När minnen ska väckas. När minnen ska mötas. Minnen som skrämmer. Och minnen man räds ska försvinna. Det befriande i att glömma. Det trygga i att komma ihåg. Trots allt.
Det är så mycket som kommer till ytan för Kim när hen återvänder till farmor och farfars hus ute på landet utanför Teg. Smärtan ligger under ytan redan när Kim sitter på bussen och söker efter något bekant, något att fästa minnet vid. Kim, som har fått ärva farmor och farfars hus. Pappas barndomshem. Men under en period också Kims. Om det fortfarande var ett hem då.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida.) |
Huset står igenbommat. Kim låser upp dörren till de fysiska rummen, men också sina undanträngda minnen och vandringen genom rummen, mötet med dammiga tillhörigheter väcker vetskapen om de stora skuggestalter som vakar över gården och skogen. Kråkorna. Och så lapparna. Alla post-it-lappar som stirrar ner från väggarna. Kim vill inte läsa dom. Vill inte släppa in kråkan. Men det är oundvikligt. Kråkorna finns där. Allihop. Dom lutar sig ner över gården, över Kim. Och lapparna blir lästa. Minnena kommer tillbaka. Vetskapen. Om besvikelsen. Om att vara oönskad. Att inte accepteras. Genom släktled.
När du omsluts av sorg. När sorgen konsumerar dig. Absorberar dig. Är dig.
Genom minnena, lapparna, huset och sakerna möter Kim sin egen barndom, sina föräldrar, sina farföräldrar. Hur familjen formats. Slagits sönder. Och Kim tar in. Kim möter kråkorna. Och bestämmer sig för att stanna i huset. Hel i all trasighet.
”Den här platsen skapade mig. Jag hör hemma här. Jag är hemma här.”
Det är smärtsamt. Det är otäckt. Det är vackert.
”Kråkorna” är det bästa Anders Fager skrivit. Hur förtjust jag än är i både Svenska Kulter och trilogin om Cornelia Karlsson, så är det här något helt annat. Om det man känner till om Fager är rollspelen och tentakelskräcken likt en Stockholmsk Lovecroft, så kommer man bli överraskad.
Peter Bergting fick jag upp ögonen för när han illustrerade ett antal vittnesmål från Förintelsen i den vackra ”Vi kommer snart hem igen”, som gavs ut för ett par år sedan. Något så vågat – och helt igenom lyckat – som att berätta om Förintelsen för yngre barn.
Tillsammans skapar Fager och Bergting något helt unikt med sin berättelse om Kim. Formen för hur text och bild samverkar är oerhört effektfull. Fager har ett sätt att bygga sina texter där han arbetar med korta meningar. Han staplar. Det blir en helt egen rytm. Och i ”Kråkorna” fungerar det bättre än någonsin. Post-it-lapparna kliver ut från väggarna, göms i bilderna. Däremot blir det helt fel att kalla Bergtings bilder för illustrationer – de är en helt egen del av berättelsen och bär berättelsen tillsammans med texten. Text och bild glider i och ur varann och förstärker och tolkar och för vidare. Som två röster som hjälps åt att berätta. Två röster som faller varann i talet - och ger upplevelsen av berättelsen större livfullhet.
”Kråkorna” presenteras som en grafisk skräckroman, för ungdomar 12-15 år. Men det som sätter sig i mig är mer upplevelsen av den stora sorg som vilar över Kim, Kims familjehistoria och den lilla gården i skogen. Kråkgestalterna är otäcka och stämningen är tärande, men det stockar sig i halsen och det inträder en klump i magen under läsningen, under mötet med smärtan, med kråkorna. Det här är en riktigt häftig läsupplevelse. Den gör något med en. Den känns.
”Kråkorna” av Anders Fager och Peter Bergting är utgiven av Natur & Kultur 2020.
”Kråkorna” är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn-och ungdomsbok.
