”Den ensamme terroristen?” av Mattias Gardell, Helene Lööw, Michael Dahlberg-Grundberg

Med underrubriken ”om Lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar” har trion Gardell, Lööw, Dahlberg-Grundberg skapat en skrift som känns som höstens viktigaste bok.
Det som började som en rapport utvecklade sig till en tredelad bok som är pinfärsk i sitt stoff. Helene Lööw gör ett inledande kapitel kring attentat, hur det utvecklat sig och vad det är som skett kring t ex bränder på flyktingboenden. Gardell fördjupar sig i teorierna kring ensamvargar, går på djupet kring några individer, och Dahlberg-Grundberg fokuserar på den roll som internet och sociala medier har i spridandet av information och för att mobilisera kring aktioner och åsiktsspridning.

(Bild från förlagets hemsida.)

Flera av de exempel som används i boken kommer från mitt geografiska närområde och är därmed något mer intressanta för mig som läsare. Att det största svenska vapenbeslaget hos en privatperson gjorts i lilla Nol, ett samhälle några få minuters väg från mig, hade jag inte en aning om. Bomberna  i bland annat Lilleby i Torslanda, där jag jobbar med implementering av Toleransprojektet, och hur man sökt mobilisera lokalbefolkningen genom facebookgrupper för Grannar i Torslanda utan censur kände jag väl till. Det har varit frekventa samtalsämnen på arbetsplatsen.
Boken påvisar också de misstag och de aktiva val som gjorts av utredare där framförallt Gardell påvisar hur polisen inte utreder incidenter där nazistiska förtecken förekommer som terroristbrott, utifrån en beslutad idé att nazistisk terrorism inte förekommer hos oss i Sverige. Inte ens när man hos två bröder utanför Falkenberg hittar 500 kg dynamit, tändhattar mm utrustning, tillsammans med stora mängder nationalsocialistisk litteratur, propagandamaterial, symboler och ett Hitler-altare. Att mamman, som dessutom är sverigedemokratisk kommunpolitiker, försöker röja bevismaterial väcker inte heller oro nog att faktiskt utreda kopplingen mellan dynamiten och politiken.
Anton Lundin Petterssons vansinnesdåd i Trollhättan finns där, liksom Peter Mangs raskrig.

Som den litteraturråtta jag är, så var det intressant att läsa om produktionen av raskrigsromaner – ett nytt begrepp för mig. En författare av sådana böcker uttalar sig och menar att det är så helt osannolikt att en svensk kvinna skulle våldtas av en vit man, så självklart måste gärningsmännen (för det sker alltid i grupp) vara av utländsk härkomst (uttryck med mindre trevliga ord) för annars blir inte hans bok trovärdig. De här böckerna finns ofta bland materialet som polisen funnit hos brottsmisstänkta nazister.

Det är skrämmande siffror att inse att en mycket större andel religiöst inspirerade terrorister grips som ett resultat av effektivt underrättelsearbete, medan radikalnationalistiska ensamvargar gripits mer av en slump: via en olyckshändelse eller att man på något sätt dragit uppmärksamheten till sig. Som läsare frågar man sig varför det inte sker en mer systematisk bevakning även på nazisidan?!

Boken är fylld med sådana exempel. Inte bara från den politiska högerflanken, utan också brott begångna i islams namn, där Akilovs vansinnesfärd på Drottninggatan i Stockholm i våras är det som ligger närmast oss i tid.(I skrivande stund är inte rättegången emot honom avslutad ännu.)

Ensamvargsterrorism som term känns det som vetenskapen och media har dragkamp om. Det finns en mängd definitioner som är delvis motsägelsefulla, och media driver gärna på bilden av ensamvargsattentat som kommer som en blixt från klar himmel och utförs av isolerade, udda individer utan större social kontext. Siffrorna på detta fann jag oerhört intressanta, där man kan påvisa att religiöst inspirerade attentatsmän är socialt isolerade till ca 9%, medan högerextremistiskt influerade attentatsmän är socialt isolerade till 33%. Den enda grupp som verkligen tycks isolera sig och drar sig undan andra människor är skolskjutare som uppgår till 75% som isolerat sig före attentatet.

Har man läst Helene Lööw och Gardell förut så känner man igen greppen och delvis också materialet. Det hindrar inte det hela från att vara spännande läsning! Det är faktaspäckat, men lättillgängligt, och manar till konstant reflektion varvid det var en bok som tog en god stund att läsa – men den var värd varje investerad minut!