”Det förlorade barnet” av Elena Ferrante.

I den avslutande delen av Neapelkvintetten – medelålder och åldrande – möter vi en Elena som tar för sig av livet på ett mer självklart vis än tidigare. Hon blir sin egen. I det blir hon också mer jämbördig med Lina, stundtals den som för deras relation.
Elena är framgångsrik och etablerad författare. Hon kämpar inte längre med nästa roman, utan skriver regelbundet och publiceras kontinuerligt. Hon fortsätter skriva artiklar i tidningarna. Linas dataföretag växer och hon är framgångsrik inom en bransch som inte intresserar Elena det minsta och därmed lägger sig mycket av hennes oro från barndomen där hon ständigt såg sig i skuggan av väninnan, ständigt befann sig i någon sorts missriktad konkurrens.

(Bild fr förlagets hemsida.)

Elena återvänder till Neapel, främst för att vara nära Nino, som hon fortfarande har en sorts relation med, men det är också en sorts uppgörelse med barndomen – att kunna återvända för att leva ett liv som är hennes eget. Under en period bor Lina och Elena grannar, och de får också varsin dotter under den tiden. Lina tar ett stort ansvar för flickorna och hjälper Elena en hel del med vardagspusslet medan hon skriver.
Under resans gång, genom skilsmässa, kärlekssorg, barnafödande och rättvisans intåg på gatorna i Elenas barndomskvarter, försvinner Linas dotter Tina. Lina hanterar det så som hon gjort med sorger under sitt liv: hon stänger av, och stänger in. Genom berättelsen blir det som vi anat genom hela de fyra delarna öppen information: Lina har skrivit kontinuerligt genom hela sitt liv. Elena vill veta vad som finns i texterna, men kan inte be att få läsa, kan inte ens sätta ord på att hon vet att dom finns, så Elena börjar själv skriva ner Linas historia, maskerad till berättelsen om deras gemensamma vänskap. Elena oroar sig för Linas reaktion när hon förstår att Elena lämnar ut hennes liv, men hon hinner inte få hantera den reaktionen – för Lina försvinner. Lika spårlöst som sin dotter.

Berättarrösten Elena låter oss ana att hon nu är en åldrande kvinna som ser slutet på sitt liv, och att berättelsen hon nedtecknat är den kvartett vi nu avslutat läsningen av.

Precis som de tidigare delarna har jag även denna gång lyssnat på boken som ljudbok, via Storytel. Hade det inte varit för Odile Nunes suveräna inläsning så hade jag inte stått ut. Jag dippar lite mot slutet och sista timmarna tangerar lyssningen Kalle Anka med sin dubblerade hastighet. Men jag är glad att jag har tagit mig igenom serien, och jag vill inte ha det ogjort. Bilden av det framväxande moderna Italien är bra, och karaktärsbygget är underhållande.

”Det förlorade barnet” av Elena Ferrante, del fyra i Neapelkvartetten: medelålder och åldrande. Utgiven 2017 på Norstedts Förlag.