"Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro" av Maria Bühler, Annelie Karlsson, Terése Österholm

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Barn gör rätt om dom kan. Visst låter det enkelt? Uttrycket har myntats av den amerikanske psykologen dr Ross W Greene, och syftar till att påminna oss om att barn inte är medvetet illvilliga utan helt enkelt saknar vissa förmågor som vi vuxna alltför ofta tänker oss att dom har. Och när den kravbilden överstiger barnets förmåga – då blir det knas för barnet. Barnet reagerar på det sätt som ligger individen närmast. Och istället för att då hjälpa barnet hantera situationen som blir för svår, så har vi vuxna en tendens att istället korrigera barnets beteende, dvs det reaktionsmönster som barnet tar till när kravbilden blir för svår. Så sluta skälla och börja hjälpa.

Enkelt, eller hur? Varför är det då så förbannat svårt?

Ross Greene menar vidare att man genom att ta reda på vilka förmågor det är barnet inte hanterar och en kartläggning av situationen de uppstår i, och genom en hjälpande utsträckt hand, går in i ett teamarbete med barnet och hittar och prövar sätt att få situationen att fungera utan att behöva gå in i reaktionsmönster. På det sättet övar barnet dessutom sina förmågor under ledning av en trygg vuxen, men på eget initiativ. Summa summarum så fungerar det utsläckande på det negativa beteendet, för allteftersom förmågorna växer så minskar behovet av att ta till reaktioner. Förmågorna utvecklas.

Bra va?

Om barnet har ett reaktionsmönster som är utagerande så kräver det i det akuta skedet mer av oss vuxna. Det kan röra sig om att skrika, kasta möbler, riva och bita, gråta häftigt, fly till en tryggare plats – de reaktionsmönster vi har är högst individuella, men vissa av dom märks mer än andra. Har barnet utagerande reaktioner så är risken stor att vi vuxna går i affekt i vår iver? panik? hets? att lugna barnet. Vi kanske går igång vi med. Höjer rösten, tar tag i barnet, skriker tillbaka, hindrar, blockerar….. Möter barnets affekt med vår egen. Affektsmitta.

Det är inte särskilt framgångsrikt.

När man däremot lyckas hålla sig själv lugn (Vara situationen vuxen. Hm.) och kan möta barnets affekt med lugn och skapa yta för lugn runt barnet – så ger vi barnet förutsättningar att ta sig ur affekten.
Det är vad lågaffektivt bemötande i grunden handlar om. Inte om att mjäka och låta utagerande ungar härja fritt på bekostnad av sina kamraters säkerhet. Eller hur det nu var snacket gick i mediadrevet för ett par veckor sedan.
Det handlar om att vara medmänniska med ansvar, tillsammans med någon som i stunden inte fixar det ansvaret själv.

Det är också ganska enkelt. Eller?

Och så har vi situationen att trots att lagen säger att alla barn har skolplikt till och med det nionde grundskoleåret och det sextonde fyllda, så finns det barn som inte går till skolan. Och det finns föräldrar som trots hot om vite inte lyckas få sina barn att gå. Och det finns skolor som trots goda pedagoger inte lyckas heller.

Så vad gör man?

Den här boken föreslår att man kombinerar Ross Greenes modell, med lågaffektivt bemötande och ser över sin skolorganisation och sitt inre arbete på varje tänkbar nivå, för att minska elevernas frånvaro. Boken utgår ifrån att det är förhållningssättet och miljön runt barnet som behöver förändras för att främja skolnärvaro. Inte barnet som ska skärpa till sig och gå. Inte föräldrarna som ska ta sitt förbaskade ansvar och få dom till skolan. Boken ger alternativa förklaringsmodeller till vad som kan orsaka problematisk skolfrånvaro, och den presenterar hur man praktiskt kan arbeta lågaffektivt och förebyggande med kartläggningar och handlingsplaner. Boken avslutas dessutom med en konkreta verktyg och tips på hur man kan arbeta för att göra skolan tillgänglig för alla.

Bokens målgrupp är flertalet yrkesgrupper inom skolan, men jag tänker att den också kan vara ett användbart verktyg för föräldrar. Jag som har en förankring i högstadiemiljön och aktivt använder Ross Greenes metod och Bo Heljskovs förhållningssätt kände igen mig sida upp och sida ner – och tyckte väldigt mycket om hur verktygen konkretiseras till en konkret fråga som att jobba främjande med skolnärvaro.

"Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro" är utgiven 2018 av Studentlitteratur, och finns bland annat att köpa på Adlibris och Bokus.

”Minns deras namn” – om Bandeklostrets skugga.

Ni vet det där när en författare hittar sin nästa romanidé? En historia men snubblar över som bara måste bli skriven? På Bokmässan lyssnade jag på ett seminarium med Simon Stranger och Anita Goldman om litteratur mot antisemitism. Båda har skrivit romaner om judiska öden under andra världskriget och jag ska ärligt säga att jag gick dit för tematiken och för Anita Goldman. Stranger hade jag inte hört talas om. Men jag gick därifrån med Strangers bok under armen och uppfylld av berättelsen om hur han började skriva sin bok.

I augusti deltog jag i en fortbildning som arrangerades av Forum för Levande Historia och Voksenåsen och som syftade till att undersöka hur lärare kan använda sig av Norges ockupationshistoria för hågkomstresor med sina elever. Tre makalöst spännande dagar och ett stoff som gick rakt in i hjärtat på mig – att bo så nära Norge som jag gör, men veta så lite om den här delen av landets historia. Så en liten tanke fanns det där när jag gick till seminariet att norske Stranger kanske skulle kunna berätta något matnyttigt.

Det gjorde han.

Simon Stranger hade många böcker i bagaget, när han en söndag, hemma hos sina svärföräldrar tillsammans med frun och barnen, går ut i köket för att hämta sig en kopp kaffe och svärfar säger som i förbigående: ”Du vet väl att Grete växte upp i Bandeklostret?”

Bandeklostret är smeknamnet på huset på Jonsvannsveien 46 i Trondheim, och där huserade den beryktade dubbelagenten Henry Rinnan under andra världskriget. Rinnan infiltrerade motståndsrörelsen åt nazisterna och huset blev hans högkvarter. I källaren torterades och dödades norrmän under förhör och huset minner om obeskrivliga grymheter.

Hur kommer det sig att en judisk flicka som svärmor Grete växte upp där? Den historien börjar Simon Stranger nysta upp och den blir ramverk för hans romanbygge ”Minns deras namn”.

(Bild lånad från förlagets hemsida)

Titeln anspelar på den judiska seden att en människa dör två gånger. Första gången när kroppen avlider och släcks, och andra gången när namnet sägs, skrivs, finns i tanken hos de efterlevande för allra sista gången. Det är fantastiskt vackert och en tradition som är väldigt närvarande i många minnesmärken för Förintelsens offer där namnet blir centralt. Som väggen med namn på Umschlagplatz i Warszawa, i gaskammaren i Belzec, i Yad Vashem....

Simon lyfter fram det genom konstprojektet med snubbelstenar, där små minnestavlor i samma storlek som kullersten placeras på gatan utanför hus där offer för Förintelsen bodde före deportationen. När Simon tillsammans med familjen letar upp snubbelstenar för fruns släktingar blir det startskottet för hans bok om Bandeklostret, Henry Rinnan och svärmors föräldrar; släkten Komissar.

Det är en roman som lever i fyra tidslinjer. Vi följer Henry Rinnans liv från barndomen och de vilsna tonåren – hela tiden med en längtan efter tillhörighet och beundran, genom landsförräderiet och arbetet för nazisterna och de grymheter han utför själv och beordrar andra till, i huset på Jonsvannsveien. Det är en spekulation kring hur ondskan träder in i en människans liv och kommer att dominera personligheten och mellan raderna leker författaren med en undran om vad som hade skett om valen sett annorlunda ut. Vi följer också Simon själv under hans arbete med boken och hans efterforskningar. Och vi följer dels svärmor Grete och hennes uppväxt i huset med en mamma som levde med svår ångest över vad som skett inom samma väggar där hennes barn nu lekte. Barndomens upptäcktsfärder med teater i tortyrkällaren och skattkistan med utdragna naglar i vindens prång och hemliga gångar. Dels Gretes föräldrar och deras familjer under ockupationsåren. (Bland annat en släkting som flyr till Sverige i samma transport som Robert Levin, vars dotter Sidsel jag fick chansen att träffa under mina utbildningsdagar i Oslo.)

Det är en roman med en ovanlig dramaturgi, där kapitlen följer alfabetet och varje kapitel upprepar sin begynnelsebokstav som ett mantra, en växelsång mellan de olika berättarrösterna, men som också håller en stram struktur genom den rytm som texter skapar.

”M för mörkret, för misstro och missunnsamhet. M för man, för mardröm och malträtering.

M för mörkercellen på Falstad, som du gjorde allt för att slippa, för mörkercellen var inte mer än en skrubb utan fönster.

/…/

M för musiken och för minnena av Marie /…./

/…/

M för människor, och för minnet av en annan formulering som finns kvar inom mig efter besöket hos Lillemor i Stockholm /…./

M för motståndsrörelsen /…./”

Och jag fascineras över hur varje ord är så rätt. Hur varje ord leder berättelsen vidare och hur grymheten växer i mellanrummet mellan vilka stycken han fogar samman och med vilka ord han bygger – och samtidigt är det så poetiskt och så vackert och så skirt att det gör ont. Än mer ont för att det därför ställer hjärtat vidöppet för all den smärta som beskrivs.

Simon Stranger är noga med att påpeka att det här är en roman. Han återskapar skeenden ur Henry Rinnans liv där en del är gissningar och skönlitterära konstruktioner. Men han har gjort en gedigen research, och de delar som handlar om den egna familjen och hans eget sökande efter historien är autentiska – så jag förhåller mig kluven inför vad boken faktiskt är.

”Minns deras namn” är en sådan där bok som flyttar in i en. Men den beskriver så svåra saker att man måste våga låta den flytta in. För det gör ont att läsa den. Men det är en stor upplevelse att läsa den.

"Minns deras namn" av Simon Stranger är publicerad 2019 av Bokförlaget Polaris. 

Den finns bland annat att köpa på Bokus och på Adlibris