Återhämtningen efter min stroke i februari 2018 har fortsatt. Jag är frisk, men en del blessyrer återstår. Att känseln fortfarande saknas på höger sida av ansiktet har jag vant mig vid, även om det surrar och sticker ibland. Känslosamheten är något bättre, vilket underlättar mycket. Koncentrationsförmågan är också bättre vilket underlättar inte minst på jobbet. Hjärntröttheten är svårast att acceptera. Att vara mitt i något när huvudet plötsligt tar slut och det är som seg kola att tänka. Men det går framåt. På alla fronter. Och det märks i min förkovran, vilket är glädjande.
Förutom att jag faktiskt varit hemma när jag varit sjuk (typ aldrig hänt) så har jag jobbat mycket med min fysik i år. Fått bättre balans i kost och motion och gått ner 12 kilo. Fixar jag 12 till under året och får till en regelbundenhet med löpningen igen så är jag mer än nöjd!
Miste min finaste vän, min beagle Sacke och kämpar varje dag med sorgen. Fick veta dagen före nyår förra året att han hade cancer och att det inte fanns något att göra. Fem månader ytterligare fick vi tillsammans, innan han fick somna in. Ett par veckor senare flyttade fina Are´s in. 3-årig beagle från Moss i Norge. Min största glädje är att Sacke och Are’s fick träffas under några dagar medan Sacke fortfarande var relativt pigg och att han levde upp så tillsammans med den yngre vovven och lekte som en valp igen. Are’s är fundamentalt annorlunda än Sacke vilket känns skönt. Jag har aldrig skaffat ny hund så fort igen, och det kändes konstigt. Som om man ville ersätta på något sätt. Men det har absolut inte blivit så. Grabbarna är inte lika alls. Och samtidig är båda väldigt mycket beagle. Det är faktiskt lite häftigt. Bibliotekarien Nils har accepterat sin nya brorsa. Accepterat. Ibland tror jag han tycker om honom, men Are’s är stojig och unghundsvild så Nils får markera ordentligt ibland. Bra Nils! Den största positiva förändringen är att Are’s är helt ointresserad av att äta böcker. Sacke tuggade i sig en del genom åren. Speciellt äldre papper var gott, så mina förstaupplagor av Pippi Långstrump blev blöt konfetti.
Sett ur läsningsperspektiv så har detta sammantaget lett till ett år då jag inte läst särskilt tunga texter. Har inte riktigt orkat det. Inte heller läst så mycket äldre texter. Min stora, eviga läsutmaning (”1001 böcker att läsa innan du dör” med Göran Hägg som redaktör) fick mig att tidigt under året lägga fram en tummad pocketutgåva av ”Njals Saga”, men jag har inte ens öppnat den. Däremot deltagit i flertalet andra utmaningar, men av arten att finna böcker i olika kategorier mer än färdiga titellistor.
Glädjen över Olga Tokarczuks Nobelpris var stor, även om Svenska Akademin fortfarande ger en bitter eftersmak. Uppförsbacken tillbaka till förtroende är lång och brant. Vi får se vad de åstadkommer under det här året. Jag har påbörjat läsningen av ”Klubben” och även om fokus i Matilda Gustafssons text ligger på kulturprofilen och Forums verksamhet, så är Akademien en oroväckande aktiv medspelare.
I samband med förra hundens långpromenader lyssnade jag alltid mycket på ljudbok. Det kan jag inte göra tillsammans med Are’s. Han kräver alldeles för mycket av bekräftelse och kommunikation under våra promenader för att lyssning ska vara möjligt. Jag virrar bort mig i texten direkt. Istället har jag under året lyssnat mycket under tiden jag lägger pussel och det har varit väldigt behagligt. Jag lägger oerhört mycket pussel efter stroken. Det är suverän träning för koncentrationsförmågan och för ögonfokuseringen. Alltid ett pussel igång på köksbordet. Årets stora lyssningsupplevelse var Harry Potter-serien inläst av Stephen Fry. Skulle faktiskt kunna tänka mig att bara ha den serien som enda tillgängliga ljudbok. Någonsin. Så bra är det! Kommer lyssna om under året.
Har använt min läsplatta mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Köpte en som är knuten till mitt ljudboksabonnemang på Storytel, vilket låser plattan till Storytel också. Synd, då jag inte kan använda den till låneböcker men man förstår ju distributören också. Den är enkel, något plastig – men väldigt lättjobbad och fyller sin funktion väl. Under året kom funktionen att också lyssna via plattan, men det har jag inte ens provat och tänker inte göra heller. Med trådlösa lurar är mobilen väldigt behaglig att lyssna via, och plattan ska få vara platta. Har läst en del e-böcker via surfplatta tidigare, men det är en helt annan skärm och jag vill komma bort från flimret. Det tröttar huvudet. I och med att läsplatta bygger på en teknik som kallas e-ink så är känslan mer ”matt” och du slipper både blänk och flimmer. Det är lika behagligt för ögonen som en vanlig boksida.
Årets stora upplevelse var att beviljas pressackreditering för Bokmässan. Under fyra dagar förkovrade jag mig i så mycket jag bara hann med, och stupade helt utmattad på kvällarna. Lördagen var så galet mycket folk att min yrsel gick bananas nere på mässgolvet, men då höll jag mig till seminarierna istället. Dagarna renderade oerhörda mängder stoff till bloggen, så jag kommer ha att göra under hela året att jobba igenom allt. Ett kärt besvär. Störst var träffen med Dmitr Gluchovskij. Och Markus Zusak. Och den helt egna pratstunden om rasbiologi med Nils Uddenberg. Temat om digitalt berättande och e-sport tog mycket av min tid, och det kommer jag fortsätta jobba in i bloggen under året: det digitala alternativa berättandet. TV-spelsvärlden som plattform för berättelser.
För det har också tagit en del av min tid under året och känts utvecklande. Mitt spelande. Framförallt RPG dvs role playing games, storydrivna spel där berättelsen och karaktären är i fokus. Gärna ska indie-spel, dvs utvecklade av mindre spelstudios och produktioner som ofta kännetecknas av sin kreativitet mer än av pengaströsslande. Avslutade året med att spela igenom det lilla ”What remains of Edith Finch” där man genom en rundvandring i ett märkligt hus tar sig igenom en familjs tragiska öde. Började lite tvekande, men slutade fint. På min backlist för den kommande tiden står ”Firewatch” och ”Gone Home”. Ska också spela klart ”Unravel” och ”Little Nightmares”.
När jag nu bläddrar i min läsdagbok så har jag det här året utökat min läsning till 143 avslutade böcker. (Jämfört med förra årets 106.) Jag har läst väldigt blandat. Jag har också hållit en jämn takt, men den är fortfarande väldigt långsam. Men det finns en regelbundenhet i min läsning efter det här året, som ändå känns bra. Eftersom jag läser så långsamt så märker jag att jag undviker långa böcker. Det finns inga 600-sidiga tegelstenar bland det utlästa. De flesta ligger på 200-400 sidor dvs ganska normaltjocka verk. Däremot väldigt mycket facklitteratur. Jag har närmat mig en del Förintelselitteratur igen, en del om djurvärlden, en del historia. Jag har också gjort det jag borde gjort för länge sedan. Jag undervisar ju ändå om Förintelsen och gör hågkomstresor med ungdomar… Jag har äntligen läst Anne Franks Dagbok. Och jag har brottats med min egen skamkänsla, för jag tyckte inte om den. Pratade med en kollega om det: förväntan, idén om att detta är bra för det är ett klassiskt verk, tematiken... Men herregud vad tonårspladdrig den är. Jag blev helt trött…… Och samtidigt; kunde jag verkligen ha förväntat mig något annat? Den är ju skriven av en tonåring. Det borde jag ju fattat.
Det som fått stå tillbaka är bloggen. Och det är helt ofrivilligt. Jag hittar inte alltid trådarna som är mina tankar och får fatt i dom så jag kan baka ner dom till begripliga meningar och foga dom samman till text med mening och syfte. Ibland orkar jag helt enkelt inte tänka färdigt. Och då blir det som det blir med att skriva. Ligger ganska exakt ett år efter med blogginläggen. (Med vissa undantag.) Men jag tycker om min blogg, och det känns meningsfullt att blogga, så jag kommer fortsätta och jag är väldigt motiverad att jobba vidare med den och utveckla den! Det är inte idéerna som saknas.
Har en idé inför året som kommer att jag ska varva mer. Vissa dagar byta bort morgonläsningen mot ett blogginlägg istället. Vara ok med att byta boken mot ett spel eller pussel. Det måste inte vara allting på en gång. Det är okej med något. Det viktiga är ju berättelsen, och den finns där oavsett media. Det ju precis den tanken jag håller högst hela tiden. Varför inte testa det i praktiken då?
