I skuggan av det förflutna

På Bokmässan 2019 lyssnade jag på ett samtal mellan Julie Lindahl, Helena Trus och Salomon Schulman. Frågan var om tidigare generationers skuld och trauma går i arv. Ett spännande samtal om svåra omständigheter. 

Julie Lindahls morföräldrar var aktiva nazister och Julie växte upp i en familj som ansträngde sig för att det inte skulle komma fram. Föräldrarna ville absolut inte att Julie skulle söka i sin familjs historia. Samtidigt stod hon sin mormor nära, och det var svårt att bara svälja mormors uttalade nazism och hennes förnekande – eller i alla fall nedvärderande – av Förintelsen. Julie hamnade mitt i mormors resonemang men vågade inget säga. Julie, som själv föddes i Brasilien, har i sitt fotoalbum ett enda fotografi av sin morfar, och men alla frågor hon ställt under sin uppväxt har pratats bort eller tigits ihjäl. Långt upp i vuxen ålder var det enda Julie visste om sin morfar att han dog i Brasilien och att han inte skulle pratas om.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

När Julie tar mod till sig och börjar sin resa genom familjens historia hittar hon ganska stora mängder dokument i diverse arkiv och inser att morfar blev medlem i NSDAP redan 1931, och gick med i SS 1934. Han var dessutom stationerad i Polen under hela kriget. Så inte så troligt att han tvingats in i sammanhang när omständigheterna krävde det – mer troligt att det var medvetna, aktiva val. Den officiella historien heter att morfar var egendomsförvaltare i Polen under kriget, men under sin faktiska resa till de olika platser familjen bodde på i Polen, och genom möten med efterlevande som är villiga att prata med Julie, så målas bilden av morfaderns grymheter och gårdarnas slavlika förhållanden upp, och Julie tvingas inse att hennes morfar var ideologiskt starkt, övertygad nazist och en våldsverkare som utsatte människor för enorma grymheter. Julies första reaktion var förnekelse. Det måste vara någon annan. Men så kände hon igen mormors handstil i gamla formulär och kunde inte blunda längre. Hon blev arg. Och att bli arg kändes som en nödvändighet, men man får inte stanna där.

Helenas farfar och farmor är överlevande. Farfar var partisan och var under återstoden av livet väldigt mycket kvar i skogen. Farmor blev alltid tyst när farfar pratade om kriget. Farmor var 12 år, född i Polen. Familjen flyttades till ett ghetto. Farmor var alltid ovillig att prata om kriget. Förminskade sin egen historia. Men en eftermiddag satte dom sig. Har tagit 10 år att gå igenom hennes upplevelser. Familjen lyckades få ut henne ur ghettot, och blev gömd av grannen. Sov i ladan på gården. Farmor upptäcktes. Fick falska papper. Flyttades tack vara de falska pappren till ett slavarbetsläger istället för ett förintelseläger. Farmor har levt med skulden att ha fått leva när syskonen dog. Hon har haft mardrömmar hela livet. Skulden är fortfarande lika närvarande.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Salomon lever i skuggan av skuld. Föräldrar som överlevt. Salomon levde mitt i berättelsen, mitt i minnena. Ghettot i Lodz, Auschwitz, Ravensbrück. Föräldrarna levde ihop redan före kriget. Salomon har en bror som dog i Förintelsen. Fadern tillfångatogs av ryssar. Hade skräddarmallar i fickorna när de tog honom och det visste inte soldaterna vad det var för något, så de anklagade honom för spioneri. Han dömdes och togs till Sibirien för att avtjäna sitt straff. Den döde brodern är fortfarande ständigt närvarande. Har varit genom hela livet.  

(Bild lånad från förlagets hemsida)

När Julie i samtalet berättar att morfar var stationerad en timma från Chelmno, så berättar Salomon att merparten av hans familj mördades i just i Chelmno. Julie blir oerhört omskakad av detta. Det är ett starkt ögonblick också för oss i åhörarskaran. Gripande. Förtvivlat. 

Vi befinner oss i en tid när vittnena dör ifrån oss. Vad har deras berättelser för betydelse idag?

Helena kände en lättnad att äntligen få veta och tycker att man som efterlevande har ett ansvar.

Salomon menar att vittnenas berättelser har en hög aktualitet då de uttrycker känslor inför det som sker också idag. Han pratar också om den judiska döden dvs tron att en människa dör två gånger: första gången då kroppen dör och hjärtat stannar, men sedan igen när namnet sägs för sista gången.

Julie menar att vittnesmålen och de efterlevandes möjligheter att fortsätta berätta, är ett sätt att förvandla skulden till ett ansvar.

Julies bok är strukturerad efter de resor hon gjort under de senaste åren. När hon börjar nysta i familjens historia. Den spänner över sex år och är lagd som en tidslinje. Det är ett spännande grepp som ger oss berättelsen om morfar i den takt och den ordning som Julie själv upptäckte den och hur hon brottades med sig själv, sina känslor och sina egna inre demoner kring familjens skuld. När hon träffar trädgårdsmästarens son i trädgården i Polen och han berättar sina minnen av hennes morfar är ett av bokens starkaste ögonblick.

Helenas bok är på sitt sätt också en tidsresa. I korta ögonblicksbilder får vi farmors berättelse, men hon sticker emellan med farfars också. Det är också en detaljerad skildring av livet i Sverige den första tiden, efter att ha ankommit landet som flykting, och de efterkommande årens smärtsamma möten med sjukvård och byråkrati kring ersättningar, pensioner och värdet på ett människoliv. Farmor fick sitt värde satt i ladan hos grannen när pojkarna liknar henne vi ett kilo socker. Den svenske tjänstemannen reducerar henne till några rader tomma fakta på ett A4-ark för att avgöra om hon får stanna eller inte.

Salomons bok har jag ännu inte läst, men efter samtalet mellan dessa tre är jag lockad att läsa också den.

"Pendeln" av Julie Lindahl är utgiven 2019 av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

"Ett kilo socker" av Helena Trus är utgiven 2019 av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

"Kära Moyshe! Kära Shloyme!" av Salomon Schulman och Mose Apeblat är utgiven 2019 av Weyler Bokförlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

Pax!

Nu är jag nog sist på bollen. Men det må vara hänt. Bra grejer gör inget att upptäcka för första gången. Eller att möta på nytt.

Jag har läst serien Pax. Böckerna om två bröder och en massa övernaturliga äventyr för barn i mellanåldern som längtar efter spänning och läskiga monster. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Bröderna Alrik och Viggo blir familjehemsplacerade hos Laila och Anders i Mariefred. Pojkarnas mamma är på behandlingshem för sin alkoholism och vi förstår under vägens gång att socialtjänsten har flyttat runt killarna en del innan de kommer till Mariefred. I närheten av Laila och Anders bor Estrid och Magnar, ett syskonpar som tar hand om det magiska biblioteket. Men biblioteket är i fara, och det magiska skyddet håller på att försvagas. Svarthäxan är ute efter att ta bibliotekets kraft, och imperna under hennes kontroll ställer till ofog. Estrid har sett i sina kort att det ska komma mäktiga krigare till Mariefred och har stora förhoppningar om att kunna få hjälp att rädda biblioteket. Hon är minst sagt fundersam över att det istället dyker upp två smågrabbar. Men dom är av korpsläkt och korten har aldrig fel, så kanske det ändå kan vara rätt…..

Och sedan tar äventyret fart. En hellsikes fart! 

Jakten på Svarthäxan låter Viggo och Alrik möta olika väsen ur den nordiska mytologin; näcken, mylingar, en mara, en vitorm, nidstång, grimm…… Varje bok har sitt väsen, som ger den delen av historien karaktär. Ändå känns det inte som en fantasyberättelse som är överlastad med övernaturligheter. Killarna kämpar med sin vardag med att passa in i ny skola, de blir hackkycklingar för träslöjdslärarens son Simon, de får nya vänner, de firar födelsedagar och familjehögtider, de går i skolan, de är spirande tonåringar – och genom alltihopa finns längtan efter mamman och en dröm om ett tryggare liv tillsammans med henne. Och allteftersom de rotar sig rädslan att gå miste om det de nu har.

Serien omfattar tio böcker, som täcker in några få månader av Alriks och Viggos liv i Mariefred. På Bokmässan för några år sedan berättade Åsa Larsson att man kan se böckerna som en tv-serie i tio avsnitt. Varje bok är ett avsnitt, och varje bok har sin lilla avslutade historia, men den stora historien löper på genom hela serien, och varje bok slutar mitt i en cliffhanger, som kastar läsaren rakt in i handlingen i nästa bok. Jag har valt att läsa böckerna i svep och – oj, jag är helt slut! Vilket pådrag! Jag kan avundas dom elvaåringar som fick gå och vänta och längta efter nästa del, för de hann andas lite emellan. Hade en verklig människa genomlevt allt det om Viggo och Alrik upplever på samma komprimerade mängd tid så skulle den människan vara både utbränd och vidbränd. Det är en galen intensitet! Men det är ett kul grej med den sammanflätade historien och det finns en tydlighet i historien som dessutom förstärks med den löpande kapitelnumreringen.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Åsa Larsson berättade också den gången på Bokmässan, att hon, som skrivit deckare för vuxna läsare, lockades av att få skriva något som hennes son skulle gilla att läsa. Det skulle vara väldigt spännande och samtidigt med en god portion humor. Larsson berättade också att hela strukturen för bokserien drogs upp från start dvs man hade hela bokserien på tio delar klar för sig innan man började skriva. Tänker att det spelat stor roll för drivet.

På årets Bokmässa var jag och lyssnade på Ingela Korsell som presenterade sin nya bok ”Väsenologi”. Det är tänkt som en faktabok för barn, som i text och spännande bilder presenterar tolv väsen ur den nordiska mytologin. Lite som Johan Egerkrans ”Nordiska väsen” men för lite yngre. Korsell berättar med stor värme hur boken varit som ett hjärtebarn genom arbetet med Pax-serien, men att det varit läge att skriva den först nu. Den återberättar sägner som den om mylingen, och fyller också på med stoff kring sägnernas funktion i vårt samhälle förr. Utan att det uttalas känner jag att ”Väsenologi” mycket väl kan bli en god kamrat till Pax-böckerna. Ett slags kompletteringsläsning för den som vill veta mer om sägnernas ursprung. För även om Pax-böckerna har en gedigen research och förankrar historierna, så är berättelserna om de mytiska figurerna invävda i den i övrigt moderna berättelsen så det är inte den gamla klassiska näcken som framträder i Mariefred, utan en näcken som smälter in i det dagliga samhället på ett klurigare vis. Och så är det varje gång. Gamla sägner, men i moderna kontext.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Jag har som sagt inte läst Pax-serien när det begav sig, utan hittat fram till den först nu. Som vanligt när det gäller ungdomsböcker är det mina elever som gjort mig nyfiken. Bokserien har sålts till generösa priser i kartonnageutgåvor på bokrean de senaste åren, och den vägen tog mig igenom de tre första delarna, men sedan har jag valt att slutföra serien som ljudbok, inläst av Morgan Alling. Jag brukar ha lite vårt för Allings inläsningar, men det här gör han fenomenalt bra! Det är bara att gratulera de som ännu inte läst Pax-böckerna. Själv är jag sugen på att ta mig en tripp till Mariefred och göra en Pax-vandring.

Böckerna i serien Pax är utgivna mellan 2014-2018, på Bonnier Carlsén och är skrivna av Åsa Larsson och Ingela Korsell, med illustrationer av Henrik Johnsson. 

"Väsenologi" är skriven av Ingela Korsell och illustrerad av Reine Rosenberg, utgiven av Natur & Kultur 2019. 

Böckerna i serien Pax finns bland annat att köpa hos AdLibris eller Bokus. 

Ingela Korsells "Väsenologi" hittar ni här eller här. 

Om läsning i en förändrad värld

För några veckor sedan kom rapporten att unga svenskar läser allt mindre. Kort därefter fick vi siffror på den pågående ljudboksboomen med rekordförsäljning av nya abonnemang. Samtidigt presenterades en konsumentundersökning kring varför människor väljer ljudböcker i allt högre grad. Det handlar tydligen inte alls om möjligheterna till multitasking som annonskampanjerna tycks tro, utan sällskapet av en annan människas röst. Vi lyssnar på ljudböcker för att känna oss mindre ensamma.

Bokmässan i Göteborg har precis avslutats för den här gången, och med stigande publiksiffror och stor försäljning så känns det inte som om pappersboken är på väg att dö. Visserligen lockade ljudboksföretagen med fina erbjudanden, och Storytel hade generöst pris på sin egen e-boksläsare, men i stort sett alla människor bar runt på en kasse med en pappersbok i. Samtidigt som man satsade på digitalisering och bootcamp i e-sport. Berättelser för olika format. 

Mässans sista dag var jag och lyssnade på ett samtal om berättelsens kraft, mellan ryske Dmitrij Gluchovskij och sydkoreanske Un-sun Kim. Frågeställningen för samtalet berörde om vi befinner oss i en litterär kris i en samtid där rörlig bild är en så viktig del av vår moderna kultur.

Dmitrij Gluchovskij har gjort sig ett namn med sin framtidstrilogi ”Metro”. En dystopi om en värld som vandrat vidare efter en stor kärnkraftsolycka. Eftersom Moskvas tunnelbana är konstruerad att kunna fungera som skyddsrum har människorna som tog sin tillflykt under jorden överlevt och i tunnelsystemet har livet sakta skapat sig nya rum. Varje tunnelbanestation har fått sin nisch av människor och mellan tunnlarna blomstrar en tolkning av den gamla världen. Serien om Metro har blivit en global succé och Gluchovskij bjöd tidigt in fansen att interagera med berättelsen via olika webbsidor och forum. Det här var i internets barndom och hela berättelsen började med att författaren publicerade kapitel på en hemsida. I dagsläget har han varit tvungen att stänga ner den formen av kanaler och kommunikation med fansen, då en hel del människor kritiserat has verk grovt när man inte accepterat att berättelsen tagit riktningar man inte själv önskat. I dagsläget har en remake av tv-spelet ”Metro: Exodus” nått sin publik med helt ok mottagande, och där finns stora möjligheter för spelaren att själv påverka berättelsens och karaktärernas utveckling.

Gluchovskij är just nu aktuell med en följetong på Storytel som heter ”Utpost” och som är skriven direkt för ljud. Fast i det här samtalet berättar han att från början var tanken att det skulle bli en tv-serie, men den ryska censuren satte stopp för produktionen. Istället gick manuset i stort sett orört över till en ljudboksversion som därmed följer tv-seriens dramaturgi. I Ryssland omfattar censuren nämligen inte ljud. Det blir som en dramatisering, en avancerad radioteater. Och vi ber om Guds försyn att det inte slår tillbaka på dess författare. 

Man kan i sammanhanget fråga sig om det ställs andra krav på en författare av idag, eftersom det material man skriver ska kunna anpassas till ett flertal olika media. Inte minst sociala medier - och webbsidor, film, streaming av både ljud och bild, bloggar…..vi svämmar över av möjliga kanaler för berättelser. Det handlar om att nå läsaren där läsaren är. Och samtidigt handlar inte litteraturen i sig själv om läsaren. Ser vi historiskt så började vi berätta historier för varandra vid lägereldarna, långt innan vi tänkt tanken på skrivtecken. När det kom så långt att vi ville komplettera vår muntliga tradition och bevara våra texter så ristade vi i sten, och på skinn, och Gilgamesheposet ristades på lertavlor. Sedan tog papyrus vid. Textrullar. När föremålet vi känner som bok introducerades skrev man för hand och kopierade för hand. Och vår vän Johann samlade typer och prövade att trycka. 

Nu förfasas vi över e-boken och ljudboken och webbsidan och sociala mediers mikrobloggande, och jag har svårt att se varför det skulle vara så farligt. Gluchovskij betonar i samtalet att media förändras. Men att kärnan handlar om berättelsen – inte om vilket format berättelsen berättas via.

Och med det sagt drar jag fram en tummad pocket med Illiaden och tänker på att dess upphovsman Homeros själv var blind och berättade sina historier om hjältar och trojaner muntligt, eventuellt vid en sprakande eld. Det finns en omslutande trygghet i den kunskapen när jag slår upp första sidan. 

Dmitrij Gluchovskijs böcker kan bland annat beställas från AdLibris