När Niklas Natt och Dag debuterade med ”1793” slog den ner i deckarsverige med chockerande kraft. Ingen hade läst något liknande. Det var skitigt, mörkt, nattsvart – och bestialiskt. Själva deckardelen av historien är hyfsat traditionell: ett lik hittas i Fatburen, och den avdankade palten Mickel Cardell ska tillsammans med den sjuklige Winge få fast mördaren. Det leder dom båda in i ett nät av politiska konspirationer, slutna sällskap, och korruption som kommer att sträcka sig, vindlande och snirklande, genom alla tre böckerna i serien. Boken vann flertalet stora priser och sålde i flera hundra tusen exemplar, och vägen för trilogin låg spikrak. I sin uppbyggnad är det traditionella deckare, men det som utmärkt böckerna är beskrivningarna av Stockholm i slutet av 1700-talet. En bild som skiljer sig markant från den romantiserade bilden av Gustaf III och maskeradbalernas tid, som vi annars gärna matas med via filmer och annat. I Natt och Dags böcker finns ingen Gustaf III ens inom räckhåll. Vi rör oss i gatulivet i Stockholms fattigaste områden, där sjukdomar härjar och smuts och löss, blod och lera, är ständiga följeslagare för människorna som försöker skapa sig någon form av tillvaro i misären. På de sunkiga krogarna och i de mörka gränderna framställs ett brutalt liv. Och i händerna på den uttråkade aristokratin faller offer på de råaste vis. Framställningen av Stockholm, och råheten i de bestialiska morden har utmärkt böckerna. Man blir definitivt illamående under läsningen, men det är inte på minsta vis ett effektsökeri, och det som stannar kvar hos en är inte råheten, utan karaktärerna – antihjältarna, för att använda ett väldigt slitet uttryck – den utslagne och hånade och hans döende kamrat. Natt och Dag mejslar fram karaktärer man bryr sig om, och lider med. Speciellt förtjust är jag i den långa inledande sektionen av andra boken, där vi också får lära känna Sveriges koloni på Saint Barthelemy. Men summa summarum så är det karaktärerna som bär berättelsen mer än något annat.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida.) |
Bokmässan 2019, så hade del 2: ”1794” precis kommit ut, och jag lyssnade på ett seminarium med Niklas Natt och Dag och Carina Burman, som precis skrivit en biografi om Carl Michael Bellman. Det hela modererades av Magnus Västerbro som med sin bok om pestutbrottet i Stockholm känner väl till både platsen och tiden. Alla tre hittade tidigt i samtalet en beröringspunkt i att ha läst och drabbats av Tegnérs klassiska ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, och mycket av samtalet handlade just om den bild av 1700-talet som har kommit att dominera framställningen i våra dagar: den romantiska. De vitpudrade perukerna, de vackra kläderna i sina skira pastellfärger, den gröna gräsmattan och trubaduren med sin luta som sjunger Bellmans vackraste somriga ballader. OM Svenska Akademien. Maskeradbalen där kungen skjöts. Och om den visskatt som överlevt till vår tid. Både Burman och Natt och Dag har starka relationer till just musiken, och fram för allt de tolkningar som gjorts på skiva av Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk och Sven Bertil Taube. Niklas berättar hur han under arbetet med böckerna blivit lite av en samlare av gamla lutor och har sex stycken i sin skrivarlya. Han pratar också om Bellman i populärkulturen, och hur ett av hans första möten med Bellman var via den tecknade serien Arne Anka där en serie illustrerades med texten från en av Bellmans epistlar, och hur han gick iväg och köpte sin första Bellmanskiva efter att ha läst den.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida.) |
För Carina Burman är det inte första gången hon närmar sig det svenska 1700-talet2, och Niklas Natt och Dag berättar att han använde hennes tidigare böcker för research. Och det var just kärleken till Bellman som placerade Natt och Dags berättelse under just åren 1793-1795. Han berättar att tittar man på skönlitteratur som utspelar sig under den här eran så är det ofta mordet på Gustav III som fungerar som någon form av katalysator i berättelsen, och sedan tittar Bellman in på någon krog och säger något förnumstigt. Men för Natt och Dag var det viktigt att alla citat i texten måste komma från det aktuella året, och då Bellman dog tidigt under 1795, så kommer han inte dyka upp alls i böckerna.
Det blir ett spännande samtal med två 1700-talsfantaster som båda är oerhört pålästa, och lika fascinerade av Bellman båda två. Bellman som inte alls kom från fattiga förhållanden. Med en pappa som var ämbetsman och en mamma från en prästfamilj, så började Bellman arbeta på Riksbanken vid 17 års ålder, sedan Tullverket etc. Han hade anställning hela livet. Det är definitivt omständigheter som ger den smått mytiske Bellmanfiguren en knäck. Däremot stämmer det att han var en festlig och kul prick. Han framträdde i sitt författarskap på fester och middagar. Det är på många sätt tydligare hos Bellman än hos många andra av hans samtida, att hans texter skrevs för att sjungas. Han uppträdde i salonger och det finns många berättelser om hur han agerade på ett tydligt sätt och framförde sina sånger med röster och dramatiserade framträdanden. Han gick t o m så långt att han skapade fiktiva sällskapsordnar och framträdde i olika roller tillsammans med sina vänner. Parodier på sällskapsordnar.
 |
| (bild lånad från förlagets hemsida.) |
Det är ett livfullt samtal, snyggt modererat och de båda författarna förenas i samtalet kring Bellman, och framförallt samhället under Bellmans levnad. De faller i varandras tal, de delar med sig av anekdoter och jag som gick dit för att lyssna på Niklas Natt och Dag, går därifrån och har också Carina Burmans gedigna Bellman-biografi under armen. Två mycket läsvärda stycken svenskt 1700-tal: den brutala sviten deckare och det nyanserade porträttet av en av tidens stora diktare.
”1793”, ”1794”, ”1795” av Niklas Natt och Dag är utgivna av Forum.
”Bellman. Biografin” av Carina Burman är utgiven av Albert Bonnier Förlag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar