”Anne Franks Dagbok”

I min boksamling finns många hyllmetrar med litteratur om Förintelsen, och jag har läst merparten av dem. Men jag hade inte läst Anne Franks Dagbok. Trots att mina elever ständigt försjönk i den, och kollegorna använde den i undervisningen så hittade den inte fram till mig. Jag ägde den, men valde hela tiden annat att läsa. Tills för ett par år sedan. 

Och då tyckte jag inte om den. 

Jag tror att jag hade idealiserat bilden av vad dagboken var. Den tonåriga flickan som delar med sig av sina tankar mitt under brinnande krig och vars texter lever kvar och blir en förebild för ungdomar och barn idag. Jag hade en bild av att det var hennes tankar i sig som var det stora och att det måste finnas mogna, genomtänkta insikter hos denna unga flicka som i sin tur gav texten dess storhet. 

Och så möter jag tonårsbabbel. 

Jag var besviken. Jag var ifrågasättande. Jag kände mig nästan lite lurad. Och sedan började jag reflektera över både texten i sig, dagbokens kontext, och min egen reaktion. Och något annat växte fram. 

Det stora är att hon tillåter sig att vara just tonåring mitt under brinnande krig. Jag kunde se det. Och jag läste om den. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Sommaren 1942 går familjen Frank under jorden och gömmer sig i det sk gårdshuset i anslutning till faderns arbetsplats. En sorts ”lönnrum” med ingång från ett av kontoren, en liten lägenhet, dold och som bara ett fåtal människor kände till. Där gömmer sig familjen tillsammans med en annan familj, ytterligare en vuxen man, och bistås av ett par av faderns förtrogna från arbetsplatsen. Medan dagar läggs till dagar, månader till månader, så lever åtta personer på en mycket liten yta, med det ständiga hotet om upptäckt. I detta skriver Anne dagbok, anförtror sidorna sina tankar och sina önskningar, sin längtan och sina känslor. Anne är en aktiv ung kvinna, med mycket humör och mycket åsikter. Hon beskrivs som stridande och argumenterande och gav sig inte för att ge sig i diskussion med vuxna. Stark i sina åsikter, impulsiv – känslostyrd. Anne och hennes syster fortsätter någon form av improviserad skolgång, Anne grälar mycket med sin mamma och med den andra familjen – men hon förälskar sig också i den andra familjens son, Peter, och erfar sin första kyss. Hon delar förtroligt med sig av sina tankar om sexualitet och har många funderingar kring manligt och kvinnligt. Och allt detta bakom mörkläggningsgardiner, i påtvingad tystnad, i rädsla för upptäckt, med undermålig kost och begränsade möjligheter att hålla rent. I över två år gömmer de sig, innan de blir förrådda och överlämnas till Gestapo. Familjerna deporteras till Auschwitz, och Anne och hennes syster förs sedan vidare till Bergen Belsen där hon avlider. 

Fadern Otto är den enda av sällskapet som överlever. När han återvänder till fabriken, till gårdshuset och till sin gamla arbetsplats i Amsterdam, så har en av deras välgörare sparat alla efterlämnade dokument från gömstället. Däribland Annes dagbok. Eftersom Anne tidigt drömde om att bli författare så bestämmer sig fadern för att publicera hennes dagbok. Men han beskär texten. De mest ”tonåriga” sidorna tas bort, pratat kring sex tas bort, och de passager som berättar om Annes ilska och hennes gräl med sin mamma tas bort. Ungefär 30% av texten saknas när ”Anne Franks dagbok” publiceras 1947. Först långt efter Ottos död publiceras en oavkortad utgåva som innehåller hela dagboken. Det är den versionen jag har läst. Dagboken kommer att bli en av de mest lästa böckerna om Förintelsen, översatt och utgiven i stora delar av världen. Läst av ungdomar i skolor över hela världen. Också utgiven och bearbetad många olika versioner, inte bara originalutgåvan som är förkortad, och den oavkortade utgåvan, utan också lättlästa versioner, grafiska utgåvor, seriealbum, radioteater, dramatiseringar, filmatiseringar, barnboksvarianter där den senaste är en form av pekbok för 3-6-åringar. 

För något år sedan publicerades ”Jag vill inte ha levt förgäves” av Mari Larsson, som berättar historien om familjen Frank mer som en biografi. Här får man även en gedigen genomgång av Otto Franks liv och arbetet med dagboken efter kriget.  Också den mycket intressant läsning, och ett fint komplement till dagboken. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Anne Franks Dagbok är idag en modern klassiker, inte bara för bevarandet av Annes minne, utan en text i sin egen rätt för precis just vad den är: en ung flickas drömmar och tankar som inte förminskas eller trycks ned ens av det brinnande kriget och det överhängande hotet om förintelse. En text om en ung människas längtan att få leva sitt liv. 

”Anne Franks Dagbok”, den oavkortade versionen, är utgiven 2001 av Norstedts förlag, och trycks ständigt om i nya upplagor. 

”Jag vill inte ha levt förgäves” av Mari Larsson, utgiven av Historiska media 2021.