”Labyrinten” av Simon Stålenhag

Det är fortfarande två dinosaurier vid en hemglassbil som dyker upp i huvudet på mig när jag hör Simon Stålenhags namn. En kapsejsad futurism i ett fruset 80-tal. 

I den senaste boken; ”Labyrinten” tar Stålenhag ett större kliv in i en pågående dystopi. Världen ligger i ruiner, och allt är insvept i aska. Människorna har tagit sin tillflykt under jorden. Vad som förgiftat atmosfären är gåtfyllt och främmande. Och pågående. Stålenhags berättelse i bilder och ord följer Sigrid, Matte och Charlie på en expedition till ytan. En resa som tvingar dem att konfrontera sina egna mörka hemligheter. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Som alltid i Stålenhags böcker är gränsen mellan ord och bild utraderad och båda medierna bär berättelsen. Tillsammans. En översiktsvy, en fokuserad detalj, en halvsida text… Det är väldigt speciellt att läsa Stålenhags berättelser. Ett flöde som känns i hela kroppen. Kanske är det just att människorna flyttat ner under jord som gör katastrofstämningen mer närvarande den här gången. I tidigare berättelser lever människorna vidare i något som varit, bland resterna. Den här gången har de fått fly den värld som var. Faran är närvarande. Och det saknas svar. 

Jag hade hjärtklappning genom hela läsningen. Kände ett obehag som om jag läste en gastkramande thriller. Och en stor besvikelse när sista bladet vänts. Jag ville ha mer. Veta mer. Det är en häftig upplevelse att gå så upp i en berättelse som Stålenhag lyckas med. 

Som alltid oerhört välgjort, och dessutom en väldigt vackert formgiven bok (för oss som också älskar föremålet ’bok’.)

”Labyrinten” av Simon Stålenhag är utgiven 2020 av Fria Ligan. 

I skrivande stund vet jag ännu inte om Simon Stålenhag kommer medverka vid årets Bokmässa i Göteborg, men Fria Ligan kommer som alltid finnas på plats i anslutning till Fantastikscenen, i A-Hallen. 

”Om uträkning av omfång 1” av Solvej Balle

Tara Selter lever sitt liv utanför tiden. När hon vaknar upp på det som borde vara morgonen den 19 november, så har istället 18 november börjat om. Samma tidning vid frukosten på hotellet där hon för stunden befinner sig, samma gäst i matsalen som tappar samma skiva rostat bröd. Tara återvänder hem. Till tryggheten av det egna hemmet och maken Thomas. Han blir förvånad men glad att se henne, och han tror på henne när hon berättar att hon tror tiden gått sönder. En dag av samtal lugnar henne, men när morgonen kommer är det återigen 18 november och Thomas blir förvånad men glad att se henne, för även hans tid har gått tillbaka till föregående morgon och av föregående dags samvaro finns inte ett spår i hans minne. 

Taras tid fortgår, men runt henne står samma dygn på repris. 

Hur kan man leva vidare om tiden står stilla? 

Från att enträget ha berättat på nytt för Thomas varje dag, varje dag börjat om, så drar sig snart Tara tillbaka till gästrummet. Ett rum Thomas inte går in i under 18 november, och som därför blir en fristad i det egna hemmet. Thomas vardag lunkar på, utan saknad, för han tror hon ska komma hem dagen därpå. Men för Tara, där morgondagen aldrig kommer, blir Thomas vardag hans egen och ett liv utan i henne, ett hem där hon blir en främling. En sorg. Eller en möjlighet. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Det som vid första anblicken skulle kunna bli en nordisk replik på filmen ”Groundhog Day”, där en sur TV-snubbe på tillfälligt besök i en småstad återupplever samma dygn till dess han själv förändras och famnar livet, sig själv och kärleken, har i Solvej Balles händer blivit….. jag vet inte riktigt vad det har blivit, men jag är helt golvad. Det är spännande, det är traumatiskt, det är sorgligt, det väcker så mycket tankar inom mig när jag läser, om val i livet, om tidens gång. En nagelbitare, trots att ingenting egentligen händer. Eller samma saker händer. Det blir en dramaturgisk tankevurpa. Det dramatiska finns i vad den ständiga upprepningen gör med Tara och hur hon förhåller sig till att befinna sig i ett tidsmässigt vakuum. 

Första delen utspelar sig under ett år. Hon skriver dagbok och numrerar antalet 18 november hon får uppleva. Hon kartlägger. Hon reflekterar. Hon förhåller sig. Hon finner sig. Hon stångas. Hon utmanar tiden. Och det är dom anteckningarna vi läser. 

Det är definitivt en roman om tid. Men jag har nog aldrig läst en text där ljudbilden får ta så stor plats. Hörsel är definitivt det sinne som upptar Tara mest. Vad som låter. Hur det låter. Hur ljuden styr dygnet istället för klockslagen. Det är science-fiction. På sätt och vis. I en trist vardag med dygnslånga tidsresor. Eventuellt magi. Saker försvinner. Men ibland inte. Det är en utvecklingsroman, trots att Tara är en medelålders kvinna. Det är också en relationsroman, trots Taras totala ensamhet. 

Solvej Balle har skapat ett makalöst verk. Det är planerat till sju band. I Sverige har första delen publicerats, andra kommer i höst. Däremellan kommer författaren till Bokmässan i Göteborg, och jag kommer definitivt lyssna på henne. 

Solvej Balle belönades med Nordiska Rådets Litteraturpris 2022. 

”Om uträkning av omfång 1” av Solvej Balle utgavs 2023 av Wahlström & Widstrand.

”Flykten till Marstrand” av Anna Grinzweig Jacobsson

Som uppväxt i Kungälv, och som lärare i samma kommun, är Marstrands judiska historia inget okänt. Jag har tagit med elever dit under många år, berättat om Marstrand som porto franco-hamn, dvs en frihamn för handel och religion, och hur den lilla klippön var en plats där judar fick lov att slå sig ner under en period då Sveriges gränser i övrigt var stängda för det judiska folket. Därav att Sveriges äldsta synagoga finns på Marstrand. Det blir en fin inramning för eleverna och de får känna att historiens vindar i alla fall fläktar till lite granna. Men sedan då? 

Ja, vad hände sedan. I så kallad modern tid. Världskrig och Shoah. Och efter det? När livet så som det var försvunnit för så många.

I Polen var antisemitismen allestädes närvarande. Efter Förintelsen fanns det inte mer än trettio tusen judar kvar i Polen. I slutet av sextiotalet genomfördes en antisemitisk kampanj, i syfte att fördriva dessa trettio tusen från landet. Hälften valde att emigrera. Och återigen blev den lilla klippön på västkusten en plats för människor att börja om. Ungefär 200 polsk-judiska flyktingar placerades på Marstrand. En plats att bo på under vinterhalvåret och för att lära sig svenska. Att börja om. 

(Bild lånad från www.flyktentillmarstrand.se)

Författaren Anna Grinzweig Jacobsson, var ett av barnen som kom till Marstrand 1969. Sex år gammal och därmed är hennes egna minnen av omständigheterna naturligt begränsade. Ett antal fotografier av sig själv och föräldrarna. Berättelser från barndomen. Nu, femtio år senare, har Anna börjat söka det förflutna, och sökt upp flera av de andra som befann sig på Marstrand tillsammans med henne, och tillsammans väver de fram en bild av det Polen de lämnade, ankomsten till Marstrand, det nya livet i det nya landet. Både de som flydde, och de som tog emot. Resultatet är boken "Flykten till Marstrand". 

Resultatet är en flerstämmig kör av röster kring traumat att lämna sitt liv bakom sig, att tvingas att börja om under omständigheter man inte själv har valt. Ett brottstycke av vår historia, med en stark koppling till vår samtid. 

Parallellt med utgivningen av boken, togs också fram en ambulerande utställning med fotografier och röster. Människorna i boken som berättar sin historia. I samband med detta fick kollegan och jag själv möjlighet att vara med och bidra till ett undervisningsmaterial för skolungdomar, att använda vid skolbesök till utställningen. 

I slutet av september är det äntligen dags för Bokmässa i Göteborg igen. I år är ett huvudtema Judisk Kultur, och Anna Grinzweig Jacobsson kommer medverka under flera samtal. 

”Flykten till Marstrand” av Anna Grinzweig Jacobsson är utgiven 2020 av Bokförlaget Korpen. 

Läs mer på: flyktentillmarstrand.se 

”Den falska rosen” av Jakob Wegelius. Tredje delen om Sally Jones.

Sally Jones är en mycket speciell gorilla. Men hon är så mycket mer än en gorilla. Och Jakob Wegelius böcker om henne är så mycket mer än ytterligare en barnbok med ett djur i huvudrollen. Vi lärde känna henne första gången ”Legenden om Sally Jones”. En rikt illustrerad äventyrsberättelse där illustratören Wegelius verkligen fick gå all in, med hjulångare, skepp, exotiska platser och kufiska skurkar. Sally återkom i ”Mördarens apa”. Den skilde sig från Legenden, både till formatet och formen. En tegelstenstjock roman, en spännande deckare, ett fartfyllt äventyr. I samma anda, riktigt illustrerad, men med större fokus på texten och den berättade historien.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Sally Jones är en gorilla med förmågan att kommunicera. Nej, hon talar inte. Där drar Wegelius en skarp gräns. Sally är ett djur i människornas värld. En del av den världen tar hon till sig och skapar sig ett liv i, men hon förblir ett vilt djur. Sally lär sig förstå mänskligt tal, och framförallt lär hon sig förstå mänskliga emotioner, och att läsa av sinnesstämningar. Hon har en enorm empati, och är en god lyssnare. De som kommer henne nära känner sig oerhört trygga tillsammans med henne, och tilliten är total. Med all rätt. Sally är en lojal och trofast vän. Sally lär sig skriva och kan skriva ner sina tankar och sina upplevelser, vilket ofta räddar situationen när den tysta kommunikationen inte räcker till. Hon har också en stor fallenhet för motorer, och blir mekaniker på ett skepp. Kaptenen blir hennes vän, och tillsammans seglar de över världen och möter äventyr tillsammans. Men framförallt möter de människor, och Sally knyter vänskapsband i många hörn av världen. Hon möter också fiender, speciellt de som inte kan se henne för den kloka individ hon är, utan förkastar henne och svartmålar henne.

Jag har älskat båda böckerna, gett dom i gåva oräkneliga gånger, och hängde på låser när den tredje och fristående ”Den falska rosen” släpptes. Den här gången är det berättelsen om Shetland Jack som Sally blir nödgad att berätta för oss. Hans skepp hittas övergivet i Glasgows hamn, men det är inte hela berättelsen. Sallys och Jacks berättelser hör ihop och hon tar oss med på ytterligare ett äventyr. Från Glasgow till Lissabon, via Smugglardrottning och Skymningskaj och uppgjorda boxningsmatcher i lönnkrogens regi. Ett skitigare äventyr den här gången, men ändock ett äventyr.

Min lokala boklåda brukar ställa de här böckerna lite osäkert i sektionen för unga vuxna. De passar absolut där, men jag skulle nog säga 9-12 år, och frågar man om högläsning så är det ett rungande ja! Gärna med en kartbok nära till hands. 

”Den falska rosen” av Jakob Wegelius, är utgiven 2020 av Bonnier Carlsen

"Skriften i vattnet" (Blodstormen 1) av John Ajvide Lindqvist

Stieg Larsson gjorde succé med Milenniumtrilogin, och plötsligt var karaktärerna Mikael Blomqvist och Lisbet Salander på allas läppar. Efter Larssons död valde förlaget att ge stafettpinnen vidare till David Lagercrantz som fortsatte serien. Ett beslut som delade Sverige i de som gillade idén och de som tyckte det var förkastligt att låta någon annan skriva vidare. Fortsatt succé blev det dock, och nu har stafettpinnen gått vidare ytterligare en gång: Karin Smirnoff. 

En av de som fick en förfrågan om Milenniumstafetten var John Ajvide Lindqvist. En av Sveriges stora skräckmästare. Ett potentiellt stilbrott för honom att skriva deckare. Han gillade idén, skrev ett manus – och blev refuserad. Så med ett rungande nej i öronen och ett manus på fickan, därtill med en story han själv gillade, så satte han igång att skriva om sitt manus till en historia som inte var Millennium. Resultatet blev ”Skriften i vattnet”, den första delen i en tänkt trilogi han kallar Blodstormen. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Den förde detta polisen Julia Malmros är framgångsrik deckarförfattare. Hon för en förfrågan från ett stort förlag att ta över stafettpinnen efter David Lagercrantz och skriva den nästa Milenniumdeckaren. Under sin research behöver hon bli bättre på att förstå den värld som är Lisbet Salanders, och får kontakt med datasnillet och hackaren Kim Ribbing. De inleder dessutom någon form av – åtminstone – sexuell relation, men Kim har svårt med närhet och de tassar runt varann. I glimtar möter vi Kims trasiga uppväxt i händerna på sin sadistiska farfar. Julias manus refuseras av förlaget, och av sin väninna tipsas hon att skriva om de väsentliga delarna och ge ut den ändå, men inte som en Milenniumdeckare. För enkelhetens skull byter hon kön på Mikael Blomqvist och Lisbet Salander och försöker sedan få rätsida på sin historia. I samma veva hamnar Julia och Kim mitt i ett brutalt mord som äger rum på en liten ö i Stockholms skärgård. En av de mördade är Julias barndomsvän Olof, och de övriga i sällskapet hans affärsbekanta. Vad är det de har pysslat med som leder till ett brutalt massmord på midsommarafton? Spåren leder dem till Shanghai och via Kuba till Norge, och en härva med utsläppsrätter, oljeriggar och mutor – och enorma summor pengar. För naturligtvis kastar sig Julia med sin polisbakgrund, och Kim med sina hackerkunskaper, rakt in i en egen parallell utredning och ligger nästan alltid steget före polisen. 

Det här är väldigt annorlunda Ajvide Lindqvist. Jag var tveksam, men hängde på låset för release och har sträckläst de 470 sidorna. Det funkar. Men det är inte särskilt spännande, det är inga cliffhangerögonblick, det är absolut ingenting övernaturligt. Däremot är det charmigt, lite roligt, med rafflande actionscener och dåligt sex. Och kul karaktärer. Och bra twist i slutsekvensen. Absolut läsvärt! Välskrivet, bra tempo, intressant historia, och som alltid ett härligt persongalleri som hanteras väldigt varsamt och med stor omsorg. Man tycker så mycket om Ajvides karaktärer. 

Och med en rejäl dos självironi och en stor blinkning till de som refuserade Ajvides Milenniummanus. Han gjorde precis det som han nu låter sin romankaraktär göra: han skrev om sitt manus, bytte kön på karaktärerna och gav ut en story han skrivit med själ och hjärta och trodde på. Väldigt meta. Och en spark i arslet på dom som låter sig nedslås av en refusering. Tillbaks till ritbordet och ta tillbaka en historia du tror på. 

Den är redan nominerad till Årets Bästa Kriminalroman. Om jag kommer läsa del 2? Absolut! Kommer hänga på låset för den också. 

”Skriften i vattnet” av John Ajvide Lindqvist är utgiven 2022 av Ordfront Förlag. 

"American Gods" av Neil Gaiman

Neil Gaiman är en av de där författarna som alltid är bra. Man hänger på låset när han släpper nytt, men sedan kan boken få ligga där och gotta till sig. Man vet ju att det kommer att vara bra när man väl sätter sig med den. En trygg förvissning. Det betyder att även om jag har allt han gett ut, så har jag inte läst precis allting. (Typ ”Coraline”) Och annat har jag läst flera gånger. Som ”Goda Omen” som jag liksom aldrig verkar tröttna på. I augusti hade tv-serien baserad på hans serieopus ”Sandman” premiär. Stor förväntan. För mig är den mäktiga historien en av hans mer svårtillgängliga verk, med sina många illusioner och drömbilder, men det är också en av de vackraste, och jag tyckte verkligen om filmatiseringen. 

Och det fick mig att också ta fram den gamla godbiten ”American Gods”. Lite svartare, lite dammigare, men inte desto mindre underfundig och avväpnande. Tänk en dammig landsväg någonstans i något av USA’s torrare områden. En vägkrog, ännu mer damm, en gisten veranda. Man förväntar sig att Hjulben och Gråben ska springa förbi. Ungefär så. Fast inte. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Shadow släpps ur fängelset i bokens inledning. Hans fru och bästa vän har omkommit i en olycka bara några dagar tidigare. På sin väg hem – som inte längre är ett hem, utan bara en smärtsam påminnelse om människor som ryckts ifrån honom – träffar Shadow på den mystiske Mr Wednesday. Under flygresan skakas planet av en storm. Wednesday verkar veta allting om Shadow. Speciellt vet han att Shadow inte har någonstans att ta vägen. Shadow rekryteras av Wednesday till livvakt, chaufför, springpojke och resesällskap. Och då Shadow inte har något bättre för sig, ingen som sitter och väntar, så tackar han ja. Det vi alla, utom möjligtvis Shadow själv, inser är att Wednesday är en skojare och en lurifax. Han råkar också vara en före detta Gud, och Kungen av Amerika. 

Att slå följe med Wednesday, tar ut Shadow på en mörk och mäktig roadtrip. Han träffar excentriska typer, vars öden är märkligt sammanflätade med hans egen. Under vardagen kokar det upp till storm, och ett krig om varenda själ i USA är i antågande. Ett krig där själva landets själ står på spel. Om nu Amerika har en själ. Och Shadow och Wednesday dras in i en konflikt lika gammal som mänskligheten självt. 

Gaimans historia är som sagt mörk. En brokig skröna med en mix av myter och fantasy, popkultur och klassisk roadmovie. Karaktärerna är udda fåglar längs vägen, och Shadow en slokörad hjälte. Kanske egentligen inte så hjältelik. Och ganska bångstyrig kring den roll han tilldelats i historien. En mustig och alldeles väldigt härlig berättelse. Teologen i mig gillar hur Gaiman leker med frågor kring gudar och framförallt gudsföreställningarnas roll i vår tid. De materiella gudarna kontokort, internet, TV och konsumtion, likväl som de gamla mer bortglömda, som inte har så mycket mer än tro, bön och kärlek att locka med.  

Detta är en, i mitt tycke, av de bästa av Gaimans romaner. Fylld av berättarglädje och svart humor. Kanske inte berättelsen att börja resan genom hans författarskap, men definitivt en att göra ett längre stopp på vägen hos. Kanske också återvända till. Men inte glömma ”Goda Omen” och ”Sandman”. 

Jag har läst den förlängda nyutgåvan. 

”American Gods” av Neil Gaiman, utgiven av William Morrow 2011. 

"Berättelsen om Ormen Friske" av Jack Werner

Jag tror att det finns en lockelse efter äventyr i de allra flesta av oss. Ett pirrande sug efter upplevelser som utmanar vår vardag. Hos vissa av oss är det suget större än hos andra, och de vågar ta steget att förverkliga vilda drömmar. Motivbilden för den där drömmen kan ofta vara dold för oss som betraktar äventyret på håll, men vi betraktar och vi begrundar och vi förfasas – och kanske kan det hända att vi blir lite förtjusta också. Lockade. 

På årets Bokmässa lyssnade jag på Jack Werner som berättade historien om vikingaskeppet Ormen Friske. Jack Werner är journalist och författare och en av initiativtagarna till Viralgranskaren, och en av rösterna bakom Creepypodden som granskar moderna spökhistorier, och konspirationsteorier. Källgranskning och konspiration är två begrepp som starkt förknippas med Werners gärning. Och då ligger inte historien om Ormen Friske långt borta. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Historien om Ormen Friske börjar i frisksportaren Sten Schröders fantasi, och kommer genom åren att växa till en bild av lösningen på ett ekonomiskt dilemma hos en kreativ entreprenör med stora skulder. Sten Schröder är aktiv inom svenska frisksportförbundet. Han skulle om han kunde ägna varje vaken minut åt frisksporten och den hälsosamma, sunda livsstil som kommer att förknippas med rörelsen. Sten är en charmig och idérik man som har en makalös förmåga att entusiasmera andra att med liv och lust gå in i hans påhitt. Han är inte lika bra på att slutföra sina idéer, och i slutet av 1940-talet är Sten starkt ifrågasatt inom förbundet. Då har man genomfört två större projekt. Dels köpt herrgården Stensund vilket visar sig bli en förlustaffär, dels varit med och organiserat världstävlingen Lingiaden med tillhörande sportmässa, vilket också har blivit en stor förlustaffär. Förbundet vill ha Sten avsatt, de vill se honom utflyttad från herrgården – och dom vill ha tillbaka sina pengar. Som en del i de arrangemang som skulle dra in pengar på sportmässan har man byggt ett vikingsskepp. Det är Sten som tagit det initiativet, han som närt en dröm sedan barnsben om en kraftfull vikingsbåt, men det har inte varit särskilt många som velat åka med båten, och biljettintäkterna uteblir. Efter mässan, det växande skuldberget och uppmaningen att flytta ut från herrgården får Sten en förfrågan: kan vikingabåten Ormen Friske vara med och inviga en restaurerad hamn i Rotterdam? Sten säger ja, men frisksportförbundet tvekar. Det hela slutar med att Sten äskar pengar för genomförandet, men dessa kommer inte betalas ut förrän vid hemkomst, och han får själv stå som ansvarig för det här jippot, det kommer inte frisksportförbundet göra. Summa summarum så lyckas Sten efter mycket om och men att rekrytera 14 besättningsmän till skeppet, och de ger sig av sommaren 1950 med siktet inställt mot Rotterdam. Men under en sommarstorm förliser vikingsskeppet Ormen Friske och hela besättningen på femton personer, inklusive Sten Schröder, omkommer. Drygt hälften av dom kommer aldrig att återfinnas. 

Efter förlisningen börjar ett flertal historier cirkulera kring orsakerna till förlisningen. Den mest livskraftiga menar att de blivit beskjutna av brittiska eller amerikanska soldater som haft övning vid Helgoland. En påstådd flaskpost dyker upp med ett nödanrop, som aldrig utreds. En historia menar att det funnits en spion ombord som tvingat båten att vända om och gå rakt in i stormen igen. Och mitt i detta finns det femton personers familjer som aldrig kommer få svar på vad som har hänt deras anhöriga. 

Jack Werner har gjort en gedigen research, och han skriver lätt och drivet och skapar en berättelse som är tillgänglig för sin läsare. Det känns som ett fördjupande tidningsreportage i sin stil, och texten illustreras med ett antal fotografier från bygget, jungfruturen, resan ner mot Tyskland, och på vraket efter förlisningen. På bilderna förväntansfulla unga män som ler mot kameran och vinkar glatt. Man kan förstå att Werner blivit berörd av deras öde under arbetet med boken, och man känner det från boksidorna. Han bryr sig om vad som hänt de här människorna. 

En intressant bok, som serverar ett tragiskt äventyr som idag är i stort sett bortglömt. 

”Ormen Friske” av Jack Werner, utgiven 2022 av Albert Bonniers Förlag.