Asterix och serier

Det finns mycket i min barndom jag är tacksam för, men att från tidig ålder ha getts en nästan obegränsad tillgång till tecknade serier delar definitivt förstaplatsen tillsammans med tillgången på böcker och läsning i stort.
Kalle Anka och Bamse var först. Pellefant, Muminserierna och Goliat fanns där också. En låda gamla Blondie från sextiotalet var länge den obligatoriska badkarsläsningen och när Serieparaden tog mark fick Arken och B.C. en särställning. I takt med TV-tittande och ökad ålder lästes ALF och V och Garfield, och ett älskat nummer av Gigant sådde fröet till gamla skräckisar med dåliga specialeffekter och gummikostymer. (Som gårdagskvällens sändning av ”Creature of the Black Lagoon”). Första albumen var nog Snobben och de finns fortfarande i hyllan, och en sommar fick jag överta en låda med gamla spridda grejer: från franska Rocky till Marsipulami – men inget av det fastnade jag för. (Fanns två album om en trollkarl och en flicka i havsdjupen….minns inte vad det var nu, men den kan jag önska jag hade kvar och kunde läsa om…) Kompisen läste Fantomen, Tintin och Lucky Luke och även om jag uppskattade dom när jag var hos honom, så hade jag ingen längtan efter egna exemplar. Nu som vuxen har jag däremot fått ta över en komplett samling Tintin av en släkting och uppskattar dom oerhört!

Serierna har alltid varit ett komplement till den övriga läsningen, och i mitt arbete som lärare har jag alltid uppmuntrat elevernas läsning, även via serier. Äldre kollegor har ibland ifrågasatt det, och menat att serier inte är litteratur, och förbjudit serier i sina klassrum, medan jag har uppmuntrat det och gett serier utrymme – som en väg till motivation och läsglädje. (”Serier i undervisningen” har bra material kring detta!)

Som vuxen har jag fortsatt läsa Kalle Anka och som stolt medlem i NAFS(k) ser jag det som min plikt att sprida kunskap om universum Ankeborg till alla som vill höra på, men jag har också hittat in till de sk vuxenserierna. Kartago och Galago är bra svenska förlag för den som är nyfiken och vill botanisera, och Kellermans hund-alter-ego Rocky är en favorit, jämte sköldpaddan Elvis (snälla Tony, säg att han kommer tillbaka….!) norsktecknade Nemi och Pondus, amerikanska FoxTrot, och lärarare-skolan-samhällsgranskande Berglins underfundiga gubbar.

Genom allt detta är det en liten galler, med vingar på hjälmen och en stor kompis med en väldigt liten hund, som parallellt med att spöa skiten ur romerska soldater, festar på vildsvin och dricker trolldrycker, som följt i mina spår och som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta – en plats som fick honom att följa med mig hela vägen till universitetet.
Asterix, Obelix, Idefix, Miraculix, Troubadix – och Julle Caesar och alla de andra vännerna i den lilla galliska byn.

(Bild från asterix.com)

Året är 50 f Kr, och området är ockuperat av romerska soldater i fyra olika läger, men så finns det en liten by som håller stånd mot den romerska armén och som fortsätter att gäcka med sina påhitt, sin envishet och sin obevekliga styrka. I byn finns en druid, Miraculix, som samlar örter och tillreder trolldrycker, framförallt den dryck som ger byns medlemmar en oerhörd styrka och hjälper dem vinna varje sammandrabbning med romarna. Serien debuterade 1959, tecknad av Albert Uderzo och skriven av René Goscinny. Efter Goscinnys död 1977 har Uderzo fortsatt producera serien själv, och sedan 2013 görs den av framförallt Ferri och Mébarki och Conrad, men med stöd av Uderzo. ”Asterix och Pikterna” som kom härom året har producerats helt utan Uderzo.

Nu, lagom till jultidningarna, kom det senaste albumet i serien: ”Asterix och det stora loppet”. Som alltid tar det sin början hemma i byn och våra vänner tubbas att ställa upp i en kappkörning genom Italien. Ett försök att visa upp romarrikets fantastiska vägar (fulla av ojämnheter, hål och fullständigt livsfarliga, men ändå). Julius Caesar vill att en romare ska stå som segrare och man försöker så gott man kan genom diverse fuskande att se till att det ska bli så, men då har man naturligtvis inte räknat med våra vänner gallerna. Caesar finner sig nödgad att väldigt handfast lägga sig i tävlingen, men han får ändå stå med lång näsa i slutändan. Det hela avslutas med en hejdundrande fest – precis så som det ska vara.

Det är en underhållande historia, kryddad med diverse populärkulturella referenser (Obelix testar bl a pizza. Går inte upp mot vildsvin.) men historien tar inte riktigt fart. Jag som läst vartenda album många gånger genom åren, känner att det finns en gnista som saknas, och som saknats sedan Uderzo kopplats bort från produktionen. Efter Goscinnys död har Uderzo lyckats hålla liv i den ton som är så unik för Asterixserierna, men efterträdarna misslyckas. Där skämten vanligtvis spritter av energi, faller de nu stumt och det blir som helhet ganska tråkigt.
Jag läser om ”Asterix i Indien” och ”Asterix Gallien runt” istället.