"Ålevangeliet" av Patrik Svensson

Lagom till att uppföljaren hittat in på bokhandlarnas hyllor, har jag tagit tag i att samla ihop mina tankar kring 2019 års stora snackis: ”Ålevangeliet”. På det årets Bokmässa i Göteborg lyssnade jag på ett samtal med författaren Patrik Svensson på Svenska Kyrkans scen Se Människan. Ett av den mässans finaste samtal, och (tror jag) ett av skälen till att jag faktiskt läste boken. För det var från början inte en självklarhet. Visserligen gillar jag både djur och ämnen som sticker ut. Här har lästs både om getens historia i Sverige och myrsamhällets strukturer. Men ålar. Kändes inte som min tekopp. Men det var det. Och nästan hela Sveriges tekopp. Kändes det som. En av årets mest hyllade, mest lästa, mest diskuterade, mest sålda och definitivt mest översatta böcker. Redan innan publicering var den såld till 30 språk. Den saken garanterar ju visserligen noll och nada – se på ”Strindbergs stjärna” för några år sedan: även den en global storsäljare innan release, men sedan en total flopp.  

Ålar, alltså. Det är något med att nörda ner sig i ett smalt ämne. Det kan gå lite hur som helst. Den här gången gick det vägen. Rejält. Ålen som art är listad som akut hotad. Författaren själv tror att bokens succé hänger ihop med människans rädsla för framtiden – vi har en tendens att nästan med desperation engagera oss i det vi håller på att mista. 

(Båld lånad från förlagets hemsida.)

Men det är ju inte bara ålen. Det är också ursprung, livet och döden. Förutom essäer om ålen, så varvas boken med nedslag i relationen mellan Patrik och hans pappa, och hur de möttes i ålfisket. Den lille pojken och hans far. 

Att försöka få en inblick i ålens många gånger mystiska och okända tillvaro, i ljuset av en uppväxtskildring. 

Det är precis så speciellt som det låter. Och det fungerar. Berättelsen bär. 

I samtalet på Se Människan – scenen möts Patrik Svensson och Lena Sjöstrand och söker tillsammans ålens blick. På den här scenen är samtalen kring Gud och transcendens i tillvaron, ständigt närvarande i någon form, och Patrik Svensson har aldrig lockats av tro. Men i samtalet söker de tillsammans ålens blick. Se med ålens inre ögon. Lena Sjöstrand berättar hur hon försöker få ögonkontakt med sin katt, försöker förstå det gåtfulla. Det blir ett samtal mellan tro och vetande. Om drivkraften hos människan att veta. 

Ålen är ett djur med hög integritet. Den har lyckats att behålla stora delar av sitt liv hemligt. Den förökar sig inte i fångenskap, den går inte att odla. Tack vare en man som hette Schmidt vet vi idag att ålen fortplantar sig i Sargassohavet. Eller vi tror i alla fall det. Han letade i 20 år efter ålens födelseplats. Seglade kors och tvärs. Han letade efter ålens larver. Där de var som minst måste de vara mest nykläckta. De var som minst i Sargassohavet. Någonstans bestämde han sig för att det är där de föds. Han fann inga mindre, inga som var mer nykläckta någon annanstans. Lena Sjöstrand liknar det vid när Petrus tar klivet över relingen – man bestämmer sig för att tro. Och de enas i samtalet kring Paulus: den som vill tro måste bli en dåre. Man måste överlämna sig till tron. Bestämma sig. 

 Patrik Svensson bestämmer sig. Han ska skriva om sin far. Om sin egen uppväxt – sin metamorfos in i vuxenblivandet, identiteten. Om pappans död. Och ålens gåtfullhet. Det vi bestämt oss för att vi vet. Att världen som plats är så oändligt mycket större än den del vi människor känner. Han vill skriva dom till liv. Både ålen och pappan. Att vi genom att identifiera oss med djuren kan lära oss så mycket – och få tröst. Gåtfullheten i sig ger oss hopp. Vi vet inte var gränsen mellan liv och död går. Där finns en inneboende integritet. 

När man minns tillbaka på ett samtal så här, och hur de talade om denna lilla märkliga, men underbara bok, så känns det lite högtravande. Men det blir nog det när man rör sig i så stora begrepp som liv och död och lyfter fram hur människan valt att gissa när hon inte vet, och ibland låtit dom gissningarna bli sanning. Kring ålens liv finns tillräckligt mycket vi inte vet, tillräckligt stora kunskapsluckor för att gissningarna ska kännas vanskliga. Kring ålen accepterar vi istället i mångt och mycket mysteriet. 

Det är en fantastisk liten bok. Men den är ovanlig. Den förenas av ålen som tema, men varvar essäer med en vetenskaplig ambition som berättar om de olika aspekterna av ålens liv och forskning kring ålen, med väldigt personliga ögonblick ur Patrik Svenssons uppväxt. Det blir en märklig mix. Som fungerar alldeles utmärkt. Som trollbinder läsaren. Både det finstämda, kärleksfulla, sorgsna. Och det mystiska, spännande – där vetenskapen går bet på att förstå. Ålen som gäckar oss. Precis som livet och döden. 

”Ålevangeliet” av Patrik Svensson, utgiven 2019 av Albert Bonniers Förlag. 

"Djurens språk" av Eva Meijer

Att lyssna på den holländska filosofen Eva Meijer och höra henne berätta om djurens språk och djurens kommunikation var en av de punkter jag såg mest fram emot på Bokmässan 2019.  Meijer är uppväxt med djur, och efter att ha lämnat föräldrahemmet fortsatte hennes pappa skicka tidningsurklipp till henne när något djur gjort något speciellt, som en korp som löst pussel t ex. Hon blev intresserad av relationen djur – människa, och vilka likheter och skillnader det finns, både kring hur vi lever, hur vi tar oss an vad som sker, och hur vi kommunicerar med varandra. Det finns flera tidigare studier kring djur och kommunikation, djur och språk, men Meijer började fundera på vad det är djuren vill ha från oss människor – vad blir djurens syfte med att kommunicera med oss? En fråga som i sin egen rätt också blir central i reflektioner kring djuretik och djurrätt. För kan vi kalla djurens kommunikation för ett språk? Och har det någon påverkan för hur vi olika arter lever vidare tillsammans? Här betonar Meijer en av de viktigaste punkterna med sin forskning, och som är så central i hennes bok: det handlar inte om att undersöka hur ”mänskliga” djur är, utan handlar om hur vi interagerar mellan arter. När en människa ser en hund i ögonen och de får kontakt, utsöndrar människan samma hormon som när man ser på sin älskade, eller ser på sitt barn. Vi behöver ha en medvetenhet om hur våra val påverkar djuren som lever nära oss. Våra val påverkar deras liv.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Meijers bok tar upp olika aspekter av vår artöverskridande kommunikation och hur vi interagerar med varann. Hon berättar om djur och känslor. Djurkänslor. Djurkultur. Djurspråk. Djurhandling. Djurmoral, dvs om djur kan överväga moral. Och hon fyller sin text med massor av fascinerande exempel. Karibisk bläckfisk kommunicerar med snabba färgmönster på sidan av kroppen, och kan prata med två på en gång. Bin kan ha en positiv eller negativ grundsyn – är glaset halvfullt eller halvtomt? Det finns forskning kring PTSD hos elefanter, där hela gruppen påverkas av ledarens sinnesstämning.

Vi människor tänker som en självklarhet att vi har namn, och vi har t o m rätten till ett namn inskrivet i Barnkonventionen. Meijer berättar att forskning visar att också djuren har personliga namn, både delfiner, fladdermöss och papegojor. Delfinerna behåller sina namn hela livet och presenterar sig för varann. Det är de vuxna djuren som namnger sina barn. Och för fladdermössen blir namnen en viktig detalj i skvallrandet sinsemellan. Och att alla djurarter pratar bebisspråk med sina ungar. 

I skolverksamheten där jag arbetar har vi i omgångar diskuterat kring att ha ”skolhund”. Meijer berättar att djur i stödjande funktion, djur med resursuppdrag kan bli deprimerade av sitt uppdrag. De tenderar att ta på sig känslorna från människan de stöttar. En aspekt åtminstone jag aldrig varit med om tagits upp i diskussionen.

Rävar som förälskar sig, förändrar sitt beteende gentemot den andra. Spegling och anpassning. Duvor i Stockholm som tar tunnelbanan när det är kallt. Hur katters spinnande ligger på en frekvens som fungerar läkande. 

Det var ett spännande och underhållande seminarium, och ett trevligt möte med Eva Meijer. Därtill en fascinerande bok som verkligen rekommenderas – både genom sina underhållande exempel, och genom sina tankeväckande iakttagelser. Vi är alla definitivt djur-lika, långt över artgränserna. 

”Djurens språk” av Eva Meijer, utgiven 2019 av Weyler.