”Sommaren 1985” av John Ajvide Lindqvist

Att John Ajvide Lindqvist ger ut nytt är alltid en anledning för mig att hänga på låset. Att han ger ut en bok som utspelar sig 1985 gör pirret lite större. En sommar mitt i min egen barndom. Jag var 8 år då. Metade abborre vid sjön, lyssnade på Herreys, läste Kalle Anka, cyklade. En lycklig tid. 

Den här boken utspelar sig på Särsö i Roslagens skärgård. Det är Live Aid-sommaren och ett gäng med nyblivna tonåringar återses, så som dom gjort varje sommar. Någon är bofast, någon är sommargäst. Sommaren är tiden då de är oskiljaktiga. Men den här gången har alla utom en fyllt fjorton, tonårstiden blommar med lite olika kraft, och nya känslor och sammanhang har klivit in i deras vänskap För att tuffa till sig inför tjejerna i gruppen så åker killarna till Svärtan, en ö som är svår att ta sig fram till och en utmaning att klara av. På ön hittar dom en sjöjungfru, bunden och döende, alldeles för långt från vattnet. Dom tar henne med sig. De gömmer henne i ett badkar i en sjöbod. Och successivt inser gruppen att hon påverkar dom. Att sjöjungfrun besitter krafter de inte förstår. Och inte kan värja sig från. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag lyssnade på John på Bokmässan 2023, när han berättade om sin bok. Hela idén började som en tanke om en novell. Och sjöjungfru var ett mytologiskt väsen han inte tidigare skrivit om. Och så ville han göra något kring den spirande tonårstiden. När hela Disneykonceptet var lagt åt sidan så föll berättelsen på plats. Fokus på sjöjungfruns förmågor och hur det påverkar gruppen olika. Hela tonårens identitetssökande. Att se på sig själv som en sexuell varelse. Huvudpersonen Johannes är den lite taniga killen som inte är lika framåt som de andra pojkarna, och som inte riktigt tagit steget bort från barndomens fantasier om E.T. Som sörjer sin döda lillasyster och tar ett stort ansvar i familjen samtidigt som han är både förtvivlad och arg på det främlingskap som sorgen skapat mellan hans föräldrar. Att ta hans om sjöjungfrun, försöka förstå vad hon behöver blir hans botgöring för den skuld han själv känner att han inte kunde rädda systern i hennes sjukdom. 

Ajvide är så skarp i sina karaktärer, och han mejslar fram både barndom, 80-tal och en sjöjungfru som är lika fruktad som fascinerande i sin gåtfullhet. En lite annorlunda berättelse. Mer sagolik till sitt väsen, mer lik novellen ”Gräns”. 

”Sommaren 1985” av John Ajvide Lindqvist är utgiven 2023 av Ordfront. 

”Landet som vaknade – Berättelser från Ukraina” av Kalle Kniivilä

Jag trillade över Kalle Kniiviläs reportageböcker av en slump. Ett reabord i en pop up-butik, och en titel som lockade: ”Tanjas Gata”. Genom att göra nedslag i folkbokföring och dagspress vart tionde år testar Kniivilä att berätta Rysslands moderna historia genom att följa förändringarna på en viss gata i St Petersburg, en grupp människor som flyttar in, studerar, arbetar, gifter sig, blir föräldrar, dör. Livets skiftningar, samhällets förändringar. Jag blev så oerhört förtjust i den lilla volymen, att jag fortsatte läsa Kniiviläs böcker.

På Bokmässan 2023 fick jag chansen att lyssna på honom berätta om sin arbetsprocess, och tillkomsten av den senaste boken: ”Landet som vaknade”. När Ryssland attackerade Ukraina fann sig Kniivilä utvisad från Ryssland och han hamnade istället i Kiev. Precis som Victoria Belim sa, så säger även Kniivilä att vi i väst haft en rysk blick på Ukraina. Så Kniivilä ville försöka göra något av det, så han reste till Ukraina, intervjuade människor om vardagen som pågick mitt under kriget. När han jämför med sina tidigare böcker så ville många människor nu inte prata med honom. Han tvingades fråga sig varför Ukraina är så annorlunda än Ryssland? För det har ju inte Putin förstått, så Kniivilä backade historien och började med Tjernobyl. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Kalle Kniiviläs skrivprocess handlar om att skriva med basen i de intervjuer han gör. Att använda människors röster för att få till en ramberättelse som håller ihop den berättelse han vill lyfta fram. När jag lyssnar på honom påminns jag om Svetlana Aleksijevitj och hennes kör av röster, även om hennes material är så oändligt mycket större, så blir principen snarlik: att låta den lilla människan komma till tals med sin egen röst. När Kniivilä ankommer Ukraina så har den gamla fotbollsarenan Arena Lviv blivit en stor flyktingförläggning, och där flyttar Kniivilä in, och delar sin vardag med krigets offer, för att försöka förstå hur de upplever och ser på det som händer och varför Ukraina blivit en sådan måltavla för Putin. Människorna Kniivilä träffar berättar om det självständiga Ukrainas tillblivelse, om katastrofen i Tjernobyl, om den orangea revolutionen 2004, om majdanrevolutionen 2014 – och om kriget de står mitt i. Och i deras upplevelser hittar han rösterna som berättar för honom varför Ukraina inte är Ryssland. Hur det kommer sig att Ukraina har fria val och fria medier medan ryssarna sitter fast med en makthavare de inte tycker om, och som inte vill att Ukraina ska få finnas. Hans metod är vanligt journalistiskt arbete – att möta människor med en uppriktig nyfikenhet att försöka förstå. Kniivilä ville också möta båda sidor, och de som propagerade för en annektering var de mest misstänksamma, men när de insåg att hans intentioner att förstå även deras perspektiv var ärliga, så pratade de med honom. Självklart blir i sådana lägen språket en faktor, och det faktum att Kniivilä pratar både ryska och ukrainska och kunde kommunicera direkt med människorna han pratade med, gjorde sitt till att bygga tillit. Den genuina intentionen är minst lika viktig. Att visa en ärlig sympati för människor och för människans rätt att själv få lov att berätta. 

Som framgår så är detta reportageböcker, ganska klassiska i sina upplägg, skrivna av en journalist med lång erfarenhet att bevaka just Ryssland. Det är inte särskilt omfångsrika böcker, men de är fyllda med rika berättelser, av möten med människor som delar med sig av sina liv. Kunnigt kommenterade genom att placeras i ett historiskt skeende för att ge oss en bredare förståelse av den verklighet som är deras. 

”Landet som vaknade – Berättelser från Ukraina” av Kalle Kniivilä, är utgiven 2023 av Atlas. 

Men jag rekommenderar samtliga av Kalle Kniiviläs böcker. 

”Tidstillflykt” av Georgi Gospodinov

Det här är den första roman jag läser av bulgariske Gospodinov, och jag ska erkänna att det var kombinationen av att vara vinnare av International Booker Prize 2023, och vara utgiven på svenska förlaget Ersatz som fick mig att plocka upp den. Och jag blev inte besviken. Däremot stundtals rejält placerad utanför min komfortzon – och väldigt berörd. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Gaustin är resenär i tiden, och han öppnar en klinik utanför Zürich, där alzheimersjuka och dementa kan möta en plats från den tid de själva upplever sig befinna sig i. Olika rum för olika epoker. En klinik för det förflutna, en plats att finna tröst i sina minnen. Mycket tid läggs på att få till varenda liten detalj, där inte bara möbler, radioprogram, dagstidningar, kläder ska stämma, utan också dofter, stämningar, tidsmässiga variationer i det talade språket. Kliniken blir en succé. Fler epoker återskapas, och hela städer byggs upp, lite som det vi idag kallar ”gated cumminities”. Tidsförflyttningen blir så övertygande välgjord att även friska människor vill leva där, och snart riggar EU för en folkomröstning där hela länder ska besluta vilken epok just dom vill återskapa, leva i på nytt, leva om, eller möta för första gången…. 

”Tidstillflykt” presenteras som en lekfull, filosofisk och humoristisk roman som är politiskt högaktuell. Jag fann den gripande och sorglig, stundtals ömsint. Definitivt filosofisk och politisk. All sjukdom är sorglig och smärtsam, och att drabbas av sjukdom som slår sönder en människas minnen och medvetande är fruktansvärt – och mer av de anhörigas sjukdom. Men här presenteras en idé att om man låter den sjuka möta den tid hon tror sig befinna sig i, så kan det stimulera minnet att orka fungera en liten stund till. Samma tid på både insidan och utsidan s a s. Att det kan väcka slumrande kretsar till liv. Allt det som vi på utsidan naturligtvis alltid hoppas ska hända. Sekvensen där en kvinna fastnat i sina minnen av nazisternas koncentrationsläger och när klinikens personal inser att det är det som sker, är oerhört smärtsam. Liksom insikten att glömskan också kan vara den mesta gåvan. 

I bokens tredje del, när folkomröstningen närmar sig, ändrar boken karaktär. När de friska börjar önska sig egen tillgång till önskade epoker, och de respektive ländernas historia ställs på repeat. Nationalismen växer sig enorm under valrörelsen om vilken epok man ska välja, och revolten anas under ytan när majoritetsbesluten inte alltid accepteras av alla. 

”Tidstillflykt” av Georgi Gospodinov är utgiven 2024 av Ersatz. 

”Hur vi levde – den gudomliga komedin om Sverige” av Niklas Ekdal

Journalisten Niklas Ekdal drabbades av en hjärnskada och när han tillfrisknade efter den, och överlevde ett självmordsförsök, så vände han blicken från sitt eget inre, och ut mot samhället runt omkring sig. Bilden av Sverige målas ofta i mörka färger, samtidigt som vi aldrig haft det bättre – så vad är egentligen problemet? I ”Hur vi levde” gör Ekdal en sorts skallröntgen på vårt fosterland och skriver samtidigt fram en kärleksförklaring i en mix av anekdoter, forskning och historia. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

På Bokmässan hade jag nöjet att lyssna på Ekdal i ett samtal med Cristina Grenholm. Där sammanfattade Ekdal sin bokidé med att den handlar om tidens stora frågor om vilka vi är och hur det blev så här. Jag skulle nog säga att den går djupare än så. En bärande insikt hos Ekdal verkar vara den lilla intervjun han fick chansen att göra med Astrid Lindgren för 40 år sedan, när han gjorde ett av sina första jobb som ung aspirerande journalist på Vimmerby Tidning. Lindgren hade på sitt eget pricksäkra vis sagt till den unge Ekdal att när allt känns eländigt så kan det bara bli bättre. Minnet av den intervjun trädde fram för Ekdal när han själv mådde som risigast. Och den insikten har han sedan vävt samman med Dantes Gudomliga komedin och Paulus Andens Frukter. Ekdal utgår från att även vår moderna tid på många sätt liknar medeltiden, och synd och dygd fortsätter ställas mot varann, även om medeltidens dödssynder ibland mer liknar dagens dygder. Men varför var de synder då? Jo, de satte de egna behoven främst, och på den tiden var idealet ett kollektivt tänk. Idag ser det ut precis tvärt om. Vi är utpräglade individualister, och vi uppmuntras att utveckla de sidorna hos oss själv. Men där samhället tror att tekniska och politiska lösningar ska rädda oss, tror Ekdal att vi behöver de andliga. Ekdal fyller sidorna med anekdoter, personliga reflektioner, minnen, och varvar sedan en genomgång av Dantes nivåer i helvetet med Paulus Andliga frukter, och Ekdal drar sedan slutsatser som ställer upp en kompass åt oss att orientera oss efter. De positiva erfarenheterna ställs mot de negativa, vänlighet ställs mot godhet. Hur ser orsakskedjan ut? Och hur tar vi oss fram emot ett vardagligt hopp, när Trump ljög 20 000 gånger under sin tid som president och där skola och utbildning har blivit en av de stora grogrunderna för ångest. 

Den här boken var på vissa sätt väldigt utanför min komfortzon då den tar ansats i en individs egna dåliga mående, egna sjukdom, och berättar om vägen tillbaka. En viktigt och berörande berättelse, men inte en typ av text jag vanligtvis väljer. Sedan börjar han varva med historia, politik, vetenskap. Vartannat kapitel med en positiv koppling till en av Paulus andliga frukter, vartannat kapitel med en negativ koppling till en av helvetets nivåer hos Dante. Det är tankeväckande, intressant – och lite provocerande. Och väldigt personligt. 

”Hur vi levde Den gudomliga komedin om Sverige” av Niklas Ekdal, är utgiven 2022 av Mondial.  

”Röda Sirener” av Victoria Belim

En ukrainsk familjehistoria. Det lockade mig, både att lyssna till henne på Bokmässan 2022, och att läsa boken. Baksidestexten lovade familjehemligheter från Stalintiden, och ett mysterium med en försvunnen släkting. I samtalet fördjupar författaren Belim den ansatsen. Hon är journalist som nu romandebuterar. Efter många år utomlands, (hon talar 20 språk), valde hon att återvända hem till Ukraina och till sin mormor Valentina. Det var 2014 och Ryssland hade angripit Krim. Belim var bara 15 år när hon lämnade Ukraina, så det land hon återvände till var på många sätt förändrat, och de minnen hon hade var mycket ett barns. Belim ville skriva Ukrainas historia. Hon ville främst rätta till människors missuppfattningar, så hon ville skriva på engelska, för en icke-ukrainsk publik. Belim lever i Bryssel, och där är de enda experterna på Ukraina egentligen experter på Ryssland. Utifrån tror alldeles för många människor att dom två är samma. Dock insåg Belim snabbt att hon inte alls är historiker, så istället blev det en historieskrivning över hennes egen familj. En berättelse om att återvända till sina rötter, att återupptäcka sitt land, och att hitta sin identitet. Tanken kring boken fanns långt innan hon reste till mormor 2014. Ungefär 10 år av research och 1 ½ år av skrivande, har hon lagt ner. Förutom att tillbringa tid med sin mormor var en del av syftet med resan att fotografera. Hon reste runt så mycket hon kunde, och fotograferade mycket som nu är förstört. Mormor blev orolig när hon förstod vad barnbarnet ville göra, och tyckte hon levde i det förflutna. Vår historia är så blodig, sa mormor till henne – låt den vara. Mormor hanterade sin oro genom att sätta potatis och arbeta i sitt trädgårdsland. En form av beskydd för familjen. Att kunna ta hand om – både familjen och jorden. Och var nog egentligen som mest tillfreds när barnbarnet hjälpte henne. I tron att hon kommit till sans. För Belim en generationskonflikt, men också en konflikt mellan den som reste iväg och den som stannade kvar. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

I arbetet med familjens historia upptäckte hon flera luckor som gjorde henne nyfiken. Mysterier att lösa. När Belim hittar gammelmorfars dagbok hemma hos mormor, så hittar hon också en tidigare helt okänd släkting, en man som försvann, och som ingen vill prata om. Definitivt inte mormor. Och när Belim gång på gång försöker truga mormor att prata om Nikodim, så inser hon till slut att mormor är rädd. Väldigt rädd. Då bestämmer hon sig definitivt för att försöka ta redan på vad som hänt honom, och en jakt in i diverse arkiv tar sin början. Arkiv som är delvis förstörda, med stora luckor och komplicerad byråkrati. Spåren leder henne till det gamla KGB-högkvarteret i Poltava, och mormor ber henne att inte åka dit. Livrädd att det ska försätta henne i fara. Men hon åker. 

Det är en historia om hennes familj, men också om den gamla relationen mellan Ryssland och Ukraina. Välskriven, spännande och rörande – och mormor Valentina är bokens stora huvudperson. Rekommenderas inte bara till den historieintresserade, utan också till den som tycker om att ta del av människoöden och en bra reportagebok. 

”Röda sirener” av Victoria Belim, är utgiven 2022 av Brombergs. 

“Tolv” av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson

De senaste åren har det publicerats flertalet läsvärda novellsamlingar för barn, inte sällan på olika teman. Det som lockade mig med ”Tolv” är att det är en sk kollektivroman. Tolv berättelser om tolv barn på gränsen till sina tonår. Varje kapitel handlar om en person, och kan läsas fristående, men de tolv kapitlen kan också läsas i följd som en historia om en skolklass. De tolv barnen är tolv år och går i samma klass, och även om varje kapitel har sin huvudperson så är de andra barnen medaktörer. Varje kapitel har sitt tema: kärlek, ilska, familj, pubertet, pengar etc. Vardagsbekymmer som korsar varje tolvårings väg. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Till boken har förlaget också tagit fram en lärarhandledning. En välfylld lunta som följer varje kapitel, varje tema. Konkreta uppgifter kring ordförståelse, och mer abstrakta diskussionsunderlag på flera nivåer, så den kan enkelt användas med elever både enskilt och i grupp, och oberoende av elevernas nivå. 

Jag har under förra läsåret aktivt använt både boken och handledningen i arbetet med mina egna elever. Det har varit ett bra underlag och berättelserna har känts relevanta. Diskussionerna har blivit spännande och även om vi inte använt handledningen slaviskt, så har vi tagit oss igenom några av frågorna för att kicka igång samtalen. På insidan bokpärmen finns en gruppbild av klassen, och tillsammans med eleverna har vi valt berättelse via den bilden: ”Vem lär vi känna idag?” Har också kunnat välja berättelse utifrån att det fanns en specifik situation kring en elev som jag ville ta upp, och då blev berättelsen på ett liknande tema en bra ”ice-breaker” för att närma oss. I det fallet var det den inledande berättelsen om en mobbningssituation online när två kompisar utsätter en tredje när de spelar dataspel tillsammans. Det kapitel som väckt mest funderingar överlag – hos mina elever åtminstone - skulle jag säga är Melvins, som är en familjehemsplacerad pojke som bott i sitt familjehem i fyra månader och inte riktigt hittat sin plats ännu, och absolut inte vågar känna sig trygg ännu. Det har varit underlag för många fina samtal om familj och vad det betyder att höra hemma, men också en chans att prata om den typen av situation: att som barn skiljas från sin biologiska familj och vad orsakerna till det kan vara. 

Boken handlar om barn som är tolv år, och jag skulle säga att rekommenderad läsålder är däromkring dvs sent mellanstadium-tidigt högstadium. Den fungerar fint både i enskilt arbete och i grupp, både för tystläsning och högläsning, men jag tycker att man definitivt ska ta chansen att samtala, inte bara låta texterna landa in oprocessade.

”Tolv” av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson, är utgiven 2023 av Lilla Piratförlaget. 

Lärarhandledning finns för fri nedladdning på förlagets hemsida. 

”Öppen” av Andre Agassi

Jag kunde rabbla namnen på tennisspelare innan jag kunde gå. Separerade mina Lendls från mina Gerulaitis med renare uttal än hundens namn. Ok, antagligen inte, men i min mors berättelse så låter det ungefär så. Att jag någon gång skulle komma att spela tennis var lika säkert som årstidernas växlingar. En sommar fick jag en så kallad ”tennistränare” och grannpojkens avlagda racket. Tennistränaren var en tung klump med ett långt gummiband och en tennisboll. Lite samma idé som dagens ”rebounders” som unga fotbollsaspiranter ställer i målet. Man slog till bollen och sedan kom den tillbaka till dig för nästa retur. Det var i alla fall idén, men jag var så liten så vi fick nysta upp gummibandet enormt många varv runt den tunga klumpen för att bollen skulle studsa tillbaka – jag hade inte kraft nog att slå den tillräckligt hårt ännu. Tror jag var 5 år. Och grannskapets lyckligaste unge. Jag nötte den där tennistränaren tills varken klump, gummiband eller boll fanns kvar. Och sedan blev det klubbspel. I flera år. Gick sådär, men var ofantligt roligt. Men vi flyttade, och visserligen fanns det klubb på nya stället, men jag lade racket på hyllan. Då var jag 13 år. Och har fortfarande kvar det. Ett Donnay. Sedan dess har tennis för mig hållit sig till att vara åskådarsport. Och även om jag inte följer säsongen slaviskt, och känner igen varenda spelare så läggs det ett större antal timmar varje år på att se på tennismatcher. 

Vid den där tiden jag lade racket på hyllan, så fanns det en ung spelare som utmanade traditionerna, med sitt långa hår, sina örhängen, sina jeansshorts….Och nu har jag läst hans memoarer. Nä, jag har inte läst – jag har plöjt, grävt ner mig, andats, levt och gråtit mig igenom berättelsen om Andre Agassis tennisliv. En bok jag började läsa som e-bok, men snabbt beställde ett fysiskt exemplar av, för den här boken vill jag äga, ställa in i min egen hylla och återvända till. Det är utan tvekan den bästa sportmemoar jag läst. En av de bästa memoarerna till och med. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Andre Agassi hade en aktiv karriär över tjugo år. Han vann åtta Grand Slam-titlar, en av få som vunnit alla stora tourerna inklusive OS, var världsetta på ATP-rankingen flera gånger, och gifte sig med damtennisens stora stjärna Steffi Graf. Och han hatade tennis. Ärligt, uppriktigt, innerligt hatade han tennis – men kunde inte göra något åt sin egen situation. Tennis var det enda han kunde. Uppväxt med en pappa som var helt besatt av tennis, teoretiskt kunnig men inte själv någon stor spelare, som bestämde sig för att något av hans barn skulle bli stjärna. Han misslyckades med tre, och sedan föddes Andre, och visade sig dels ha den största talangen av syskonen, men också vara vekast inför pappans hårdhet och krav på total lydnad. Så han stod där, på den hemmabyggda tennisbanan, med den lika hemmabyggda brutala bollspottande maskinen, och slog 2500 bollar om dagen, över miljonen om året – för med en miljon bollar om året, så måste det ju bli bra, upprepade pappan. Och Andre gavs inget val. Det kostade honom skolgången, det kostade honom vänner, det kostade honom en sund relation till sin egen familj. Och han lyckades. Andre blev en av de mest framgångsrika tennisspelarna i sportens historia. Men han hatade det han höll på med. Hela den karusellen skapar en kluven relation till sporten, den egna talangen – det egna jaget. Han vill inte fortsätta, men han kan inte sluta. 

Och det är där merparten av berättelsen ligger: Andres brottande med sin egen identitet. Och det är där min egen fascination i berättelsen ligger: hur kan man bli så framgångsrik i något man avskyr så innerligt. Det är en oerhört välskriven berättelse, med stort driv i texten. En berättelse som strävar efter det den säger sig vara: öppen. Texten känns naken, brutal, och även om det är en hel del matchreferat så är det framförallt en reflekterande, gripande berättelse om en trasig människa som försöker hitta sig själv. 

”Öppen”  av Andre Agassi, är utgiven 2009, och i svensk utgåva av Natur & Kultur, och jag har läst pocketutgåvan från 2019.