”Sommaren 1986: Lovisa och Melinda” av John Ajvide Lindqvist

Sjöjungfrun på Svärtan. Det var där det började förra sommaren. De äldre ungdomarna hade hittat en fastkedjad varelse på stenstranden, uttorkad och kraftlös, och tagit henne med sig. Gömt henne i Krutgubbens sjöbod, i den gamla jacuzzin. Och Johannes och Helena. Johannes hade fått någon sorts kontakt. Helena hade dött. Och nu har ett helt år gått och det är sommar på nytt.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

I periferin av ungdomarna fanns två irriterande småtjejer. Sådana där som beundrar dom stora, vill vara med, vill vara del – men som i brist på det mest smyger runt, ser för mycket, irriterar och är i vägen. När John Ajvide Lindqvist nu återvänder till sommarön så är det för att utforska småtjejernas upplevelse mer. Lite introverta, lillgamla Melinda, och hennes intensiva, impulsiva, socialt kaxiga bästis Lovisa. Två 11-åringar med alldeles för mycket upptäckarlust – och dessutom tillgång till en egen optimistjolle. Tjoho, Svärtan nästa.

Det jag alltid har tyckt allra bäst om med Stephen King, är tveklöst hans uppväxtskildringar, hans fingertoppskänsla att skildra barndom. När jag väl vågade läsa ”Det”, så var det barndomsberättelsen jag tog med mig – inte clownen. Jag vill mena att John Ajvide är strået vassare. Hur han bygger upp dom här två tjejerna är makalöst bra. Miljön av ön blir som det slutna rummets begränsning, och jag skrattar högt när författaren bryter fjärde väggen genom älgen som kommer simmande från grannön, och rör runt bland badisar och bofasta. Och så havsfolket. Pojken som Melinda får kontakt med. Det otäcka ligger i det okända, men med barnets hela acceptans – så som barn är och gör – så fascineras vi tillsammans med Melinda och Lovisa. Det är inte en skrämmande berättelse. Inte ur perspektivet av de havslevande varelserna, utan isåfall skrämmande utifrån mänskligt handlande. Krutgubbens hat som en skugga. Mammorna som tröttnat på flickornas upptåg och vill stoppa vänskapen. De äldre ungdomarnas sorg efter sin vän och sökandet efter någon sorts svar. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och skräcken över vad det radioaktiva nedfallet kan ställa till med. Oävet de mystiska varelserna så är det vi människor och våra handlingar som står för det otäcka.

Det här är inte en av John Ajvide Lindqvists bästa böcker, men det är en charmig berättelse, just för att flickorna den handlar om är så fint mejslade karaktärer. Men helt ärligt så vet jag inte riktigt vad havsvarelserna tillför just den här berättelsen, men antar att blir ologiskt också att inte ha med dom, eftersom den presenteras som en fortsättning på ”Sommaren 1985”. Men det hade kunnat vara ”bara” en sommarskildring om två elvaåringar, och det hade varit helt ok.

”Sommaren 1986: Lovisa och Melinda” av John Ajvide Lindqvist, är utgiven 2026 av Ordfront.