När en bok väcker minnen

Ni vet, när man sitter så där och slösurfar på Traderas boksidor. Gamla 80-tals bokklubbsband varvas med serietidningar och åldrande kokböcker. Man har förlorat allt hopp om att hitta något spännande. Det hela har övergått i ett meningslöst scrollande, men man fortsätter en stund till. Och så är den bara där. Blicken fastnar och man stannar upp, ler lite för sig själv och lägger ett bud. Inte för att det var något man egentligen sökte. Visste inte ens att den fanns. Men den väckte något och man blev så där lite pirrigt glad. 

Så var det för några månader sedan när jag träffade på en liten bok om konstnären Calle Örnemark. 

(Bild lånad från Bokstugan)

De allra flesta har nog aldrig hört talas om Calle, men väldigt många har sett i alla fall en av hans träskulpturer: den stora Jätten Vist, intill E4 i Husqvarna. I stora blå byxor, med spretande blont hår och en grästuva i famnen, som han är redo att kasta ut i Vättern för att hans fru ska kunna ta klivet över sjön på torrskodda fötter. En grästuva som sedan fick ligga kvar och bli Visingsö.

(Bild lånad från Transportarbetaren.)

Men jag har sett mer än Vist. Mycket mer. Till och med träffat Calle. Under några år när jag var barn bodde vi i Barnarp utanför Jönköping. Och i grannsamhället Rogberga bodde Calle. På Riddersbergs gård hade han sin verkstad och sin stora skulpturpark och dit kunde man som besökare åka och ströva runt. För den lilla knatte som jag var då, var det nog mest det stora skeppet Bounty, skulpturen om myteriet, som imponerade på mig. Ett fullstort fartyg mitt i en trädgård. Och jag som hade plöjt varenda bok om kapten Hornblower och sett alla sommarrepriser av Onedinlinjen, charmades av det stora fartyget, som lockade min fantasi till äventyr. Byggt av rivningsvirke, slipers, stora kantiga bjälkar, grovt tillyxade, och målade med blaskande penseldrag i starka färger. Som alla Calles skulpturer. Vid sidan av Bounty fanns Det Indiska Reptricket – som med sina 103 meter, 369 ton och byggd av 1400 järnvägsslipers fick en plats i Guinness Rekordbok.  Calle jobbade i stora format. Och en sommar började Calle jobba på en skulptur av en nordamerikansk indian. Den byggdes liggande på stallbacken, men blev så stor att den aldrig gick att lyfta. Kranbilarna gav upp, och indianen fick ligga kvar. En sommar ordnades dansföreställning *på* skulpturen. Publiken stod överallt man kunde komma åt, bland de andra skulpturerna. Jag förstod inte mycket, liten som jag var, men jag älskade det i alla fall. Kunde inte slita blicken från det som hände. 

(Bild lånad från Digitalt Museum. Riddersbergs skulpturpark. Bountys master i bakgrunden.)

Och runt om allt detta, också mindre skulpturer. Min absoluta favorit föreställde prästen Johannes Madestam. Som ung hade han fått tjänst som fängelsepräst i Jönköping, men lyckades inte locka fångarna att delta i högmässan, Han slog vad med internerna, att dom skulle följa honom så långt han kunde gå på händer. Sagt och gjort! Och Johannes gick på händer hela vägen till gudstjänsten, och fångarna följde med. Att Johannes var en ofta sedd gäst i vårt hem när jag var barn gjorde det stort. Tänka sig, att någon jag känner har stått modell för en skulptur! (Många år senare blev jag kursare med Johannes barnbarn när jag pluggade teologi, och vi pratade mycket om hans farfar.) 

Men rivningsvirke och slipers är inte hållbara för tidens tand, och många av Calles skulpturer har genom åren förstörts och vittrat sönder. En del av dom, som Bounty, tog han själv ner när virket var för poröst. Och när Riddersberg såldes togs alla kvarvarande skulpturer bort. Det finns ett fåtal Calle Örnemark kvar numera. Och Calle själv är borta sedan många år. Det gör det extra fint att jag hittade den lilla boken om honom, hans konstnärsskap och berättelser och bilder på många av hans skulpturer – både de stora och de små. Och tar man en tur till Jönköpingstrakten så åk förbi Jätten Vist och säg hej. Och bär färden till Gränna så spana efter Ballongfararna i rondellen. 

”Den fantastiske Calle Örnemark” av Stellan Andersson, är utgiven 1983 på eget förlag.