"Ledarskap i klassrummet" av John Steinberg

I skolans värld är läsåret avbrutet av studiedagar då och då. Eleverna är lediga, och personalen ska ägna sig åt annat. Då och då är detta ”annat” en fortbildningsdag. Mer eller mindre omfattande. Det vanliga är en halvdagsföreläsning utan förarbete och tyvärr också utan efterarbete. Det blir i det stora hela ganska försvinnande. Ibland görs större satsningar. För ett par år sedan innebar det några fler timmar föreläsningar, omfattade hela kommunens skolpersonal, och en bok att sedan läsa i kollegiet och arbeta med vid några tillfällen. Boken var John Steinbergs ”Ledarskap i klassrummet”, och den var uppskattad av många. I diverse skolrelaterade sociala mediekanaler inser jag att den fortfarande är aktuell runt om i Sverige. Skolpersonal har fortfarande läsecirklar, konferenser och studiedagar kring bokens innehåll. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Syftet med boken är att lyfta frågor kring lärarens roll som ledare i sitt eget klassrum, som ledare av undervisningen, och hur man med enkla medel stimulerar elevernas motivation, och därigenom skapar arbetsro. Det handlar mycket om rollfördelning, både för läraren och eleverna. Det måste finnas en tydlighet för alla inblandade och en tydlighet som hålls i, som inte förändras, går att tänja på – och som inte ska behöva utmanas. Upplägget av boken är perfekt för en studiecirkel i arbetslaget, med korta kapitel och ett batteri av diskussionsfrågor och övningsuppgifter. 

Anslaget för Steinberg är att skolan som arena inte är det centrala i elevernas liv, men att skolan kan vara en arena inte bara för lärande, utan för mognad, utveckling, ansvarsträning och förmåga att samarbeta med andra. Och att skolan, då detta är etablerat, blir en plats eleverna väljer, därför att där möter de vuxna som de vet vill en väl. De möter lärare som leder dem så de finner ro, trygghet och glädje. Skolan blir en plats där eleven vill anstränga sig att göra sitt bästa. Eleven strävar efter att vara en konstruktiv medlem av gruppen, och eleven känner att det finns hopp om framtiden. Presenterat så här låter det lite som en önskedröm. Men vem kan protestera och säga att det inte är detta man vill både med sin egen yrkesutövning och med elevernas studier. Det är klart man vill att eleverna ska komma till ens eget klassrum och känna sig trygga, dugliga, motiverade att prestera och tänja på den egna förmågan – och känna glädje och tillit i undervisningen. 

Och för att få eleverna hit behövs fem saker som inte har ett dugg med ungarna att göra: den fysiska miljön, personalens samverkan, rektors närvaro, rektors tydlighet och föräldrarnas engagemang. Och det är detta jag gillar. Hela fokus handlar om hur skolan ska bli för eleverna, men det läggs inte på eleverna att åstadkomma det. Det läggs på vuxenvärlden, på oss som finns runtomkring. Det är vi som ska fixa förutsättningarna. 

Och sedan går boken ner på detaljerna i sina tjugo korta kapitel. Hur vi kan jobba med klassrumskulturen, arbetsklimatet och arbetsmiljön. Hur de första minuterna av min lektion sätter tonen för hela arbetspasset. Hur undervisningen handlar om förmedling, motivation, process. Hur vi behöver förhålla oss till klassrummets spelregler: platsen, tiden, innehållet, metoden, personen. (Lite som specialpedagogikens klassiska ”sju frågor”, och som jag tänker varenda unge mår bra av. Varenda vuxen också.) Hur vi i skolan kan och bör möta föräldrarna. Och över alltihop ligger principen om artighet. En grundläggande ton av respekt. Och att våga prata pedagogik med varandra. Att metareflektera tillsammans: hur blir min undervisning för dig? Hur blir dina resultat för mig? Jag vågar säga att vi pratar alldeles för lite pedagogik i skolan. Och definitivt bjuder vi in eleverna i det samtalet alldeles för sällan. Ett utvecklingssamtal per termin, där man gemensamt svarar på några generellt ställda frågor. Vi kanske kan göra lite mer där… 

Det jag tror lockade kollegorna med den här boken var dels att den sätter fingret på det vi alla vill ha mer av i skolan: arbetsro och motiverade elever, dels att den inte vill åstadkomma det med en massa nya påhitt. Steinberg tar fasta på det som redan pågår, och bygger sin verktygslåda på det som redan finns. Bemötandet i undervisningen, tydligheten, respekten, dialogen kring vad man gör, hur och varför. De ”mjuka” värdena, s a s. Sätta en tydlighetsram kring vardagen. Det blir till synes enkelt. Och det kostar inte en massa pengar. Det blir mer jobb för vissa, mindre för andra – men det bjuder in till samverkan inom arbetslaget, att hjälpas åt, att mötas. Läraryrket handlar så oerhört mycket om grupper, men det som slår mig efter 22 år i skolans värld, är ensamheten. Var och en gör sitt. Det är när vi vågar bjuda in varandra i arbetet som jag tror vi kan åstadkomma mer. Tillsammans är inte dumt. Och Steinbecks bok bjuder in till samtalen kring hur vi har det och hur vi kan få det annorlunda. 

”Ledarskap i Klassrummet” av John Steinberg är utgiven 2005 av Gothia Fortbildning. 

"Klubben" av Matilda Gustavsson och reflektioner kring vart MeToo tog vägen

När undersökande journalistik fungerar som bäst är det lite som att iaktta en pågående utgrävning. Lager på lager blottläggs och förs fram i ljuset, och mer och mer av det förväntade fyndet blir synligt. Vänds och vrids och beskådas. När Matilda Gustavsson publicerade sitt reportage om mannen som kom att kallas Kulturprofilen, som drev en slags kulturscen i Stockholm, hade nära samröre med Svenska Akademien, och utsatte en lång rad kvinnor för sexuella övergrepp – så slog det ner som en bomb i kultursverige. Matilda Gustavsson belönades med Stora Journalistpriset, Kulturprofilen åtalades och dömdes, kulturscenen lades ner, och Svenska Akademien…. Ja, det knakade rejält. På baksidan av Gustavssons bok står det att Akademien krackelerade inför öppen ridå. Litteraturpriset delades inte ut, arbete lades på paus, flera ledamöter avgick. Det var kaos. Själv skrev jag förnumstigt om att entlediga samtliga ledamöter och ombilda hela Akademin, börja om, bygga upp från grunden igen. Återta förtroendet med en helt ny Akademi, och inte den cirkusversion som härjade runt i media. Mitt i stormen fann jag mig bestört iaktta hur en av de mer kontroversiella ledamöterna, som nonchalerade hela kritiken och öppet gav sitt stöd för Kulturprofilen, stod omsvärmad på Bokmässan, av enorma mängder människor, unga som gamla, män som kvinnor, som knöt näven och förkunnade att han skulle stå på sig, han hade deras stöd. Ett tag där var det så upprört att hela Kulturprofilen kom lite i skymundan för allt fokus på Svenska Akademien. Och det blir tokigt. Kulturprofilen utreddes för sexuella övergrepp, och han dömdes. Det får vi inte glömma. Det är långt viktigare än arton ordrika ledamöter. 

Matilda Gustavsson fördjupade sedan sitt reportage, och publicerade boken ”Klubben”, där vi dels får ta del av mer kring historien, vittnesmålen, Kulturprofilens bakgrund, kulturscenens verksamhet – men också följa hennes process i arbetet, grävandet, hur hon brottas med sig själv om vad hon ska ta sig till med det hon får syn på, informationen som läggs i hennes händer, ansvaret hon känner att hon bär gentemot offren. Det är en väldigt intressant process, och ställer viktiga frågor kring inte bara ansvaret, utan också etiken i journalisters arbete. Boken är välskriven, och Matilda Gustavsson är språkligt väl värd att läsa. En god skribent, och ett gott hantverk. Att hon är journalist andas från varenda sida, men det är ju precis det boken handlar om: journalistens arbete att gräva fram sanningen, och plikten att redovisa den för läsarna. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Det har gått ett par tre år sedan både reportaget och boken publicerades. Då, kokade hela världen i dyningarna kring stora avslöjanden om kvinnors utsatthet inom kulturen. Hashtaggen ”Metoo” blev ett begrepp i sin egen rätt. Hollywoodproducenter, skådespelare, regissörer – medias rapporter om oegentligheter var intensiva, och hade så varit sedan 2017 när den första stora bubblan sprack. Flera vittnesmål ledde till rättegångar mot förövare. Fler branscher klev fram i ljuset. Kvinnor tog mod till sig och berättade vad de tvingats till, och det blev som en folkrörelse av systerskap att stå upp för sin rätt att säga nej. Det fanns något nytt i luften, och det kändes att det var en viktig period. Metoo åstadkom något. 

Men nu när jag tar fram boken igen, bläddrar mellan sidorna och läser mina anteckningar, så funderar jag lite på vad som hände. Vart tog det vägen? LO gjorde en undersökning och konstaterade att 38% av alla kvinnor upplevt sexuella trakasserier på sin arbetsplats. Policydokument upprättades, handlingsplaner togs fram, regeringen initierade ett riktat arbete mot våld och sexuella trakasserier. Jättebra. Men i praktiken då? Blev det bättre bara för att vi fick pappersprodukter som berättade hur det ska vara? Vet vi det? Bland de unga jag träffar genom mitt arbete, kan jag tycka att det känns som det stannade av igen. När jag pratar med ungdomar i olika åldrar, så har det inte hänt jättemycket och det bekymrar mig. De lärde sig mycket om att killar ska respektera om en tjej säger nej. Men känner dom att deras nej blir respekterat? Mer tveksamt. Skolorna ordnar temadagar och föreläsare och ungarna tänker klokt under ledning av lika kloka vuxna. I de nya kursplanerna har den gamla sexualkunskapen lämnat plats för ”sexualitet, samtycke och relationer” och det ger oss lite bättre verktyg i skolan att prata med ungdomarna om de här sakerna. Och kanske också över tid. Det är väl kanske mest det jag saknar. Att det får ta tid. Att det inte blir under några timmar, utan process över hela läsåret. Det här förhållningssättet till varandra och till sig själva måste få förankras. Det ska bli intressant att se vad det nya verktyget kan leda till. Men det ska finnas där i praktiken också, inte bara på lektionerna. Och det ska finnas hela vägen. Hela vägen in i vuxenlivet, hela vägen in på arbetsplatsen. Kraften Metoo virvlade upp, behöver få fortsätta. Vi är inte klara än. Sett i det ljuset blir en bok som ”Klubben” en bra replik. Inte en lösning, men en replik, och därmed fortsatt läsvärd. 

”Klubben” av Matilda Gustavsson är utgiven 2019 av Albert Bonniers Förlag.

Och på Bokmässan i år, 2022, ges ett seminarium om det nya i kursplanens ”sexualitet, samtycke, relationer”, och hur lärare och elevhälsa kan jobba med dessa frågor. 

Det låg ett skimmer över Bellmans dagar - om Niklas Natt och Dags Bellman-noir-trilogi

 När Niklas Natt och Dag debuterade med ”1793” slog den ner i deckarsverige med chockerande kraft. Ingen hade läst något liknande. Det var skitigt, mörkt, nattsvart – och bestialiskt. Själva deckardelen av historien är hyfsat traditionell: ett lik hittas i Fatburen, och den avdankade palten Mickel Cardell ska tillsammans med den sjuklige Winge få fast mördaren. Det leder dom båda in i ett nät av politiska konspirationer, slutna sällskap, och korruption som kommer att sträcka sig, vindlande och snirklande, genom alla tre böckerna i serien. Boken vann flertalet stora priser och sålde i flera hundra tusen exemplar, och vägen för trilogin låg spikrak. I sin uppbyggnad är det traditionella deckare, men det som utmärkt böckerna är beskrivningarna av Stockholm i slutet av 1700-talet. En bild som skiljer sig markant från den romantiserade bilden av Gustaf III och maskeradbalernas tid, som vi annars gärna matas med via filmer och annat. I Natt och Dags böcker finns ingen Gustaf III ens inom räckhåll. Vi rör oss i gatulivet i Stockholms fattigaste områden, där sjukdomar härjar och smuts och löss, blod och lera, är ständiga följeslagare för människorna som försöker skapa sig någon form av tillvaro i misären. På de sunkiga krogarna och i de mörka gränderna framställs ett brutalt liv. Och i händerna på den uttråkade aristokratin faller offer på de råaste vis. Framställningen av Stockholm, och råheten i de bestialiska morden har utmärkt böckerna. Man blir definitivt illamående under läsningen, men det är inte på minsta vis ett effektsökeri, och det som stannar kvar hos en är inte råheten, utan karaktärerna – antihjältarna, för att använda ett väldigt slitet uttryck – den utslagne och hånade och hans döende kamrat. Natt och Dag mejslar fram karaktärer man bryr sig om, och lider med. Speciellt förtjust är jag i den långa inledande sektionen av andra boken, där vi också får lära känna Sveriges koloni på Saint Barthelemy. Men summa summarum så är det karaktärerna som bär berättelsen mer än något annat. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Bokmässan 2019, så hade del 2: ”1794” precis kommit ut, och jag lyssnade på ett seminarium med Niklas Natt och Dag och Carina Burman, som precis skrivit en biografi om Carl Michael Bellman. Det hela modererades av Magnus Västerbro som med sin bok om pestutbrottet i Stockholm känner väl till både platsen och tiden. Alla tre hittade tidigt i samtalet en beröringspunkt i att ha läst och drabbats av Tegnérs klassiska ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, och mycket av samtalet handlade just om den bild av 1700-talet som har kommit att dominera framställningen i våra dagar: den romantiska. De vitpudrade perukerna, de vackra kläderna i sina skira pastellfärger, den gröna gräsmattan och trubaduren med sin luta som sjunger Bellmans vackraste somriga ballader. OM Svenska Akademien. Maskeradbalen där kungen skjöts. Och om den visskatt som överlevt till vår tid. Både Burman och Natt och Dag har starka relationer till just musiken, och fram för allt de tolkningar som gjorts på skiva av Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk och Sven Bertil Taube. Niklas berättar hur han under arbetet med böckerna blivit lite av en samlare av gamla lutor och har sex stycken i sin skrivarlya. Han pratar också om Bellman i populärkulturen, och hur ett av hans första möten med Bellman var via den tecknade serien Arne Anka där en serie illustrerades med texten från en av Bellmans epistlar, och hur han gick iväg och köpte sin första Bellmanskiva efter att ha läst den. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

För Carina Burman är det inte första gången hon närmar sig det svenska 1700-talet2, och Niklas Natt och Dag berättar att han använde hennes tidigare böcker för research. Och det var just kärleken till Bellman som placerade Natt och Dags berättelse under just åren 1793-1795. Han berättar att tittar man på skönlitteratur som utspelar sig under den här eran så är det ofta mordet på Gustav III som fungerar som någon form av katalysator i berättelsen, och sedan tittar Bellman in på någon krog och säger något förnumstigt. Men för Natt och Dag var det viktigt att alla citat i texten måste komma från det aktuella året, och då Bellman dog tidigt under 1795, så kommer han inte dyka upp alls i böckerna. 

Det blir ett spännande samtal med två 1700-talsfantaster som båda är oerhört pålästa, och lika fascinerade av Bellman båda två. Bellman som inte alls kom från fattiga förhållanden. Med en pappa som var ämbetsman och en mamma från en prästfamilj, så började Bellman arbeta på Riksbanken vid 17 års ålder, sedan Tullverket etc. Han hade anställning hela livet. Det är definitivt omständigheter som ger den smått mytiske Bellmanfiguren en knäck. Däremot stämmer det att han var en festlig och kul prick. Han framträdde i sitt författarskap på fester och middagar. Det är på många sätt tydligare hos Bellman än hos många andra av hans samtida, att hans texter skrevs för att sjungas. Han uppträdde i salonger och det finns många berättelser om hur han agerade på ett tydligt sätt och framförde sina sånger med röster och dramatiserade framträdanden. Han gick t o m så långt att han skapade fiktiva sällskapsordnar och framträdde i olika roller tillsammans med sina vänner. Parodier på sällskapsordnar. 

(bild lånad från förlagets hemsida.)

Det är ett livfullt samtal, snyggt modererat och de båda författarna förenas i samtalet kring Bellman, och framförallt samhället under Bellmans levnad. De faller i varandras tal, de delar med sig av anekdoter och jag som gick dit för att lyssna på Niklas Natt och Dag, går därifrån och har också Carina Burmans gedigna Bellman-biografi under armen. Två mycket läsvärda stycken svenskt 1700-tal: den brutala sviten deckare och det nyanserade porträttet av en av tidens stora diktare. 

”1793”, ”1794”, ”1795” av Niklas Natt och Dag är utgivna av Forum. 

”Bellman. Biografin” av Carina Burman är utgiven av Albert Bonnier Förlag.

När en bok väcker minnen

Ni vet, när man sitter så där och slösurfar på Traderas boksidor. Gamla 80-tals bokklubbsband varvas med serietidningar och åldrande kokböcker. Man har förlorat allt hopp om att hitta något spännande. Det hela har övergått i ett meningslöst scrollande, men man fortsätter en stund till. Och så är den bara där. Blicken fastnar och man stannar upp, ler lite för sig själv och lägger ett bud. Inte för att det var något man egentligen sökte. Visste inte ens att den fanns. Men den väckte något och man blev så där lite pirrigt glad. 

Så var det för några månader sedan när jag träffade på en liten bok om konstnären Calle Örnemark. 

(Bild lånad från Bokstugan)

De allra flesta har nog aldrig hört talas om Calle, men väldigt många har sett i alla fall en av hans träskulpturer: den stora Jätten Vist, intill E4 i Husqvarna. I stora blå byxor, med spretande blont hår och en grästuva i famnen, som han är redo att kasta ut i Vättern för att hans fru ska kunna ta klivet över sjön på torrskodda fötter. En grästuva som sedan fick ligga kvar och bli Visingsö.

(Bild lånad från Transportarbetaren.)

Men jag har sett mer än Vist. Mycket mer. Till och med träffat Calle. Under några år när jag var barn bodde vi i Barnarp utanför Jönköping. Och i grannsamhället Rogberga bodde Calle. På Riddersbergs gård hade han sin verkstad och sin stora skulpturpark och dit kunde man som besökare åka och ströva runt. För den lilla knatte som jag var då, var det nog mest det stora skeppet Bounty, skulpturen om myteriet, som imponerade på mig. Ett fullstort fartyg mitt i en trädgård. Och jag som hade plöjt varenda bok om kapten Hornblower och sett alla sommarrepriser av Onedinlinjen, charmades av det stora fartyget, som lockade min fantasi till äventyr. Byggt av rivningsvirke, slipers, stora kantiga bjälkar, grovt tillyxade, och målade med blaskande penseldrag i starka färger. Som alla Calles skulpturer. Vid sidan av Bounty fanns Det Indiska Reptricket – som med sina 103 meter, 369 ton och byggd av 1400 järnvägsslipers fick en plats i Guinness Rekordbok.  Calle jobbade i stora format. Och en sommar började Calle jobba på en skulptur av en nordamerikansk indian. Den byggdes liggande på stallbacken, men blev så stor att den aldrig gick att lyfta. Kranbilarna gav upp, och indianen fick ligga kvar. En sommar ordnades dansföreställning *på* skulpturen. Publiken stod överallt man kunde komma åt, bland de andra skulpturerna. Jag förstod inte mycket, liten som jag var, men jag älskade det i alla fall. Kunde inte slita blicken från det som hände. 

(Bild lånad från Digitalt Museum. Riddersbergs skulpturpark. Bountys master i bakgrunden.)

Och runt om allt detta, också mindre skulpturer. Min absoluta favorit föreställde prästen Johannes Madestam. Som ung hade han fått tjänst som fängelsepräst i Jönköping, men lyckades inte locka fångarna att delta i högmässan, Han slog vad med internerna, att dom skulle följa honom så långt han kunde gå på händer. Sagt och gjort! Och Johannes gick på händer hela vägen till gudstjänsten, och fångarna följde med. Att Johannes var en ofta sedd gäst i vårt hem när jag var barn gjorde det stort. Tänka sig, att någon jag känner har stått modell för en skulptur! (Många år senare blev jag kursare med Johannes barnbarn när jag pluggade teologi, och vi pratade mycket om hans farfar.) 

Men rivningsvirke och slipers är inte hållbara för tidens tand, och många av Calles skulpturer har genom åren förstörts och vittrat sönder. En del av dom, som Bounty, tog han själv ner när virket var för poröst. Och när Riddersberg såldes togs alla kvarvarande skulpturer bort. Det finns ett fåtal Calle Örnemark kvar numera. Och Calle själv är borta sedan många år. Det gör det extra fint att jag hittade den lilla boken om honom, hans konstnärsskap och berättelser och bilder på många av hans skulpturer – både de stora och de små. Och tar man en tur till Jönköpingstrakten så åk förbi Jätten Vist och säg hej. Och bär färden till Gränna så spana efter Ballongfararna i rondellen. 

”Den fantastiske Calle Örnemark” av Stellan Andersson, är utgiven 1983 på eget förlag. 

Ett samtal om "Outpost" med Dmitry Glukhovsky - seminarium Bokmässan 2019

Dmitry Glukhovskys postapokalyptiska berättelse om livet i Moskvas tunnelbanesystem, efter att livet på markytan slagits ut, gjorde honom till ett namn på allas läppar. ”Metro”-serien har sedan dess fått ett eget liv med både fanfiction och tv-spel i bagaget. Och uppföljare. Moskvas tunnelbana är konstruerad för att stå emot kärnkraft. Det blir människornas räddning och de flyt ner i underjorden och förseglar dörrarna. På de olika stationerna växer ett mikrokosmos fram. Familjeliv, vänskap, fiendskap, odling, teknologi, forskning, kriminalitet, politiska ideologier, religion. Allt får plats. Och livet går vidare trots katastrofen. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag lyssnade på Glukhovsky på två olika seminarier på Bokmässan 2019. Han befann sig i Göteborg för att prata om den – återigen – postapokalyptiska berättelsen ”Outpost”, som han skrivit direkt för Storytel, och därmed direkt för ljud. ”Outpost” handlar om ett Ryssland efter ett inbördeskrig. Landet – och människorna – faller tillbaka till något nästan postapokalyptiskt och lever inom murar. Floden Volga är fylld av giftiga ångor, som skymmer sikten till andra sidan. Och på varje sida finns en stad. Man håller vakt mot varandra. Mot allt utom det egna. Ledarna är fullt upptagna av att behålla sin makt. Glukhovsky undersöker hur snabbt ett samhälle kan kollapsa.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Glukhovsky berättar att han efter åren med ”Metro” ville skriva något som känns realistiskt. Han ville undersöka hur det är att bli vuxen, relationen till fäder, arvsskuld. Berättelsen är inte science-fiction. Absolut inte uttalad science-fiction. Istället handlar mycket om hur det är att leva i ett land med Rysslands grad av censur. Hur man faller in i att använda metaforer som ersättning för klarspråk. Hur man förklär ordens mening. Det blir en slags magisk realism. En text fylld av språkteman. Glukhovsky liknar det vid återkomsten av hat-tal i politiken, som han tycker att vi ser på en mängd platser i världen idag, inte bara Putin i Glukhovskys eget hemland, utan t ex Trump i USA, Orban i Ungern. Det blir ett slags okej i sak att sparka ner och personligen kränka inte bara politiska motståndare, utan också etniska grupper, klasser etc. Och Glukhovsky talar om acceptansen av de politiska hat-talen som steget innan våldet kliver fram. Och nu när jag skriver ner detta och bläddrar i mina anteckningar så tänker jag direkt på upploppen i Washington. Och längre ner på sidan har jag noterat att Glukhovsky pratar om faran när vi våra normer pressas. Vi förskjuter våra gränser, både för vad vi tolererar att höra, men också vad vi tolererar att göra mot en annan människa. Vi blir redskap. Vi pratar om att vi ska lära oss av historien, men de sista vittnena dör nu. Och visst, man kan vara personligt berörd om det är en släkting, men det blir aldrig samma sak som att ha upplevt det själv. Och då är inte heller steget långt borta för att låta det hända igen, släppa fram förutsättningarna. 

”Outpost” är definitivt en mycket mer tydligt politisk berättelse, även om den också är fylld av både humor och äventyr. Kanske är det för att den är skriven på uppdrag från en marknad in annan del av världen som han vågat, även om den kommer att vara tillgänglig i Ryssland också. Glukhovsky säger att än så länge arresteras inte ryska författare för sina berättelser, men han utesluter inte att det ganska snart kan komma att bli så. Han är redan hårt kritiserad för sin frispråkighet. 

2019 är propagandamaskineriet mellan Ryssland och Ukraina i full gång. Ingen av oss vet att kriget snart kommer vara ett faktum. Glukhovsky pratar istället om att hatet inte har någonstans att ta vägen. Familjer splittras av propagandan. Människor drivs till galenskap. Han har försökt skildra detta i ”Outpost”. Karaktärerna har byggts upp av människor ur flera olika generationer. Han berättar att han just nu jobbar på en historia om ghettot i Lodz. Där produktivitet ställs i relation till mat, och därmed till fortsatt liv. Barnen var inte produktiva. Inte heller de äldre. Så ghettot blev en plats utan barn och utan gamla, dvs utan de människor som skapar familj, som utgör värme och kärlek och sammanhållning. Med det i åtanke har berättelsen i ”Outpost” fått ett annat persongalleri, för att det behövs för dynamiken i tillvaron. Han har också valt att väva in religionen. En religiös munk kommer till utposten och framförallt de äldre blir starkt berörda av det. Så berättelsen har en aspekt av kyrkans roll, trons roll. Även här lyfter han fram situationen i dagens Ryssland. Glukhovsky menar att ryska kyrkan befann sig i en slags exil under Stalin, och att den kyrka och den roll kyrkan spelar idag är stöpt i sin form av Stalin och KGB. (Jag önskar han har utvecklat den delen mer, men det fanns inte tid. Men kyrkans politiska roll i Ryssland är väldigt intressant.) Kyrkan är en stark politisk allierad för Putin. Men Glukhovsky har i sin berättelse velat gå bortom det politiska i religiositeten: vad är det Gud fyller för funktion för den enskilda människan? Han låter munken i sin berättelse vara döv. Människorna berättar sina önskningar, men han svarar med sina egna behov. Sätter sin egen agenda. Det blir en intressant växelverkan mellan karaktärerna som stundtals gör riktigt ont för läsaren att följa. 

”Outpost” är defintivt värt att lägga några timmar på. Uppdelad i episoder. Mycket välgjord produktion. Och en fantastisk berättelse med många bottnar.  

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

När jag skriver om det här seminariet, är det september 2022. Under våren 2022 skedde ett antal saker som relaterar till det här. Säkerligen mina tankar kretsat kring de här gamla anteckningarna under sommaren. Dels publicerades Glukhovskys roman ”Mess”. Dels attackerade Putins Ryssland sitt grannland Ukraina. Kriget pågår i denna stund, med horribla krigsbrott som når oss via media. Källkritik blir mer aktuellt än någonsin med en attackerande makt som inte tillåter att kriget benämns krig, där propagandamaskineriet matar det ryska folket med lögner. Där censuren växer dag för dag. Samma ramberättelse som den som Glukhovsky skissar i ”Mess”. Och Glukhovsky själv har tvingats lämna Ryssland för ett liv i exil på annan plats i världen. 

”Outpost” är utgiven av Storytel och finns via deras app.

”Metro”-serien och ”Mess” är utgivna av Ersatz Förlag.