”Att Skriva” av Stephen King

Jag har funnit stort nöje i att läsa Stephen King sedan högstadiet. Men inte allt. Jag väljer vilka King jag läser. För killen är ju så ojämn. På högstadiet var det jag och en kille i klassen som läste King. Han berättade för mig om Stephen Kings stora hus i Maine, och om hur han låste in sig och skrev och skrev och skrev tills han var färdig. Spottade ur sig tusensidiga böcker som ingenting. Jag har fått den där bilden nyanserad genom åren, men att King är produktiv är tveklöst. Lika tveklöst som att han bor i Maine. 

”Att skriva” gavs ut i Sverige år 2000, och den har redan blivit en modern klassiker. Den är både en självbiografi och en skrivhandbok i ett. Och förekommer allt som oftast på listor över böcker som rekommenderas aspirerande författare. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

King berättar om sin barndom under 50-60-talet, om skolåren, hur intresset för att skriva väcktes. Men han tydliggöra också sin inställning till skrivandet som hantverk och till författandet som yrke. King är tydlig med att alla inte kan bli författare, men att många har förmågan att berätta en historia och den förmågan kan förbättras. Kings viktigaste råd är att läsa. Läsa. Läsa. Och att skriva för att bli lycklig. Att skriva för att fördjupa och berika sitt eget liv, likväl som läsarens. 

King utgår från att det helt enkelt finns bra och dåliga böcker, mer än bra och dåliga författare. Ingen är alltid bra. Ingen är heller alltid dålig. Mycket som skrivs och publiceras avfärdas i sin egen tid, men kommer senare att kunna växa fram som något väldigt bra. Det har skett gång på gång. Och här börjar jag få insikter om Stephen King som hjälper mig hantera hans ojämna kvalitetskurva. Han var tidigt helt inställd på att bli författare, men refuserades gång på gång och fick verkligen kämpa för att bli utgiven. Men han gav inte upp och han fortsätta skriva, skriva, skriva. Och jag tänker att det är det han gör. Han skriver hela tiden. Har hela tiden en ny historia han jobbar på. Skillnaden nu är att han får allting publicerat. För han är Stephen King. Jag menar inte att det är ett hafsverk. Jag menar att han lever upp till den bild han förmedlar i sin bok: den ständigt skrivande författaren, den ständigt berättande berättaren. Den ständigt läsande läsaren. För det är det han säger: vill man bli författare, vill man berätta, så ska man läsa, läsa, läsa och skriva, skriva, skriva. Något annat finns inte. Det är ett hantverk och ett råslit – och det måste göras. Och att vara i sin text, och ständigt läsa andras texter, är den bästa skola man kan få. 

Och man inser som King-läsare att det är detta han gör. Han sitter sina timmar och skriver. Han sitter sina timmar och läser. Och det är klart det blir sidor av det. Många sidor. Han beskriver förarbetet, processen, hantverket. Och han betonar att det viktiga i skrivprocessen är att bli lycklig. Man ska skriva för att man inte kan låta bli. Att ett liv utan skrivande är otänkbar. Det finns inget annat. Man får en insikt om slitet. 

Han är konkret i sina råd. Han jobbar med både egna och andras texter som exempel för att visa vad han menar. Han kan inte nog understryka sin avsky för adverb. Han är strikt fostrad i sina genrer och han visar att han har full koll på vad som är vad – bara för att sedan bygga sina egna berättelser överraskande avvikande från mallen. Men han vet precis vad han gör när det sker. 

Jag kan definitivt säga att Stephen King är en av mina absoluta favoritförfattare. Några av mina största läsupplevelser kan tillskrivas honom. Ett antal bottennapp också. Jag anser serien om ”Det Mörka Tornet” och berättelsen om revolvermannen Roland vara ett mästerverk i hur King väver samman stora delar av sin produktion. Jag älskar hans noveller och kan inte nog hylla ”Sommardåd” och ”Maratonmarschen”. Jag hade ”Det” ståendes i en tummad second hand-pocket med ryggen vänd inåt (för jag var rädd för den), i många år innan jag samlat tillräckligt med mod för att läsa den, bara för att inse vilken fantastiskt berörande barndomsskildring den framför allt är. ”Geralds Lek” har en sekvens på några få rader som skrämmer mig mer än någon annan rysare gjort. Njöt oerhört av ”Institutet” som jag inledde min semester med för ett par somrar sedan. Men jag har inte läst ”Carrie” eller ”Jurtjyrkogården”, konsekvent valt bort ”Cujo” och ”Dreamcatcher”, tyckte ”Varsel” var tråkig, och ”Senare” för smetigt effektsökande….

Men efter att ha läst ”Att skriva” så förstår jag grejen. Det handlar om att skriva, skriva, skriva och läsa, läsa, läsa – lika mycket för sin egen skull, som för sina läsares. För det handlar först och främst om att vara berättare. Och vissa berättelser är bättre, medan andra är lite sämre. Men man berättar dom. Varje berättelse i sin egen rätt. 

”Att Skriva” av Stephen King, utgiven av Bra Böcker, år 2000. Senare utgåvor utgivna av Albert Bonniers Förlag. 

”Anne Franks Dagbok”

I min boksamling finns många hyllmetrar med litteratur om Förintelsen, och jag har läst merparten av dem. Men jag hade inte läst Anne Franks Dagbok. Trots att mina elever ständigt försjönk i den, och kollegorna använde den i undervisningen så hittade den inte fram till mig. Jag ägde den, men valde hela tiden annat att läsa. Tills för ett par år sedan. 

Och då tyckte jag inte om den. 

Jag tror att jag hade idealiserat bilden av vad dagboken var. Den tonåriga flickan som delar med sig av sina tankar mitt under brinnande krig och vars texter lever kvar och blir en förebild för ungdomar och barn idag. Jag hade en bild av att det var hennes tankar i sig som var det stora och att det måste finnas mogna, genomtänkta insikter hos denna unga flicka som i sin tur gav texten dess storhet. 

Och så möter jag tonårsbabbel. 

Jag var besviken. Jag var ifrågasättande. Jag kände mig nästan lite lurad. Och sedan började jag reflektera över både texten i sig, dagbokens kontext, och min egen reaktion. Och något annat växte fram. 

Det stora är att hon tillåter sig att vara just tonåring mitt under brinnande krig. Jag kunde se det. Och jag läste om den. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Sommaren 1942 går familjen Frank under jorden och gömmer sig i det sk gårdshuset i anslutning till faderns arbetsplats. En sorts ”lönnrum” med ingång från ett av kontoren, en liten lägenhet, dold och som bara ett fåtal människor kände till. Där gömmer sig familjen tillsammans med en annan familj, ytterligare en vuxen man, och bistås av ett par av faderns förtrogna från arbetsplatsen. Medan dagar läggs till dagar, månader till månader, så lever åtta personer på en mycket liten yta, med det ständiga hotet om upptäckt. I detta skriver Anne dagbok, anförtror sidorna sina tankar och sina önskningar, sin längtan och sina känslor. Anne är en aktiv ung kvinna, med mycket humör och mycket åsikter. Hon beskrivs som stridande och argumenterande och gav sig inte för att ge sig i diskussion med vuxna. Stark i sina åsikter, impulsiv – känslostyrd. Anne och hennes syster fortsätter någon form av improviserad skolgång, Anne grälar mycket med sin mamma och med den andra familjen – men hon förälskar sig också i den andra familjens son, Peter, och erfar sin första kyss. Hon delar förtroligt med sig av sina tankar om sexualitet och har många funderingar kring manligt och kvinnligt. Och allt detta bakom mörkläggningsgardiner, i påtvingad tystnad, i rädsla för upptäckt, med undermålig kost och begränsade möjligheter att hålla rent. I över två år gömmer de sig, innan de blir förrådda och överlämnas till Gestapo. Familjerna deporteras till Auschwitz, och Anne och hennes syster förs sedan vidare till Bergen Belsen där hon avlider. 

Fadern Otto är den enda av sällskapet som överlever. När han återvänder till fabriken, till gårdshuset och till sin gamla arbetsplats i Amsterdam, så har en av deras välgörare sparat alla efterlämnade dokument från gömstället. Däribland Annes dagbok. Eftersom Anne tidigt drömde om att bli författare så bestämmer sig fadern för att publicera hennes dagbok. Men han beskär texten. De mest ”tonåriga” sidorna tas bort, pratat kring sex tas bort, och de passager som berättar om Annes ilska och hennes gräl med sin mamma tas bort. Ungefär 30% av texten saknas när ”Anne Franks dagbok” publiceras 1947. Först långt efter Ottos död publiceras en oavkortad utgåva som innehåller hela dagboken. Det är den versionen jag har läst. Dagboken kommer att bli en av de mest lästa böckerna om Förintelsen, översatt och utgiven i stora delar av världen. Läst av ungdomar i skolor över hela världen. Också utgiven och bearbetad många olika versioner, inte bara originalutgåvan som är förkortad, och den oavkortade utgåvan, utan också lättlästa versioner, grafiska utgåvor, seriealbum, radioteater, dramatiseringar, filmatiseringar, barnboksvarianter där den senaste är en form av pekbok för 3-6-åringar. 

För något år sedan publicerades ”Jag vill inte ha levt förgäves” av Mari Larsson, som berättar historien om familjen Frank mer som en biografi. Här får man även en gedigen genomgång av Otto Franks liv och arbetet med dagboken efter kriget.  Också den mycket intressant läsning, och ett fint komplement till dagboken. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Anne Franks Dagbok är idag en modern klassiker, inte bara för bevarandet av Annes minne, utan en text i sin egen rätt för precis just vad den är: en ung flickas drömmar och tankar som inte förminskas eller trycks ned ens av det brinnande kriget och det överhängande hotet om förintelse. En text om en ung människas längtan att få leva sitt liv. 

”Anne Franks Dagbok”, den oavkortade versionen, är utgiven 2001 av Norstedts förlag, och trycks ständigt om i nya upplagor. 

”Jag vill inte ha levt förgäves” av Mari Larsson, utgiven av Historiska media 2021. 

"En Gas i Galaxen" av Aaron Blabey

Det här är den femte boken om Tuffa Gänget av australiensiske författaren och illustratören Aaron Blabey. Serien med böcker om de farliga rovdjuren som nu ska bli snälla och bidra till det goda samhällsklimatet genom goda gärningar (istället för att äta upp folk och fä), följer en enda story, slutar alltid i en rejäl cliffhanger, och nästa del kommer ut ganska snart inpå. Tecknade bilder och pratbubblor – inte klassisk tecknad serie, men grafiskt för lite yngre barn. Mycket prutthumor, mycket fart och fläkt, mycket upptåg. Hejdlöst roliga. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

I förra delen avslöjade Dr Marmelad sin ondskefulla plan att förgöra jorden med zombiekattungar, och allt annat zombie han kan lyckas åstadkomma. Typ halva djurriket. Det är kaos och Tuffa Gänget måste stoppa honom. Dr Marmelad befinner sig på månen med sin farliga Gullstråle, och Pirayan tröstäter burritos. Varg har etiska grubblerier, men kan förmå sig till att *låna* en raket för att ta sig till månen och försöka stoppa Marmelad. Piraya och dom andra följer med. Piraya och Varg delar rymddräkt och ska försöka ta sig fram till Marmelad i tyngdlöshet i en rymddräkt. Men alla burritos sätter i gång tarmsystemet hos Pirayan och inne i rymddräkten kan han inte hålla igen längre… Det händer en del med syrenivåerna, om man säger så. 

Första delen om Tuffa gänget har vunnit flertalet priser, och jag kan förstå det. Det är en välgjord historia. Manuset är rappt och smart, och illustrationerna spännande. Man vill definitivt fortsätta läsa! Det är bra underhållning för de lite yngre barnen! (6-9 år)

I skrivande stund omfattar serien sju delar som översatts till svenska, och under året kommer en film, producerad av DreamWorks, som baseras på serien att ha premiär. Det ser vi fram emot! 

Serien om Tuffa Gänget av Aaron Blabey, i svensk översättning, ges ut av Alfabeta. 

”Världens sämsta fotbollslag – och andra fantastiska förlorare” av Carsten Palmaer

Fick händerna på en söt liten bok för de relativt nya läsarna, med fokus på den egna självkänslan och att hantera upplevelsen av att misslyckas – genom att få skratta gott åt andras misstag. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Carsten Palmaer har skrivit en samling med korta berättelser om misslyckanden, och att det varit helt ok ändå. Det är dråpligt, pinsamt, lättläst, överraskande – och väldigt roligt. Det är anekdoter från verkliga livet. Människor – och fotbollslag – som misslyckats och inte fått till det, men berättat med glimten i ögat, och bjuder in till gapskratt. Man slår igen boken med känslan att det inte är så farligt att man inte får det att gå ihop ibland. Det kan bli rätt bra ändå! 

Utgiven på Alfabeta, och lämplig för barn från 6 år och uppåt. Stor text och många bilder gör den lämplig för de som ganska nyss lärt sig läsa och vill tassa igenom text på egen hand. 

”Bli en zombieöverlevnadsexpert!” av Herman Geijer och Claes Tovetjärn, illustrerad av Elin Jonsson

I filmer och böcker möter vi allt som oftast zombies. I samband med dessa har det lika ofta inträffat någon form av katastrof som gör att vi nu har zombies på våra gator. Vi lever också i en samtid där vi uppmanas att förbereda oss på en samhällskris, och vara beredda på att klara oss ett par-tre dygn utan elektricitet och kommunikationer etc. Det är trendigt att bli en ”prepper”. Att ha ett lager med torrskaffning undanstoppat ihop med första-hjälpen-kit, vattendunk, spritkök, extra filtar, ficklampa, batterier, vattenreningstabletter och vevradio. Nu förenklar jag det hela, men det är ibland så det känns. Speciellt i samband med reklamutskick för lådor som garanterat ”gör dig beredd”. Men att vara beredd på att klara av att vara utan grundläggande funktioner och service under 72 timmar vid t ex ett större oväder med stora strömavbrott som följd, är ett ansvar som vi var och en måste vara beredda på, och förberedda på att kunna ta. Det behöver man inte vara intresserad av prepping för att kunna klara. Det handlar om sunt förnuft. Med ökad bekvämlighet kommer också en ökad skörhet, när det vi vant oss vid inte finns till hands. 

Så hur pratar man med barn om samhällskriser utan att skrämmas? Det är utgångspunkten för Herman Geijers och Claes Tovetjärns överlevnadsguide för barn. De väljer att fokusera på den overkliga samhällskrisen för att förbereda barn på en verklig. De skrev ”Bli en zombieöverlevnadsexpert” 2019, och som nu finns med i årets bokrea. Med tanke på att vi levt två år i en pandemi, med klimatförändringar som ger oss våldsammare väder, så känns temat väldigt aktuellt. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Boken är skriven på ett lekfullt sätt utan att bli oseriös. Den är inte heller så allvarstyngd att den blir skrämmande. Information varvas med tips och övningar som handlar om kommunikation, grundläggande behov, utrustning. Känner du dina grannar? Hur ger man information på ett tydligt sätt? Hur gör man upp eld? Hur håller man värmen när det är kallt? Hur sållar man i all information som riskerar att spridas och som kanske inte alltid är sann? Kort sagt: hur hanterar man olika rädslor, faror och risker i livet. 

Boken är rikligt illustrerad av Elin Jonsson, och hennes bilder ihop med texten skapar en överskådlig handbok som rustar barnet för en eventuell samhällskris – även om det inte handlar om zombies. 

Skulle säga att den lämpar sig fint för barn från 7-8 år och uppåt.

”Bli en zombieöverlevnadsexpert” av Herman Geijer, Claes Tovetjärn och Elin Jonsson, är utgiven 2019 av Alfabeta.