När jag besökte Göteborg senast, körde av vid Ullevi och fortsatte bort mot allén, för att sedan ta av mot Domkyrkan, så satt det en man på en fällstol på en refug. Han höll ett plakat i händerna som han riktade mot trafikanterna, på vilket han plitat ned ett erbjudande. För en slant kunde man få veta sanningen om Säpo. Jag antar att den sanningen inte var mer omfattande än att en stoppljusväntan räckte, eftersom han satt just där. När jag bläddrar i ett gammalt nummer av Expo hamnar jag i ett reportage från en av David Ickes föreläsningar om utomjordingarna som ska ta över världen, allt som ett led i den judiska konspirationen. När jag zappar bland tv-kanalerna hamnar jag i en dokumentär om amerikanen Alex Jones, hans galna teorier, och hans samröre med Donald Trump. När jag träffar på en gammal bekant är hon fylld av ”information” om chemtrails och varnar för 5G-nätet och Bill Gates.
Konspirationsteorier.
Dom kliver in i vår värld. Smyger sig på. Nästlar sig fast. Kopplar ihop de mest orediga trådarna och spinner sin väv.
Plötsligt är medvetenhet om källkritik, och undervisningen om källkritik, ett av de viktigaste filter vi måste ha. I en värld som flyttat ut på internet, med ett ständigt flöde av information – och konspiration – får alla idéer frodas fritt, och vissa växer mer spretigt än andra, ger upphov till galnare sammanhang – och hittar sina lärjungar skrämmande lätt.
När jag pluggade teologi så fascinerades jag av fenomenet New Age. Hur människor plockade lite här och lite där, från olika rörelser och läror, och satte ihop sin egen trosmanual, sin egen transcendens att hitta trygghet i. Jesus OCH utomjordingar, plus lite healing, lite yoga, lite sufism, lite kristallmagi, wicka och kabbalah – och en gnutta aurafotografering. Och fick det att funka. Hittade trygghet och mening.
Jag tänker att människor gör likadant nu. Man är vilsen, så man letar överallt och plockar lite här och lite där. Resultatet är häpnadsväckande. Och knasigt. Ofta skrämmande. Ofta hotfullt. Och jag begriper verkligen inte hur dom får ihop det, men många av de här teoribildningarna har skrämmande många följare, som är övertygade om sanningshalten och kopplingarna som görs. Vi går från att välja en tro, till att uppleva sanningen. Och den kan bli både farlig och framför allt väldigt blind. Hatet är så stort.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida.) |
Jag tänker om Kent Wernes bok som en introduktion till de konspirationsteorier som frodas mest just nu. Han berättar om bakgrund, var och i vilket sammanhang teorierna växte fram. Vad de innehåller och vilka samband de lyfter fram och tycker sig se, likväl som att porträttera förgrundsgestalterna och deras gärning. Här hittar vi Bilderberggruppen, David Icke, Alex Jones, illuminati, Sion Vises Protkoll, antisemitismen, UFO-rörelsen, 9/11, EU som ett rasbiologiskt experiment, chemtrails, den judiska världskonspirationen, Donald Trump som rymdödla (vilket tydligen är en bra grej?). Och mycket, mycket mer.
Det gemensamma för många av teorierna är just idén att vi människor är kontrollerade av någon eller något annat, men att de som följer teorin faktiskt har genomskådat detta och nu kan kämpa emot. De ser sig som sanningsrörelser, som informationskrigare. Det fascinerande läsning – men också väldigt skrämmande.
Kent Werne är journalist med flera böcker bakom sig, men har de senaste åren kommit att skriva mer och mer om just konspirationsteorier, och jag vågar påstå att han är en av våra mest sakkunniga i ämnet just nu. Boken är välskriven och en gedigen genomgång, med en imponerande research i botten.
”Allt är en konspiration – en resa genom underlandet” av Kent Werne, är utgiven 2018 på Ordfront.
