Min mormor hade en fågelbok med målade bilder av alla nordens fåglar. Jag upphörde aldrig att fascineras av den. Hade den med mig när jag satt vid vardagsrumsfönstret och såg på de små fjäderbollarna som åt frön vid fågelbordet på baksidan. Idag står den i min egen bokhylla och är nära på söndertummad, med sprucken rygg. Men bilderna är intakta. Jag tror mig förstå att det är en bok av samma slag som fascinerat också Simon Stålenhag under hans uppväxt. Han pratar i alla fall med stor kärlek om en fågelbok som fanns i barndomshemmet och som på beskrivningen tycks vara en likadan.
Och det är i barndomen Simons känsla för detaljer infinner sig. Han är en nyfiken betraktare, som vill förstå sambandet mellan form och funktion. Jag är väldigt förtjust i att lyssna på Simon när jag får en möjlighet, och de senaste åren har han varit en stadig gäst på Bokmässan i Göteborg. Där berättar han om hur han söker gamla referenser för att få proportionerna exakt rätt på gamla strömbrytare, elkontakter, sladdar, telefoner, tv-apparater och annan hushållsteknik. Likväl som mönster, textiler, inredning. Simon Stålenhag fyller sina bilder med en vurm för allting 80-tal. Min barndomstid. Men bland de faktiska detaljerna finns annat som sticker ut. Dinosaurier, robotar – en kraschad framtidsvision. Mitt i vardagen, ”infogat” i den svenska vardagen – med så bekanta referensramar: en fusion av pågående vardag och idéer om hur framtiden kan se ut. Och vad som sker när dessa möts. Då blir det helt rimligt med dinosaurier och glassbilar.
 |
| (Bilderna lånade från förlagets hemsida.) |
Samtidigt ringer klockor från Stephen Kings ”Det mörka tornet” i mina öron. Om en tid som har gått vidare. Kraschad teknik, monotåg, datorer har gått under och kantar vägen som en rostig kuliss, i en uråldrig vilda västern där den siste av revolvermännen vandrar med sin Ka-tet. De tematiska varianterna. Många. Alla lika mollstämda. Men det finns ingenting som riktigt mäter sig med Simon Stålenhags bilder.
Den första bild jag såg var dinosaurierna och glassbilen. Och jag flyttades i tanken tillbaka till Jordliden och tidigt 80-tal och tillsammans med Glenn och Henrik och de andra, och lekte i skogen, byggde kojor av lastpallar, gjorde vägtunnlar i sandlådan. Haglet som föll från himlen mitt i sommaren. Släpade min snowracer upp för pulkabacken. Isiga blöta vantar. Overallen var röd. Glenns mamma hade en gul Volvo 240. Den var vår transport sommaren vi tältade på Öland. Min cykel var blå. Glenns hade limpa. Jag sprang bakom och höll i så han inte skulle ramla. Mina blå träskor. Och jag hade en egen hund. Och blev rädd för spindlar den sommaren vi hittade ett spindelägg och kläckte det i en glasburk. Jag fick en egen grammofon i present. Den var gul. Grannens gamla. Och jag spelade skivor med sånger från Disneyfilmer. Vi cyklade på vändplanen i slutet av parkeringen, där som glassbilen alltid stannade. Jag ville alltid ha isglass. Och mamma pratade med morfar i en röd telefon med trasslig sladd, och varje gång försökte hon trassla ut sladden, men gav upp. Varje gång.
Allt det finns i Simons bilder. Scenografin till berättelsen om mig. Kanske är det en tacksam nostalgitripp. Jag tänker att det är tillgänglighet. Igenkännbarhet. Ömhet. Och längtan. Det är något som öppnar dörren till resten av Simons berättelse. Den där robotarna finns. Och där dinosaurierna vandrar bland oss igen.
Berättelsen om Slingan.
Slingan är ett företag som huserar ute i Stockholms skärgård. Mitt nostalgiska jag tänker ”Televerket goes sci-fi”. Man förstår att Slingan har dominerat mycket av innovationerna och kontrollen av teknik i samhället, men också att mycket gått fel och vi möter en värld i maskinernas skugga, där tänkande robotar slagit sig loss och skapat sig ett eget liv ute i vassen på ön, men där de trasiga rostiga vraken av teknik som varit ligger överväxt och glömt. Samtidigt spelar tekniken en biroll, och det är människorna som lever mitt i detta som är i fokus. Speciellt barnen. Lovikavantar och snöbollar bland sprakande kablar och rostig plåt. Överallt Slingans logga.
Bilderna är Simon Stålenhags fokus som den konstnär han är, och det är i sin fulla rätt konstböcker, men världen kring Slingan har spunnit vidare, till andra media, och det är spännande. Strax innan jul såg jag den TV-serie som Amazon Prime gjort, och visst finns Stålenhags bilder där, hans element, men de är framförallt en kuliss till de liv vi får följa. Och det känns helt rätt.
Det jag tycker mest om med böckerna, är de små texterna som finns där. Små paragrafer av minnen, artiklar, anteckningar – så fyllda av känsla. Och de triggar fantasin och man försjunker i bilderna och söker detaljerna, och söker efter människorna i fragmenten. Deras öden. Deras liv. De lockar dig att söka efter ännu mer i varje enskild bild.
Min text har mest handlat om Simons två första böcker: ”ur Varselklotet” och ”Flodskörden”. De som har den mest svenska kontexten. De som handlar om Slingan. Den tredje boken; ”Passagen” spinner vidare på samma tema, men ur en amerikansk kontext. Berättelsen om barnen som söker, om tekniken som förslavar och fördummar, blir en roadmovie genom ett öde Amerika. Inte lika fragmentarisk, inte lika mycket berättad mellan raderna - men minst lika gripande.
I skrivande stund har Simon Stålenhags nya bok ”Labyrinten” precis släppts, men jag har ännu inte läst den, så återkommer med en text om den.
Simon Stålenhags böcker är definitivt konstböcker, men det är också högklassisk science-fiction i en helt egen liga.
”ur Varselklotet” av Simon Stålenhag är utgiven av Fria Ligan 2015.
”Flodskörden” av Simon Stålenhag är utgiven av Fria Ligan 2016.
”Passagen” av Simon Stålenhag är utgiven av Fria Ligan 2017.
