"Ledarskap i klassrummet" av John Steinberg

I skolans värld är läsåret avbrutet av studiedagar då och då. Eleverna är lediga, och personalen ska ägna sig åt annat. Då och då är detta ”annat” en fortbildningsdag. Mer eller mindre omfattande. Det vanliga är en halvdagsföreläsning utan förarbete och tyvärr också utan efterarbete. Det blir i det stora hela ganska försvinnande. Ibland görs större satsningar. För ett par år sedan innebar det några fler timmar föreläsningar, omfattade hela kommunens skolpersonal, och en bok att sedan läsa i kollegiet och arbeta med vid några tillfällen. Boken var John Steinbergs ”Ledarskap i klassrummet”, och den var uppskattad av många. I diverse skolrelaterade sociala mediekanaler inser jag att den fortfarande är aktuell runt om i Sverige. Skolpersonal har fortfarande läsecirklar, konferenser och studiedagar kring bokens innehåll. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Syftet med boken är att lyfta frågor kring lärarens roll som ledare i sitt eget klassrum, som ledare av undervisningen, och hur man med enkla medel stimulerar elevernas motivation, och därigenom skapar arbetsro. Det handlar mycket om rollfördelning, både för läraren och eleverna. Det måste finnas en tydlighet för alla inblandade och en tydlighet som hålls i, som inte förändras, går att tänja på – och som inte ska behöva utmanas. Upplägget av boken är perfekt för en studiecirkel i arbetslaget, med korta kapitel och ett batteri av diskussionsfrågor och övningsuppgifter. 

Anslaget för Steinberg är att skolan som arena inte är det centrala i elevernas liv, men att skolan kan vara en arena inte bara för lärande, utan för mognad, utveckling, ansvarsträning och förmåga att samarbeta med andra. Och att skolan, då detta är etablerat, blir en plats eleverna väljer, därför att där möter de vuxna som de vet vill en väl. De möter lärare som leder dem så de finner ro, trygghet och glädje. Skolan blir en plats där eleven vill anstränga sig att göra sitt bästa. Eleven strävar efter att vara en konstruktiv medlem av gruppen, och eleven känner att det finns hopp om framtiden. Presenterat så här låter det lite som en önskedröm. Men vem kan protestera och säga att det inte är detta man vill både med sin egen yrkesutövning och med elevernas studier. Det är klart man vill att eleverna ska komma till ens eget klassrum och känna sig trygga, dugliga, motiverade att prestera och tänja på den egna förmågan – och känna glädje och tillit i undervisningen. 

Och för att få eleverna hit behövs fem saker som inte har ett dugg med ungarna att göra: den fysiska miljön, personalens samverkan, rektors närvaro, rektors tydlighet och föräldrarnas engagemang. Och det är detta jag gillar. Hela fokus handlar om hur skolan ska bli för eleverna, men det läggs inte på eleverna att åstadkomma det. Det läggs på vuxenvärlden, på oss som finns runtomkring. Det är vi som ska fixa förutsättningarna. 

Och sedan går boken ner på detaljerna i sina tjugo korta kapitel. Hur vi kan jobba med klassrumskulturen, arbetsklimatet och arbetsmiljön. Hur de första minuterna av min lektion sätter tonen för hela arbetspasset. Hur undervisningen handlar om förmedling, motivation, process. Hur vi behöver förhålla oss till klassrummets spelregler: platsen, tiden, innehållet, metoden, personen. (Lite som specialpedagogikens klassiska ”sju frågor”, och som jag tänker varenda unge mår bra av. Varenda vuxen också.) Hur vi i skolan kan och bör möta föräldrarna. Och över alltihop ligger principen om artighet. En grundläggande ton av respekt. Och att våga prata pedagogik med varandra. Att metareflektera tillsammans: hur blir min undervisning för dig? Hur blir dina resultat för mig? Jag vågar säga att vi pratar alldeles för lite pedagogik i skolan. Och definitivt bjuder vi in eleverna i det samtalet alldeles för sällan. Ett utvecklingssamtal per termin, där man gemensamt svarar på några generellt ställda frågor. Vi kanske kan göra lite mer där… 

Det jag tror lockade kollegorna med den här boken var dels att den sätter fingret på det vi alla vill ha mer av i skolan: arbetsro och motiverade elever, dels att den inte vill åstadkomma det med en massa nya påhitt. Steinberg tar fasta på det som redan pågår, och bygger sin verktygslåda på det som redan finns. Bemötandet i undervisningen, tydligheten, respekten, dialogen kring vad man gör, hur och varför. De ”mjuka” värdena, s a s. Sätta en tydlighetsram kring vardagen. Det blir till synes enkelt. Och det kostar inte en massa pengar. Det blir mer jobb för vissa, mindre för andra – men det bjuder in till samverkan inom arbetslaget, att hjälpas åt, att mötas. Läraryrket handlar så oerhört mycket om grupper, men det som slår mig efter 22 år i skolans värld, är ensamheten. Var och en gör sitt. Det är när vi vågar bjuda in varandra i arbetet som jag tror vi kan åstadkomma mer. Tillsammans är inte dumt. Och Steinbecks bok bjuder in till samtalen kring hur vi har det och hur vi kan få det annorlunda. 

”Ledarskap i Klassrummet” av John Steinberg är utgiven 2005 av Gothia Fortbildning.