Fyra noveller om Förintelsen, utgivna av Novellix

Vi är i en tid när Förintelsens vittnen börjar sluta sina ögon. Det är en tid när bevarandet av deras vittnesmål är viktigare än någonsin.
Jag tillbringar en stor del av min tid med att undervisa högstadieelever om Förintelsen och de samhällsmekanismer som gav nazismen yta att genomföra sina bisarra idéer om ett önskat samhälle. Samhällsmekanismer som ger nazismen yta på nytt.

Den första överlevandeskildringen kom redan 1933, dvs samma år som Hitler tog makten, och fortfarande idag ges nya vittnesmål ut. Läste i morse att en ung polsk flicka som förde dagbok under kriget, gav dagboken till sin pojkvän som efter kriget gav den vidare till flickans mamma och syster som överlevt, nu ska få sina texter utgivna. Mamman och systern kunde inte förmå sig till läsa dagboken så den lades i ett bankvalv och förblev oläst. Tills nu. Det är systerdottern som nu tagit initiativ till utgivningen.

Novellix, som är ett förlag som specialiserat sig på att ge ut noveller i små häftade utgåvor, lagom för fickan, har nu i ett samarbete med Anders Rydell, och möjliggjort genom stipendium från Micael Bindefelts stiftelse till minne av Förintelsen. 9000 exemplar kommer att delas ut till gymnasieelever i samverkan med Forum för Levande Historia.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Det är fyra små vittnesmål som översatts till svenska för första gången, översatta från polska, jiddisch, tjeckiska och hebreiska. Det som tilltalar mig mest är att det är berättelser från olika skeden av Förintelsen. Våra mentala bilder av Förintelsen är så starkt förknippade med läger och baracker och en skylt över en ingång, med den svarta röken stigande i bakgrunden, men ingen av de fyra berättelserna utspelar sig i läger.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Ida Finks ”En vårmorgon” är den som drabbar mig mest. Den är så rak i sitt anslag, så direkt i sin smärta. Ett par med en enda dotter. En inställelseorder för deportation. De ska lämna sina hem och samlas för att marscheras bort. Den plågsamma insikten att man går till sin egen död. Föräldrarnas sorg över dottern som inte kommer få växa upp. Vägen de vandrar tillsammans.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Rachel Korns ”Den sista vägen” tänker jag att jag skulle vilja sätta i händerna på mina elever. En liten by i polska galizien. Ett dekret från ockupationsmakten att varje familj själva ska utse en familjemedlem till deportation. Om man inte väljer deporteras alla. Och allt medan ångesten i familjen stiger, leker de små barnen deportation, och de äldre förbereder sig på att offra sig. Frågan kring vems liv som är mest värt slår emot en genom varje mening. Det är en text att förhålla sig till, en samvetsgäckande text.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Arnost Lustig skriver om ”Citronen” som kan räddas systerns liv, men som är svår att ”organisera” (=skaffa fram varor i gettot eller lägret). Fadern har dock precis avlidit, hans kropp inte ens hämtats ännu, och killen som gör affärer på svarta börsen vet att begära faders guldtänder i utbyte mot den önskade citronen. Och vad är egentligen en kropp? Anden är borta, själen farit vidare – kroppen redan på väg mot förruttnelse. Det är ju inte som han kommer sakna tänderna…..men det är fadern.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Och slutligen Aharon Appelfeld som berättar om en ”Kylig vår” när kriget är över och människorna som gömt sig tillsammans i en bunker på en åker kan komma fram utan fara för sina liv – men vart tar man vägen?

Hela idén med Novellix, att presentera högkvalitativa texter i litet format, tilltalar mig oerhört. Små böcker, lagom nog att stoppa i fickan. Snabba att läsa, men som stannar kvar länge. Och i den här asken fyra texter som manar till eftertanke och delaktighet. Som ber dig söka din medmänsklighet och sträcka ut en hand. Inte bara idag, utan också i morgon.

Novellerna är utgivna i en ask betitlad "Fyra noveller om Förintelsen" 2019 av Novellix.
Omslagen är detaljer ur målningar av Lars Lerin.

Novellerna finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris

Förväntan på en uppföljare kräver sin läsare.

Idag släpps ”Gileads döttrar” av Margaret Atwood, uppföljaren till ”Tjänarinnans berättelse”. I min värld så är det ett av höstens stora boksläpp. Margaret Atwood som författare håller generellt sett en hög nivå och hennes texter väcker det där pirret i magen som numera är ganska sällsynt hos mig.

För ett tag sedan dök det upp en fråga i mitt flöde på sociala medier, som handlade om tillgången till en fysisk bokhandel för oss som bor i lite mindre samhällen. Gärna av det lite äldre slaget, när en bokhandel var en bokhandel – inte en lek-och pysselaffär med bokavdelning. Det finns inte en enda bokhandel i hela min kommun. I grannkommunen finns en. En mindre variant av den där stora kedjAn. Det råkar vara kommunen där jag arbetar, så i nödfall går det an. Tack och lov har jag närheten till Göteborg och det enorma utbudet som en storstad ger, men det är sorgligt att man inte ska kunna gå in i en boklåda i sin egen hemstad.

Trots att jag läser så oerhört mycket så är det sällan jag hänger på låset vid releasedagen. Men idag kändes speciell och jag ville verkligen ha med mig Gileads Döttrar hem. Eftersom jag inte är född förrän 1977, så ljuger jag om jag påstår att väntat sedan 1985 på att få veta vad som händer Offred efter att skåpbilen kört iväg, men några år är det som dystopin funnits även i mitt medvetande.

Så jag kilade in i shoppinggallerian på lunchen och tog mig ner till bokhandeln och hade förväntat mig att boken skulle ligga där på ett bord i entrén. Det gjorde den inte. Jag spanade runt men såg den inte alls. Fick lite panik att den kanske sålt slut. Gick till kassan och frågade kvinnan som stod där: ”Margaret Atwoods nya?”
Hon tittade på mig helt oförstående. ”Ursäkta, vems nya?”
 ”Margaret A-T-W-O-O-D. Gileads döttrar. Den släpps idag.”
Hon flackade lite med blicken. Började leta i datorn. ”Nej……det ser inte ut som vi har den……Atwood, sa du? ….vi fick varor igår. Den fanns inte där. Kanske kommer i eftermiddag men det vet jag inte förrän vi packar upp. Kan du komma tillbaka senare?”

Hon visste inte att en av de mest efterfrågade uppföljarna släpps idag.
Hon visste inte vem Margaret Atwood är.
Hon jobbar i en bokhandel.

När jag kom tillbaka vid femtiden låg 5 ex i en trave bakom disken. Hon hade inte lagt ut dom. Men hon kände igen mig. Hon såg glad ut. Höll upp boken som en trofé.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag har hunnit skumma ett par recensioner under dagen. Jag plöjde DN’s härliga intervju med författarinnan under helgen. Jag har förgäves letat efter min nötta pocket med ”Handmaids tale” för att läsa om den lite snabbt, men än så länge inte hittat den. Kan ligga i Gustens kista…
Det verkar som om läsarna får se sina känslor lite blandade. Att berättelsen i sig är spännande, men att texten saknar den nerv och kompakta intensitet som Handmaids Tale har.
Jag är mest nyfiken på greppet med tre berättarröster – varav tant Lydia är en. Och jag lockas att se hur Atwood förhåller sig till TV-serien. Går hon den helt förbi, eller syr hon ihop den lite lagom sådär – så hon själv fortfarande behåller kontrollen över sin skapelse? Jag får återkomma.

När jag kommer hem har jag en pushnotis från Sveriges Radio att Statens Medieråds årliga undersökning kring ungas medievanor visar att bara 11% av våra 17-18-åringar läser dagligen. Siffran sjunker för varje år. Dygnet har ju bara tjugofyra timmar, säger mannen som intervjuas. Antyder att dom inte har tid. Att annat tar uppmärksamheten. Jag kan inte hjälpa det, utan undrar hur många procent som streamat säsong 3 av ”Handmaid’s Tale” i sommar?
Det går säkert att googla på. Men istället kryper jag upp i soffhörnet med ”Gileads döttrar”. Jag sätter inte ens på TV:n.

"Gileads Döttrar" av Margaret Atwood, publicerades av Norstedts Förlag idag, 10 september 2019.

Boken finns att köpa bl a på Bokus och AdLibris

Om en liten guidebok och Förintelseturism. ”Auschwitz 1940-1945 Guidebook through the museum” av Kazimierz Smolén

Förintelseturism.

Smaka på det ordet.

Det smakar illa. Men det är i högsta grad relevant.

Auschwitz var inte det enda lägret nazisterna inrättade. Långt ifrån.
Men det kom att bli det största.
Därmed har Auschwitz ett symbolvärde som är svårt för andra minnesplatser att mäta sig med.
Därför är Konzentrazionslager Auschwitz idag Auschwitz Museum. Bevarat för eftervärlden för att ingen ska glömma det som skett och det som kan ske igen.
Därför vallfärdar människor till den här platsen.
Och med en stor mängd människor på en plats så uppstår behov av en massa saker. En stor parkering för ett abnormt stort antal bussar från ett stort antal länder. Blomsteraffär, för människor som kommer hit vill ofta lämna en blomma, en krans, tända ett ljus. Matställen, för människor är på plats under många timmar och blir naturligtvis hungriga (men man får inte lov att varken äta eller dricka inne på lägerområdet). …och kissnödiga, så hela den stora administrativa byggnaden närmast vägen har blivit lite av ett besökscenter, med entré, guidebokning, bokhandel, kiosk och ett helt källarplan med toaletter.

Och tyvärr också behov av gedigna säkerhetskontroller. Tänk flygplats. (Det är många år sedan man kunde ta med sig sin ryggsäck in. Nu får eleverna stoppa block och penna i jackfickorna.)

Och så det där med bokhandel. Det finns fyra stycken. Plus en nätbokhandel. Och ett eget förlag. Precis, de böcker som säljs på Auschwitz Museum finns bara där. Det allra mesta är på polska. De engelska översättningarna är nästan lika många. Franska och tyska delar tredjeplatsen. Men det är alltså en så stor mängd svenska besökare på Auschwitz varje år att man finner det lönande att översätta de bäst säljande titlarna även till svenska. En stor del av förlagets utgivning finns i mitt bibliotek. Om vi säger så här: det är ungefär en miljon människor som besöker Auschwitz Museet varje år – tjejen i bokhandeln känner igen mig och hälsar på mig med namn och minns vad jag redan köpt.

Museet har ungefär 300 guider som tillsammans täcker in 19 olika språk. Kommer man som enskild besökare, speciellt under lågsäsong, så är det inga problem att vandra runt på museet själv, men kommer man med en grupp så måste man ha guide, och man får inte lov att guida själv. I nuläget är det så många inbokade grupper varje dag att man måste ha hörlurar på sig när man går runt, och guiden pratar i mikrofon. Du får räkna med att ha en annan grupp framför och en annan bakom, och hela tiden passeras av grupper i andra skeden av rundturen.

Ska vi vara petiga så omfattar museet två lägerplatser: Auschwitz Stammlager (det med tegelhus och skylten ”Arbeit Macht Frei”) och det jättelika Birkenau (förintelselägret där ett helt tåg kunde rulla in på en perrong inne i lägret). Ska vi vara ännu petigare så var det egentligen tre läger, för Buna werken / Monowitz var en fabrik i utkanten av Oswiecim, som köpte slavarbetskraft från Auschwitz och de fångarna sov över på plats. Av Monowitz finns idag ingenting kvar (men jag kan rekommendera hotellet som ligger mitt emot den gamla lägerplatsen.) Och ska vi vara ännu petigare så omfattar Auschwitz ungefär tio läger (beroende på hur man räknar) som alla ingick under samma ”styre” som Auschwitz. Tänk företagskoncern.

Lägerområdet är hyfsat intakt, men underhålls- och renoveringsarbeten görs fortlöpande för att det ska vara i skick att beses. Inne i husen, eller ”blocken”, finns fotografier, dokument, föremål i montrar som tillsammans berättar om lägrets verksamhet från starten till befrielsen. Berättar om den nazistiska idén och livet för fångarna. Berättar om de grymheter som begicks här, om det lidande fångarna fick utstå, om medicinska experiment, om tortyr. En vandring i ångest och död. Man ser fånguniformerna, man ser resväskorna, man ser glasögonen och benproteserna. Man ser håret. Man fotograferas under skylten.
Och sedan åker man hem.
Förintelseturism.

När lägret befriades på eftermiddagen den 27 januari 1945 var Kazimierz Smolén en av fångarna. Barnfödd i Oswiecim (staden nazisterna kom att kalla Auschwitz och därmed namnet på lägret) och politiskt aktiv, så var han en av de första att fängslas, och en av få att överleva hela den tid lägret var i bruk. Han fick en nyckelroll kring planeringen av vad som sedan skulle ske med platsen och blev också museets första chef. Befrielsedagen, den 27 januari, högtidlighålls som Förintelsens minnesdag. Det är en ödets ironi att Kazimierz Smolén somnade in den 27 januari, för några år sedan.

Hans son Wojciech är en kär vän och kollega som hjälpt mig och mina elever tillrätta under alla de år jag gjort resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. Vi har ofta diskuterat begreppet ”Förintelseturism”, och dess fördelar och nackdelar. Det ligger i ordets natur att fokusera på exploateringen av platsen. Samtidigt innebär det att människor besöker, tar in, delar med sig, minns. Kombinationen av orden framställer det som något negativt, vilket det är om det sker respektlöst. Resultatet av begreppet är desto viktigare. Det handlar om att sprida kunskap. Och oavsett hur man ser på den här platsen, på vad den har blivit – så handlar fokus om att sprida kunskap om nazisternas folkmord och att minnas offren som de individer de var.

En vanlig rutt på museet tar dig genom grinden/under skylten, förbi köket (utan att nämna att huset mitt emot var lägrets bordell), genom rummen i block 4, 5, 6, gården mellan block 10 och 11 (plats för arkebusering), genom block 11 (fängelset med diverse tortyrceller i källaren, t ex mörkercell, ståcell), block 27 (den israeliska utställningen, den nyaste delen och hjärtskärande berörande), förbi Höss villa, gaskammaren/krematoriet.
Väljer man att även besöka Birkenau så är det vanligaste att man går upp i vakttornet för att få överblick över området, och sedan går längs tågrälsen upp till monumentet mellan gaskammare-och krematorie 2 och 3, bort till saunan där fångarna registrerades och där det finns ett minnesrum, och sedan ner igen. Kanske går in i en barack eller två på vägen.

Den lilla guideboken av Kazimierz Smolen som jag just läst är tänkt för samma rutt.
Exakt samma rutt.
Säger en del om hur gammal utställningen faktiskt är. (Med undantag av Block 27 då, naturligtvis, vars utställning i sin nuvarande form inte funnits mer än några år) Man kan i boken, plats för plats, block för block, rum för rum läsa sig igenom lägrets verksamhet och fångarnas liv. Den är tryckt i början av 70-talet och är femte tryckningen så kan tänka mig att den hängt med sedan i alla fall mitten av 60-talet. Utan att veta kan jag tänka mig att merparten av utställningen då var på polska, och inte alls så flerspråkig som den är idag.

Skriften är informativ, och fakta byggs upp av citerade vittnesmål från namngivna överlevande. Den är rikligt illustrerad med fotografier och det finns förklarande kartor över både Stammlager och Birkenau. Dock känns den lite väl omfattande för att vara en guide att ha i handen under ett museibesök. Man blir nog kvar på museet hela dagen om man ska ta sig igenom de 113 faktaspäckade sidorna. Men idén är klok, och idag är den motsvarande guiden lite tunnare. Dock är de allra flesta av utställningens texttavlor flerspråkiga, så man har inte heller samma behov av en guidebok vid ett besök.

Jag tänker att alla människor någon gång i livet borde besöka Auschwitz. Borde stå där vid håret och fundera över hatets yttersta konsekvens. Borde stå vid barnkläderna och skorna och burkarna med Zyklon B och fundera över vilken människa man vill vara.

Men jag tänker att man kan låta bli att fotograferas under skylten. Jag tänker att man kan låta bli att lägga en selfie på instagram. Och jag tänker att man definitivt kan låta bli att spela Pokemon Go.
Men man kan gå in i bokhandeln och köpa med sig en bok, för att i lugn och ro lära sig ytterligare lite mer om platsen.

(Alla bilder är tagna av mig, och är böcker utgivna av museets egna förlag. Länk finns här..)