"Ålevangeliet" av Patrik Svensson

Lagom till att uppföljaren hittat in på bokhandlarnas hyllor, har jag tagit tag i att samla ihop mina tankar kring 2019 års stora snackis: ”Ålevangeliet”. På det årets Bokmässa i Göteborg lyssnade jag på ett samtal med författaren Patrik Svensson på Svenska Kyrkans scen Se Människan. Ett av den mässans finaste samtal, och (tror jag) ett av skälen till att jag faktiskt läste boken. För det var från början inte en självklarhet. Visserligen gillar jag både djur och ämnen som sticker ut. Här har lästs både om getens historia i Sverige och myrsamhällets strukturer. Men ålar. Kändes inte som min tekopp. Men det var det. Och nästan hela Sveriges tekopp. Kändes det som. En av årets mest hyllade, mest lästa, mest diskuterade, mest sålda och definitivt mest översatta böcker. Redan innan publicering var den såld till 30 språk. Den saken garanterar ju visserligen noll och nada – se på ”Strindbergs stjärna” för några år sedan: även den en global storsäljare innan release, men sedan en total flopp.  

Ålar, alltså. Det är något med att nörda ner sig i ett smalt ämne. Det kan gå lite hur som helst. Den här gången gick det vägen. Rejält. Ålen som art är listad som akut hotad. Författaren själv tror att bokens succé hänger ihop med människans rädsla för framtiden – vi har en tendens att nästan med desperation engagera oss i det vi håller på att mista. 

(Båld lånad från förlagets hemsida.)

Men det är ju inte bara ålen. Det är också ursprung, livet och döden. Förutom essäer om ålen, så varvas boken med nedslag i relationen mellan Patrik och hans pappa, och hur de möttes i ålfisket. Den lille pojken och hans far. 

Att försöka få en inblick i ålens många gånger mystiska och okända tillvaro, i ljuset av en uppväxtskildring. 

Det är precis så speciellt som det låter. Och det fungerar. Berättelsen bär. 

I samtalet på Se Människan – scenen möts Patrik Svensson och Lena Sjöstrand och söker tillsammans ålens blick. På den här scenen är samtalen kring Gud och transcendens i tillvaron, ständigt närvarande i någon form, och Patrik Svensson har aldrig lockats av tro. Men i samtalet söker de tillsammans ålens blick. Se med ålens inre ögon. Lena Sjöstrand berättar hur hon försöker få ögonkontakt med sin katt, försöker förstå det gåtfulla. Det blir ett samtal mellan tro och vetande. Om drivkraften hos människan att veta. 

Ålen är ett djur med hög integritet. Den har lyckats att behålla stora delar av sitt liv hemligt. Den förökar sig inte i fångenskap, den går inte att odla. Tack vare en man som hette Schmidt vet vi idag att ålen fortplantar sig i Sargassohavet. Eller vi tror i alla fall det. Han letade i 20 år efter ålens födelseplats. Seglade kors och tvärs. Han letade efter ålens larver. Där de var som minst måste de vara mest nykläckta. De var som minst i Sargassohavet. Någonstans bestämde han sig för att det är där de föds. Han fann inga mindre, inga som var mer nykläckta någon annanstans. Lena Sjöstrand liknar det vid när Petrus tar klivet över relingen – man bestämmer sig för att tro. Och de enas i samtalet kring Paulus: den som vill tro måste bli en dåre. Man måste överlämna sig till tron. Bestämma sig. 

 Patrik Svensson bestämmer sig. Han ska skriva om sin far. Om sin egen uppväxt – sin metamorfos in i vuxenblivandet, identiteten. Om pappans död. Och ålens gåtfullhet. Det vi bestämt oss för att vi vet. Att världen som plats är så oändligt mycket större än den del vi människor känner. Han vill skriva dom till liv. Både ålen och pappan. Att vi genom att identifiera oss med djuren kan lära oss så mycket – och få tröst. Gåtfullheten i sig ger oss hopp. Vi vet inte var gränsen mellan liv och död går. Där finns en inneboende integritet. 

När man minns tillbaka på ett samtal så här, och hur de talade om denna lilla märkliga, men underbara bok, så känns det lite högtravande. Men det blir nog det när man rör sig i så stora begrepp som liv och död och lyfter fram hur människan valt att gissa när hon inte vet, och ibland låtit dom gissningarna bli sanning. Kring ålens liv finns tillräckligt mycket vi inte vet, tillräckligt stora kunskapsluckor för att gissningarna ska kännas vanskliga. Kring ålen accepterar vi istället i mångt och mycket mysteriet. 

Det är en fantastisk liten bok. Men den är ovanlig. Den förenas av ålen som tema, men varvar essäer med en vetenskaplig ambition som berättar om de olika aspekterna av ålens liv och forskning kring ålen, med väldigt personliga ögonblick ur Patrik Svenssons uppväxt. Det blir en märklig mix. Som fungerar alldeles utmärkt. Som trollbinder läsaren. Både det finstämda, kärleksfulla, sorgsna. Och det mystiska, spännande – där vetenskapen går bet på att förstå. Ålen som gäckar oss. Precis som livet och döden. 

”Ålevangeliet” av Patrik Svensson, utgiven 2019 av Albert Bonniers Förlag. 

"Djurens språk" av Eva Meijer

Att lyssna på den holländska filosofen Eva Meijer och höra henne berätta om djurens språk och djurens kommunikation var en av de punkter jag såg mest fram emot på Bokmässan 2019.  Meijer är uppväxt med djur, och efter att ha lämnat föräldrahemmet fortsatte hennes pappa skicka tidningsurklipp till henne när något djur gjort något speciellt, som en korp som löst pussel t ex. Hon blev intresserad av relationen djur – människa, och vilka likheter och skillnader det finns, både kring hur vi lever, hur vi tar oss an vad som sker, och hur vi kommunicerar med varandra. Det finns flera tidigare studier kring djur och kommunikation, djur och språk, men Meijer började fundera på vad det är djuren vill ha från oss människor – vad blir djurens syfte med att kommunicera med oss? En fråga som i sin egen rätt också blir central i reflektioner kring djuretik och djurrätt. För kan vi kalla djurens kommunikation för ett språk? Och har det någon påverkan för hur vi olika arter lever vidare tillsammans? Här betonar Meijer en av de viktigaste punkterna med sin forskning, och som är så central i hennes bok: det handlar inte om att undersöka hur ”mänskliga” djur är, utan handlar om hur vi interagerar mellan arter. När en människa ser en hund i ögonen och de får kontakt, utsöndrar människan samma hormon som när man ser på sin älskade, eller ser på sitt barn. Vi behöver ha en medvetenhet om hur våra val påverkar djuren som lever nära oss. Våra val påverkar deras liv.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Meijers bok tar upp olika aspekter av vår artöverskridande kommunikation och hur vi interagerar med varann. Hon berättar om djur och känslor. Djurkänslor. Djurkultur. Djurspråk. Djurhandling. Djurmoral, dvs om djur kan överväga moral. Och hon fyller sin text med massor av fascinerande exempel. Karibisk bläckfisk kommunicerar med snabba färgmönster på sidan av kroppen, och kan prata med två på en gång. Bin kan ha en positiv eller negativ grundsyn – är glaset halvfullt eller halvtomt? Det finns forskning kring PTSD hos elefanter, där hela gruppen påverkas av ledarens sinnesstämning.

Vi människor tänker som en självklarhet att vi har namn, och vi har t o m rätten till ett namn inskrivet i Barnkonventionen. Meijer berättar att forskning visar att också djuren har personliga namn, både delfiner, fladdermöss och papegojor. Delfinerna behåller sina namn hela livet och presenterar sig för varann. Det är de vuxna djuren som namnger sina barn. Och för fladdermössen blir namnen en viktig detalj i skvallrandet sinsemellan. Och att alla djurarter pratar bebisspråk med sina ungar. 

I skolverksamheten där jag arbetar har vi i omgångar diskuterat kring att ha ”skolhund”. Meijer berättar att djur i stödjande funktion, djur med resursuppdrag kan bli deprimerade av sitt uppdrag. De tenderar att ta på sig känslorna från människan de stöttar. En aspekt åtminstone jag aldrig varit med om tagits upp i diskussionen.

Rävar som förälskar sig, förändrar sitt beteende gentemot den andra. Spegling och anpassning. Duvor i Stockholm som tar tunnelbanan när det är kallt. Hur katters spinnande ligger på en frekvens som fungerar läkande. 

Det var ett spännande och underhållande seminarium, och ett trevligt möte med Eva Meijer. Därtill en fascinerande bok som verkligen rekommenderas – både genom sina underhållande exempel, och genom sina tankeväckande iakttagelser. Vi är alla definitivt djur-lika, långt över artgränserna. 

”Djurens språk” av Eva Meijer, utgiven 2019 av Weyler. 

”Allt är en konspiration – en resa genom underlandet” av Kent Werne

När jag besökte Göteborg senast, körde av vid Ullevi och fortsatte bort mot allén, för att sedan ta av mot Domkyrkan, så satt det en man på en fällstol på en refug. Han höll ett plakat i händerna som han riktade mot trafikanterna, på vilket han plitat ned ett erbjudande. För en slant kunde man få veta sanningen om Säpo. Jag antar att den sanningen inte var mer omfattande än att en stoppljusväntan räckte, eftersom han satt just där. När jag bläddrar i ett gammalt nummer av Expo hamnar jag i ett reportage från en av David Ickes föreläsningar om utomjordingarna som ska ta över världen, allt som ett led i den judiska konspirationen. När jag zappar bland tv-kanalerna hamnar jag i en dokumentär om amerikanen Alex Jones, hans galna teorier, och hans samröre med Donald Trump. När jag träffar på en gammal bekant är hon fylld av ”information” om chemtrails och varnar för 5G-nätet och Bill Gates. 

Konspirationsteorier. 

Dom kliver in i vår värld. Smyger sig på. Nästlar sig fast. Kopplar ihop de mest orediga trådarna och spinner sin väv. 

Plötsligt är medvetenhet om källkritik, och undervisningen om källkritik, ett av de viktigaste filter vi måste ha. I en värld som flyttat ut på internet, med ett ständigt flöde av information – och konspiration – får alla idéer frodas fritt, och vissa växer mer spretigt än andra, ger upphov till galnare sammanhang – och hittar sina lärjungar skrämmande lätt.

När jag pluggade teologi så fascinerades jag av fenomenet New Age. Hur människor plockade lite här och lite där, från olika rörelser och läror, och satte ihop sin egen trosmanual, sin egen transcendens att hitta trygghet i. Jesus OCH utomjordingar, plus lite healing, lite yoga, lite sufism, lite kristallmagi, wicka och kabbalah – och en gnutta aurafotografering. Och fick det att funka. Hittade trygghet och mening.

Jag tänker att människor gör likadant nu. Man är vilsen, så man letar överallt och plockar lite här och lite där. Resultatet är häpnadsväckande. Och knasigt. Ofta skrämmande. Ofta hotfullt. Och jag begriper verkligen inte hur dom får ihop det, men många av de här teoribildningarna har skrämmande många följare, som är övertygade om sanningshalten och kopplingarna som görs. Vi går från att välja en tro, till att uppleva sanningen. Och den kan bli både farlig och framför allt väldigt blind. Hatet är så stort.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag tänker om Kent Wernes bok som en introduktion till de konspirationsteorier som frodas mest just nu. Han berättar om bakgrund, var och i vilket sammanhang teorierna växte fram. Vad de innehåller och vilka samband de lyfter fram och tycker sig se, likväl som att porträttera förgrundsgestalterna och deras gärning. Här hittar vi Bilderberggruppen, David Icke, Alex Jones, illuminati, Sion Vises Protkoll, antisemitismen, UFO-rörelsen, 9/11, EU som ett rasbiologiskt experiment, chemtrails, den judiska världskonspirationen, Donald Trump som rymdödla (vilket tydligen är en bra grej?). Och mycket, mycket mer. 

Det gemensamma för många av teorierna är just idén att vi människor är kontrollerade av någon eller något annat, men att de som följer teorin faktiskt har genomskådat detta och nu kan kämpa emot. De ser sig som sanningsrörelser, som informationskrigare. Det fascinerande läsning – men också väldigt skrämmande. 

Kent Werne är journalist med flera böcker bakom sig, men har de senaste åren kommit att skriva mer och mer om just konspirationsteorier, och jag vågar påstå att han är en av våra mest sakkunniga i ämnet just nu. Boken är välskriven och en gedigen genomgång, med en imponerande research i botten.

”Allt är en konspiration – en resa genom underlandet” av Kent Werne, är utgiven 2018 på Ordfront. 

”Att Skriva” av Stephen King

Jag har funnit stort nöje i att läsa Stephen King sedan högstadiet. Men inte allt. Jag väljer vilka King jag läser. För killen är ju så ojämn. På högstadiet var det jag och en kille i klassen som läste King. Han berättade för mig om Stephen Kings stora hus i Maine, och om hur han låste in sig och skrev och skrev och skrev tills han var färdig. Spottade ur sig tusensidiga böcker som ingenting. Jag har fått den där bilden nyanserad genom åren, men att King är produktiv är tveklöst. Lika tveklöst som att han bor i Maine. 

”Att skriva” gavs ut i Sverige år 2000, och den har redan blivit en modern klassiker. Den är både en självbiografi och en skrivhandbok i ett. Och förekommer allt som oftast på listor över böcker som rekommenderas aspirerande författare. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

King berättar om sin barndom under 50-60-talet, om skolåren, hur intresset för att skriva väcktes. Men han tydliggöra också sin inställning till skrivandet som hantverk och till författandet som yrke. King är tydlig med att alla inte kan bli författare, men att många har förmågan att berätta en historia och den förmågan kan förbättras. Kings viktigaste råd är att läsa. Läsa. Läsa. Och att skriva för att bli lycklig. Att skriva för att fördjupa och berika sitt eget liv, likväl som läsarens. 

King utgår från att det helt enkelt finns bra och dåliga böcker, mer än bra och dåliga författare. Ingen är alltid bra. Ingen är heller alltid dålig. Mycket som skrivs och publiceras avfärdas i sin egen tid, men kommer senare att kunna växa fram som något väldigt bra. Det har skett gång på gång. Och här börjar jag få insikter om Stephen King som hjälper mig hantera hans ojämna kvalitetskurva. Han var tidigt helt inställd på att bli författare, men refuserades gång på gång och fick verkligen kämpa för att bli utgiven. Men han gav inte upp och han fortsätta skriva, skriva, skriva. Och jag tänker att det är det han gör. Han skriver hela tiden. Har hela tiden en ny historia han jobbar på. Skillnaden nu är att han får allting publicerat. För han är Stephen King. Jag menar inte att det är ett hafsverk. Jag menar att han lever upp till den bild han förmedlar i sin bok: den ständigt skrivande författaren, den ständigt berättande berättaren. Den ständigt läsande läsaren. För det är det han säger: vill man bli författare, vill man berätta, så ska man läsa, läsa, läsa och skriva, skriva, skriva. Något annat finns inte. Det är ett hantverk och ett råslit – och det måste göras. Och att vara i sin text, och ständigt läsa andras texter, är den bästa skola man kan få. 

Och man inser som King-läsare att det är detta han gör. Han sitter sina timmar och skriver. Han sitter sina timmar och läser. Och det är klart det blir sidor av det. Många sidor. Han beskriver förarbetet, processen, hantverket. Och han betonar att det viktiga i skrivprocessen är att bli lycklig. Man ska skriva för att man inte kan låta bli. Att ett liv utan skrivande är otänkbar. Det finns inget annat. Man får en insikt om slitet. 

Han är konkret i sina råd. Han jobbar med både egna och andras texter som exempel för att visa vad han menar. Han kan inte nog understryka sin avsky för adverb. Han är strikt fostrad i sina genrer och han visar att han har full koll på vad som är vad – bara för att sedan bygga sina egna berättelser överraskande avvikande från mallen. Men han vet precis vad han gör när det sker. 

Jag kan definitivt säga att Stephen King är en av mina absoluta favoritförfattare. Några av mina största läsupplevelser kan tillskrivas honom. Ett antal bottennapp också. Jag anser serien om ”Det Mörka Tornet” och berättelsen om revolvermannen Roland vara ett mästerverk i hur King väver samman stora delar av sin produktion. Jag älskar hans noveller och kan inte nog hylla ”Sommardåd” och ”Maratonmarschen”. Jag hade ”Det” ståendes i en tummad second hand-pocket med ryggen vänd inåt (för jag var rädd för den), i många år innan jag samlat tillräckligt med mod för att läsa den, bara för att inse vilken fantastiskt berörande barndomsskildring den framför allt är. ”Geralds Lek” har en sekvens på några få rader som skrämmer mig mer än någon annan rysare gjort. Njöt oerhört av ”Institutet” som jag inledde min semester med för ett par somrar sedan. Men jag har inte läst ”Carrie” eller ”Jurtjyrkogården”, konsekvent valt bort ”Cujo” och ”Dreamcatcher”, tyckte ”Varsel” var tråkig, och ”Senare” för smetigt effektsökande….

Men efter att ha läst ”Att skriva” så förstår jag grejen. Det handlar om att skriva, skriva, skriva och läsa, läsa, läsa – lika mycket för sin egen skull, som för sina läsares. För det handlar först och främst om att vara berättare. Och vissa berättelser är bättre, medan andra är lite sämre. Men man berättar dom. Varje berättelse i sin egen rätt. 

”Att Skriva” av Stephen King, utgiven av Bra Böcker, år 2000. Senare utgåvor utgivna av Albert Bonniers Förlag. 

”Anne Franks Dagbok”

I min boksamling finns många hyllmetrar med litteratur om Förintelsen, och jag har läst merparten av dem. Men jag hade inte läst Anne Franks Dagbok. Trots att mina elever ständigt försjönk i den, och kollegorna använde den i undervisningen så hittade den inte fram till mig. Jag ägde den, men valde hela tiden annat att läsa. Tills för ett par år sedan. 

Och då tyckte jag inte om den. 

Jag tror att jag hade idealiserat bilden av vad dagboken var. Den tonåriga flickan som delar med sig av sina tankar mitt under brinnande krig och vars texter lever kvar och blir en förebild för ungdomar och barn idag. Jag hade en bild av att det var hennes tankar i sig som var det stora och att det måste finnas mogna, genomtänkta insikter hos denna unga flicka som i sin tur gav texten dess storhet. 

Och så möter jag tonårsbabbel. 

Jag var besviken. Jag var ifrågasättande. Jag kände mig nästan lite lurad. Och sedan började jag reflektera över både texten i sig, dagbokens kontext, och min egen reaktion. Och något annat växte fram. 

Det stora är att hon tillåter sig att vara just tonåring mitt under brinnande krig. Jag kunde se det. Och jag läste om den. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Sommaren 1942 går familjen Frank under jorden och gömmer sig i det sk gårdshuset i anslutning till faderns arbetsplats. En sorts ”lönnrum” med ingång från ett av kontoren, en liten lägenhet, dold och som bara ett fåtal människor kände till. Där gömmer sig familjen tillsammans med en annan familj, ytterligare en vuxen man, och bistås av ett par av faderns förtrogna från arbetsplatsen. Medan dagar läggs till dagar, månader till månader, så lever åtta personer på en mycket liten yta, med det ständiga hotet om upptäckt. I detta skriver Anne dagbok, anförtror sidorna sina tankar och sina önskningar, sin längtan och sina känslor. Anne är en aktiv ung kvinna, med mycket humör och mycket åsikter. Hon beskrivs som stridande och argumenterande och gav sig inte för att ge sig i diskussion med vuxna. Stark i sina åsikter, impulsiv – känslostyrd. Anne och hennes syster fortsätter någon form av improviserad skolgång, Anne grälar mycket med sin mamma och med den andra familjen – men hon förälskar sig också i den andra familjens son, Peter, och erfar sin första kyss. Hon delar förtroligt med sig av sina tankar om sexualitet och har många funderingar kring manligt och kvinnligt. Och allt detta bakom mörkläggningsgardiner, i påtvingad tystnad, i rädsla för upptäckt, med undermålig kost och begränsade möjligheter att hålla rent. I över två år gömmer de sig, innan de blir förrådda och överlämnas till Gestapo. Familjerna deporteras till Auschwitz, och Anne och hennes syster förs sedan vidare till Bergen Belsen där hon avlider. 

Fadern Otto är den enda av sällskapet som överlever. När han återvänder till fabriken, till gårdshuset och till sin gamla arbetsplats i Amsterdam, så har en av deras välgörare sparat alla efterlämnade dokument från gömstället. Däribland Annes dagbok. Eftersom Anne tidigt drömde om att bli författare så bestämmer sig fadern för att publicera hennes dagbok. Men han beskär texten. De mest ”tonåriga” sidorna tas bort, pratat kring sex tas bort, och de passager som berättar om Annes ilska och hennes gräl med sin mamma tas bort. Ungefär 30% av texten saknas när ”Anne Franks dagbok” publiceras 1947. Först långt efter Ottos död publiceras en oavkortad utgåva som innehåller hela dagboken. Det är den versionen jag har läst. Dagboken kommer att bli en av de mest lästa böckerna om Förintelsen, översatt och utgiven i stora delar av världen. Läst av ungdomar i skolor över hela världen. Också utgiven och bearbetad många olika versioner, inte bara originalutgåvan som är förkortad, och den oavkortade utgåvan, utan också lättlästa versioner, grafiska utgåvor, seriealbum, radioteater, dramatiseringar, filmatiseringar, barnboksvarianter där den senaste är en form av pekbok för 3-6-åringar. 

För något år sedan publicerades ”Jag vill inte ha levt förgäves” av Mari Larsson, som berättar historien om familjen Frank mer som en biografi. Här får man även en gedigen genomgång av Otto Franks liv och arbetet med dagboken efter kriget.  Också den mycket intressant läsning, och ett fint komplement till dagboken. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Anne Franks Dagbok är idag en modern klassiker, inte bara för bevarandet av Annes minne, utan en text i sin egen rätt för precis just vad den är: en ung flickas drömmar och tankar som inte förminskas eller trycks ned ens av det brinnande kriget och det överhängande hotet om förintelse. En text om en ung människas längtan att få leva sitt liv. 

”Anne Franks Dagbok”, den oavkortade versionen, är utgiven 2001 av Norstedts förlag, och trycks ständigt om i nya upplagor. 

”Jag vill inte ha levt förgäves” av Mari Larsson, utgiven av Historiska media 2021. 

"En Gas i Galaxen" av Aaron Blabey

Det här är den femte boken om Tuffa Gänget av australiensiske författaren och illustratören Aaron Blabey. Serien med böcker om de farliga rovdjuren som nu ska bli snälla och bidra till det goda samhällsklimatet genom goda gärningar (istället för att äta upp folk och fä), följer en enda story, slutar alltid i en rejäl cliffhanger, och nästa del kommer ut ganska snart inpå. Tecknade bilder och pratbubblor – inte klassisk tecknad serie, men grafiskt för lite yngre barn. Mycket prutthumor, mycket fart och fläkt, mycket upptåg. Hejdlöst roliga. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

I förra delen avslöjade Dr Marmelad sin ondskefulla plan att förgöra jorden med zombiekattungar, och allt annat zombie han kan lyckas åstadkomma. Typ halva djurriket. Det är kaos och Tuffa Gänget måste stoppa honom. Dr Marmelad befinner sig på månen med sin farliga Gullstråle, och Pirayan tröstäter burritos. Varg har etiska grubblerier, men kan förmå sig till att *låna* en raket för att ta sig till månen och försöka stoppa Marmelad. Piraya och dom andra följer med. Piraya och Varg delar rymddräkt och ska försöka ta sig fram till Marmelad i tyngdlöshet i en rymddräkt. Men alla burritos sätter i gång tarmsystemet hos Pirayan och inne i rymddräkten kan han inte hålla igen längre… Det händer en del med syrenivåerna, om man säger så. 

Första delen om Tuffa gänget har vunnit flertalet priser, och jag kan förstå det. Det är en välgjord historia. Manuset är rappt och smart, och illustrationerna spännande. Man vill definitivt fortsätta läsa! Det är bra underhållning för de lite yngre barnen! (6-9 år)

I skrivande stund omfattar serien sju delar som översatts till svenska, och under året kommer en film, producerad av DreamWorks, som baseras på serien att ha premiär. Det ser vi fram emot! 

Serien om Tuffa Gänget av Aaron Blabey, i svensk översättning, ges ut av Alfabeta. 

”Världens sämsta fotbollslag – och andra fantastiska förlorare” av Carsten Palmaer

Fick händerna på en söt liten bok för de relativt nya läsarna, med fokus på den egna självkänslan och att hantera upplevelsen av att misslyckas – genom att få skratta gott åt andras misstag. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Carsten Palmaer har skrivit en samling med korta berättelser om misslyckanden, och att det varit helt ok ändå. Det är dråpligt, pinsamt, lättläst, överraskande – och väldigt roligt. Det är anekdoter från verkliga livet. Människor – och fotbollslag – som misslyckats och inte fått till det, men berättat med glimten i ögat, och bjuder in till gapskratt. Man slår igen boken med känslan att det inte är så farligt att man inte får det att gå ihop ibland. Det kan bli rätt bra ändå! 

Utgiven på Alfabeta, och lämplig för barn från 6 år och uppåt. Stor text och många bilder gör den lämplig för de som ganska nyss lärt sig läsa och vill tassa igenom text på egen hand.