”Nils Gulliksson – illustrationer och skisser” av Orvar Säfström

När jag växte upp under 80-och 90-talet så hade jag ingen koll på vem Nils Gulliksson var. Jag hade inte heller upptäckt varken fantasy, rollspel eller mutanter. När kompisarnas äldre syskon samlade sig för Drakar & Demoner var det inte ens lockande nog att smyga på dom. Det var först som vuxen som jag läste ”Sagan om ringen”, först som ännu vuxnare jag provade på rollspel, och Mutant är än så länge bara en teoretisk kunskap.

Sådan är jag.

Men jag hittade ändå fram till den här boken, på slingriga vägar. Och jag har tyckt om den. På sitt sätt är det en biografi över en konstnär och illustratör i vardande, på ett annat är det en exposé över hur svensk fantastik växt fram, och växt upp. Tagit form, tagit gestalt – och rotat sig. I sitt eget bildspråk, sina egna uttrycksformer. Och vilken Nils Gullikssons roll varit i det. För den rollen har varit – och är - stor.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Via de tidiga teckningarna på 80-talet, till senare tids uppdrag under 2000-talet, ser vi hur han stegvis finner sin röst, utvecklas i komplexitet – hittar det som kommer att bli hans signaturstil. Hur han blir säkrare i anatomiska detaljer, hur fantasin tar ut gränserna i vapen och rustningar. Och när dessa båda kombineras i bilder till framförallt Mutant, där olika djur ger karaktärerna dess egenskaper och dess själ – ja, då känner man att han är hemma. Det är så tydligt, t o m för en noob som mig, vilken påverkan Gulliksson haft på att etablera den visuella rollspelsmarknaden i Sverige. Och jag blir lite extra förtjust att porträttet avslutas med bilder från ett bokprojekt kring ”Det susar i säven”, som är en av mina favoritberättelser.

Det är en oerhört generös bok. Mängden bildmaterial är enormt. Mycket är just skissmaterial, men jag är lite glad för det, för det bjuder oss läsare på Gullikssons process. Man får en tydlig bild av hur han arbetar, hur han bygger sina bilder och hur han jobbar med sina detaljer, och det är väldigt spännande att få ta del av.

Författaren Orvar Säfström är en av dom som var liten parvel på den tiden det begav sig, och som stod och kikade längtansfullt på omslagen till spellådorna. Till skillnad från mig var han med hela vägen från rollspelens svenska barndom.  Han har tecknat ett insiktsfullt porträtt och tar läsaren med på en resa genom Gullikssons bildvärld som ger mersmak.

”Nils Gulliksson – illustrationer och skisser” av Orrvar Säfström, är utgiven av Fria Ligan 2016.

”Stora boken om träd” av Wojciech Grajkowski och Piotr Socha

Ibland är det inte enkelt att veta vad som är ett träd och vad som inte är det. Och vilket är egentligen äldst? Och störst? Och tjockast? Och hur används trädet i olika delar av världen? Och till vad? Trädet som råmaterial, som religiös myt, som boplats. Trädens löv, dess grenar dess rötter. Trädet i siffror och olika nyanser av grönt.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Wojciech Grajkowski är naturbiolog och har skrivit läromedel i naturvetenskap. Piotr Socha är illustratör och har tidigare gjort en bok för barn om bin – tydligt inspirerad av sin pappas biodling.

Stora boken om träd är en faktabok för barn i extra stort format. Den är rikt illustrerad, varje uppslag är en färgexplosion, och sidorna är fyllda med bilder och små texter. En av mina favoriter är uppslaget om instrument tillverkade av trä. Eller alla trädens olika invånare: däggdjur, fåglar, insekter. Det är en bok att lära av och att upptäcka i. En bok att glädjas av och att återvända till – och att läsa tillsammans. Det är en rolig och intressant bok, fullspäckad med kunskaper av de mest skilda slag, och en fröjd för både barnet och den vuxne läsare.

”Stora boken om träd” av Wojciech Grajkowski och Piotr Socha är utgiven av Alfabeta 2018.

”Expeditionen – min kärlekshistoria” av Bea Uusma

När jag var i nio-tio års åldern så visade SVT Jan Troells film om Andrées Polarexpedition. Inte den dokumentära "En frusen bild" från 1997, utan spelfilmen från 1982 med Max von Sydow, Sverre Anker Ousdal och Göran Stangertz. Innan dess visste jag ingenting om den stolte apotekarsonen från Gränna som tillsammans med två kamrater fann det vara en ytterst god idé att fara över Nordpolen i en luftballong.
Vi spelade in filmen på VHS och under en lång period var det den enda film jag såg. Den rullade varje dag. Jag sögs helt in i historien. Några veckor senare satte mina föräldrar mig i bilen och vi for på dagsutflykt till Gränna, och Grännamuseet. Vi bodde i Småland då, i en liten by utanför Jönköping så det var inte långt att åka. Det var en utställning som då, precis som nu, är centrerad kring expeditionens faktiska föremål. Jag minns hur jag nästan var lite rädd att se in i montrarna. Det var så stort att vila blicken på sakerna som Andrée, Fraenkel och Strindberg tillsammans kämpat så för att få med sig över isen. Och t o m det lilla barnet som jag var, förundrades över hur helt ologiska föremål som champagneflaskor och sidennäsdukar prioriterades att föra med sig. Och jag minns lukten inne på muséet. Doften av gammalt och bevarande. Doften av att stanna tiden.

Mina föräldrar köpte en packe vykort med bilder från expeditionen. En liten skrift som var som en utställningskatalog över föremålen och över fyndplatsen på Vitön – och så en inbunden utgåva från Niloes klassikerbibliotek med Andrées dagböcker från expeditionen. Jag läste vartenda ord. Och när jag var klar, började jag om.
Fascinationen för Andrées polarexpedition har inte släppt greppet om mig på alla dessa år. Jag har konstant byggt ut mitt bibliotek med fler volymer om expeditionen och biografier av dess medlemmar. Jag har läst om andra polarexpeditionen som en sorts reflektionsspegel över galenskapen med luftballongen. En av de första böckerna jag skaffade i vuxen ålder var Per Olof Sundmans ”Ingenjör Andrées Luftfärd”, eftersom han skrivit manus till Troells film. Just nu ligger en reseskildring från Fraenkels brors räddningsexpedition på mitt sängbord. Bland de mer udda varianterna är jag förtjust i den äventyrsberättelse med fiktiva namn som gavs ut ett par år efter avfärden och som spekulerar vilt om det ännu outforskade Nordpolen som en portal till ett hemligt rike – lite som Jules Vernes ”Till jordens medelpunkt”.
I allt detta var det så mycket som var så fantastiskt med Bea Uusmas ”Expeditionen”.

Men vi backar bandet lite. Alla känner nog inte till polarfärden.

Samuel August Andrée är son till en apotekare i Gränna, men själv utbildar han sig till ingenjör och arbetar på patentverket i Stockholm. Han fascineras av ballongflygning och av de stora äventyren. Nansen har gjort sitt försök att med båten Fram låta sig frysa fast och driva med isen till Nordpolen. När det står klart för Nansen att han inte kommer nå Nordpolen tar han med sig en kamrat och med skidor och hundspann och släde försöker de ta sig till fots. De kommer en bit – det närmsta Nordpolen en levande människa då hade lyckats ta sig - men inte hela vägen. Nansen hyllas för sin bedrift – och i Samuel August föds ett frö att bli den som lyckas.

Andrée försöker sälja in sin idé utan att egentligen ha något annat att komma med än en teoretisk plan. Praktiska kunskaper saknas helt. Ändå lyckas han få till en finansiering och planerna sätts i verket. En fransk ballongfabrik sätts att sy ballongen, Hasselblads ordnar med kameran som ska kunna ta bilder i det kalla klimatet, vetenskaplig utrustning av skiftande slag sätts samman, och Andrée sätter igång arbetet med att finna expeditionsdeltagare. Nils Strindberg som ska ha huvudansvar för fotodokumentationen och meteorolog Nils Ekholm utses. Andrée gör en testflygning tillsammans med militären med ballongen Svea och fotograferar Stockholm från ovan. En helt annan ballong, med helt andra funktioner. På en helt annan plats, med helt annat klimat och andra förutsättningar. Man kan väl inte säga att flygningen med Svea är helt och hållet en framgång, men Andrée låter sig inte bekymras. 1896 beger man sig till Spetsbergen, till en strand på Danskön. Det snickras ett ballonghus, och det släpas i land enorma mängder material (material som fortfarande till viss del ligger som skräprester på stranden) och arbetet börjar. En kamp mot klockan. Allt måste stå färdigt samtidigt som det är gynnsamma vindar.

Örnen i ballonghuset på Danskön Foto: Nils Strindberg.
Bild från Gränna Museets samlingar. 

Men det blir inga gynnsamma vindar. Och snart är sommaren över, och chansen förbi. Man packar ihop igen och reser hemåt för att invänta nästa sommar. Då har Ekholm fått kalla fötter och backar ur hela projektet. Ballongen har vid fyllandet av vätgasen i det kalla klimatet på Spetsbergen visat sig läcka väldigt mycket gas. Ekholm vill blåsa av hela det vansinniga företaget, men Andrée vägrar, Ekholm lämnar expeditionen och ersätts med Knut Hjalmar Ferdinand Fraenkel. Civilingenjör från Karlstad med en stark vurm för äventyr.

Sommaren 1897 görs ett nytt försök. Den här gången kommer de iväg. Ballongen har en konstruktion med tre släpande långa grova rep, sk styrlinor, och tanken är att de hela tiden ska ha markkontakt och därmed ge vissa möjligheter att styra ballongen. Ganska omgående efter starten tappar ballongen höjd, doppas i vattnet, och besättningen får dumpa stora mängder ballast för att få höjd igen. Väl i luften igen inser man två saker: dels har man nu stigit alldeles för högt, det blir kallt och allt vattnet från doppet kommer frysa och tynga ner ballongen på nytt. Dels har två av styrlinorna skruvat ur sig ur sina fästen. Ballongen driver helt utan kontroll.

Strindberg föreslår att de ska landa. Andrée vägrar. Det blir som Andrée vill. Men efter tre dygn i luften tvingas man nödlanda på isen.

 Örnen har landat på isen. Foto: Nils Strindberg
Bild från Gränna Museets samlingar.

Man har packat för att detta eventuellt ska kunna hända, så bland all last i ballongen finns en möjlig båt, kälkar, ett tält och skidor. Båten monteras (sidorna kläs med ballongväv), surras på en kälke och fylls med sådant man anser nödvändigt. Vikten på den kälken är enorm och ska dras av Fraenkel som är starkast. Ytterligare två kälkar packas, en till Nils och en till Andrée. Sedan börjar vandringen över isen.

Isvandringen Foto: Nils Strindberg, med kamerans  självutlösare
Bild från Gränna Museets samlingar

Nils fotograferar massor, Andrée tar väldigt mycket prover och dokumenterar och slår in dessa mycket noga. De ser isbjörn, lyckas fälla en och har nu kött att äta. Än så länge är humöret ganska gott. Alla tre skriver dagbok. Nils, som förlovat sig med sin Anna kort innan avfärden, skriver många av sina anteckningar som brev till henne.
De mäter med sextanten och markerar ut sin position, men isen driver och vissa dagar kommer de bara ett par hundra meter framåt trots att de släpar kälkarna många många timmar.

Expeditions väg inkl ballongfärd och isvandring. 

Tiden går, dagarna blir kortare och de bestämmer sig för att övervintra på isen. De bygger en iskoja, samlar på sig kött, slår sig till ro. Då spricker isen under dom och de får samla ihop det de kan och ta sig iland på fastare mark. De inser att det är en ö de befinner sig på, men de vet inte vilken. Men de känner tryggheten av fast mark under fötterna. De reder sig ett läger.

Sedan händer det saker. Dagboksanteckningarna upphör.

1930 är en grupp norska polarfarare ute på arbete och får möjlighet att lägga till på Vitön. Det är en svårtillgänglig ö i Barents hav och den är oftast täckt av is. Det är väldigt strömt i de farvattnen och oftast får man gå förbi utanför utan möjlighet att komma intill. Men den här sommardagen är vattnet ovanligt stilla och stora delar av ön är isfri. Man vandrar runt och stöter på vad som verkar vara en lägerplats. De ser sig runt bland sakerna och inser att de funnit resterna av Andrées polarexpedition.
En noga genomsökning av platsen visar en person som är gravlagd. Det är Nils Strindberg. Därför vet vi att han dött först. De finner tältet, och däri ytterligare en kropp. Det är Fraenkel. Och så finner man på en avsats lite ovanför tältet den tredje kroppen: Andrée. De finner båten packad med föremål. Deras kläder bland annat. De finner medicinlådan. De finner resterna av matförrådet. De finner alla de vetenskapliga arbeten som gjorts under isvandringen.  Man finner stormköket – det fungerar. Man finner gevären – de fungerar. Man finner ammunitionslådor – som är välfyllda. Man finner kameran och alla bilder som Nils tagit under expeditionen – och de är framkallningsbara. Och man finner deras dagböcker – och de är läsbara. 33 år efter avfärden från ballonghuset på Spetsbergen har gåtan äntligen fått svar. Alla svar utom tre. Hur de dog.

Man dokumenterar fyndplatsen i foto och med skisser och katalogiserar vartenda föremål. Kropparna bärgas, obduceras och kan sedan begravas i Stockholm.
Föremålen samlas i Gränna, och så småningom formas idén om ett museum för stadens son, hans kamrater och den galna idén att flyga luftballong till Nordpolen.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Spekulationerna går sedan varma. Olika teorier kring hur expeditionens medlemmar dog presenteras. Den vanligaste är nog den om trikiner i isbjörnsköttet, men även mer fantasifulla varianter finns.
Och sedan kommer Bea Uusmas bok 2013. Hon inleder med att beskriva hur hon på en fest blir sittande med samma trycka utgåva av Andrées dagböcker som jag en gång fick av mina föräldrar där på museet, och hur hon dras in i berättelsen och expeditionens öde och blir nästan besatt av att lösa gåtan. Passionen lyser från boksidorna och jag känner en så stark samhörighet med den känslan, en så stark förståelse för hur man kan drabbas.
Det som ger Uusma helt andra förutsättningar än vad jag någonsin haft är det faktum att hon är läkare. Hon ger sig in i materialet på museet med en medicinskt vetenskaplig blick och hon ges full tillgång till arkiven. Och hon hittar grejer ingen hittat förut. Hon hittar en hög med blodiga tygtrasor i en låda som ingen förut försökt veckla upp, som visar sig vara avrivna söndertrasade långkalsonger som tillhört Nils Strindberg. Blev han attackerad av en isbjörn? Fick han låret sönderslitet, t o m avslitet? Uusma reser till Vitön och lyckas efter flera försök ta sig i land och vandrar runt på fyndplatsen och bygger upp en mer rimlig teori om Fraenkel och Andrée än vad man haft tidigare, baserad på hur fynden var placerade i relation till den faktiska platsen: vem var inne i tältet och vem var utanför? Om Fraenkel var inne i tältet och hade medicinlådan där, men Andrée var utanför och satt på en klippavsats strax ovanför? Morfinet saknas i medicinlådan vilket inte är noterat någon enda stans i de efterlämnade dagböckerna. De noterade alla krämpor och alla medicinintag, så varför saknas detta? Morfinet bör ha varit ganska orört men när lådan hittas är det tömt. Tog Fraenkel en överdos av morfin inne i tältet när Andrée var utanför? Blev Andrée sist kvar?

Allt tyder på att Andrée blev sist kvar.

Uusma hittar också naglar inuti en vante. Naglar som nu jobbats med och analyserats och det ryktas om att nya fynd gör att Uusma skriver på en fortsättning. Kanske gåtans defintiva lösning. Jag hoppas.

Det Uusma lyckas med i den här boken är dels att belysa expeditionens öde på nytt, med ny forskning, med hjälp av ny teknik. Avancerad medicinsk vetenskap förmedlad på ett högst begriplig vis. Hon förmedlar också sin egen passion för det här detektivarbetet som verkligen ger hennes arbete en touch av spänningsroman. Och hon väver samman berättelsen med kärlekshistorien mellan Nils Strindberg och Anna Charlier. I sanning är berättelsen om polarexpeditionen en kärlekshistoria på så många plan.

Boken gavs ut av Norstedts 2013, och fick välförtjänt Augustpriset för bästa fackbok det året. Det är den stora illustrerade huvudutgåvan som jag rekommenderar. Den är rikt illustrerad och det ger historien en extra dimension. Det finns en pocketutgåva utan illustrationerna, men den tappar en hel del i mina ögon. Jag har dessutom alldeles nyss lyssnat på boken på Storytel. Den är författaruppläst vilket är väldigt trevligt, och även om inte illustrationerna finns för ögonen då heller, så förmedlar Uusma sin passion i sin uppläsning och det ger en fin extra dimension åt upplevelsen.

"Expeditionen - min kärlekshistoria" av Bea Uusma, utgiven av Norstedts 2013.

Cthulhu Vaknar av H.P. Lovecroft och illustrerad av Francois Baranger

Djupt under ytan, i mörka skrymslen, vilar ett väsen från urminnes tider. Diffus i form, men ren i ondska, ofta liknad vid ett vidunder med tentakler – inte helt olik en jättelik bläckfisk.

På Bokmässan 2018 lyssnade vid ett par tillfällen på Anders Fager som berättade om Lovecrofts världsbygge i allmänhet, och den här utgåvan i synnerhet. Fager, som själv skapat en filial till Lovecrofts värld i sin ”Svenska Kulter”.

Få varelser har återanvänts i populärkulturen på samma sätt som Cthulhu, och karaktären dyker upp på de flesta arenor från The Simpsons till tv-spel. Men det är det klassiska verket av Lovecroft som fortfarande håller den mest mytiska gestaltningen.

Illustrerad av Francois Baranger, som jag tidigare bara kände till som konceptillustratör för Harry Potter, men som har en mängd spännande illustratörsprojekt bakom sig, likväl som några skrivna verk. Enligt vad jag kan läsa mig till om Baranger så var det mötet med Lovecrofts världar som skapade hans eget intresse för fantasivärldar. Det tycks vara en livslång önskan att få se Lovecrofts verk illustrerat, och till slut bestämde sig Baranger för att göra det själv.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

En äldre professor avlider och hans släkting, en ung antropolog, tar hand om hans kvarlåtenskap. Bland anteckningarna den gamle mannen lämnat efter sig finns fragment av ondskefull makt, rädsla och vansinne. Osammanhängande drömsyner fyllda av fasa. Antropologen fascineras och förfäras och börjar själv studera den gamla myten, något som leder till också hans förfall.

I den slumrande staden R’Iveh, drömmer Cthulhu, omgiven av de som vill väcka varelsen igen. Sökandet efter kunskapen om Cthulhu sker parallellt med att varelsen börjar vakna, och vi inser att det förutsedda slutet rusar emot oss från vågorna. Jag har för mig att jag någonstans läst att Lovecroft hämtade inspiration till sina berättelser från sina egna mardrömmar, och det känns troligt. Det är en mardrömsvärld som byggs upp, och precis som drömmar gör tvära kast och finner samband och övergångar som inte alltid är logiska så bygger texten upp en skräck i fragmentariska byggstenar på samma sätt, och man vet inte om det är antropologens galenskap eller Cthulhus ondska som kryper längs ryggraden. Enligt legenden är Cthulhu en överstepräst för de stora äldre och dessa kommer småningom att återvända och skänka mänskligheten galenskap och förödelse innan det slutliga förintandet av människan. I den scenariot finns viss tröst i galenskapen.

Historien om Cthulhu är skriven i dokumentär stil. Man skulle lika gärna kunna läsa ett längre tidningsreportage. Det är tre olika perspektiv som vävs samman, via den unge antropologens röst – han som tar över släktingens kvarlåtenskap och finner anteckningarna om Chtulhu. Det som beskrivs är så fasansfullt, och allt eftersom den unge mannen inser mytens grund av verklighet drivs han till vansinne av det ohyggliga detta innebär. Och däri ligger skräcken i Lovecrofts universum: människans möte med det ohyggliga och hur hon påverkas av detta.

Barangers bilder förmedlar de febriga mardrömmarna och den suggestiva stämningen fantastiskt. Personligen kan jag finna den gode Lovcroft lite ”pladdrig”. Barangers bilder ger mig pauser och andrum, och det bygger för mig upp en starkare tolkning av Cthulhu-myten än när jag läste berättelsen första gången och inte hade annat än text att vila blicken på. Rent estetiskt har Fria Ligan åstadkommit ett mästerverk i storformat. En prydnad för hyllan. En presentbok för den som behöver introduceras till skräcklitteraturens stora klassiker.

"Cthulhu vaknar" av H.P. Lovecroft, illustrerad av Francois Baranger är utgiven av Fria Ligan 2018.