I skuggan av det förflutna

På Bokmässan 2019 lyssnade jag på ett samtal mellan Julie Lindahl, Helena Trus och Salomon Schulman. Frågan var om tidigare generationers skuld och trauma går i arv. Ett spännande samtal om svåra omständigheter. 

Julie Lindahls morföräldrar var aktiva nazister och Julie växte upp i en familj som ansträngde sig för att det inte skulle komma fram. Föräldrarna ville absolut inte att Julie skulle söka i sin familjs historia. Samtidigt stod hon sin mormor nära, och det var svårt att bara svälja mormors uttalade nazism och hennes förnekande – eller i alla fall nedvärderande – av Förintelsen. Julie hamnade mitt i mormors resonemang men vågade inget säga. Julie, som själv föddes i Brasilien, har i sitt fotoalbum ett enda fotografi av sin morfar, och men alla frågor hon ställt under sin uppväxt har pratats bort eller tigits ihjäl. Långt upp i vuxen ålder var det enda Julie visste om sin morfar att han dog i Brasilien och att han inte skulle pratas om.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

När Julie tar mod till sig och börjar sin resa genom familjens historia hittar hon ganska stora mängder dokument i diverse arkiv och inser att morfar blev medlem i NSDAP redan 1931, och gick med i SS 1934. Han var dessutom stationerad i Polen under hela kriget. Så inte så troligt att han tvingats in i sammanhang när omständigheterna krävde det – mer troligt att det var medvetna, aktiva val. Den officiella historien heter att morfar var egendomsförvaltare i Polen under kriget, men under sin faktiska resa till de olika platser familjen bodde på i Polen, och genom möten med efterlevande som är villiga att prata med Julie, så målas bilden av morfaderns grymheter och gårdarnas slavlika förhållanden upp, och Julie tvingas inse att hennes morfar var ideologiskt starkt, övertygad nazist och en våldsverkare som utsatte människor för enorma grymheter. Julies första reaktion var förnekelse. Det måste vara någon annan. Men så kände hon igen mormors handstil i gamla formulär och kunde inte blunda längre. Hon blev arg. Och att bli arg kändes som en nödvändighet, men man får inte stanna där.

Helenas farfar och farmor är överlevande. Farfar var partisan och var under återstoden av livet väldigt mycket kvar i skogen. Farmor blev alltid tyst när farfar pratade om kriget. Farmor var 12 år, född i Polen. Familjen flyttades till ett ghetto. Farmor var alltid ovillig att prata om kriget. Förminskade sin egen historia. Men en eftermiddag satte dom sig. Har tagit 10 år att gå igenom hennes upplevelser. Familjen lyckades få ut henne ur ghettot, och blev gömd av grannen. Sov i ladan på gården. Farmor upptäcktes. Fick falska papper. Flyttades tack vara de falska pappren till ett slavarbetsläger istället för ett förintelseläger. Farmor har levt med skulden att ha fått leva när syskonen dog. Hon har haft mardrömmar hela livet. Skulden är fortfarande lika närvarande.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Salomon lever i skuggan av skuld. Föräldrar som överlevt. Salomon levde mitt i berättelsen, mitt i minnena. Ghettot i Lodz, Auschwitz, Ravensbrück. Föräldrarna levde ihop redan före kriget. Salomon har en bror som dog i Förintelsen. Fadern tillfångatogs av ryssar. Hade skräddarmallar i fickorna när de tog honom och det visste inte soldaterna vad det var för något, så de anklagade honom för spioneri. Han dömdes och togs till Sibirien för att avtjäna sitt straff. Den döde brodern är fortfarande ständigt närvarande. Har varit genom hela livet.  

(Bild lånad från förlagets hemsida)

När Julie i samtalet berättar att morfar var stationerad en timma från Chelmno, så berättar Salomon att merparten av hans familj mördades i just i Chelmno. Julie blir oerhört omskakad av detta. Det är ett starkt ögonblick också för oss i åhörarskaran. Gripande. Förtvivlat. 

Vi befinner oss i en tid när vittnena dör ifrån oss. Vad har deras berättelser för betydelse idag?

Helena kände en lättnad att äntligen få veta och tycker att man som efterlevande har ett ansvar.

Salomon menar att vittnenas berättelser har en hög aktualitet då de uttrycker känslor inför det som sker också idag. Han pratar också om den judiska döden dvs tron att en människa dör två gånger: första gången då kroppen dör och hjärtat stannar, men sedan igen när namnet sägs för sista gången.

Julie menar att vittnesmålen och de efterlevandes möjligheter att fortsätta berätta, är ett sätt att förvandla skulden till ett ansvar.

Julies bok är strukturerad efter de resor hon gjort under de senaste åren. När hon börjar nysta i familjens historia. Den spänner över sex år och är lagd som en tidslinje. Det är ett spännande grepp som ger oss berättelsen om morfar i den takt och den ordning som Julie själv upptäckte den och hur hon brottades med sig själv, sina känslor och sina egna inre demoner kring familjens skuld. När hon träffar trädgårdsmästarens son i trädgården i Polen och han berättar sina minnen av hennes morfar är ett av bokens starkaste ögonblick.

Helenas bok är på sitt sätt också en tidsresa. I korta ögonblicksbilder får vi farmors berättelse, men hon sticker emellan med farfars också. Det är också en detaljerad skildring av livet i Sverige den första tiden, efter att ha ankommit landet som flykting, och de efterkommande årens smärtsamma möten med sjukvård och byråkrati kring ersättningar, pensioner och värdet på ett människoliv. Farmor fick sitt värde satt i ladan hos grannen när pojkarna liknar henne vi ett kilo socker. Den svenske tjänstemannen reducerar henne till några rader tomma fakta på ett A4-ark för att avgöra om hon får stanna eller inte.

Salomons bok har jag ännu inte läst, men efter samtalet mellan dessa tre är jag lockad att läsa också den.

"Pendeln" av Julie Lindahl är utgiven 2019 av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

"Ett kilo socker" av Helena Trus är utgiven 2019 av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

"Kära Moyshe! Kära Shloyme!" av Salomon Schulman och Mose Apeblat är utgiven 2019 av Weyler Bokförlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

Pax!

Nu är jag nog sist på bollen. Men det må vara hänt. Bra grejer gör inget att upptäcka för första gången. Eller att möta på nytt.

Jag har läst serien Pax. Böckerna om två bröder och en massa övernaturliga äventyr för barn i mellanåldern som längtar efter spänning och läskiga monster. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Bröderna Alrik och Viggo blir familjehemsplacerade hos Laila och Anders i Mariefred. Pojkarnas mamma är på behandlingshem för sin alkoholism och vi förstår under vägens gång att socialtjänsten har flyttat runt killarna en del innan de kommer till Mariefred. I närheten av Laila och Anders bor Estrid och Magnar, ett syskonpar som tar hand om det magiska biblioteket. Men biblioteket är i fara, och det magiska skyddet håller på att försvagas. Svarthäxan är ute efter att ta bibliotekets kraft, och imperna under hennes kontroll ställer till ofog. Estrid har sett i sina kort att det ska komma mäktiga krigare till Mariefred och har stora förhoppningar om att kunna få hjälp att rädda biblioteket. Hon är minst sagt fundersam över att det istället dyker upp två smågrabbar. Men dom är av korpsläkt och korten har aldrig fel, så kanske det ändå kan vara rätt…..

Och sedan tar äventyret fart. En hellsikes fart! 

Jakten på Svarthäxan låter Viggo och Alrik möta olika väsen ur den nordiska mytologin; näcken, mylingar, en mara, en vitorm, nidstång, grimm…… Varje bok har sitt väsen, som ger den delen av historien karaktär. Ändå känns det inte som en fantasyberättelse som är överlastad med övernaturligheter. Killarna kämpar med sin vardag med att passa in i ny skola, de blir hackkycklingar för träslöjdslärarens son Simon, de får nya vänner, de firar födelsedagar och familjehögtider, de går i skolan, de är spirande tonåringar – och genom alltihopa finns längtan efter mamman och en dröm om ett tryggare liv tillsammans med henne. Och allteftersom de rotar sig rädslan att gå miste om det de nu har.

Serien omfattar tio böcker, som täcker in några få månader av Alriks och Viggos liv i Mariefred. På Bokmässan för några år sedan berättade Åsa Larsson att man kan se böckerna som en tv-serie i tio avsnitt. Varje bok är ett avsnitt, och varje bok har sin lilla avslutade historia, men den stora historien löper på genom hela serien, och varje bok slutar mitt i en cliffhanger, som kastar läsaren rakt in i handlingen i nästa bok. Jag har valt att läsa böckerna i svep och – oj, jag är helt slut! Vilket pådrag! Jag kan avundas dom elvaåringar som fick gå och vänta och längta efter nästa del, för de hann andas lite emellan. Hade en verklig människa genomlevt allt det om Viggo och Alrik upplever på samma komprimerade mängd tid så skulle den människan vara både utbränd och vidbränd. Det är en galen intensitet! Men det är ett kul grej med den sammanflätade historien och det finns en tydlighet i historien som dessutom förstärks med den löpande kapitelnumreringen.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Åsa Larsson berättade också den gången på Bokmässan, att hon, som skrivit deckare för vuxna läsare, lockades av att få skriva något som hennes son skulle gilla att läsa. Det skulle vara väldigt spännande och samtidigt med en god portion humor. Larsson berättade också att hela strukturen för bokserien drogs upp från start dvs man hade hela bokserien på tio delar klar för sig innan man började skriva. Tänker att det spelat stor roll för drivet.

På årets Bokmässa var jag och lyssnade på Ingela Korsell som presenterade sin nya bok ”Väsenologi”. Det är tänkt som en faktabok för barn, som i text och spännande bilder presenterar tolv väsen ur den nordiska mytologin. Lite som Johan Egerkrans ”Nordiska väsen” men för lite yngre. Korsell berättar med stor värme hur boken varit som ett hjärtebarn genom arbetet med Pax-serien, men att det varit läge att skriva den först nu. Den återberättar sägner som den om mylingen, och fyller också på med stoff kring sägnernas funktion i vårt samhälle förr. Utan att det uttalas känner jag att ”Väsenologi” mycket väl kan bli en god kamrat till Pax-böckerna. Ett slags kompletteringsläsning för den som vill veta mer om sägnernas ursprung. För även om Pax-böckerna har en gedigen research och förankrar historierna, så är berättelserna om de mytiska figurerna invävda i den i övrigt moderna berättelsen så det är inte den gamla klassiska näcken som framträder i Mariefred, utan en näcken som smälter in i det dagliga samhället på ett klurigare vis. Och så är det varje gång. Gamla sägner, men i moderna kontext.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Jag har som sagt inte läst Pax-serien när det begav sig, utan hittat fram till den först nu. Som vanligt när det gäller ungdomsböcker är det mina elever som gjort mig nyfiken. Bokserien har sålts till generösa priser i kartonnageutgåvor på bokrean de senaste åren, och den vägen tog mig igenom de tre första delarna, men sedan har jag valt att slutföra serien som ljudbok, inläst av Morgan Alling. Jag brukar ha lite vårt för Allings inläsningar, men det här gör han fenomenalt bra! Det är bara att gratulera de som ännu inte läst Pax-böckerna. Själv är jag sugen på att ta mig en tripp till Mariefred och göra en Pax-vandring.

Böckerna i serien Pax är utgivna mellan 2014-2018, på Bonnier Carlsén och är skrivna av Åsa Larsson och Ingela Korsell, med illustrationer av Henrik Johnsson. 

"Väsenologi" är skriven av Ingela Korsell och illustrerad av Reine Rosenberg, utgiven av Natur & Kultur 2019. 

Böckerna i serien Pax finns bland annat att köpa hos AdLibris eller Bokus. 

Ingela Korsells "Väsenologi" hittar ni här eller här. 

Om läsning i en förändrad värld

För några veckor sedan kom rapporten att unga svenskar läser allt mindre. Kort därefter fick vi siffror på den pågående ljudboksboomen med rekordförsäljning av nya abonnemang. Samtidigt presenterades en konsumentundersökning kring varför människor väljer ljudböcker i allt högre grad. Det handlar tydligen inte alls om möjligheterna till multitasking som annonskampanjerna tycks tro, utan sällskapet av en annan människas röst. Vi lyssnar på ljudböcker för att känna oss mindre ensamma.

Bokmässan i Göteborg har precis avslutats för den här gången, och med stigande publiksiffror och stor försäljning så känns det inte som om pappersboken är på väg att dö. Visserligen lockade ljudboksföretagen med fina erbjudanden, och Storytel hade generöst pris på sin egen e-boksläsare, men i stort sett alla människor bar runt på en kasse med en pappersbok i. Samtidigt som man satsade på digitalisering och bootcamp i e-sport. Berättelser för olika format. 

Mässans sista dag var jag och lyssnade på ett samtal om berättelsens kraft, mellan ryske Dmitrij Gluchovskij och sydkoreanske Un-sun Kim. Frågeställningen för samtalet berörde om vi befinner oss i en litterär kris i en samtid där rörlig bild är en så viktig del av vår moderna kultur.

Dmitrij Gluchovskij har gjort sig ett namn med sin framtidstrilogi ”Metro”. En dystopi om en värld som vandrat vidare efter en stor kärnkraftsolycka. Eftersom Moskvas tunnelbana är konstruerad att kunna fungera som skyddsrum har människorna som tog sin tillflykt under jorden överlevt och i tunnelsystemet har livet sakta skapat sig nya rum. Varje tunnelbanestation har fått sin nisch av människor och mellan tunnlarna blomstrar en tolkning av den gamla världen. Serien om Metro har blivit en global succé och Gluchovskij bjöd tidigt in fansen att interagera med berättelsen via olika webbsidor och forum. Det här var i internets barndom och hela berättelsen började med att författaren publicerade kapitel på en hemsida. I dagsläget har han varit tvungen att stänga ner den formen av kanaler och kommunikation med fansen, då en hel del människor kritiserat has verk grovt när man inte accepterat att berättelsen tagit riktningar man inte själv önskat. I dagsläget har en remake av tv-spelet ”Metro: Exodus” nått sin publik med helt ok mottagande, och där finns stora möjligheter för spelaren att själv påverka berättelsens och karaktärernas utveckling.

Gluchovskij är just nu aktuell med en följetong på Storytel som heter ”Utpost” och som är skriven direkt för ljud. Fast i det här samtalet berättar han att från början var tanken att det skulle bli en tv-serie, men den ryska censuren satte stopp för produktionen. Istället gick manuset i stort sett orört över till en ljudboksversion som därmed följer tv-seriens dramaturgi. I Ryssland omfattar censuren nämligen inte ljud. Det blir som en dramatisering, en avancerad radioteater. Och vi ber om Guds försyn att det inte slår tillbaka på dess författare. 

Man kan i sammanhanget fråga sig om det ställs andra krav på en författare av idag, eftersom det material man skriver ska kunna anpassas till ett flertal olika media. Inte minst sociala medier - och webbsidor, film, streaming av både ljud och bild, bloggar…..vi svämmar över av möjliga kanaler för berättelser. Det handlar om att nå läsaren där läsaren är. Och samtidigt handlar inte litteraturen i sig själv om läsaren. Ser vi historiskt så började vi berätta historier för varandra vid lägereldarna, långt innan vi tänkt tanken på skrivtecken. När det kom så långt att vi ville komplettera vår muntliga tradition och bevara våra texter så ristade vi i sten, och på skinn, och Gilgamesheposet ristades på lertavlor. Sedan tog papyrus vid. Textrullar. När föremålet vi känner som bok introducerades skrev man för hand och kopierade för hand. Och vår vän Johann samlade typer och prövade att trycka. 

Nu förfasas vi över e-boken och ljudboken och webbsidan och sociala mediers mikrobloggande, och jag har svårt att se varför det skulle vara så farligt. Gluchovskij betonar i samtalet att media förändras. Men att kärnan handlar om berättelsen – inte om vilket format berättelsen berättas via.

Och med det sagt drar jag fram en tummad pocket med Illiaden och tänker på att dess upphovsman Homeros själv var blind och berättade sina historier om hjältar och trojaner muntligt, eventuellt vid en sprakande eld. Det finns en omslutande trygghet i den kunskapen när jag slår upp första sidan. 

Dmitrij Gluchovskijs böcker kan bland annat beställas från AdLibris

Fyra noveller om Förintelsen, utgivna av Novellix

Vi är i en tid när Förintelsens vittnen börjar sluta sina ögon. Det är en tid när bevarandet av deras vittnesmål är viktigare än någonsin.
Jag tillbringar en stor del av min tid med att undervisa högstadieelever om Förintelsen och de samhällsmekanismer som gav nazismen yta att genomföra sina bisarra idéer om ett önskat samhälle. Samhällsmekanismer som ger nazismen yta på nytt.

Den första överlevandeskildringen kom redan 1933, dvs samma år som Hitler tog makten, och fortfarande idag ges nya vittnesmål ut. Läste i morse att en ung polsk flicka som förde dagbok under kriget, gav dagboken till sin pojkvän som efter kriget gav den vidare till flickans mamma och syster som överlevt, nu ska få sina texter utgivna. Mamman och systern kunde inte förmå sig till läsa dagboken så den lades i ett bankvalv och förblev oläst. Tills nu. Det är systerdottern som nu tagit initiativ till utgivningen.

Novellix, som är ett förlag som specialiserat sig på att ge ut noveller i små häftade utgåvor, lagom för fickan, har nu i ett samarbete med Anders Rydell, och möjliggjort genom stipendium från Micael Bindefelts stiftelse till minne av Förintelsen. 9000 exemplar kommer att delas ut till gymnasieelever i samverkan med Forum för Levande Historia.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Det är fyra små vittnesmål som översatts till svenska för första gången, översatta från polska, jiddisch, tjeckiska och hebreiska. Det som tilltalar mig mest är att det är berättelser från olika skeden av Förintelsen. Våra mentala bilder av Förintelsen är så starkt förknippade med läger och baracker och en skylt över en ingång, med den svarta röken stigande i bakgrunden, men ingen av de fyra berättelserna utspelar sig i läger.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Ida Finks ”En vårmorgon” är den som drabbar mig mest. Den är så rak i sitt anslag, så direkt i sin smärta. Ett par med en enda dotter. En inställelseorder för deportation. De ska lämna sina hem och samlas för att marscheras bort. Den plågsamma insikten att man går till sin egen död. Föräldrarnas sorg över dottern som inte kommer få växa upp. Vägen de vandrar tillsammans.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Rachel Korns ”Den sista vägen” tänker jag att jag skulle vilja sätta i händerna på mina elever. En liten by i polska galizien. Ett dekret från ockupationsmakten att varje familj själva ska utse en familjemedlem till deportation. Om man inte väljer deporteras alla. Och allt medan ångesten i familjen stiger, leker de små barnen deportation, och de äldre förbereder sig på att offra sig. Frågan kring vems liv som är mest värt slår emot en genom varje mening. Det är en text att förhålla sig till, en samvetsgäckande text.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Arnost Lustig skriver om ”Citronen” som kan räddas systerns liv, men som är svår att ”organisera” (=skaffa fram varor i gettot eller lägret). Fadern har dock precis avlidit, hans kropp inte ens hämtats ännu, och killen som gör affärer på svarta börsen vet att begära faders guldtänder i utbyte mot den önskade citronen. Och vad är egentligen en kropp? Anden är borta, själen farit vidare – kroppen redan på väg mot förruttnelse. Det är ju inte som han kommer sakna tänderna…..men det är fadern.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Och slutligen Aharon Appelfeld som berättar om en ”Kylig vår” när kriget är över och människorna som gömt sig tillsammans i en bunker på en åker kan komma fram utan fara för sina liv – men vart tar man vägen?

Hela idén med Novellix, att presentera högkvalitativa texter i litet format, tilltalar mig oerhört. Små böcker, lagom nog att stoppa i fickan. Snabba att läsa, men som stannar kvar länge. Och i den här asken fyra texter som manar till eftertanke och delaktighet. Som ber dig söka din medmänsklighet och sträcka ut en hand. Inte bara idag, utan också i morgon.

Novellerna är utgivna i en ask betitlad "Fyra noveller om Förintelsen" 2019 av Novellix.
Omslagen är detaljer ur målningar av Lars Lerin.

Novellerna finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

Förväntan på en uppföljare kräver sin läsare.

Idag släpps ”Gileads döttrar” av Margaret Atwood, uppföljaren till ”Tjänarinnans berättelse”. I min värld så är det ett av höstens stora boksläpp. Margaret Atwood som författare håller generellt sett en hög nivå och hennes texter väcker det där pirret i magen som numera är ganska sällsynt hos mig.

För ett tag sedan dök det upp en fråga i mitt flöde på sociala medier, som handlade om tillgången till en fysisk bokhandel för oss som bor i lite mindre samhällen. Gärna av det lite äldre slaget, när en bokhandel var en bokhandel – inte en lek-och pysselaffär med bokavdelning. Det finns inte en enda bokhandel i hela min kommun. I grannkommunen finns en. En mindre variant av den där stora kedjAn. Det råkar vara kommunen där jag arbetar, så i nödfall går det an. Tack och lov har jag närheten till Göteborg och det enorma utbudet som en storstad ger, men det är sorgligt att man inte ska kunna gå in i en boklåda i sin egen hemstad.

Trots att jag läser så oerhört mycket så är det sällan jag hänger på låset vid releasedagen. Men idag kändes speciell och jag ville verkligen ha med mig Gileads Döttrar hem. Eftersom jag inte är född förrän 1977, så ljuger jag om jag påstår att väntat sedan 1985 på att få veta vad som händer Offred efter att skåpbilen kört iväg, men några år är det som dystopin funnits även i mitt medvetande.

Så jag kilade in i shoppinggallerian på lunchen och tog mig ner till bokhandeln och hade förväntat mig att boken skulle ligga där på ett bord i entrén. Det gjorde den inte. Jag spanade runt men såg den inte alls. Fick lite panik att den kanske sålt slut. Gick till kassan och frågade kvinnan som stod där: ”Margaret Atwoods nya?”
Hon tittade på mig helt oförstående. ”Ursäkta, vems nya?”
 ”Margaret A-T-W-O-O-D. Gileads döttrar. Den släpps idag.”
Hon flackade lite med blicken. Började leta i datorn. ”Nej……det ser inte ut som vi har den……Atwood, sa du? ….vi fick varor igår. Den fanns inte där. Kanske kommer i eftermiddag men det vet jag inte förrän vi packar upp. Kan du komma tillbaka senare?”

Hon visste inte att en av de mest efterfrågade uppföljarna släpps idag.
Hon visste inte vem Margaret Atwood är.
Hon jobbar i en bokhandel.

När jag kom tillbaka vid femtiden låg 5 ex i en trave bakom disken. Hon hade inte lagt ut dom. Men hon kände igen mig. Hon såg glad ut. Höll upp boken som en trofé.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag har hunnit skumma ett par recensioner under dagen. Jag plöjde DN’s härliga intervju med författarinnan under helgen. Jag har förgäves letat efter min nötta pocket med ”Handmaids tale” för att läsa om den lite snabbt, men än så länge inte hittat den. Kan ligga i Gustens kista…
Det verkar som om läsarna får se sina känslor lite blandade. Att berättelsen i sig är spännande, men att texten saknar den nerv och kompakta intensitet som Handmaids Tale har.
Jag är mest nyfiken på greppet med tre berättarröster – varav tant Lydia är en. Och jag lockas att se hur Atwood förhåller sig till TV-serien. Går hon den helt förbi, eller syr hon ihop den lite lagom sådär – så hon själv fortfarande behåller kontrollen över sin skapelse? Jag får återkomma.

När jag kommer hem har jag en pushnotis från Sveriges Radio att Statens Medieråds årliga undersökning kring ungas medievanor visar att bara 11% av våra 17-18-åringar läser dagligen. Siffran sjunker för varje år. Dygnet har ju bara tjugofyra timmar, säger mannen som intervjuas. Antyder att dom inte har tid. Att annat tar uppmärksamheten. Jag kan inte hjälpa det, utan undrar hur många procent som streamat säsong 3 av ”Handmaid’s Tale” i sommar?
Det går säkert att googla på. Men istället kryper jag upp i soffhörnet med ”Gileads döttrar”. Jag sätter inte ens på TV:n.

"Gileads Döttrar" av Margaret Atwood, publicerades av Norstedts Förlag idag, 10 september 2019.

Boken finns att köpa bl a på Bokus och AdLibris

Om en liten guidebok och Förintelseturism. ”Auschwitz 1940-1945 Guidebook through the museum” av Kazimierz Smolén

Förintelseturism.

Smaka på det ordet.

Det smakar illa. Men det är i högsta grad relevant.

Auschwitz var inte det enda lägret nazisterna inrättade. Långt ifrån.
Men det kom att bli det största.
Därmed har Auschwitz ett symbolvärde som är svårt för andra minnesplatser att mäta sig med.
Därför är Konzentrazionslager Auschwitz idag Auschwitz Museum. Bevarat för eftervärlden för att ingen ska glömma det som skett och det som kan ske igen.
Därför vallfärdar människor till den här platsen.
Och med en stor mängd människor på en plats så uppstår behov av en massa saker. En stor parkering för ett abnormt stort antal bussar från ett stort antal länder. Blomsteraffär, för människor som kommer hit vill ofta lämna en blomma, en krans, tända ett ljus. Matställen, för människor är på plats under många timmar och blir naturligtvis hungriga (men man får inte lov att varken äta eller dricka inne på lägerområdet). …och kissnödiga, så hela den stora administrativa byggnaden närmast vägen har blivit lite av ett besökscenter, med entré, guidebokning, bokhandel, kiosk och ett helt källarplan med toaletter.

Och tyvärr också behov av gedigna säkerhetskontroller. Tänk flygplats. (Det är många år sedan man kunde ta med sig sin ryggsäck in. Nu får eleverna stoppa block och penna i jackfickorna.)

Och så det där med bokhandel. Det finns fyra stycken. Plus en nätbokhandel. Och ett eget förlag. Precis, de böcker som säljs på Auschwitz Museum finns bara där. Det allra mesta är på polska. De engelska översättningarna är nästan lika många. Franska och tyska delar tredjeplatsen. Men det är alltså en så stor mängd svenska besökare på Auschwitz varje år att man finner det lönande att översätta de bäst säljande titlarna även till svenska. En stor del av förlagets utgivning finns i mitt bibliotek. Om vi säger så här: det är ungefär en miljon människor som besöker Auschwitz Museet varje år – tjejen i bokhandeln känner igen mig och hälsar på mig med namn och minns vad jag redan köpt.

Museet har ungefär 300 guider som tillsammans täcker in 19 olika språk. Kommer man som enskild besökare, speciellt under lågsäsong, så är det inga problem att vandra runt på museet själv, men kommer man med en grupp så måste man ha guide, och man får inte lov att guida själv. I nuläget är det så många inbokade grupper varje dag att man måste ha hörlurar på sig när man går runt, och guiden pratar i mikrofon. Du får räkna med att ha en annan grupp framför och en annan bakom, och hela tiden passeras av grupper i andra skeden av rundturen.

Ska vi vara petiga så omfattar museet två lägerplatser: Auschwitz Stammlager (det med tegelhus och skylten ”Arbeit Macht Frei”) och det jättelika Birkenau (förintelselägret där ett helt tåg kunde rulla in på en perrong inne i lägret). Ska vi vara ännu petigare så var det egentligen tre läger, för Buna werken / Monowitz var en fabrik i utkanten av Oswiecim, som köpte slavarbetskraft från Auschwitz och de fångarna sov över på plats. Av Monowitz finns idag ingenting kvar (men jag kan rekommendera hotellet som ligger mitt emot den gamla lägerplatsen.) Och ska vi vara ännu petigare så omfattar Auschwitz ungefär tio läger (beroende på hur man räknar) som alla ingick under samma ”styre” som Auschwitz. Tänk företagskoncern.

Lägerområdet är hyfsat intakt, men underhålls- och renoveringsarbeten görs fortlöpande för att det ska vara i skick att beses. Inne i husen, eller ”blocken”, finns fotografier, dokument, föremål i montrar som tillsammans berättar om lägrets verksamhet från starten till befrielsen. Berättar om den nazistiska idén och livet för fångarna. Berättar om de grymheter som begicks här, om det lidande fångarna fick utstå, om medicinska experiment, om tortyr. En vandring i ångest och död. Man ser fånguniformerna, man ser resväskorna, man ser glasögonen och benproteserna. Man ser håret. Man fotograferas under skylten.
Och sedan åker man hem.
Förintelseturism.

När lägret befriades på eftermiddagen den 27 januari 1945 var Kazimierz Smolén en av fångarna. Barnfödd i Oswiecim (staden nazisterna kom att kalla Auschwitz och därmed namnet på lägret) och politiskt aktiv, så var han en av de första att fängslas, och en av få att överleva hela den tid lägret var i bruk. Han fick en nyckelroll kring planeringen av vad som sedan skulle ske med platsen och blev också museets första chef. Befrielsedagen, den 27 januari, högtidlighålls som Förintelsens minnesdag. Det är en ödets ironi att Kazimierz Smolén somnade in den 27 januari, för några år sedan.

Hans son Wojciech är en kär vän och kollega som hjälpt mig och mina elever tillrätta under alla de år jag gjort resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. Vi har ofta diskuterat begreppet ”Förintelseturism”, och dess fördelar och nackdelar. Det ligger i ordets natur att fokusera på exploateringen av platsen. Samtidigt innebär det att människor besöker, tar in, delar med sig, minns. Kombinationen av orden framställer det som något negativt, vilket det är om det sker respektlöst. Resultatet av begreppet är desto viktigare. Det handlar om att sprida kunskap. Och oavsett hur man ser på den här platsen, på vad den har blivit – så handlar fokus om att sprida kunskap om nazisternas folkmord och att minnas offren som de individer de var.

En vanlig rutt på museet tar dig genom grinden/under skylten, förbi köket (utan att nämna att huset mitt emot var lägrets bordell), genom rummen i block 4, 5, 6, gården mellan block 10 och 11 (plats för arkebusering), genom block 11 (fängelset med diverse tortyrceller i källaren, t ex mörkercell, ståcell), block 27 (den israeliska utställningen, den nyaste delen och hjärtskärande berörande), förbi Höss villa, gaskammaren/krematoriet.
Väljer man att även besöka Birkenau så är det vanligaste att man går upp i vakttornet för att få överblick över området, och sedan går längs tågrälsen upp till monumentet mellan gaskammare-och krematorie 2 och 3, bort till saunan där fångarna registrerades och där det finns ett minnesrum, och sedan ner igen. Kanske går in i en barack eller två på vägen.

Den lilla guideboken av Kazimierz Smolen som jag just läst är tänkt för samma rutt.
Exakt samma rutt.
Säger en del om hur gammal utställningen faktiskt är. (Med undantag av Block 27 då, naturligtvis, vars utställning i sin nuvarande form inte funnits mer än några år) Man kan i boken, plats för plats, block för block, rum för rum läsa sig igenom lägrets verksamhet och fångarnas liv. Den är tryckt i början av 70-talet och är femte tryckningen så kan tänka mig att den hängt med sedan i alla fall mitten av 60-talet. Utan att veta kan jag tänka mig att merparten av utställningen då var på polska, och inte alls så flerspråkig som den är idag.

Skriften är informativ, och fakta byggs upp av citerade vittnesmål från namngivna överlevande. Den är rikligt illustrerad med fotografier och det finns förklarande kartor över både Stammlager och Birkenau. Dock känns den lite väl omfattande för att vara en guide att ha i handen under ett museibesök. Man blir nog kvar på museet hela dagen om man ska ta sig igenom de 113 faktaspäckade sidorna. Men idén är klok, och idag är den motsvarande guiden lite tunnare. Dock är de allra flesta av utställningens texttavlor flerspråkiga, så man har inte heller samma behov av en guidebok vid ett besök.

Jag tänker att alla människor någon gång i livet borde besöka Auschwitz. Borde stå där vid håret och fundera över hatets yttersta konsekvens. Borde stå vid barnkläderna och skorna och burkarna med Zyklon B och fundera över vilken människa man vill vara.

Men jag tänker att man kan låta bli att fotograferas under skylten. Jag tänker att man kan låta bli att lägga en selfie på instagram. Och jag tänker att man definitivt kan låta bli att spela Pokemon Go.
Men man kan gå in i bokhandeln och köpa med sig en bok, för att i lugn och ro lära sig ytterligare lite mer om platsen.

(Alla bilder är tagna av mig, och är böcker utgivna av museets egna förlag. Länk finns här..)

Att längta till och sedan överleva Bokmässan 2019 - Uppladdning

"Om kärlekens väsen", är en replik som nästlar sig in i mitt öra, och jag tror mig ana viss genans i PO Enquists klingande norrländska när samtalet nuddar vid den erotiska kärleken och han förklarar det högkyrkliga småbysamhälle han växte upp i, med sin orubbliga prydhet kring allting sexuellt, medan det förbjudna bubblade under ytan på alla barn. Stunden innan har jag lyssnat på Majgull Axelsson berätta om ”Jag heter inte Miriam” och ett samtal om romer under Förintelsen med Christer Mattsson.

Jag är mitt i en tilltagande Bokmässe-feber och har hittat fram till Soundcloud där jag lyssnar på seminarier från tidigare år.

I maj kom seminarieprogrammet, och om ett par veckor kommer Bokmässetidningen – då hoppas jag att även monterprogrammen så smått är klara. Har tittat igenom programmet digitalt på hemsidan och det känns som det läggs till programpunkter hela tiden, men appen är inte uppdaterad och igång ännu vilket jag hoppas man hinner med. Den är mitt viktigaste verktyg under mässdagarna, men det haltade förra året så hoppas man gör en insats i år.

För det här handlar om förberedelse.

Bokmässan är så fylld av montrar, utställare, scener, seminarier att man blir alldeles yr i bollen. Att bara gå dit och se vad man upptäcker – det är för amatörer. Man kan göra det och njuta av sin dag men risken är att man mest flanerar runt bland bokförsäljning och Jan Guillou, och när man passerar Björn Hellberg för nionde gången och redan bär på en påse eller två, då börjar man fundera på om man är klar för den här gången. Så man köper en ganska illasmakande kopp kaffe för en hutlös peng och sedan går man hem.

Så kan man göra. Och det passar många.

Men så gör inte jag. För det passar inte mig.

Jag hade länge en inställning till Bokmässan som ett gytter av människor som jag inte orkar ge mig in i. Så jag gick inte dit. För några år sedan hade kollegorna Christer, Alex och jag ett stort behov av att ses men vi fick inte till det. Kalendrarna var fulla, samtidigt som det fanns massor av lösa trådar som hängde i luften och behövde fattas beslut om. Men Christer skulle till Bokmässan och mellan ett monterprogram hos Natur & Kultur och ett seminarium med Majgull Axelsson så hade han tid. Alex hade planeringstid och min chef lät mig slippa en konferenstid (för mötet var verkligen viktigt att få till) så vi bestämde det: vi skulle ha möte utanför seminariehallen.
Alex och jag åkte ihop till Göteborg (är bara en kvart bort), hade svårt att få parkering, och ingen av oss hade varit på mässan, så vi hade noll överblick över var grejerna låg. In genom närmsta entré, upp för rulltrappor och klockan tickade iväg. Vi hittade en karta, hittade seminariehallen och insåg att vi var på fel sida av hela Svenska Mässan. Men det såg ut att finnas en övergång så vi rusade vidare. (För er som känner Mässan så var vi ovanför rulltrappan i C-hallen, och skulle bort till seminariehallarna.) Vi var väldigt stressade. Så jag tror vi var ganska högljudda. ”Brötiga” som man säger där jag kommer ifrån. Utmed fönstren i den där genomgången så fanns det låga grupper av fåtöljer och bord. Spridda sällskap satt där och pustade ut. I ögonvrån såg jag att en äldre man i en gräddvit ribbstickad tröja titta på oss med ett litet lekande leende. Han satt djupt nedsjunken, med armbågarna på fåtöljens armstöd och en kaffekopp på fat i händerna. När han lyfte koppen till munnen fortsatte hans blick att vila på oss. Jag kände en liten rodnad: ”vi väcker uppseende med vårt rusande” men vred lite på huvudet och fick i farten ögonkontakt med mannen som då log brett. Jag insåg att det var PO Enquist som iakttog oss. När vi passerat övergången, hittade vi Christer efter bara någon minuts spanande och mötet blev jättebra. Vi fick ihop vår planering och kunde pusta ut.

Efter mötet gick jag runt på mässan ett par timmar. Det planlösa flanerandet. Jag snubblade över en signering med Lars Lerin och fick på det viset löst min mammas födelsedagspresent (hon fyllde år samma dag och blev väldigt glad för ”Naturlära” med dedikation). Men överallt hördes röster, överallt fanns program uppsatta, överallt hände det något och jag insåg att jag inte hade en aning om var jag skulle ta vägen. Så jag gick bara runt. Köpte några böcker ytterligare. Stannade till och lyssnade några minuter här, några minuter där. Kände mig stressad över att hela tiden komma lite för sent. Såg Jan Guillou. Sa hej till Björn Hellberg. Såg Horace Engdahl stoppa plånboken i innerfickan på kavajen och gå iväg med en brun papperspåse från förlaget där jag stunden innan också handlat, och undrade vad han hade köpt, men vågade inte fråga. Log nostalgiskt åt Sven Nordqvist som signerade Pettson och Findus-böcker. Kände mig lite starstruck. Men kände mig framförallt väldigt hemma. Om än dock något förvirrad.

I skallen på mig malde ett envist ”varför går du inte på Bokmässan?! Korkskalle?!”

Sedan dess har jag gått på Bokmässan. Hela Bokmässan. Och jag anser mig vara lite av ett proffs.

Först det praktiska:

1. Ha inte för varmt på dig. Frys hellre medan du går från bilen/bussen/tåget/spårvagnen. 
2. Skor bekväma nog och ingångna nog att fixa en hel dag. 
3. Ryggsäck. Man handlar alltid något. Eller får med sig en goodiebag någonstans ifrån. Det blir jobbigt att bära på en hel dag. 
4. Ta med eget fika. En liten termos kaffe, en vattenflaska, en frukt. Dels är det dyrt att gå på serveringarna, dels är det faktiskt inte jättegott, dels är det alltid långa köer. 
5. Ta med huvudvärkstabletter ifall. Det är surrigt och stimmigt och dålig luft och varmt och skitjobbigt. Speciellt om man går på helgen. Man *får* ont i skallen. 
6. Pausa. Kanske med en ordentlig lunch på någon av restaurangerna. Jag unnar mig alltid att gå på den ovanför rulltrapporna i C-hallen (minns aldrig vad den heter) men det är samma som utställarna har lunchkuponger till. Buffélunch med bra salladsbord och trevligt att sitta. Och stämmer gärna träff med vänner som också är på mässan! Vill helst gå runt på mässan själv, men sammanstrålar gärna, så kan man uppdatera varann på sina upplevelser. 
7. Gå ut. Man får en stämpel på handen och kan därmed komma och gå som man vill under dagen. Är man på plats hela dagen så gå ut och andas syre ett par gånger. Det klarnar upp i skallen. Ibland lämnar jag termos i bilen och går dit och tar paus = syre + kaffe. Bra kombo!
8. Karta. Vid entréerna finns små fickkartor. Ta en sådan. Mässan är så stor att den använder *hela* Svenska Mässan. Går man bara runt så missar man lätt en massa guldkorn. 
9. Anteckningsbok. Eftersom jag verkligen jobbar med mässan och vill använda mycket av det jag får till mig som stoff till min blogg efteråt så gör jag alltid korta anteckningar från allt jag lyssnar på, för annars glömmer jag – och fotograferar med mobilen. Men även för den som bara flanerar runt kan det vara en god idé, för intrycken blir så många så efter några timmar börjar grejerna flyta ihop. Hjälper minnet! 

Sedan det centrala:

• Fixa biljetterna innan. Man slipper köa. I detta ingår också att bestämma sig för vilken typ av biljett man behöver. Är man intresserad av seminarier? Speciella scener? Specielle teman? Vilken dag/-ar ska man gå?
• Programmet för montrar. Finns i Mässtidningen och appen och på hemsidan. 
• Programmet för scener. Finns i Mässtidningen, appen och på hemsidan. 
• Programmet för seminarier. Finns i seminarieprogrammet, mässtidningen, appen och på hemsidan. (Tänk på att seminarierna på söndagen ingår i entrébiljetten, men kräver biljett/kort övriga dagar.)
• Appen. Här kan man läsa om alla programpunkter, här finns en karta för att hitta runt i hallarna och här kan man favoritmarkera det man är intresserad av och därmed skapa sitt eget mässprogram. Det finns en inloggningsfunktion där man kan koppla appen till ett personligt konto och synka med favoritmarkeringar gjorda på hemsidan. Den funktionen har hittills aldrig fungerat. Så jag har appen installerad på *en* mobil (jag tillhör dom som har två mobiler) och det är i den jag jobbar med programmet hela tiden. Oinloggad. (Tänk också på att mycket tillkommer tätt inpå mässtarten, så är det någon speciall författare man är intresserad av, något speciellt tema – så har hemsidan och appen varit väldigt väl uppdaterade de sista åren, och sociala medier har varit en bra väg att få koll på sena uppdateringar (förlagens och författarnas egna sociala kanaler)). 

Mina guldkorn för årets Bokmässa hittills

• Bootcamp i e-sport – för alla som fnyser åt tv-spel. 
• Dmitr Gluchovskij – en av vår tids stora! Metro-böckerna är en upplevelse. 
• Rachel Cusk – är väldigt nyfiken på hennes trilogi som än så länge är oläst.
• Värmlandsmontern: Unga Berättar ”Ett nytt liv” – nyanlända berättar. Min Toleransprojektskollega CG Gustafsson medverkar och berättar om ett skrivprojekt med nyanlända. 
• Skolspåret – flera programpunkter kring långvarig skolfrånvaro, lågaffektivt bemötande mm. Mycket kring ny forskning och aktuella utbildningsrön. Och en kopp kaffe hos fackförbundet.
• ”Se Människan”, som är Svenska Kyrkans monter som fokuserar på möten mellan människor. Det är intervjuer, samtal med aktuella författare utifrån teman som knyter aktuell bok till existentialistiska frågor på olika sätt. Montern ligger på ovanvåningen, i ett hörn och det finns ett lugn där, en rofylldhet som är väldig behaglig. Även om man är främmande för den religiösa kontexten så tänker jag att man kan ta till sig det som sker här, för det handlar om mötet mellan människor, och att vara människa. I skrivande stund är inte programmet utlagt ännu, men följer dom traditionen inleder dom varje dag med en liten andakt, stilla stund i någon form och sedan ligger samtalen under hela dagen. 30-45 min per samtal. Det är den monter jag tillbringar mest tid i, och är det en författare jag väldigt gärna vill lyssna på som ska till Se Människan så prioriterar jag alltid det samtalet framför andra. 
• Förintelsen, antisemitism, extremism, demokrati – som alltid ett stort antal programpunkter som relaterar till de ämnena. Jag såg mest fram emot ett seminarium kring Förintelsen i Litauen men ser nu att det utgått. Expo och Forum för Levande Historia är viktiga aktörer att besöka i relation till detta.

….men det är nästan en månad kvar till Bokmässan 2019 så mycket kan hända ännu.

Och är det något guldkorn man missar så är det många programpunkter som filmas (länk via bokmässans hemsida), och ännu fler som görs ljudupptagningar av och läggs ut som podd via Soundcloud. Det är där jag är inne och lyssnar nu. På PO Enquist och Majgull Axelsson och kollegan Christer, från den där dagen när jag rusade genom mässan första gången, och sedan aldrig riktigt har lämnat den.

Ses vi där?

Bokmässans hemsida hittar du här.