”Pestens År” av Magnus Västerbro

Ett brinnande krig i Europa, kungen på slagfältet, och rädslan för den fruktade pesten. Det är scenariot när vetenskapsjournalisten Magnus Västerbro tecknar sitt porträtt av en farsot som närapå halverade Stockholms befolkning.

(Bild från förlagets hemsida.)

Man mobiliserar snabbt försiktighetsåtgärder genom att stänga hamnen och försätta alla anlöpande fartyg i karantän, men en kapten tar sig i land och faller död ner på krogen samma kväll. Han har svarta märken på kroppen och förnuftet säger att pesten har anlänt till staden, men rädslan ställer sig i vägen och förnekelse tar överhanden och läkarvetenskapen i staden söker alla möjliga och omöjliga förklaringsmodeller. Till och med mannen som upplevt ett pestutbrott förut och själv överlevt smittan är svår att övertyga trots tunga bevis. Fallen blir fler och fler och till slut måste man inse att man har ett nytt pestutbrott att hantera. Trots det tar det flera månader; från sommar till sen höst innan man stänger staden helt, isolerar de smittade och ber till högre makter.

Västerbro bygger sin berättelse på flera olika källor, bland annat brev och dagböcker från människor som levde i staden och upplevde krisen. Att man får följa den lilla människans oro, hennes vardagssträvanden och förluster skapar en autenticitet i texten som gör den historiska redogörelsen spännande som en deckare.
Hur reagerar man på en farsot som tycks drabba alla och som ingen går säker för? För inte heller gör någon åtskillnad mellan fattig eller rik, adlig eller allmoge. Märkligt nog slår den med samma kraft oavsett social status och oavsett levnadsförhållanden. Det är också en intressant – och smått roande – inblick i sjuttonhundratalets medicinska vetenskap. Fascineras hur en trevande kunskap går hand i hand med religiositet som förklaringsmodell för det man inte vet. Har Gud övergett stockholmarna? Straffas dom? Hur man slutar med själaringning för varje enskilt dödsfall, för klockorna ringer oupphörligt och det gör människor oroliga och ängsliga, som om inte sjukdomen i sig är oroande nog. Istället ringer man för själarna i grupp: för de adliga klockan 10 och för resten klockan 11. Hur viktigt det är var man begravs, att statusen hålls i – även i en vardag där man kämpar mot klockan för att ens få undan liken från gatorna. Hur den nya straffsatsen innebär tjänstgöring som likbärare i pestsmittade kvarter där kroppar ska hämtas och begravas, vilket i praktiken blir en dödsdom för småbrott som hor och stöld.

Västerbro kopplar greppet direkt och han håller i det genom hela den sorgtyngda och fascinerande berättelsen om en epidemi som nära på halverade Stockholms befolkning och sedan spred sig ut över landet. Mycket, tänker jag, på grund av dålig disciplin kring karantän - man släppte ut människor som borde hållits kvar, och på grund av girighet: smittan spreds med löss och loppor och dessa fanns bland människors tillhörigheter, men man fixade inte att lämna sakerna utan snodde med sig de dödas tillhörigheter trots att man borde lämnat dom.

Det är en bok som får mig att reflektera en hel del kring våra moderna epidemier, och jag minns den stora skräck som spreds för fågelinfluensan för några år sedan. Tänker på Hans Roslings bok som jag läste i höstas som tar upp både ebola och kassavaförgiftning. Hur hela folkgrupper slås ut av en okänd bacill, hur viktig vår forskning är - och en del religiösa rörelsers tro på balansen i naturen, hur folket slås ut av nya farsoter för varje vi lyckas bota för att hålla kretsloppet mellan födelse och död intakt. Makten över liv och död finns hos vår himmelske fader, och inte hos oss människan.

Men det jag framförallt lär mig - och förfasas över - är att pesten inte heller är utrotad. Fortfarande dör människor i både böldpest och lungpest, även om antalet dödsfall är mycket lågt tack vare antibiotika som är ett effektivt botemedel. Det finns en känsla av skräck kring hela frågan om den här sjukdomen.

En lärorik djupdykning i en spännande del av vår historia som jag rekommenderar till alla med ett historiskt eller medicinskt intresse.

”Pestens år” av Magnus Västerbor, utgiven 2016 av Historiska Media.

”Det förlorade barnet” av Elena Ferrante.

I den avslutande delen av Neapelkvintetten – medelålder och åldrande – möter vi en Elena som tar för sig av livet på ett mer självklart vis än tidigare. Hon blir sin egen. I det blir hon också mer jämbördig med Lina, stundtals den som för deras relation.
Elena är framgångsrik och etablerad författare. Hon kämpar inte längre med nästa roman, utan skriver regelbundet och publiceras kontinuerligt. Hon fortsätter skriva artiklar i tidningarna. Linas dataföretag växer och hon är framgångsrik inom en bransch som inte intresserar Elena det minsta och därmed lägger sig mycket av hennes oro från barndomen där hon ständigt såg sig i skuggan av väninnan, ständigt befann sig i någon sorts missriktad konkurrens.

(Bild fr förlagets hemsida.)

Elena återvänder till Neapel, främst för att vara nära Nino, som hon fortfarande har en sorts relation med, men det är också en sorts uppgörelse med barndomen – att kunna återvända för att leva ett liv som är hennes eget. Under en period bor Lina och Elena grannar, och de får också varsin dotter under den tiden. Lina tar ett stort ansvar för flickorna och hjälper Elena en hel del med vardagspusslet medan hon skriver.
Under resans gång, genom skilsmässa, kärlekssorg, barnafödande och rättvisans intåg på gatorna i Elenas barndomskvarter, försvinner Linas dotter Tina. Lina hanterar det så som hon gjort med sorger under sitt liv: hon stänger av, och stänger in. Genom berättelsen blir det som vi anat genom hela de fyra delarna öppen information: Lina har skrivit kontinuerligt genom hela sitt liv. Elena vill veta vad som finns i texterna, men kan inte be att få läsa, kan inte ens sätta ord på att hon vet att dom finns, så Elena börjar själv skriva ner Linas historia, maskerad till berättelsen om deras gemensamma vänskap. Elena oroar sig för Linas reaktion när hon förstår att Elena lämnar ut hennes liv, men hon hinner inte få hantera den reaktionen – för Lina försvinner. Lika spårlöst som sin dotter.

Berättarrösten Elena låter oss ana att hon nu är en åldrande kvinna som ser slutet på sitt liv, och att berättelsen hon nedtecknat är den kvartett vi nu avslutat läsningen av.

Precis som de tidigare delarna har jag även denna gång lyssnat på boken som ljudbok, via Storytel. Hade det inte varit för Odile Nunes suveräna inläsning så hade jag inte stått ut. Jag dippar lite mot slutet och sista timmarna tangerar lyssningen Kalle Anka med sin dubblerade hastighet. Men jag är glad att jag har tagit mig igenom serien, och jag vill inte ha det ogjort. Bilden av det framväxande moderna Italien är bra, och karaktärsbygget är underhållande.

”Det förlorade barnet” av Elena Ferrante, del fyra i Neapelkvartetten: medelålder och åldrande. Utgiven 2017 på Norstedts Förlag.