Förväntan på en uppföljare kräver sin läsare.

Idag släpps ”Gileads döttrar” av Margaret Atwood, uppföljaren till ”Tjänarinnans berättelse”. I min värld så är det ett av höstens stora boksläpp. Margaret Atwood som författare håller generellt sett en hög nivå och hennes texter väcker det där pirret i magen som numera är ganska sällsynt hos mig.

För ett tag sedan dök det upp en fråga i mitt flöde på sociala medier, som handlade om tillgången till en fysisk bokhandel för oss som bor i lite mindre samhällen. Gärna av det lite äldre slaget, när en bokhandel var en bokhandel – inte en lek-och pysselaffär med bokavdelning. Det finns inte en enda bokhandel i hela min kommun. I grannkommunen finns en. En mindre variant av den där stora kedjAn. Det råkar vara kommunen där jag arbetar, så i nödfall går det an. Tack och lov har jag närheten till Göteborg och det enorma utbudet som en storstad ger, men det är sorgligt att man inte ska kunna gå in i en boklåda i sin egen hemstad.

Trots att jag läser så oerhört mycket så är det sällan jag hänger på låset vid releasedagen. Men idag kändes speciell och jag ville verkligen ha med mig Gileads Döttrar hem. Eftersom jag inte är född förrän 1977, så ljuger jag om jag påstår att väntat sedan 1985 på att få veta vad som händer Offred efter att skåpbilen kört iväg, men några år är det som dystopin funnits även i mitt medvetande.

Så jag kilade in i shoppinggallerian på lunchen och tog mig ner till bokhandeln och hade förväntat mig att boken skulle ligga där på ett bord i entrén. Det gjorde den inte. Jag spanade runt men såg den inte alls. Fick lite panik att den kanske sålt slut. Gick till kassan och frågade kvinnan som stod där: ”Margaret Atwoods nya?”
Hon tittade på mig helt oförstående. ”Ursäkta, vems nya?”
 ”Margaret A-T-W-O-O-D. Gileads döttrar. Den släpps idag.”
Hon flackade lite med blicken. Började leta i datorn. ”Nej……det ser inte ut som vi har den……Atwood, sa du? ….vi fick varor igår. Den fanns inte där. Kanske kommer i eftermiddag men det vet jag inte förrän vi packar upp. Kan du komma tillbaka senare?”

Hon visste inte att en av de mest efterfrågade uppföljarna släpps idag.
Hon visste inte vem Margaret Atwood är.
Hon jobbar i en bokhandel.

När jag kom tillbaka vid femtiden låg 5 ex i en trave bakom disken. Hon hade inte lagt ut dom. Men hon kände igen mig. Hon såg glad ut. Höll upp boken som en trofé.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag har hunnit skumma ett par recensioner under dagen. Jag plöjde DN’s härliga intervju med författarinnan under helgen. Jag har förgäves letat efter min nötta pocket med ”Handmaids tale” för att läsa om den lite snabbt, men än så länge inte hittat den. Kan ligga i Gustens kista…
Det verkar som om läsarna får se sina känslor lite blandade. Att berättelsen i sig är spännande, men att texten saknar den nerv och kompakta intensitet som Handmaids Tale har.
Jag är mest nyfiken på greppet med tre berättarröster – varav tant Lydia är en. Och jag lockas att se hur Atwood förhåller sig till TV-serien. Går hon den helt förbi, eller syr hon ihop den lite lagom sådär – så hon själv fortfarande behåller kontrollen över sin skapelse? Jag får återkomma.

När jag kommer hem har jag en pushnotis från Sveriges Radio att Statens Medieråds årliga undersökning kring ungas medievanor visar att bara 11% av våra 17-18-åringar läser dagligen. Siffran sjunker för varje år. Dygnet har ju bara tjugofyra timmar, säger mannen som intervjuas. Antyder att dom inte har tid. Att annat tar uppmärksamheten. Jag kan inte hjälpa det, utan undrar hur många procent som streamat säsong 3 av ”Handmaid’s Tale” i sommar?
Det går säkert att googla på. Men istället kryper jag upp i soffhörnet med ”Gileads döttrar”. Jag sätter inte ens på TV:n.

"Gileads Döttrar" av Margaret Atwood, publicerades av Norstedts Förlag idag, 10 september 2019.

Boken finns att köpa bl a på Bokus och AdLibris