“Tolv” av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson

De senaste åren har det publicerats flertalet läsvärda novellsamlingar för barn, inte sällan på olika teman. Det som lockade mig med ”Tolv” är att det är en sk kollektivroman. Tolv berättelser om tolv barn på gränsen till sina tonår. Varje kapitel handlar om en person, och kan läsas fristående, men de tolv kapitlen kan också läsas i följd som en historia om en skolklass. De tolv barnen är tolv år och går i samma klass, och även om varje kapitel har sin huvudperson så är de andra barnen medaktörer. Varje kapitel har sitt tema: kärlek, ilska, familj, pubertet, pengar etc. Vardagsbekymmer som korsar varje tolvårings väg. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Till boken har förlaget också tagit fram en lärarhandledning. En välfylld lunta som följer varje kapitel, varje tema. Konkreta uppgifter kring ordförståelse, och mer abstrakta diskussionsunderlag på flera nivåer, så den kan enkelt användas med elever både enskilt och i grupp, och oberoende av elevernas nivå. 

Jag har under förra läsåret aktivt använt både boken och handledningen i arbetet med mina egna elever. Det har varit ett bra underlag och berättelserna har känts relevanta. Diskussionerna har blivit spännande och även om vi inte använt handledningen slaviskt, så har vi tagit oss igenom några av frågorna för att kicka igång samtalen. På insidan bokpärmen finns en gruppbild av klassen, och tillsammans med eleverna har vi valt berättelse via den bilden: ”Vem lär vi känna idag?” Har också kunnat välja berättelse utifrån att det fanns en specifik situation kring en elev som jag ville ta upp, och då blev berättelsen på ett liknande tema en bra ”ice-breaker” för att närma oss. I det fallet var det den inledande berättelsen om en mobbningssituation online när två kompisar utsätter en tredje när de spelar dataspel tillsammans. Det kapitel som väckt mest funderingar överlag – hos mina elever åtminstone - skulle jag säga är Melvins, som är en familjehemsplacerad pojke som bott i sitt familjehem i fyra månader och inte riktigt hittat sin plats ännu, och absolut inte vågar känna sig trygg ännu. Det har varit underlag för många fina samtal om familj och vad det betyder att höra hemma, men också en chans att prata om den typen av situation: att som barn skiljas från sin biologiska familj och vad orsakerna till det kan vara. 

Boken handlar om barn som är tolv år, och jag skulle säga att rekommenderad läsålder är däromkring dvs sent mellanstadium-tidigt högstadium. Den fungerar fint både i enskilt arbete och i grupp, både för tystläsning och högläsning, men jag tycker att man definitivt ska ta chansen att samtala, inte bara låta texterna landa in oprocessade.

”Tolv” av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson, är utgiven 2023 av Lilla Piratförlaget. 

Lärarhandledning finns för fri nedladdning på förlagets hemsida. 

”Öppen” av Andre Agassi

Jag kunde rabbla namnen på tennisspelare innan jag kunde gå. Separerade mina Lendls från mina Gerulaitis med renare uttal än hundens namn. Ok, antagligen inte, men i min mors berättelse så låter det ungefär så. Att jag någon gång skulle komma att spela tennis var lika säkert som årstidernas växlingar. En sommar fick jag en så kallad ”tennistränare” och grannpojkens avlagda racket. Tennistränaren var en tung klump med ett långt gummiband och en tennisboll. Lite samma idé som dagens ”rebounders” som unga fotbollsaspiranter ställer i målet. Man slog till bollen och sedan kom den tillbaka till dig för nästa retur. Det var i alla fall idén, men jag var så liten så vi fick nysta upp gummibandet enormt många varv runt den tunga klumpen för att bollen skulle studsa tillbaka – jag hade inte kraft nog att slå den tillräckligt hårt ännu. Tror jag var 5 år. Och grannskapets lyckligaste unge. Jag nötte den där tennistränaren tills varken klump, gummiband eller boll fanns kvar. Och sedan blev det klubbspel. I flera år. Gick sådär, men var ofantligt roligt. Men vi flyttade, och visserligen fanns det klubb på nya stället, men jag lade racket på hyllan. Då var jag 13 år. Och har fortfarande kvar det. Ett Donnay. Sedan dess har tennis för mig hållit sig till att vara åskådarsport. Och även om jag inte följer säsongen slaviskt, och känner igen varenda spelare så läggs det ett större antal timmar varje år på att se på tennismatcher. 

Vid den där tiden jag lade racket på hyllan, så fanns det en ung spelare som utmanade traditionerna, med sitt långa hår, sina örhängen, sina jeansshorts….Och nu har jag läst hans memoarer. Nä, jag har inte läst – jag har plöjt, grävt ner mig, andats, levt och gråtit mig igenom berättelsen om Andre Agassis tennisliv. En bok jag började läsa som e-bok, men snabbt beställde ett fysiskt exemplar av, för den här boken vill jag äga, ställa in i min egen hylla och återvända till. Det är utan tvekan den bästa sportmemoar jag läst. En av de bästa memoarerna till och med. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Andre Agassi hade en aktiv karriär över tjugo år. Han vann åtta Grand Slam-titlar, en av få som vunnit alla stora tourerna inklusive OS, var världsetta på ATP-rankingen flera gånger, och gifte sig med damtennisens stora stjärna Steffi Graf. Och han hatade tennis. Ärligt, uppriktigt, innerligt hatade han tennis – men kunde inte göra något åt sin egen situation. Tennis var det enda han kunde. Uppväxt med en pappa som var helt besatt av tennis, teoretiskt kunnig men inte själv någon stor spelare, som bestämde sig för att något av hans barn skulle bli stjärna. Han misslyckades med tre, och sedan föddes Andre, och visade sig dels ha den största talangen av syskonen, men också vara vekast inför pappans hårdhet och krav på total lydnad. Så han stod där, på den hemmabyggda tennisbanan, med den lika hemmabyggda brutala bollspottande maskinen, och slog 2500 bollar om dagen, över miljonen om året – för med en miljon bollar om året, så måste det ju bli bra, upprepade pappan. Och Andre gavs inget val. Det kostade honom skolgången, det kostade honom vänner, det kostade honom en sund relation till sin egen familj. Och han lyckades. Andre blev en av de mest framgångsrika tennisspelarna i sportens historia. Men han hatade det han höll på med. Hela den karusellen skapar en kluven relation till sporten, den egna talangen – det egna jaget. Han vill inte fortsätta, men han kan inte sluta. 

Och det är där merparten av berättelsen ligger: Andres brottande med sin egen identitet. Och det är där min egen fascination i berättelsen ligger: hur kan man bli så framgångsrik i något man avskyr så innerligt. Det är en oerhört välskriven berättelse, med stort driv i texten. En berättelse som strävar efter det den säger sig vara: öppen. Texten känns naken, brutal, och även om det är en hel del matchreferat så är det framförallt en reflekterande, gripande berättelse om en trasig människa som försöker hitta sig själv. 

”Öppen”  av Andre Agassi, är utgiven 2009, och i svensk utgåva av Natur & Kultur, och jag har läst pocketutgåvan från 2019.

Banned Books Week Sverige

Då och då dyker det upp en meme i mitt flöde på sociala medier som jag är väldigt förtjust i. Det är till synes saxat från den plattform som då kallades Twitter, och det tillskrivs Stephen King. Andemeningen är att om en bok förbjuds så ska man springa till biblioteket eller bokhandeln och snabbt ta reda på vad det är dom inte vill att man ska veta. Vilka ”dom” är känns underförstått och är säkerligen öppet för lokal variation. Under årets Bokmässa lyssnade jag på David Polonsky som gjort illustrationerna till en grafisk version av Anne Franks Dagbok – en fantastisk version av dagboken. Han berättade om en lärare i Texas som nyligen förlorat sitt arbete, efter att ha låtit sina elever se hans illustrationer. I Anne Franks dagbok finns ett avsnitt där den unga Anne funderar över sin kropp och sexualitet, och Polonsky har valt att illustrera detta i ett uppslag där Anne håller en lektion i sexualkunskap för sin vän Peter. Det var detta uppslag som läraren hade visat, och således detta som gjorde att hon avskedades. 

(Bild lånad från Svenska PENs hemsida.)

Den här veckan uppmärksammar vi Banned Books Week Sverige.  Svenska PEN är med och driver det här initiativet, och jag har hämtat merparten av nedanstående information från deras hemsida. Veckan är tänkt som ett sätt att hålla samtalet om det fria ordet levande, och vara ett försvar för allas rätt att läsa. Böcker är ett av de främsta sätten att sprida tankar och idéer. Förbjuds boken, förbjuds också tankarna. Det är också ett ställningstagande för yttrandefriheten. Världen över står människans rätt att uttrycka sig inför hot . Även i samhällen som tidigare betraktats som öppna. Bibliotek och skolor utsätts för påtryckningar, även i Sverige. 

En förbjuden bok kan vara en bok som någon tycker att ingen annan ska få läsa. Det kan innebära att en bok inte får ges ut eller säljas, att innehållet censureras eller att den helt och hållet plockas bort från skolor och bibliotek. I USA infördes t ex 1477 bokförbud bara under hösten 2022. I Ungern finns det sedan 2021 en lag på att barn under 18 år ska skyddas från böcker vars innehåll berör hbtq-frågor. Bokhandeln Knihauka i Minsk i Belarus tvingades stänga samma dag som den öppnade och 200 böcker beslagtogs. 

De som tar initiativ till att förbjuda böcker kan vara en statlig myndighet, polis, föräldraorganisationer’, religiösa samfund, skolrepresentanter och liknande. Vanligt förekommande anledningar till att böcker blir förbjudna kan vara att de har en tydlig hbtq-tematik, att texten uttrycker kritik mot ett samhälle eller att innehållet går emot religiösa uppfattningar. 

Banned Books Week lanseras för första gången på bred front i Sverige och äger rum den 9–15 oktober 2023. Under Banned Books Week Sverige uppmärksammar vi litteratur som är eller har varit förbjuden någonstans i världen. 

Banned Books Week Sverige arrangeras av nätverket Banned Books Week: Sweden som koordineras av Svenska PEN och Dawit Isaak-biblioteket. Nätverket är en del av Banned Books Week Coalition som förenar en rad internationella organisationer med syftet att uppmärksamma och sprida kunskap om förbjuden litteratur. Banned Books Week har arrangerats i USA sedan 1982 och startades som en reaktion på de växande utmaningarna med spridningen av böcker i skolor, bibliotek och bokhandlar.

Ovanstående information om Banned Books Week är som sagt hämtad från Svenska PENs hemsida, och där finns också en lista med ett urval av böcker som är förbjudna i någon del av världen. 

Jag publicerar också en länk till den listan, eftersom min blogg i mycket handlar om att boktipsa, och helt i Stephen Kings anda måste jag ju hålla med om, att om en bok provocerar så mycket att den förbjuds – så blir man ju väldigt nyfiken på varför!  Som ”Bröderna Lejonhjärta”, ”Persepolis”, ”Bön för Tjernobyl” för att bara nämna tre av mina personliga favoritböcker. 

Lista över förbjuden litteratur — Svenska PEN

”Den Underjordiska Järnvägen” av Colson Whitehead

 Sextonåriga Cora är slav på en bomullsplantage i Georgia. Utstött och utsatt efter att modern försvunnit, flyr hon till slut. Vännen Caesar känner till en järnväg som ¨hjälper slavar till friheten i norr. Slavjägaren Ridgeway får upp ett spår och Cora blir en fix idé hos honom: han ska hitta henne oavsett vad. Han ska följa henne från stat till stat tills han får tag på henne. 

(Bild lånad från förlagets hemsida)

I verkligheten var den underjordiska järnvägen ett nätverk av människor som smugglade ut slavar och hjälpte människor till en nystart i norr. I Whiteheads roman är det istället en faktisk järnväg som transporterar människor, en underjordisk flyktväg. Slutmålet av frihet, men framförallt ett värdigt liv. 

Cora är stark, och hon hittar vägar framåt, men Ridgeways grymhet stoppar henne gång på gång och tvingar henne till nya beslut. Whitehead omtecknar på många sätt historieskrivningen om slaveriet, men utan att göra avkall på sanning, och framförallt utan att göra våld på den stora relevans det här arvet fortfarande har. Slaveriets ”mindset” ,om jag uttrycker mig slarvigt, är allestädes närvarande i rasmotsättningens USA också idag. Som lärare förfasas jag över listorna på böcker som skolelever i vissa stater inte längre får läsa. Hur landets historia ska friseras och stora delar hållas dolt för den unga generationen. Jag tänker att Colson Whitehead är en av många författare som blir extra viktig i vår tid, som sätter ord på historien i en kontext relevant för samtiden. 

”Den underjordiska järnvägen” av Colson Whitehead, är utgiven 2016 av Albert Bonniers Förlag.

”Piranesi” av Susanna Clarke

Det var en rejäl hype kring den här boken när den skulle ges ut. Förväntningar och sedan hyllningar när dessa tycktes infrias. Jag, som inte alls hade varit i närheten av Clarkes debut ”Jonathan Strange & mr. Norrell”, blev onekligen lite nyfiken. Den enda Piranesi som jag kände till sedan tidigare, var sjuttonhundratalskonstnären med sina arkitektoniska verk av ruiner och labyrinter och fantasistäder. 

Beställde, och hade snart i min hand en bok som dessutom tilltalade mig väl rent estetiskt: svart och koppar, med en faunliknande figur i profil. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Och så storyn. Piranesi lever i Huset. Eventuellt har han alltid gjort det. Han har lite svårt att komma ihåg. Han lever sitt liv väldigt mycket i stunden. Tid flyter lite. Men Piranesi har sina anteckningsböcker, och genom att läsa dom och fortsätta skriva i dom, skaffar han sig rutiner kring sin vardag, men grunnar mycket kring sin person, sitt uppdrag i livet, syftet med att han tar hand om Huset. Han vandrar genom Husets labyrint av salar och kartlägger de tusentals statyer som finns där. Han håller redan på tidvattnet som ibland översvämmer Huset och fyller salarna med bråte. Molnen som fyller de övre salarna. Varje vecka träffar han sin vän ”the Other”. Han rapporterar om sitt arbete. Svarar på frågor. Men mestadels är han ensam. 

Meddelanden börjar dyka upp. Skrivna i krita på stenläggningen. Det finns någon ny i Huset, men vem är det och vad vill hen? Piranesi talar med sin vän om det, men the Other tror nykomligen bringar förstörelse och galenskap. Piranesi pendlar i sin nyfikenhet. Med närvaron av den nya blir Piranesis värld främmande och det som varit bekant för honom blir plötsligt farligt. Piranesi tar hjälp av sina anteckningsböcker för att försöka förstå och för att försöka få kontakt med den nya i Huset. 

Historien känns som ett kammarspel med sin begränsade fysiska miljö, sitt fåtal karaktärer. Vandringen genom salarna, vandringen genom Piranesis minnesvärld, hans anteckningar blir spännande och mystiken tätnar. Så också tragedin. Det som börjar som ett mysterium i en främmande värld, ter sig mer och mer som ett falsarium. Jag går som läsare från fascination till ilska, allt i takt med att jag kommer Piranesi närmare och tar honom till mig. 

Det är en välskriven berättelse, som jag definitivt rekommenderar. Utan de klassiska tillbehören både sci-fi och fantasy besitter, men med ett stort hölje av mystik i en främmande värld. Och allt eftersom, tar sig Huset självt in från sidan och tar mer och mer rollen som huvudroll. Ett spännande grepp kring karaktärsbygge. 

”Piranesi” av Susanna Clarke är publicerad 2020 av Bloomsbury Publishing PLC. 

”Konferensen” av Mats Strandberg

Vi har spelat golf tillsammans, varit på imiterad sandstrand för konstgjord sol tillsammans, paddlat kanoter, haft femkamp på nöjespark, otaliga luncher på diverse lokala restauranger, spelat kylskåpsbingo, promenerat gata upp och gata ner, målat gemensamma tavlor, guidats och lekts till förbannelse – men vi har aldrig rest iväg på teambuildingkonferens i skogen. Uppfinningsrikedomen på kick-off-aktiviteter i kommunal verksamhet är i mångt och mycket styrd av det lokala utbudet, likväl som storleken på plånboken hos de bestämmande, och den egna positionen i den kommunala linjeorganisationen. Så blir jag tvingad till rundvandring på Bohus Fästning en gång till, eller korvgrillning vid Kolebacka, så kommer jag sjukanmäla mig. Inte av otacksamhet, utan av pur leda. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Riktigt den valmöjligheten har inte personerna i Mats Strandbergs ”Konferensen”. Tillhör man exploateringsenheten och bokstavligen håller spaden i sin hand som ska gräva fram kommunens nästa storsatsning, så följer man snällt med när det ska teambuildas. Så en brokig skara, flertalet mot sin vilja, tvingas ihop i en stugby vid Kolarsjöns strand för en helg av underhållande, stärkande gruppaktiviteter, där zipline varvas med badtunna, och det i en förklädnad av planeringskonferens. Kommunen ska storsatsa på ett köpcentrum, ett projekt som väcker starka känslor på orten, likväl som i arbetsgruppen. Och när gruppen ankommer Kolarsjöns Stugby som det någon som väntar i skogen. Någon som är ute efter hämnd, och som ger sig efter dom. En efter en. 

Boken utspelar sig under ungefär ett dygn. Sin vana trogen låter Strandberg kapitlen följa en karaktär i taget, och dessa turas om att berätta och föra historien framåt. Det är blodigt och rått. En splatter i klassiskt stil. Har svårt att minnas att Strandberg skrivit så blodigt sedan ”Färjan”. Men nu är det inga vampyrer med. Det här är en odyssé genom 80-talets klassiska våldsamma skräckfilmer. Berättelsen har ett filmiskt driv, och växlingen mellan berättarna ger historien ett större djup, och gör den också ovant gripande – en dimension filmerna aldrig lyckades med. 

Jag har en stor soft spot för Mats Strandbergs berättande, men det här är nog en av favoriterna. Tempot håller, karaktärsbygget är på plats, skrämseleffekterna gör sitt jobb. Och jag kommer aldrig aldrig aldrig åka zipline. 

”Konferensen” är utgiven 2021 på Norstedts förlag. 

Mats Strandberg kommer medverka på årets Bokmässa i Göteborg med flertalet punkter både lördag och söndag, där jag själv ser mest fram emot hans masterclass. Framförallt kommer han prata om sin nya bok "Pestblommor", för unga läsare från 12 år. Men också hans författarskap i stort kommer vara i fokus i samtalen. 

Och filmatiseringen av ”Konferensen” har premiär 13 oktober på Netflix.

Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

När blodmånen står full på himlen, blir ett antal ungdomar kallade till den gamla dansbanan, och deras öde avslöjas för dom: de är alla häxor. Och de har alla olika krafter och förmågor och måste samarbeta för att besegra den ondska som växer fram kring Engelsfors. En större, brokig grupp med olika personligheter, olika intressen, väldigt olika liv – och ingen relation till varandra att bygga på. Tvärt om en väldig massa fördomar om varandra, och flera tar direkt avstånd från de andra. Till slut inser dom att samarbete är ett måste, om de ska överleva över huvud taget. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Man kan enkelt säga att ”Cirkeln” skapade en fantasyhysteri i Sverige. Jag följde den lite på avstånd, men gav mig inte in i den. När först ”Eld” och sedan ”Nyckeln” släpptes började jag bli nyfiken, och köpte till slut alla tre delarna i pocket. Men dom blev liggande olästa. I flera år. Men jag såg filmen på bio. Och gillade den. Sedan började jag plugga litteraturpedagogik på Högskolan i Borås, och då fanns ”Cirkeln” på litteraturlistan, ihop med ett flertal artiklar kring tematik, samtal med ungdomar, symbolspråk, fanart, sexualitet etc. Och när jag läst ”Cirkeln” slukade jag direkt ”Eld” och ”Nyckeln” också. Och fattade hela hysterin. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Många komponenter är klassiska för ungdomsgenren, sk ”coming-of-age”, att växa upp, brottas med sin egen identitet, men till slut hitta fram till vem man vill vara. Med skolan som en bekant miljö, och utsattheten kring jämnåriga i korridorer, kamrater, grupperingar. Framtidsdrömmar, våga tro på sig själv, längtan. Speglingen i vuxna omkring en. Kärlekslängtan. Och inbakat i allt detta: magi. Hade storyn varit kryddad med vampyrer, så hade jag lätt dragit paralleller till Buffy the Vampire Slayer. Men det är inte Buffy. Det är svensk bruksbygd. Och det funkar. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag tror att det som gnagde i mig, under den där långa perioden när jag tvivlade, var en idé om att lilla Sverige inte skulle kunna producera något inom den här genren som skulle kunna hålla klass. Oj, vad fel jag hade. Det är välskrivet, det är spännande, det är trovärdigt. Med hjärta för karaktärerna, men utan rädsla att utmana den egna berättelsen. Författare som rör sig hemtamt mellan klassisk skräck och ungdomslitteratur. Och eftersom jag var så sen på bollen kan jag lätt säga att trilogin fortfarande håller. Som lärare kan man tveklöst fortsätta sätta den i händerna på sina elever, och den kommer hitta läsare som blir lika förtjusta som jag. 

”Cirkeln” nominerades till Augustpriset. Den har filmatiserats och den har blivit grafisk roman. 

Sara Bergmark Elfgren kommer inte till årets bokmässa, men det gör Mats Strandberg. Han är aktuell med sin nya roman ”Pestblommor”, och kommer på söndagen ha en masterclass tillsammans med sin förläggare, på SkrivarScenen. 

”Cirkeln” utgavs 2011, ”Eld” utgavs 2012 och ”Nyckeln” utgavs 2013. Samtliga på Rabén & Sjögren.

Jag har läst samtliga i utgåvor från PocketFörlaget.