När undersökande journalistik fungerar som bäst är det lite som att iaktta en pågående utgrävning. Lager på lager blottläggs och förs fram i ljuset, och mer och mer av det förväntade fyndet blir synligt. Vänds och vrids och beskådas. När Matilda Gustavsson publicerade sitt reportage om mannen som kom att kallas Kulturprofilen, som drev en slags kulturscen i Stockholm, hade nära samröre med Svenska Akademien, och utsatte en lång rad kvinnor för sexuella övergrepp – så slog det ner som en bomb i kultursverige. Matilda Gustavsson belönades med Stora Journalistpriset, Kulturprofilen åtalades och dömdes, kulturscenen lades ner, och Svenska Akademien…. Ja, det knakade rejält. På baksidan av Gustavssons bok står det att Akademien krackelerade inför öppen ridå. Litteraturpriset delades inte ut, arbete lades på paus, flera ledamöter avgick. Det var kaos. Själv skrev jag förnumstigt om att entlediga samtliga ledamöter och ombilda hela Akademin, börja om, bygga upp från grunden igen. Återta förtroendet med en helt ny Akademi, och inte den cirkusversion som härjade runt i media. Mitt i stormen fann jag mig bestört iaktta hur en av de mer kontroversiella ledamöterna, som nonchalerade hela kritiken och öppet gav sitt stöd för Kulturprofilen, stod omsvärmad på Bokmässan, av enorma mängder människor, unga som gamla, män som kvinnor, som knöt näven och förkunnade att han skulle stå på sig, han hade deras stöd. Ett tag där var det så upprört att hela Kulturprofilen kom lite i skymundan för allt fokus på Svenska Akademien. Och det blir tokigt. Kulturprofilen utreddes för sexuella övergrepp, och han dömdes. Det får vi inte glömma. Det är långt viktigare än arton ordrika ledamöter.
Matilda Gustavsson fördjupade sedan sitt reportage, och publicerade boken ”Klubben”, där vi dels får ta del av mer kring historien, vittnesmålen, Kulturprofilens bakgrund, kulturscenens verksamhet – men också följa hennes process i arbetet, grävandet, hur hon brottas med sig själv om vad hon ska ta sig till med det hon får syn på, informationen som läggs i hennes händer, ansvaret hon känner att hon bär gentemot offren. Det är en väldigt intressant process, och ställer viktiga frågor kring inte bara ansvaret, utan också etiken i journalisters arbete. Boken är välskriven, och Matilda Gustavsson är språkligt väl värd att läsa. En god skribent, och ett gott hantverk. Att hon är journalist andas från varenda sida, men det är ju precis det boken handlar om: journalistens arbete att gräva fram sanningen, och plikten att redovisa den för läsarna.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida.) |
Det har gått ett par tre år sedan både reportaget och boken publicerades. Då, kokade hela världen i dyningarna kring stora avslöjanden om kvinnors utsatthet inom kulturen. Hashtaggen ”Metoo” blev ett begrepp i sin egen rätt. Hollywoodproducenter, skådespelare, regissörer – medias rapporter om oegentligheter var intensiva, och hade så varit sedan 2017 när den första stora bubblan sprack. Flera vittnesmål ledde till rättegångar mot förövare. Fler branscher klev fram i ljuset. Kvinnor tog mod till sig och berättade vad de tvingats till, och det blev som en folkrörelse av systerskap att stå upp för sin rätt att säga nej. Det fanns något nytt i luften, och det kändes att det var en viktig period. Metoo åstadkom något.
Men nu när jag tar fram boken igen, bläddrar mellan sidorna och läser mina anteckningar, så funderar jag lite på vad som hände. Vart tog det vägen? LO gjorde en undersökning och konstaterade att 38% av alla kvinnor upplevt sexuella trakasserier på sin arbetsplats. Policydokument upprättades, handlingsplaner togs fram, regeringen initierade ett riktat arbete mot våld och sexuella trakasserier. Jättebra. Men i praktiken då? Blev det bättre bara för att vi fick pappersprodukter som berättade hur det ska vara? Vet vi det? Bland de unga jag träffar genom mitt arbete, kan jag tycka att det känns som det stannade av igen. När jag pratar med ungdomar i olika åldrar, så har det inte hänt jättemycket och det bekymrar mig. De lärde sig mycket om att killar ska respektera om en tjej säger nej. Men känner dom att deras nej blir respekterat? Mer tveksamt. Skolorna ordnar temadagar och föreläsare och ungarna tänker klokt under ledning av lika kloka vuxna. I de nya kursplanerna har den gamla sexualkunskapen lämnat plats för ”sexualitet, samtycke och relationer” och det ger oss lite bättre verktyg i skolan att prata med ungdomarna om de här sakerna. Och kanske också över tid. Det är väl kanske mest det jag saknar. Att det får ta tid. Att det inte blir under några timmar, utan process över hela läsåret. Det här förhållningssättet till varandra och till sig själva måste få förankras. Det ska bli intressant att se vad det nya verktyget kan leda till. Men det ska finnas där i praktiken också, inte bara på lektionerna. Och det ska finnas hela vägen. Hela vägen in i vuxenlivet, hela vägen in på arbetsplatsen. Kraften Metoo virvlade upp, behöver få fortsätta. Vi är inte klara än. Sett i det ljuset blir en bok som ”Klubben” en bra replik. Inte en lösning, men en replik, och därmed fortsatt läsvärd.
”Klubben” av Matilda Gustavsson är utgiven 2019 av Albert Bonniers Förlag.
Och på Bokmässan i år, 2022, ges ett seminarium om det nya i kursplanens ”sexualitet, samtycke, relationer”, och hur lärare och elevhälsa kan jobba med dessa frågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar