Alla svar utom tre. Hur de dog.

Man dokumenterar fyndplatsen i foto och med skisser och katalogiserar vartenda föremål. Kropparna bärgas, obduceras och kan sedan begravas i Stockholm.
Föremålen samlas i Gränna, och så småningom formas idén om ett museum för stadens son, hans kamrater och den galna idén att flyga luftballong till Nordpolen.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Spekulationerna går sedan varma. Olika teorier kring hur expeditionens medlemmar dog presenteras. Den vanligaste är nog den om trikiner i isbjörnsköttet, men även mer fantasifulla varianter finns.
Och sedan kommer Bea Uusmas bok 2013. Hon inleder med att beskriva hur hon på en fest blir sittande med samma trycka utgåva av Andrées dagböcker som jag en gång fick av mina föräldrar där på museet, och hur hon dras in i berättelsen och expeditionens öde och blir nästan besatt av att lösa gåtan. Passionen lyser från boksidorna och jag känner en så stark samhörighet med den känslan, en så stark förståelse för hur man kan drabbas.
Det som ger Uusma helt andra förutsättningar än vad jag någonsin haft är det faktum att hon är läkare. Hon ger sig in i materialet på museet med en medicinskt vetenskaplig blick och hon ges full tillgång till arkiven. Och hon hittar grejer ingen hittat förut. Hon hittar en hög med blodiga tygtrasor i en låda som ingen förut försökt veckla upp, som visar sig vara avrivna söndertrasade långkalsonger som tillhört Nils Strindberg. Blev han attackerad av en isbjörn? Fick han låret sönderslitet, t o m avslitet? Uusma reser till Vitön och lyckas efter flera försök ta sig i land och vandrar runt på fyndplatsen och bygger upp en mer rimlig teori om Fraenkel och Andrée än vad man haft tidigare, baserad på hur fynden var placerade i relation till den faktiska platsen: vem var inne i tältet och vem var utanför? Om Fraenkel var inne i tältet och hade medicinlådan där, men Andrée var utanför och satt på en klippavsats strax ovanför? Morfinet saknas i medicinlådan vilket inte är noterat någon enda stans i de efterlämnade dagböckerna. De noterade alla krämpor och alla medicinintag, så varför saknas detta? Morfinet bör ha varit ganska orört men när lådan hittas är det tömt. Tog Fraenkel en överdos av morfin inne i tältet när Andrée var utanför? Blev Andrée sist kvar?

Allt tyder på att Andrée blev sist kvar.

Uusma hittar också naglar inuti en vante. Naglar som nu jobbats med och analyserats och det ryktas om att nya fynd gör att Uusma skriver på en fortsättning. Kanske gåtans defintiva lösning. Jag hoppas.

Det Uusma lyckas med i den här boken är dels att belysa expeditionens öde på nytt, med ny forskning, med hjälp av ny teknik. Avancerad medicinsk vetenskap förmedlad på ett högst begriplig vis. Hon förmedlar också sin egen passion för det här detektivarbetet som verkligen ger hennes arbete en touch av spänningsroman. Och hon väver samman berättelsen med kärlekshistorien mellan Nils Strindberg och Anna Charlier. I sanning är berättelsen om polarexpeditionen en kärlekshistoria på så många plan.

Boken gavs ut av Norstedts 2013, och fick välförtjänt Augustpriset för bästa fackbok det året. Det är den stora illustrerade huvudutgåvan som jag rekommenderar. Den är rikt illustrerad och det ger historien en extra dimension. Det finns en pocketutgåva utan illustrationerna, men den tappar en hel del i mina ögon. Jag har dessutom alldeles nyss lyssnat på boken på Storytel. Den är författaruppläst vilket är väldigt trevligt, och även om inte illustrationerna finns för ögonen då heller, så förmedlar Uusma sin passion i sin uppläsning och det ger en fin extra dimension åt upplevelsen.

"Expeditionen - min kärlekshistoria" av Bea Uusma, utgiven av Norstedts 2013.

Cthulhu Vaknar av H.P. Lovecroft och illustrerad av Francois Baranger

Djupt under ytan, i mörka skrymslen, vilar ett väsen från urminnes tider. Diffus i form, men ren i ondska, ofta liknad vid ett vidunder med tentakler – inte helt olik en jättelik bläckfisk.

På Bokmässan 2018 lyssnade vid ett par tillfällen på Anders Fager som berättade om Lovecrofts världsbygge i allmänhet, och den här utgåvan i synnerhet. Fager, som själv skapat en filial till Lovecrofts värld i sin ”Svenska Kulter”.

Få varelser har återanvänts i populärkulturen på samma sätt som Cthulhu, och karaktären dyker upp på de flesta arenor från The Simpsons till tv-spel. Men det är det klassiska verket av Lovecroft som fortfarande håller den mest mytiska gestaltningen.

Illustrerad av Francois Baranger, som jag tidigare bara kände till som konceptillustratör för Harry Potter, men som har en mängd spännande illustratörsprojekt bakom sig, likväl som några skrivna verk. Enligt vad jag kan läsa mig till om Baranger så var det mötet med Lovecrofts världar som skapade hans eget intresse för fantasivärldar. Det tycks vara en livslång önskan att få se Lovecrofts verk illustrerat, och till slut bestämde sig Baranger för att göra det själv.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

En äldre professor avlider och hans släkting, en ung antropolog, tar hand om hans kvarlåtenskap. Bland anteckningarna den gamle mannen lämnat efter sig finns fragment av ondskefull makt, rädsla och vansinne. Osammanhängande drömsyner fyllda av fasa. Antropologen fascineras och förfäras och börjar själv studera den gamla myten, något som leder till också hans förfall.

I den slumrande staden R’Iveh, drömmer Cthulhu, omgiven av de som vill väcka varelsen igen. Sökandet efter kunskapen om Cthulhu sker parallellt med att varelsen börjar vakna, och vi inser att det förutsedda slutet rusar emot oss från vågorna. Jag har för mig att jag någonstans läst att Lovecroft hämtade inspiration till sina berättelser från sina egna mardrömmar, och det känns troligt. Det är en mardrömsvärld som byggs upp, och precis som drömmar gör tvära kast och finner samband och övergångar som inte alltid är logiska så bygger texten upp en skräck i fragmentariska byggstenar på samma sätt, och man vet inte om det är antropologens galenskap eller Cthulhus ondska som kryper längs ryggraden. Enligt legenden är Cthulhu en överstepräst för de stora äldre och dessa kommer småningom att återvända och skänka mänskligheten galenskap och förödelse innan det slutliga förintandet av människan. I den scenariot finns viss tröst i galenskapen.

Historien om Cthulhu är skriven i dokumentär stil. Man skulle lika gärna kunna läsa ett längre tidningsreportage. Det är tre olika perspektiv som vävs samman, via den unge antropologens röst – han som tar över släktingens kvarlåtenskap och finner anteckningarna om Chtulhu. Det som beskrivs är så fasansfullt, och allt eftersom den unge mannen inser mytens grund av verklighet drivs han till vansinne av det ohyggliga detta innebär. Och däri ligger skräcken i Lovecrofts universum: människans möte med det ohyggliga och hur hon påverkas av detta.

Barangers bilder förmedlar de febriga mardrömmarna och den suggestiva stämningen fantastiskt. Personligen kan jag finna den gode Lovcroft lite ”pladdrig”. Barangers bilder ger mig pauser och andrum, och det bygger för mig upp en starkare tolkning av Cthulhu-myten än när jag läste berättelsen första gången och inte hade annat än text att vila blicken på. Rent estetiskt har Fria Ligan åstadkommit ett mästerverk i storformat. En prydnad för hyllan. En presentbok för den som behöver introduceras till skräcklitteraturens stora klassiker.

"Cthulhu vaknar" av H.P. Lovecroft, illustrerad av Francois Baranger är utgiven av Fria Ligan 2018.

LäsÅrets bokslut 2019

Ett omtumlande år tar sitt slut. En emotionell berg-och-dalbana. Jag hoppas det här nyåret innebär att kliva av vagnen på nästa station och få lov att njutbart flanera runt bland spunnet socker och rostade nötter och pärlande kolsyra. Två intensivt spinnande år renderar ett behov av stabilitet och ro.

Återhämtningen efter min stroke i februari 2018 har fortsatt. Jag är frisk, men en del blessyrer återstår. Att känseln fortfarande saknas på höger sida av ansiktet har jag vant mig vid, även om det surrar och sticker ibland. Känslosamheten är något bättre, vilket underlättar mycket. Koncentrationsförmågan är också bättre vilket underlättar inte minst på jobbet. Hjärntröttheten är svårast att acceptera. Att vara mitt i något när huvudet plötsligt tar slut och det är som seg kola att tänka. Men det går framåt. På alla fronter. Och det märks i min förkovran, vilket är glädjande.

Förutom att jag faktiskt varit hemma när jag varit sjuk (typ aldrig hänt) så har jag jobbat mycket med min fysik i år. Fått bättre balans i kost och motion och gått ner 12 kilo. Fixar jag 12 till under året och får till en regelbundenhet med löpningen igen så är jag mer än nöjd!

Miste min finaste vän, min beagle Sacke och kämpar varje dag med sorgen. Fick veta dagen före nyår förra året att han hade cancer och att det inte fanns något att göra. Fem månader ytterligare fick vi tillsammans, innan han fick somna in. Ett par veckor senare flyttade fina Are´s in. 3-årig beagle från Moss i Norge. Min största glädje är att Sacke och Are’s fick träffas under några dagar medan Sacke fortfarande var relativt pigg och att han levde upp så tillsammans med den yngre vovven och lekte som en valp igen. Are’s är fundamentalt annorlunda än Sacke vilket känns skönt. Jag har aldrig skaffat ny hund så fort igen, och det kändes konstigt. Som om man ville ersätta på något sätt. Men det har absolut inte blivit så. Grabbarna är inte lika alls. Och samtidig är båda väldigt mycket beagle. Det är faktiskt lite häftigt. Bibliotekarien Nils har accepterat sin nya brorsa. Accepterat. Ibland tror jag han tycker om honom, men Are’s är stojig och unghundsvild så Nils får markera ordentligt ibland. Bra Nils! Den största positiva förändringen är att Are’s är helt ointresserad av att äta böcker. Sacke tuggade i sig en del genom åren. Speciellt äldre papper var gott, så mina förstaupplagor av Pippi Långstrump blev blöt konfetti.

Sett ur läsningsperspektiv så har detta sammantaget lett till ett år då jag inte läst särskilt tunga texter. Har inte riktigt orkat det. Inte heller läst så mycket äldre texter. Min stora, eviga läsutmaning (”1001 böcker att läsa innan du dör” med Göran Hägg som redaktör) fick mig att tidigt under året lägga fram en tummad pocketutgåva av ”Njals Saga”, men jag har inte ens öppnat den. Däremot deltagit i flertalet andra utmaningar, men av arten att finna böcker i olika kategorier mer än färdiga titellistor.

Glädjen över Olga Tokarczuks Nobelpris var stor, även om Svenska Akademin fortfarande ger en bitter eftersmak. Uppförsbacken tillbaka till förtroende är lång och brant. Vi får se vad de åstadkommer under det här året. Jag har påbörjat läsningen av ”Klubben” och även om fokus i Matilda Gustafssons text ligger på kulturprofilen och Forums verksamhet, så är Akademien en oroväckande aktiv medspelare.

I samband med förra hundens långpromenader lyssnade jag alltid mycket på ljudbok. Det kan jag inte göra tillsammans med Are’s. Han kräver alldeles för mycket av bekräftelse och kommunikation under våra promenader för att lyssning ska vara möjligt. Jag virrar bort mig i texten direkt. Istället har jag under året lyssnat mycket under tiden jag lägger pussel och det har varit väldigt behagligt. Jag lägger oerhört mycket pussel efter stroken. Det är suverän träning för koncentrationsförmågan och för ögonfokuseringen. Alltid ett pussel igång på köksbordet. Årets stora lyssningsupplevelse var Harry Potter-serien inläst av Stephen Fry. Skulle faktiskt kunna tänka mig att bara ha den serien som enda tillgängliga ljudbok. Någonsin. Så bra är det! Kommer lyssna om under året.

Har använt min läsplatta mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Köpte en som är knuten till mitt ljudboksabonnemang på Storytel, vilket låser plattan till Storytel också. Synd, då jag inte kan använda den till låneböcker men man förstår ju distributören också. Den är enkel, något plastig – men väldigt lättjobbad och fyller sin funktion väl. Under året kom funktionen att också lyssna via plattan, men det har jag inte ens provat och tänker inte göra heller. Med trådlösa lurar är mobilen väldigt behaglig att lyssna via, och plattan ska få vara platta. Har läst en del e-böcker via surfplatta tidigare, men det är en helt annan skärm och jag vill komma bort från flimret. Det tröttar huvudet. I och med att läsplatta bygger på en teknik som kallas e-ink så är känslan mer ”matt” och du slipper både blänk och flimmer. Det är lika behagligt för ögonen som en vanlig boksida.

Årets stora upplevelse var att beviljas pressackreditering för Bokmässan. Under fyra dagar förkovrade jag mig i så mycket jag bara hann med, och stupade helt utmattad på kvällarna. Lördagen var så galet mycket folk att min yrsel gick bananas nere på mässgolvet, men då höll jag mig till seminarierna istället. Dagarna renderade oerhörda mängder stoff till bloggen, så jag kommer ha att göra under hela året att jobba igenom allt. Ett kärt besvär. Störst var träffen med Dmitr Gluchovskij. Och Markus Zusak. Och den helt egna pratstunden om rasbiologi med Nils Uddenberg. Temat om digitalt berättande och e-sport tog mycket av min tid, och det kommer jag fortsätta jobba in i bloggen under året: det digitala alternativa berättandet. TV-spelsvärlden som plattform för berättelser.

För det har också tagit en del av min tid under året och känts utvecklande. Mitt spelande. Framförallt RPG dvs role playing games, storydrivna spel där berättelsen och karaktären är i fokus. Gärna ska indie-spel, dvs utvecklade av mindre spelstudios och produktioner som ofta kännetecknas av sin kreativitet mer än av pengaströsslande. Avslutade året med att spela igenom det lilla ”What remains of Edith Finch” där man genom en rundvandring i ett märkligt hus tar sig igenom en familjs tragiska öde. Började lite tvekande, men slutade fint. På min backlist för den kommande tiden står ”Firewatch” och ”Gone Home”. Ska också spela klart ”Unravel” och ”Little Nightmares”.

När jag nu bläddrar i min läsdagbok så har jag det här året utökat min läsning till 143 avslutade böcker. (Jämfört med förra årets 106.) Jag har läst väldigt blandat. Jag har också hållit en jämn takt, men den är fortfarande väldigt långsam. Men det finns en regelbundenhet i min läsning efter det här året, som ändå känns bra. Eftersom jag läser så långsamt så märker jag att jag undviker långa böcker. Det finns inga 600-sidiga tegelstenar bland det utlästa. De flesta ligger på 200-400 sidor dvs ganska normaltjocka verk. Däremot väldigt mycket facklitteratur. Jag har närmat mig en del Förintelselitteratur igen, en del om djurvärlden, en del historia. Jag har också gjort det jag borde gjort för länge sedan. Jag undervisar ju ändå om Förintelsen och gör hågkomstresor med ungdomar… Jag har äntligen läst Anne Franks Dagbok. Och jag har brottats med min egen skamkänsla, för jag tyckte inte om den. Pratade med en kollega om det: förväntan, idén om att detta är bra för det är ett klassiskt verk, tematiken... Men herregud vad tonårspladdrig den är. Jag blev helt trött…… Och samtidigt; kunde jag verkligen ha förväntat mig något annat? Den är ju skriven av en tonåring. Det borde jag ju fattat.

Det som fått stå tillbaka är bloggen. Och det är helt ofrivilligt. Jag hittar inte alltid trådarna som är mina tankar och får fatt i dom så jag kan baka ner dom till begripliga meningar och foga dom samman till text med mening och syfte. Ibland orkar jag helt enkelt inte tänka färdigt. Och då blir det som det blir med att skriva. Ligger ganska exakt ett år efter med blogginläggen. (Med vissa undantag.) Men jag tycker om min blogg, och det känns meningsfullt att blogga, så jag kommer fortsätta och jag är väldigt motiverad att jobba vidare med den och utveckla den! Det är inte idéerna som saknas.

Har en idé inför året som kommer att jag ska varva mer. Vissa dagar byta bort morgonläsningen mot ett blogginlägg istället. Vara ok med att byta boken mot ett spel eller pussel. Det måste inte vara allting på en gång. Det är okej med något. Det viktiga är ju berättelsen, och den finns där oavsett media. Det ju precis den tanken jag håller högst hela tiden. Varför inte testa det i praktiken då?