”Tidstillflykt” av Georgi Gospodinov

Det här är den första roman jag läser av bulgariske Gospodinov, och jag ska erkänna att det var kombinationen av att vara vinnare av International Booker Prize 2023, och vara utgiven på svenska förlaget Ersatz som fick mig att plocka upp den. Och jag blev inte besviken. Däremot stundtals rejält placerad utanför min komfortzon – och väldigt berörd. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Gaustin är resenär i tiden, och han öppnar en klinik utanför Zürich, där alzheimersjuka och dementa kan möta en plats från den tid de själva upplever sig befinna sig i. Olika rum för olika epoker. En klinik för det förflutna, en plats att finna tröst i sina minnen. Mycket tid läggs på att få till varenda liten detalj, där inte bara möbler, radioprogram, dagstidningar, kläder ska stämma, utan också dofter, stämningar, tidsmässiga variationer i det talade språket. Kliniken blir en succé. Fler epoker återskapas, och hela städer byggs upp, lite som det vi idag kallar ”gated cumminities”. Tidsförflyttningen blir så övertygande välgjord att även friska människor vill leva där, och snart riggar EU för en folkomröstning där hela länder ska besluta vilken epok just dom vill återskapa, leva i på nytt, leva om, eller möta för första gången…. 

”Tidstillflykt” presenteras som en lekfull, filosofisk och humoristisk roman som är politiskt högaktuell. Jag fann den gripande och sorglig, stundtals ömsint. Definitivt filosofisk och politisk. All sjukdom är sorglig och smärtsam, och att drabbas av sjukdom som slår sönder en människas minnen och medvetande är fruktansvärt – och mer av de anhörigas sjukdom. Men här presenteras en idé att om man låter den sjuka möta den tid hon tror sig befinna sig i, så kan det stimulera minnet att orka fungera en liten stund till. Samma tid på både insidan och utsidan s a s. Att det kan väcka slumrande kretsar till liv. Allt det som vi på utsidan naturligtvis alltid hoppas ska hända. Sekvensen där en kvinna fastnat i sina minnen av nazisternas koncentrationsläger och när klinikens personal inser att det är det som sker, är oerhört smärtsam. Liksom insikten att glömskan också kan vara den mesta gåvan. 

I bokens tredje del, när folkomröstningen närmar sig, ändrar boken karaktär. När de friska börjar önska sig egen tillgång till önskade epoker, och de respektive ländernas historia ställs på repeat. Nationalismen växer sig enorm under valrörelsen om vilken epok man ska välja, och revolten anas under ytan när majoritetsbesluten inte alltid accepteras av alla. 

”Tidstillflykt” av Georgi Gospodinov är utgiven 2024 av Ersatz. 

”Hur vi levde – den gudomliga komedin om Sverige” av Niklas Ekdal

Journalisten Niklas Ekdal drabbades av en hjärnskada och när han tillfrisknade efter den, och överlevde ett självmordsförsök, så vände han blicken från sitt eget inre, och ut mot samhället runt omkring sig. Bilden av Sverige målas ofta i mörka färger, samtidigt som vi aldrig haft det bättre – så vad är egentligen problemet? I ”Hur vi levde” gör Ekdal en sorts skallröntgen på vårt fosterland och skriver samtidigt fram en kärleksförklaring i en mix av anekdoter, forskning och historia. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

På Bokmässan hade jag nöjet att lyssna på Ekdal i ett samtal med Cristina Grenholm. Där sammanfattade Ekdal sin bokidé med att den handlar om tidens stora frågor om vilka vi är och hur det blev så här. Jag skulle nog säga att den går djupare än så. En bärande insikt hos Ekdal verkar vara den lilla intervjun han fick chansen att göra med Astrid Lindgren för 40 år sedan, när han gjorde ett av sina första jobb som ung aspirerande journalist på Vimmerby Tidning. Lindgren hade på sitt eget pricksäkra vis sagt till den unge Ekdal att när allt känns eländigt så kan det bara bli bättre. Minnet av den intervjun trädde fram för Ekdal när han själv mådde som risigast. Och den insikten har han sedan vävt samman med Dantes Gudomliga komedin och Paulus Andens Frukter. Ekdal utgår från att även vår moderna tid på många sätt liknar medeltiden, och synd och dygd fortsätter ställas mot varann, även om medeltidens dödssynder ibland mer liknar dagens dygder. Men varför var de synder då? Jo, de satte de egna behoven främst, och på den tiden var idealet ett kollektivt tänk. Idag ser det ut precis tvärt om. Vi är utpräglade individualister, och vi uppmuntras att utveckla de sidorna hos oss själv. Men där samhället tror att tekniska och politiska lösningar ska rädda oss, tror Ekdal att vi behöver de andliga. Ekdal fyller sidorna med anekdoter, personliga reflektioner, minnen, och varvar sedan en genomgång av Dantes nivåer i helvetet med Paulus Andliga frukter, och Ekdal drar sedan slutsatser som ställer upp en kompass åt oss att orientera oss efter. De positiva erfarenheterna ställs mot de negativa, vänlighet ställs mot godhet. Hur ser orsakskedjan ut? Och hur tar vi oss fram emot ett vardagligt hopp, när Trump ljög 20 000 gånger under sin tid som president och där skola och utbildning har blivit en av de stora grogrunderna för ångest. 

Den här boken var på vissa sätt väldigt utanför min komfortzon då den tar ansats i en individs egna dåliga mående, egna sjukdom, och berättar om vägen tillbaka. En viktigt och berörande berättelse, men inte en typ av text jag vanligtvis väljer. Sedan börjar han varva med historia, politik, vetenskap. Vartannat kapitel med en positiv koppling till en av Paulus andliga frukter, vartannat kapitel med en negativ koppling till en av helvetets nivåer hos Dante. Det är tankeväckande, intressant – och lite provocerande. Och väldigt personligt. 

”Hur vi levde Den gudomliga komedin om Sverige” av Niklas Ekdal, är utgiven 2022 av Mondial.  

”Röda Sirener” av Victoria Belim

En ukrainsk familjehistoria. Det lockade mig, både att lyssna till henne på Bokmässan 2022, och att läsa boken. Baksidestexten lovade familjehemligheter från Stalintiden, och ett mysterium med en försvunnen släkting. I samtalet fördjupar författaren Belim den ansatsen. Hon är journalist som nu romandebuterar. Efter många år utomlands, (hon talar 20 språk), valde hon att återvända hem till Ukraina och till sin mormor Valentina. Det var 2014 och Ryssland hade angripit Krim. Belim var bara 15 år när hon lämnade Ukraina, så det land hon återvände till var på många sätt förändrat, och de minnen hon hade var mycket ett barns. Belim ville skriva Ukrainas historia. Hon ville främst rätta till människors missuppfattningar, så hon ville skriva på engelska, för en icke-ukrainsk publik. Belim lever i Bryssel, och där är de enda experterna på Ukraina egentligen experter på Ryssland. Utifrån tror alldeles för många människor att dom två är samma. Dock insåg Belim snabbt att hon inte alls är historiker, så istället blev det en historieskrivning över hennes egen familj. En berättelse om att återvända till sina rötter, att återupptäcka sitt land, och att hitta sin identitet. Tanken kring boken fanns långt innan hon reste till mormor 2014. Ungefär 10 år av research och 1 ½ år av skrivande, har hon lagt ner. Förutom att tillbringa tid med sin mormor var en del av syftet med resan att fotografera. Hon reste runt så mycket hon kunde, och fotograferade mycket som nu är förstört. Mormor blev orolig när hon förstod vad barnbarnet ville göra, och tyckte hon levde i det förflutna. Vår historia är så blodig, sa mormor till henne – låt den vara. Mormor hanterade sin oro genom att sätta potatis och arbeta i sitt trädgårdsland. En form av beskydd för familjen. Att kunna ta hand om – både familjen och jorden. Och var nog egentligen som mest tillfreds när barnbarnet hjälpte henne. I tron att hon kommit till sans. För Belim en generationskonflikt, men också en konflikt mellan den som reste iväg och den som stannade kvar. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

I arbetet med familjens historia upptäckte hon flera luckor som gjorde henne nyfiken. Mysterier att lösa. När Belim hittar gammelmorfars dagbok hemma hos mormor, så hittar hon också en tidigare helt okänd släkting, en man som försvann, och som ingen vill prata om. Definitivt inte mormor. Och när Belim gång på gång försöker truga mormor att prata om Nikodim, så inser hon till slut att mormor är rädd. Väldigt rädd. Då bestämmer hon sig definitivt för att försöka ta redan på vad som hänt honom, och en jakt in i diverse arkiv tar sin början. Arkiv som är delvis förstörda, med stora luckor och komplicerad byråkrati. Spåren leder henne till det gamla KGB-högkvarteret i Poltava, och mormor ber henne att inte åka dit. Livrädd att det ska försätta henne i fara. Men hon åker. 

Det är en historia om hennes familj, men också om den gamla relationen mellan Ryssland och Ukraina. Välskriven, spännande och rörande – och mormor Valentina är bokens stora huvudperson. Rekommenderas inte bara till den historieintresserade, utan också till den som tycker om att ta del av människoöden och en bra reportagebok. 

”Röda sirener” av Victoria Belim, är utgiven 2022 av Brombergs. 

“Tolv” av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson

De senaste åren har det publicerats flertalet läsvärda novellsamlingar för barn, inte sällan på olika teman. Det som lockade mig med ”Tolv” är att det är en sk kollektivroman. Tolv berättelser om tolv barn på gränsen till sina tonår. Varje kapitel handlar om en person, och kan läsas fristående, men de tolv kapitlen kan också läsas i följd som en historia om en skolklass. De tolv barnen är tolv år och går i samma klass, och även om varje kapitel har sin huvudperson så är de andra barnen medaktörer. Varje kapitel har sitt tema: kärlek, ilska, familj, pubertet, pengar etc. Vardagsbekymmer som korsar varje tolvårings väg. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Till boken har förlaget också tagit fram en lärarhandledning. En välfylld lunta som följer varje kapitel, varje tema. Konkreta uppgifter kring ordförståelse, och mer abstrakta diskussionsunderlag på flera nivåer, så den kan enkelt användas med elever både enskilt och i grupp, och oberoende av elevernas nivå. 

Jag har under förra läsåret aktivt använt både boken och handledningen i arbetet med mina egna elever. Det har varit ett bra underlag och berättelserna har känts relevanta. Diskussionerna har blivit spännande och även om vi inte använt handledningen slaviskt, så har vi tagit oss igenom några av frågorna för att kicka igång samtalen. På insidan bokpärmen finns en gruppbild av klassen, och tillsammans med eleverna har vi valt berättelse via den bilden: ”Vem lär vi känna idag?” Har också kunnat välja berättelse utifrån att det fanns en specifik situation kring en elev som jag ville ta upp, och då blev berättelsen på ett liknande tema en bra ”ice-breaker” för att närma oss. I det fallet var det den inledande berättelsen om en mobbningssituation online när två kompisar utsätter en tredje när de spelar dataspel tillsammans. Det kapitel som väckt mest funderingar överlag – hos mina elever åtminstone - skulle jag säga är Melvins, som är en familjehemsplacerad pojke som bott i sitt familjehem i fyra månader och inte riktigt hittat sin plats ännu, och absolut inte vågar känna sig trygg ännu. Det har varit underlag för många fina samtal om familj och vad det betyder att höra hemma, men också en chans att prata om den typen av situation: att som barn skiljas från sin biologiska familj och vad orsakerna till det kan vara. 

Boken handlar om barn som är tolv år, och jag skulle säga att rekommenderad läsålder är däromkring dvs sent mellanstadium-tidigt högstadium. Den fungerar fint både i enskilt arbete och i grupp, både för tystläsning och högläsning, men jag tycker att man definitivt ska ta chansen att samtala, inte bara låta texterna landa in oprocessade.

”Tolv” av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson, är utgiven 2023 av Lilla Piratförlaget. 

Lärarhandledning finns för fri nedladdning på förlagets hemsida. 

”Öppen” av Andre Agassi

Jag kunde rabbla namnen på tennisspelare innan jag kunde gå. Separerade mina Lendls från mina Gerulaitis med renare uttal än hundens namn. Ok, antagligen inte, men i min mors berättelse så låter det ungefär så. Att jag någon gång skulle komma att spela tennis var lika säkert som årstidernas växlingar. En sommar fick jag en så kallad ”tennistränare” och grannpojkens avlagda racket. Tennistränaren var en tung klump med ett långt gummiband och en tennisboll. Lite samma idé som dagens ”rebounders” som unga fotbollsaspiranter ställer i målet. Man slog till bollen och sedan kom den tillbaka till dig för nästa retur. Det var i alla fall idén, men jag var så liten så vi fick nysta upp gummibandet enormt många varv runt den tunga klumpen för att bollen skulle studsa tillbaka – jag hade inte kraft nog att slå den tillräckligt hårt ännu. Tror jag var 5 år. Och grannskapets lyckligaste unge. Jag nötte den där tennistränaren tills varken klump, gummiband eller boll fanns kvar. Och sedan blev det klubbspel. I flera år. Gick sådär, men var ofantligt roligt. Men vi flyttade, och visserligen fanns det klubb på nya stället, men jag lade racket på hyllan. Då var jag 13 år. Och har fortfarande kvar det. Ett Donnay. Sedan dess har tennis för mig hållit sig till att vara åskådarsport. Och även om jag inte följer säsongen slaviskt, och känner igen varenda spelare så läggs det ett större antal timmar varje år på att se på tennismatcher. 

Vid den där tiden jag lade racket på hyllan, så fanns det en ung spelare som utmanade traditionerna, med sitt långa hår, sina örhängen, sina jeansshorts….Och nu har jag läst hans memoarer. Nä, jag har inte läst – jag har plöjt, grävt ner mig, andats, levt och gråtit mig igenom berättelsen om Andre Agassis tennisliv. En bok jag började läsa som e-bok, men snabbt beställde ett fysiskt exemplar av, för den här boken vill jag äga, ställa in i min egen hylla och återvända till. Det är utan tvekan den bästa sportmemoar jag läst. En av de bästa memoarerna till och med. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Andre Agassi hade en aktiv karriär över tjugo år. Han vann åtta Grand Slam-titlar, en av få som vunnit alla stora tourerna inklusive OS, var världsetta på ATP-rankingen flera gånger, och gifte sig med damtennisens stora stjärna Steffi Graf. Och han hatade tennis. Ärligt, uppriktigt, innerligt hatade han tennis – men kunde inte göra något åt sin egen situation. Tennis var det enda han kunde. Uppväxt med en pappa som var helt besatt av tennis, teoretiskt kunnig men inte själv någon stor spelare, som bestämde sig för att något av hans barn skulle bli stjärna. Han misslyckades med tre, och sedan föddes Andre, och visade sig dels ha den största talangen av syskonen, men också vara vekast inför pappans hårdhet och krav på total lydnad. Så han stod där, på den hemmabyggda tennisbanan, med den lika hemmabyggda brutala bollspottande maskinen, och slog 2500 bollar om dagen, över miljonen om året – för med en miljon bollar om året, så måste det ju bli bra, upprepade pappan. Och Andre gavs inget val. Det kostade honom skolgången, det kostade honom vänner, det kostade honom en sund relation till sin egen familj. Och han lyckades. Andre blev en av de mest framgångsrika tennisspelarna i sportens historia. Men han hatade det han höll på med. Hela den karusellen skapar en kluven relation till sporten, den egna talangen – det egna jaget. Han vill inte fortsätta, men han kan inte sluta. 

Och det är där merparten av berättelsen ligger: Andres brottande med sin egen identitet. Och det är där min egen fascination i berättelsen ligger: hur kan man bli så framgångsrik i något man avskyr så innerligt. Det är en oerhört välskriven berättelse, med stort driv i texten. En berättelse som strävar efter det den säger sig vara: öppen. Texten känns naken, brutal, och även om det är en hel del matchreferat så är det framförallt en reflekterande, gripande berättelse om en trasig människa som försöker hitta sig själv. 

”Öppen”  av Andre Agassi, är utgiven 2009, och i svensk utgåva av Natur & Kultur, och jag har läst pocketutgåvan från 2019.

Banned Books Week Sverige

Då och då dyker det upp en meme i mitt flöde på sociala medier som jag är väldigt förtjust i. Det är till synes saxat från den plattform som då kallades Twitter, och det tillskrivs Stephen King. Andemeningen är att om en bok förbjuds så ska man springa till biblioteket eller bokhandeln och snabbt ta reda på vad det är dom inte vill att man ska veta. Vilka ”dom” är känns underförstått och är säkerligen öppet för lokal variation. Under årets Bokmässa lyssnade jag på David Polonsky som gjort illustrationerna till en grafisk version av Anne Franks Dagbok – en fantastisk version av dagboken. Han berättade om en lärare i Texas som nyligen förlorat sitt arbete, efter att ha låtit sina elever se hans illustrationer. I Anne Franks dagbok finns ett avsnitt där den unga Anne funderar över sin kropp och sexualitet, och Polonsky har valt att illustrera detta i ett uppslag där Anne håller en lektion i sexualkunskap för sin vän Peter. Det var detta uppslag som läraren hade visat, och således detta som gjorde att hon avskedades. 

(Bild lånad från Svenska PENs hemsida.)

Den här veckan uppmärksammar vi Banned Books Week Sverige.  Svenska PEN är med och driver det här initiativet, och jag har hämtat merparten av nedanstående information från deras hemsida. Veckan är tänkt som ett sätt att hålla samtalet om det fria ordet levande, och vara ett försvar för allas rätt att läsa. Böcker är ett av de främsta sätten att sprida tankar och idéer. Förbjuds boken, förbjuds också tankarna. Det är också ett ställningstagande för yttrandefriheten. Världen över står människans rätt att uttrycka sig inför hot . Även i samhällen som tidigare betraktats som öppna. Bibliotek och skolor utsätts för påtryckningar, även i Sverige. 

En förbjuden bok kan vara en bok som någon tycker att ingen annan ska få läsa. Det kan innebära att en bok inte får ges ut eller säljas, att innehållet censureras eller att den helt och hållet plockas bort från skolor och bibliotek. I USA infördes t ex 1477 bokförbud bara under hösten 2022. I Ungern finns det sedan 2021 en lag på att barn under 18 år ska skyddas från böcker vars innehåll berör hbtq-frågor. Bokhandeln Knihauka i Minsk i Belarus tvingades stänga samma dag som den öppnade och 200 böcker beslagtogs. 

De som tar initiativ till att förbjuda böcker kan vara en statlig myndighet, polis, föräldraorganisationer’, religiösa samfund, skolrepresentanter och liknande. Vanligt förekommande anledningar till att böcker blir förbjudna kan vara att de har en tydlig hbtq-tematik, att texten uttrycker kritik mot ett samhälle eller att innehållet går emot religiösa uppfattningar. 

Banned Books Week lanseras för första gången på bred front i Sverige och äger rum den 9–15 oktober 2023. Under Banned Books Week Sverige uppmärksammar vi litteratur som är eller har varit förbjuden någonstans i världen. 

Banned Books Week Sverige arrangeras av nätverket Banned Books Week: Sweden som koordineras av Svenska PEN och Dawit Isaak-biblioteket. Nätverket är en del av Banned Books Week Coalition som förenar en rad internationella organisationer med syftet att uppmärksamma och sprida kunskap om förbjuden litteratur. Banned Books Week har arrangerats i USA sedan 1982 och startades som en reaktion på de växande utmaningarna med spridningen av böcker i skolor, bibliotek och bokhandlar.

Ovanstående information om Banned Books Week är som sagt hämtad från Svenska PENs hemsida, och där finns också en lista med ett urval av böcker som är förbjudna i någon del av världen. 

Jag publicerar också en länk till den listan, eftersom min blogg i mycket handlar om att boktipsa, och helt i Stephen Kings anda måste jag ju hålla med om, att om en bok provocerar så mycket att den förbjuds – så blir man ju väldigt nyfiken på varför!  Som ”Bröderna Lejonhjärta”, ”Persepolis”, ”Bön för Tjernobyl” för att bara nämna tre av mina personliga favoritböcker. 

Lista över förbjuden litteratur — Svenska PEN

”Den Underjordiska Järnvägen” av Colson Whitehead

 Sextonåriga Cora är slav på en bomullsplantage i Georgia. Utstött och utsatt efter att modern försvunnit, flyr hon till slut. Vännen Caesar känner till en järnväg som ¨hjälper slavar till friheten i norr. Slavjägaren Ridgeway får upp ett spår och Cora blir en fix idé hos honom: han ska hitta henne oavsett vad. Han ska följa henne från stat till stat tills han får tag på henne. 

(Bild lånad från förlagets hemsida)

I verkligheten var den underjordiska järnvägen ett nätverk av människor som smugglade ut slavar och hjälpte människor till en nystart i norr. I Whiteheads roman är det istället en faktisk järnväg som transporterar människor, en underjordisk flyktväg. Slutmålet av frihet, men framförallt ett värdigt liv. 

Cora är stark, och hon hittar vägar framåt, men Ridgeways grymhet stoppar henne gång på gång och tvingar henne till nya beslut. Whitehead omtecknar på många sätt historieskrivningen om slaveriet, men utan att göra avkall på sanning, och framförallt utan att göra våld på den stora relevans det här arvet fortfarande har. Slaveriets ”mindset” ,om jag uttrycker mig slarvigt, är allestädes närvarande i rasmotsättningens USA också idag. Som lärare förfasas jag över listorna på böcker som skolelever i vissa stater inte längre får läsa. Hur landets historia ska friseras och stora delar hållas dolt för den unga generationen. Jag tänker att Colson Whitehead är en av många författare som blir extra viktig i vår tid, som sätter ord på historien i en kontext relevant för samtiden. 

”Den underjordiska järnvägen” av Colson Whitehead, är utgiven 2016 av Albert Bonniers Förlag.