”Män utan Kvinnor” av Haruki Murakami

Mitt första möte med Murakami var ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” och den stod på en hylla på personalrummet på skolan där jag arbetade då. Vår bibliotekarie hade för vana att ställa dit litteratur som hon trodde kunde inspirera personalen och jag blev fundersam över titeln. Jag lånade hem den över en helg och det jag trodde skulle bli en text om löpning kom att handla om skrivprocess – och den bilden stannade kvar. Bilden av en författare i blivande som springer kilometer efter kilometer, varje dag, ofta utmed stranden nära sitt hem. Oförtröttlig. Som foten sätts framför den andra, fogas ord till ord, byggs ramverket för en berättelse, fylls berättelsen med mening och känsla. Det är som en egen värld Murakami bygger upp. Stämningar, känslor, karaktärer som lever som i ett pussel, en fiktion.

(Bild från förlagets hemsida.)

När jag tar mig an ”Män utan kvinnor” knackar en lummig grönska på dörren. Det är en novellsamling, och jag kommer på mig själv med att tänka på den som korta löprundor i naturen. Omslaget är visserligen grönt, med en Kafkaesque skalbagge som påminner oss om Samsas transformation, men även de sju novellerna känns gröna. Jag brukar inte tänka i färger, men Murakami får mig till det. Observatören Murakami kommer till sin rätt. Han ser, insuper, känner, iakttar… Han är närvarande med sina karaktärer och uppmärksammar mig som läsare på varje nyans i deras beteende. Berättelserna har ett mjukt tempo, och ett drag av melankoli. Varje berättelse innehåller dessutom fler berättelser som alla centreras kring kvinnor. Novellens huvudperson blir historieberättare. Speciellt påtagligt i historien om kvinnan som en gång i veckan kommer till en man som aldrig lämnar sin lägenhet. Hon förser honom med förnödenheter, lagar mat åt honom och sedan har de sex. Efteråt berättar hon historier för honom, om sig själv, sina drömmar, sina minnen. Om den gången hon som förälskad skolelev tig sig in i huset där pojken hon älskade bodde. Hon rörde sig runt i hans rum, kände på hans saker, andades in hans doft i smutskläder, i sängkläder och stal med sig en penna som varit hans. Och om att vara nejonöga. Kafkas Samsa dyker också upp och möter kärleken i ett tomt och övergivet hus dit han får osannolikt besök. Stundtals skruvat, stundtals fantastik - alltid underhållande.
Jag är väldigt förtjust i Murakamis noveller och rekommenderar absolut boken.

"Män utan kvinnor" av Haruki Murakami, i översättning av Eiko & Yukiko Duke, utgiven av Norstedts förlag 2015.