"Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro" av Maria Bühler, Annelie Karlsson, Terése Österholm

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Barn gör rätt om dom kan. Visst låter det enkelt? Uttrycket har myntats av den amerikanske psykologen dr Ross W Greene, och syftar till att påminna oss om att barn inte är medvetet illvilliga utan helt enkelt saknar vissa förmågor som vi vuxna alltför ofta tänker oss att dom har. Och när den kravbilden överstiger barnets förmåga – då blir det knas för barnet. Barnet reagerar på det sätt som ligger individen närmast. Och istället för att då hjälpa barnet hantera situationen som blir för svår, så har vi vuxna en tendens att istället korrigera barnets beteende, dvs det reaktionsmönster som barnet tar till när kravbilden blir för svår. Så sluta skälla och börja hjälpa.

Enkelt, eller hur? Varför är det då så förbannat svårt?

Ross Greene menar vidare att man genom att ta reda på vilka förmågor det är barnet inte hanterar och en kartläggning av situationen de uppstår i, och genom en hjälpande utsträckt hand, går in i ett teamarbete med barnet och hittar och prövar sätt att få situationen att fungera utan att behöva gå in i reaktionsmönster. På det sättet övar barnet dessutom sina förmågor under ledning av en trygg vuxen, men på eget initiativ. Summa summarum så fungerar det utsläckande på det negativa beteendet, för allteftersom förmågorna växer så minskar behovet av att ta till reaktioner. Förmågorna utvecklas.

Bra va?

Om barnet har ett reaktionsmönster som är utagerande så kräver det i det akuta skedet mer av oss vuxna. Det kan röra sig om att skrika, kasta möbler, riva och bita, gråta häftigt, fly till en tryggare plats – de reaktionsmönster vi har är högst individuella, men vissa av dom märks mer än andra. Har barnet utagerande reaktioner så är risken stor att vi vuxna går i affekt i vår iver? panik? hets? att lugna barnet. Vi kanske går igång vi med. Höjer rösten, tar tag i barnet, skriker tillbaka, hindrar, blockerar….. Möter barnets affekt med vår egen. Affektsmitta.

Det är inte särskilt framgångsrikt.

När man däremot lyckas hålla sig själv lugn (Vara situationen vuxen. Hm.) och kan möta barnets affekt med lugn och skapa yta för lugn runt barnet – så ger vi barnet förutsättningar att ta sig ur affekten.
Det är vad lågaffektivt bemötande i grunden handlar om. Inte om att mjäka och låta utagerande ungar härja fritt på bekostnad av sina kamraters säkerhet. Eller hur det nu var snacket gick i mediadrevet för ett par veckor sedan.
Det handlar om att vara medmänniska med ansvar, tillsammans med någon som i stunden inte fixar det ansvaret själv.

Det är också ganska enkelt. Eller?

Och så har vi situationen att trots att lagen säger att alla barn har skolplikt till och med det nionde grundskoleåret och det sextonde fyllda, så finns det barn som inte går till skolan. Och det finns föräldrar som trots hot om vite inte lyckas få sina barn att gå. Och det finns skolor som trots goda pedagoger inte lyckas heller.

Så vad gör man?

Den här boken föreslår att man kombinerar Ross Greenes modell, med lågaffektivt bemötande och ser över sin skolorganisation och sitt inre arbete på varje tänkbar nivå, för att minska elevernas frånvaro. Boken utgår ifrån att det är förhållningssättet och miljön runt barnet som behöver förändras för att främja skolnärvaro. Inte barnet som ska skärpa till sig och gå. Inte föräldrarna som ska ta sitt förbaskade ansvar och få dom till skolan. Boken ger alternativa förklaringsmodeller till vad som kan orsaka problematisk skolfrånvaro, och den presenterar hur man praktiskt kan arbeta lågaffektivt och förebyggande med kartläggningar och handlingsplaner. Boken avslutas dessutom med en konkreta verktyg och tips på hur man kan arbeta för att göra skolan tillgänglig för alla.

Bokens målgrupp är flertalet yrkesgrupper inom skolan, men jag tänker att den också kan vara ett användbart verktyg för föräldrar. Jag som har en förankring i högstadiemiljön och aktivt använder Ross Greenes metod och Bo Heljskovs förhållningssätt kände igen mig sida upp och sida ner – och tyckte väldigt mycket om hur verktygen konkretiseras till en konkret fråga som att jobba främjande med skolnärvaro.

"Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro" är utgiven 2018 av Studentlitteratur, och finns bland annat att köpa på Adlibris och Bokus.

”Minns deras namn” – om Bandeklostrets skugga.

Ni vet det där när en författare hittar sin nästa romanidé? En historia men snubblar över som bara måste bli skriven? På Bokmässan lyssnade jag på ett seminarium med Simon Stranger och Anita Goldman om litteratur mot antisemitism. Båda har skrivit romaner om judiska öden under andra världskriget och jag ska ärligt säga att jag gick dit för tematiken och för Anita Goldman. Stranger hade jag inte hört talas om. Men jag gick därifrån med Strangers bok under armen och uppfylld av berättelsen om hur han började skriva sin bok.

I augusti deltog jag i en fortbildning som arrangerades av Forum för Levande Historia och Voksenåsen och som syftade till att undersöka hur lärare kan använda sig av Norges ockupationshistoria för hågkomstresor med sina elever. Tre makalöst spännande dagar och ett stoff som gick rakt in i hjärtat på mig – att bo så nära Norge som jag gör, men veta så lite om den här delen av landets historia. Så en liten tanke fanns det där när jag gick till seminariet att norske Stranger kanske skulle kunna berätta något matnyttigt.

Det gjorde han.

Simon Stranger hade många böcker i bagaget, när han en söndag, hemma hos sina svärföräldrar tillsammans med frun och barnen, går ut i köket för att hämta sig en kopp kaffe och svärfar säger som i förbigående: ”Du vet väl att Grete växte upp i Bandeklostret?”

Bandeklostret är smeknamnet på huset på Jonsvannsveien 46 i Trondheim, och där huserade den beryktade dubbelagenten Henry Rinnan under andra världskriget. Rinnan infiltrerade motståndsrörelsen åt nazisterna och huset blev hans högkvarter. I källaren torterades och dödades norrmän under förhör och huset minner om obeskrivliga grymheter.

Hur kommer det sig att en judisk flicka som svärmor Grete växte upp där? Den historien börjar Simon Stranger nysta upp och den blir ramverk för hans romanbygge ”Minns deras namn”.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Titeln anspelar på den judiska seden att en människa dör två gånger. Första gången när kroppen avlider och släcks, och andra gången när namnet sägs, skrivs, finns i tanken hos de efterlevande för allra sista gången. Det är fantastiskt vackert och en tradition som är väldigt närvarande i många minnesmärken för Förintelsens offer där namnet blir centralt. Som väggen med namn på Umschlagplatz i Warszawa, i gaskammaren i Belzec, i Yad Vashem....

Simon lyfter fram det genom konstprojektet med snubbelstenar, där små minnestavlor i samma storlek som kullersten placeras på gatan utanför hus där offer för Förintelsen bodde före deportationen. När Simon tillsammans med familjen letar upp snubbelstenar för fruns släktingar blir det startskottet för hans bok om Bandeklostret, Henry Rinnan och svärmors föräldrar; släkten Komissar.

Det är en roman som lever i fyra tidslinjer. Vi följer Henry Rinnans liv från barndomen och de vilsna tonåren – hela tiden med en längtan efter tillhörighet och beundran, genom landsförräderiet och arbetet för nazisterna och de grymheter han utför själv och beordrar andra till, i huset på Jonsvannsveien. Det är en spekulation kring hur ondskan träder in i en människans liv och kommer att dominera personligheten och mellan raderna leker författaren med en undran om vad som hade skett om valen sett annorlunda ut. Vi följer också Simon själv under hans arbete med boken och hans efterforskningar. Och vi följer dels svärmor Grete och hennes uppväxt i huset med en mamma som levde med svår ångest över vad som skett inom samma väggar där hennes barn nu lekte. Barndomens upptäcktsfärder med teater i tortyrkällaren och skattkistan med utdragna naglar i vindens prång och hemliga gångar. Dels Gretes föräldrar och deras familjer under ockupationsåren. (Bland annat en släkting som flyr till Sverige i samma transport som Robert Levin, vars dotter Sidsel jag fick chansen att träffa under mina utbildningsdagar i Oslo.)

Det är en roman med en ovanlig dramaturgi, där kapitlen följer alfabetet och varje kapitel upprepar sin begynnelsebokstav som ett mantra, en växelsång mellan de olika berättarrösterna, men som också håller en stram struktur genom den rytm som texter skapar.

”M för mörkret, för misstro och missunnsamhet. M för man, för mardröm och malträtering.

M för mörkercellen på Falstad, som du gjorde allt för att slippa, för mörkercellen var inte mer än en skrubb utan fönster.

/…/

M för musiken och för minnena av Marie /…./

/…/

M för människor, och för minnet av en annan formulering som finns kvar inom mig efter besöket hos Lillemor i Stockholm /…./

M för motståndsrörelsen /…./”

Och jag fascineras över hur varje ord är så rätt. Hur varje ord leder berättelsen vidare och hur grymheten växer i mellanrummet mellan vilka stycken han fogar samman och med vilka ord han bygger – och samtidigt är det så poetiskt och så vackert och så skirt att det gör ont. Än mer ont för att det därför ställer hjärtat vidöppet för all den smärta som beskrivs.

Simon Stranger är noga med att påpeka att det här är en roman. Han återskapar skeenden ur Henry Rinnans liv där en del är gissningar och skönlitterära konstruktioner. Men han har gjort en gedigen research, och de delar som handlar om den egna familjen och hans eget sökande efter historien är autentiska – så jag förhåller mig kluven inför vad boken faktiskt är.

”Minns deras namn” är en sådan där bok som flyttar in i en. Men den beskriver så svåra saker att man måste våga låta den flytta in. För det gör ont att läsa den. Men det är en stor upplevelse att läsa den.

"Minns deras namn" av Simon Stranger är publicerad 2019 av Bokförlaget Polaris. 

Den finns bland annat att köpa på Bokus och på Adlibris 

I skuggan av det förflutna

På Bokmässan 2019 lyssnade jag på ett samtal mellan Julie Lindahl, Helena Trus och Salomon Schulman. Frågan var om tidigare generationers skuld och trauma går i arv. Ett spännande samtal om svåra omständigheter. 

Julie Lindahls morföräldrar var aktiva nazister och Julie växte upp i en familj som ansträngde sig för att det inte skulle komma fram. Föräldrarna ville absolut inte att Julie skulle söka i sin familjs historia. Samtidigt stod hon sin mormor nära, och det var svårt att bara svälja mormors uttalade nazism och hennes förnekande – eller i alla fall nedvärderande – av Förintelsen. Julie hamnade mitt i mormors resonemang men vågade inget säga. Julie, som själv föddes i Brasilien, har i sitt fotoalbum ett enda fotografi av sin morfar, och men alla frågor hon ställt under sin uppväxt har pratats bort eller tigits ihjäl. Långt upp i vuxen ålder var det enda Julie visste om sin morfar att han dog i Brasilien och att han inte skulle pratas om.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

När Julie tar mod till sig och börjar sin resa genom familjens historia hittar hon ganska stora mängder dokument i diverse arkiv och inser att morfar blev medlem i NSDAP redan 1931, och gick med i SS 1934. Han var dessutom stationerad i Polen under hela kriget. Så inte så troligt att han tvingats in i sammanhang när omständigheterna krävde det – mer troligt att det var medvetna, aktiva val. Den officiella historien heter att morfar var egendomsförvaltare i Polen under kriget, men under sin faktiska resa till de olika platser familjen bodde på i Polen, och genom möten med efterlevande som är villiga att prata med Julie, så målas bilden av morfaderns grymheter och gårdarnas slavlika förhållanden upp, och Julie tvingas inse att hennes morfar var ideologiskt starkt, övertygad nazist och en våldsverkare som utsatte människor för enorma grymheter. Julies första reaktion var förnekelse. Det måste vara någon annan. Men så kände hon igen mormors handstil i gamla formulär och kunde inte blunda längre. Hon blev arg. Och att bli arg kändes som en nödvändighet, men man får inte stanna där.

Helenas farfar och farmor är överlevande. Farfar var partisan och var under återstoden av livet väldigt mycket kvar i skogen. Farmor blev alltid tyst när farfar pratade om kriget. Farmor var 12 år, född i Polen. Familjen flyttades till ett ghetto. Farmor var alltid ovillig att prata om kriget. Förminskade sin egen historia. Men en eftermiddag satte dom sig. Har tagit 10 år att gå igenom hennes upplevelser. Familjen lyckades få ut henne ur ghettot, och blev gömd av grannen. Sov i ladan på gården. Farmor upptäcktes. Fick falska papper. Flyttades tack vara de falska pappren till ett slavarbetsläger istället för ett förintelseläger. Farmor har levt med skulden att ha fått leva när syskonen dog. Hon har haft mardrömmar hela livet. Skulden är fortfarande lika närvarande.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Salomon lever i skuggan av skuld. Föräldrar som överlevt. Salomon levde mitt i berättelsen, mitt i minnena. Ghettot i Lodz, Auschwitz, Ravensbrück. Föräldrarna levde ihop redan före kriget. Salomon har en bror som dog i Förintelsen. Fadern tillfångatogs av ryssar. Hade skräddarmallar i fickorna när de tog honom och det visste inte soldaterna vad det var för något, så de anklagade honom för spioneri. Han dömdes och togs till Sibirien för att avtjäna sitt straff. Den döde brodern är fortfarande ständigt närvarande. Har varit genom hela livet.  

(Bild lånad från förlagets hemsida)

När Julie i samtalet berättar att morfar var stationerad en timma från Chelmno, så berättar Salomon att merparten av hans familj mördades i just i Chelmno. Julie blir oerhört omskakad av detta. Det är ett starkt ögonblick också för oss i åhörarskaran. Gripande. Förtvivlat. 

Vi befinner oss i en tid när vittnena dör ifrån oss. Vad har deras berättelser för betydelse idag?

Helena kände en lättnad att äntligen få veta och tycker att man som efterlevande har ett ansvar.

Salomon menar att vittnenas berättelser har en hög aktualitet då de uttrycker känslor inför det som sker också idag. Han pratar också om den judiska döden dvs tron att en människa dör två gånger: första gången då kroppen dör och hjärtat stannar, men sedan igen när namnet sägs för sista gången.

Julie menar att vittnesmålen och de efterlevandes möjligheter att fortsätta berätta, är ett sätt att förvandla skulden till ett ansvar.

Julies bok är strukturerad efter de resor hon gjort under de senaste åren. När hon börjar nysta i familjens historia. Den spänner över sex år och är lagd som en tidslinje. Det är ett spännande grepp som ger oss berättelsen om morfar i den takt och den ordning som Julie själv upptäckte den och hur hon brottades med sig själv, sina känslor och sina egna inre demoner kring familjens skuld. När hon träffar trädgårdsmästarens son i trädgården i Polen och han berättar sina minnen av hennes morfar är ett av bokens starkaste ögonblick.

Helenas bok är på sitt sätt också en tidsresa. I korta ögonblicksbilder får vi farmors berättelse, men hon sticker emellan med farfars också. Det är också en detaljerad skildring av livet i Sverige den första tiden, efter att ha ankommit landet som flykting, och de efterkommande årens smärtsamma möten med sjukvård och byråkrati kring ersättningar, pensioner och värdet på ett människoliv. Farmor fick sitt värde satt i ladan hos grannen när pojkarna liknar henne vi ett kilo socker. Den svenske tjänstemannen reducerar henne till några rader tomma fakta på ett A4-ark för att avgöra om hon får stanna eller inte.

Salomons bok har jag ännu inte läst, men efter samtalet mellan dessa tre är jag lockad att läsa också den.

"Pendeln" av Julie Lindahl är utgiven 2019 av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

"Ett kilo socker" av Helena Trus är utgiven 2019 av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

"Kära Moyshe! Kära Shloyme!" av Salomon Schulman och Mose Apeblat är utgiven 2019 av Weyler Bokförlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

Pax!

Nu är jag nog sist på bollen. Men det må vara hänt. Bra grejer gör inget att upptäcka för första gången. Eller att möta på nytt.

Jag har läst serien Pax. Böckerna om två bröder och en massa övernaturliga äventyr för barn i mellanåldern som längtar efter spänning och läskiga monster. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Bröderna Alrik och Viggo blir familjehemsplacerade hos Laila och Anders i Mariefred. Pojkarnas mamma är på behandlingshem för sin alkoholism och vi förstår under vägens gång att socialtjänsten har flyttat runt killarna en del innan de kommer till Mariefred. I närheten av Laila och Anders bor Estrid och Magnar, ett syskonpar som tar hand om det magiska biblioteket. Men biblioteket är i fara, och det magiska skyddet håller på att försvagas. Svarthäxan är ute efter att ta bibliotekets kraft, och imperna under hennes kontroll ställer till ofog. Estrid har sett i sina kort att det ska komma mäktiga krigare till Mariefred och har stora förhoppningar om att kunna få hjälp att rädda biblioteket. Hon är minst sagt fundersam över att det istället dyker upp två smågrabbar. Men dom är av korpsläkt och korten har aldrig fel, så kanske det ändå kan vara rätt…..

Och sedan tar äventyret fart. En hellsikes fart! 

Jakten på Svarthäxan låter Viggo och Alrik möta olika väsen ur den nordiska mytologin; näcken, mylingar, en mara, en vitorm, nidstång, grimm…… Varje bok har sitt väsen, som ger den delen av historien karaktär. Ändå känns det inte som en fantasyberättelse som är överlastad med övernaturligheter. Killarna kämpar med sin vardag med att passa in i ny skola, de blir hackkycklingar för träslöjdslärarens son Simon, de får nya vänner, de firar födelsedagar och familjehögtider, de går i skolan, de är spirande tonåringar – och genom alltihopa finns längtan efter mamman och en dröm om ett tryggare liv tillsammans med henne. Och allteftersom de rotar sig rädslan att gå miste om det de nu har.

Serien omfattar tio böcker, som täcker in några få månader av Alriks och Viggos liv i Mariefred. På Bokmässan för några år sedan berättade Åsa Larsson att man kan se böckerna som en tv-serie i tio avsnitt. Varje bok är ett avsnitt, och varje bok har sin lilla avslutade historia, men den stora historien löper på genom hela serien, och varje bok slutar mitt i en cliffhanger, som kastar läsaren rakt in i handlingen i nästa bok. Jag har valt att läsa böckerna i svep och – oj, jag är helt slut! Vilket pådrag! Jag kan avundas dom elvaåringar som fick gå och vänta och längta efter nästa del, för de hann andas lite emellan. Hade en verklig människa genomlevt allt det om Viggo och Alrik upplever på samma komprimerade mängd tid så skulle den människan vara både utbränd och vidbränd. Det är en galen intensitet! Men det är ett kul grej med den sammanflätade historien och det finns en tydlighet i historien som dessutom förstärks med den löpande kapitelnumreringen.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Åsa Larsson berättade också den gången på Bokmässan, att hon, som skrivit deckare för vuxna läsare, lockades av att få skriva något som hennes son skulle gilla att läsa. Det skulle vara väldigt spännande och samtidigt med en god portion humor. Larsson berättade också att hela strukturen för bokserien drogs upp från start dvs man hade hela bokserien på tio delar klar för sig innan man började skriva. Tänker att det spelat stor roll för drivet.

På årets Bokmässa var jag och lyssnade på Ingela Korsell som presenterade sin nya bok ”Väsenologi”. Det är tänkt som en faktabok för barn, som i text och spännande bilder presenterar tolv väsen ur den nordiska mytologin. Lite som Johan Egerkrans ”Nordiska väsen” men för lite yngre. Korsell berättar med stor värme hur boken varit som ett hjärtebarn genom arbetet med Pax-serien, men att det varit läge att skriva den först nu. Den återberättar sägner som den om mylingen, och fyller också på med stoff kring sägnernas funktion i vårt samhälle förr. Utan att det uttalas känner jag att ”Väsenologi” mycket väl kan bli en god kamrat till Pax-böckerna. Ett slags kompletteringsläsning för den som vill veta mer om sägnernas ursprung. För även om Pax-böckerna har en gedigen research och förankrar historierna, så är berättelserna om de mytiska figurerna invävda i den i övrigt moderna berättelsen så det är inte den gamla klassiska näcken som framträder i Mariefred, utan en näcken som smälter in i det dagliga samhället på ett klurigare vis. Och så är det varje gång. Gamla sägner, men i moderna kontext.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Jag har som sagt inte läst Pax-serien när det begav sig, utan hittat fram till den först nu. Som vanligt när det gäller ungdomsböcker är det mina elever som gjort mig nyfiken. Bokserien har sålts till generösa priser i kartonnageutgåvor på bokrean de senaste åren, och den vägen tog mig igenom de tre första delarna, men sedan har jag valt att slutföra serien som ljudbok, inläst av Morgan Alling. Jag brukar ha lite vårt för Allings inläsningar, men det här gör han fenomenalt bra! Det är bara att gratulera de som ännu inte läst Pax-böckerna. Själv är jag sugen på att ta mig en tripp till Mariefred och göra en Pax-vandring.

Böckerna i serien Pax är utgivna mellan 2014-2018, på Bonnier Carlsén och är skrivna av Åsa Larsson och Ingela Korsell, med illustrationer av Henrik Johnsson. 

"Väsenologi" är skriven av Ingela Korsell och illustrerad av Reine Rosenberg, utgiven av Natur & Kultur 2019. 

Böckerna i serien Pax finns bland annat att köpa hos AdLibris eller Bokus. 

Ingela Korsells "Väsenologi" hittar ni här eller här. 

Om läsning i en förändrad värld

För några veckor sedan kom rapporten att unga svenskar läser allt mindre. Kort därefter fick vi siffror på den pågående ljudboksboomen med rekordförsäljning av nya abonnemang. Samtidigt presenterades en konsumentundersökning kring varför människor väljer ljudböcker i allt högre grad. Det handlar tydligen inte alls om möjligheterna till multitasking som annonskampanjerna tycks tro, utan sällskapet av en annan människas röst. Vi lyssnar på ljudböcker för att känna oss mindre ensamma.

Bokmässan i Göteborg har precis avslutats för den här gången, och med stigande publiksiffror och stor försäljning så känns det inte som om pappersboken är på väg att dö. Visserligen lockade ljudboksföretagen med fina erbjudanden, och Storytel hade generöst pris på sin egen e-boksläsare, men i stort sett alla människor bar runt på en kasse med en pappersbok i. Samtidigt som man satsade på digitalisering och bootcamp i e-sport. Berättelser för olika format. 

Mässans sista dag var jag och lyssnade på ett samtal om berättelsens kraft, mellan ryske Dmitrij Gluchovskij och sydkoreanske Un-sun Kim. Frågeställningen för samtalet berörde om vi befinner oss i en litterär kris i en samtid där rörlig bild är en så viktig del av vår moderna kultur.

Dmitrij Gluchovskij har gjort sig ett namn med sin framtidstrilogi ”Metro”. En dystopi om en värld som vandrat vidare efter en stor kärnkraftsolycka. Eftersom Moskvas tunnelbana är konstruerad att kunna fungera som skyddsrum har människorna som tog sin tillflykt under jorden överlevt och i tunnelsystemet har livet sakta skapat sig nya rum. Varje tunnelbanestation har fått sin nisch av människor och mellan tunnlarna blomstrar en tolkning av den gamla världen. Serien om Metro har blivit en global succé och Gluchovskij bjöd tidigt in fansen att interagera med berättelsen via olika webbsidor och forum. Det här var i internets barndom och hela berättelsen började med att författaren publicerade kapitel på en hemsida. I dagsläget har han varit tvungen att stänga ner den formen av kanaler och kommunikation med fansen, då en hel del människor kritiserat has verk grovt när man inte accepterat att berättelsen tagit riktningar man inte själv önskat. I dagsläget har en remake av tv-spelet ”Metro: Exodus” nått sin publik med helt ok mottagande, och där finns stora möjligheter för spelaren att själv påverka berättelsens och karaktärernas utveckling.

Gluchovskij är just nu aktuell med en följetong på Storytel som heter ”Utpost” och som är skriven direkt för ljud. Fast i det här samtalet berättar han att från början var tanken att det skulle bli en tv-serie, men den ryska censuren satte stopp för produktionen. Istället gick manuset i stort sett orört över till en ljudboksversion som därmed följer tv-seriens dramaturgi. I Ryssland omfattar censuren nämligen inte ljud. Det blir som en dramatisering, en avancerad radioteater. Och vi ber om Guds försyn att det inte slår tillbaka på dess författare. 

Man kan i sammanhanget fråga sig om det ställs andra krav på en författare av idag, eftersom det material man skriver ska kunna anpassas till ett flertal olika media. Inte minst sociala medier - och webbsidor, film, streaming av både ljud och bild, bloggar…..vi svämmar över av möjliga kanaler för berättelser. Det handlar om att nå läsaren där läsaren är. Och samtidigt handlar inte litteraturen i sig själv om läsaren. Ser vi historiskt så började vi berätta historier för varandra vid lägereldarna, långt innan vi tänkt tanken på skrivtecken. När det kom så långt att vi ville komplettera vår muntliga tradition och bevara våra texter så ristade vi i sten, och på skinn, och Gilgamesheposet ristades på lertavlor. Sedan tog papyrus vid. Textrullar. När föremålet vi känner som bok introducerades skrev man för hand och kopierade för hand. Och vår vän Johann samlade typer och prövade att trycka. 

Nu förfasas vi över e-boken och ljudboken och webbsidan och sociala mediers mikrobloggande, och jag har svårt att se varför det skulle vara så farligt. Gluchovskij betonar i samtalet att media förändras. Men att kärnan handlar om berättelsen – inte om vilket format berättelsen berättas via.

Och med det sagt drar jag fram en tummad pocket med Illiaden och tänker på att dess upphovsman Homeros själv var blind och berättade sina historier om hjältar och trojaner muntligt, eventuellt vid en sprakande eld. Det finns en omslutande trygghet i den kunskapen när jag slår upp första sidan. 

Dmitrij Gluchovskijs böcker kan bland annat beställas från AdLibris

Fyra noveller om Förintelsen, utgivna av Novellix

Vi är i en tid när Förintelsens vittnen börjar sluta sina ögon. Det är en tid när bevarandet av deras vittnesmål är viktigare än någonsin.
Jag tillbringar en stor del av min tid med att undervisa högstadieelever om Förintelsen och de samhällsmekanismer som gav nazismen yta att genomföra sina bisarra idéer om ett önskat samhälle. Samhällsmekanismer som ger nazismen yta på nytt.

Den första överlevandeskildringen kom redan 1933, dvs samma år som Hitler tog makten, och fortfarande idag ges nya vittnesmål ut. Läste i morse att en ung polsk flicka som förde dagbok under kriget, gav dagboken till sin pojkvän som efter kriget gav den vidare till flickans mamma och syster som överlevt, nu ska få sina texter utgivna. Mamman och systern kunde inte förmå sig till läsa dagboken så den lades i ett bankvalv och förblev oläst. Tills nu. Det är systerdottern som nu tagit initiativ till utgivningen.

Novellix, som är ett förlag som specialiserat sig på att ge ut noveller i små häftade utgåvor, lagom för fickan, har nu i ett samarbete med Anders Rydell, och möjliggjort genom stipendium från Micael Bindefelts stiftelse till minne av Förintelsen. 9000 exemplar kommer att delas ut till gymnasieelever i samverkan med Forum för Levande Historia.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Det är fyra små vittnesmål som översatts till svenska för första gången, översatta från polska, jiddisch, tjeckiska och hebreiska. Det som tilltalar mig mest är att det är berättelser från olika skeden av Förintelsen. Våra mentala bilder av Förintelsen är så starkt förknippade med läger och baracker och en skylt över en ingång, med den svarta röken stigande i bakgrunden, men ingen av de fyra berättelserna utspelar sig i läger.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Ida Finks ”En vårmorgon” är den som drabbar mig mest. Den är så rak i sitt anslag, så direkt i sin smärta. Ett par med en enda dotter. En inställelseorder för deportation. De ska lämna sina hem och samlas för att marscheras bort. Den plågsamma insikten att man går till sin egen död. Föräldrarnas sorg över dottern som inte kommer få växa upp. Vägen de vandrar tillsammans.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Rachel Korns ”Den sista vägen” tänker jag att jag skulle vilja sätta i händerna på mina elever. En liten by i polska galizien. Ett dekret från ockupationsmakten att varje familj själva ska utse en familjemedlem till deportation. Om man inte väljer deporteras alla. Och allt medan ångesten i familjen stiger, leker de små barnen deportation, och de äldre förbereder sig på att offra sig. Frågan kring vems liv som är mest värt slår emot en genom varje mening. Det är en text att förhålla sig till, en samvetsgäckande text.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Arnost Lustig skriver om ”Citronen” som kan räddas systerns liv, men som är svår att ”organisera” (=skaffa fram varor i gettot eller lägret). Fadern har dock precis avlidit, hans kropp inte ens hämtats ännu, och killen som gör affärer på svarta börsen vet att begära faders guldtänder i utbyte mot den önskade citronen. Och vad är egentligen en kropp? Anden är borta, själen farit vidare – kroppen redan på väg mot förruttnelse. Det är ju inte som han kommer sakna tänderna…..men det är fadern.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Och slutligen Aharon Appelfeld som berättar om en ”Kylig vår” när kriget är över och människorna som gömt sig tillsammans i en bunker på en åker kan komma fram utan fara för sina liv – men vart tar man vägen?

Hela idén med Novellix, att presentera högkvalitativa texter i litet format, tilltalar mig oerhört. Små böcker, lagom nog att stoppa i fickan. Snabba att läsa, men som stannar kvar länge. Och i den här asken fyra texter som manar till eftertanke och delaktighet. Som ber dig söka din medmänsklighet och sträcka ut en hand. Inte bara idag, utan också i morgon.

Novellerna är utgivna i en ask betitlad "Fyra noveller om Förintelsen" 2019 av Novellix.
Omslagen är detaljer ur målningar av Lars Lerin.

Novellerna finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

Förväntan på en uppföljare kräver sin läsare.

Idag släpps ”Gileads döttrar” av Margaret Atwood, uppföljaren till ”Tjänarinnans berättelse”. I min värld så är det ett av höstens stora boksläpp. Margaret Atwood som författare håller generellt sett en hög nivå och hennes texter väcker det där pirret i magen som numera är ganska sällsynt hos mig.

För ett tag sedan dök det upp en fråga i mitt flöde på sociala medier, som handlade om tillgången till en fysisk bokhandel för oss som bor i lite mindre samhällen. Gärna av det lite äldre slaget, när en bokhandel var en bokhandel – inte en lek-och pysselaffär med bokavdelning. Det finns inte en enda bokhandel i hela min kommun. I grannkommunen finns en. En mindre variant av den där stora kedjAn. Det råkar vara kommunen där jag arbetar, så i nödfall går det an. Tack och lov har jag närheten till Göteborg och det enorma utbudet som en storstad ger, men det är sorgligt att man inte ska kunna gå in i en boklåda i sin egen hemstad.

Trots att jag läser så oerhört mycket så är det sällan jag hänger på låset vid releasedagen. Men idag kändes speciell och jag ville verkligen ha med mig Gileads Döttrar hem. Eftersom jag inte är född förrän 1977, så ljuger jag om jag påstår att väntat sedan 1985 på att få veta vad som händer Offred efter att skåpbilen kört iväg, men några år är det som dystopin funnits även i mitt medvetande.

Så jag kilade in i shoppinggallerian på lunchen och tog mig ner till bokhandeln och hade förväntat mig att boken skulle ligga där på ett bord i entrén. Det gjorde den inte. Jag spanade runt men såg den inte alls. Fick lite panik att den kanske sålt slut. Gick till kassan och frågade kvinnan som stod där: ”Margaret Atwoods nya?”
Hon tittade på mig helt oförstående. ”Ursäkta, vems nya?”
 ”Margaret A-T-W-O-O-D. Gileads döttrar. Den släpps idag.”
Hon flackade lite med blicken. Började leta i datorn. ”Nej……det ser inte ut som vi har den……Atwood, sa du? ….vi fick varor igår. Den fanns inte där. Kanske kommer i eftermiddag men det vet jag inte förrän vi packar upp. Kan du komma tillbaka senare?”

Hon visste inte att en av de mest efterfrågade uppföljarna släpps idag.
Hon visste inte vem Margaret Atwood är.
Hon jobbar i en bokhandel.

När jag kom tillbaka vid femtiden låg 5 ex i en trave bakom disken. Hon hade inte lagt ut dom. Men hon kände igen mig. Hon såg glad ut. Höll upp boken som en trofé.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag har hunnit skumma ett par recensioner under dagen. Jag plöjde DN’s härliga intervju med författarinnan under helgen. Jag har förgäves letat efter min nötta pocket med ”Handmaids tale” för att läsa om den lite snabbt, men än så länge inte hittat den. Kan ligga i Gustens kista…
Det verkar som om läsarna får se sina känslor lite blandade. Att berättelsen i sig är spännande, men att texten saknar den nerv och kompakta intensitet som Handmaids Tale har.
Jag är mest nyfiken på greppet med tre berättarröster – varav tant Lydia är en. Och jag lockas att se hur Atwood förhåller sig till TV-serien. Går hon den helt förbi, eller syr hon ihop den lite lagom sådär – så hon själv fortfarande behåller kontrollen över sin skapelse? Jag får återkomma.

När jag kommer hem har jag en pushnotis från Sveriges Radio att Statens Medieråds årliga undersökning kring ungas medievanor visar att bara 11% av våra 17-18-åringar läser dagligen. Siffran sjunker för varje år. Dygnet har ju bara tjugofyra timmar, säger mannen som intervjuas. Antyder att dom inte har tid. Att annat tar uppmärksamheten. Jag kan inte hjälpa det, utan undrar hur många procent som streamat säsong 3 av ”Handmaid’s Tale” i sommar?
Det går säkert att googla på. Men istället kryper jag upp i soffhörnet med ”Gileads döttrar”. Jag sätter inte ens på TV:n.

"Gileads Döttrar" av Margaret Atwood, publicerades av Norstedts Förlag idag, 10 september 2019.

Boken finns att köpa bl a på Bokus och AdLibris