måndag 27 maj 2019

”Jag var där – Berättelser i tredje rikets skugga” av Gudrun Pausewang

När man går hemifrån så låser man sin dörr. Det sitter i ryggmärgen. Om vi har låst eller öppen dörr när vi är hemma varierar, men när vi lämnar vårt hem så låser de allra flesta av oss dörren. Det var ingen skillnad för människorna som drevs från sina hem under Nazitysklands regim. En gammal klyscha säger att hoppet är det sista som dör hos människan, och självklart hoppades man att man skulle återvända till sitt hem. Så man låste sin dörr.

När jag tar med mina elever till resterna av förintelselägret Belzec så sätter jag dom alltid på golvet framför en monter som är fylld med människors dörrnycklar. Belzec, som ligger långt ner i sydöstra Polen, är ett av få läger där man genomfört omfattande arkeologiska utgrävningar. Och bland delar till gasaggregat, taggtråd, armbindlar, tygrester, aska, så har man funnit polletter från inlämningen av värdesaker – och dörrnycklar. När människorna anlände och gavs order om dusch och desinficering så gavs man också möjligheten att lämna in sina värdesaker och i gengäld fick man en pollett som man sedan skulle återlämna och hämta ut sina saker – efter dusch och vila och innan man transporterades vidare till sitt nya liv i öst. Det var fasaden som nazisterna visade upp. Illusionen som vädjade till den rädda människans sista hopp om att kanske, kanske, så ändå…… Men naturligtvis så var det ingen som fick sina saker åter, som kläddes i rena kläder, gavs ett mål mat och klev på tåget igen för vidare färd österut. Istället gasades människor och kropparna brändes.  Deras tillhörigheter såldes vidare. Ingen återvände hem. Och nu ligger en bråkdel av alla deras hemnycklar i en glasmonter i museet.


(Bild från förlagets hemsida)


När jag sätter mina elever där på golvet, så läser jag alltid en text om familjen Birnbaum. Det är en judisk familj som bor längre ner på gatan och en dag kommer en mamma hem och skyndar på sin dotter att ta med kassar och följa med, för nu hämtar dom Birnbaums. Vi förstår att flickan ofta lekt med Birnbaums dotter som är i samma ålder, och hon ger glimtar av minnen i Birnbaums hem, tillsammans med väninnans familj. Nu ser hon familjen lastas på flaket på en bil och köras iväg, medan deras hund springer skällande efter. Mamman är snabb och tar med dottern till köket och börjar tömma familjen Birnbaums skafferi. Flickan kan höra sin mammas glada utrop över allt som finns på hyllorna och det klirrar av burkar och flaskor när kassarna fylls. När skafferiet är länsat manar mamman sin dotter att sätta sig till bords. Birnbaums har varit på väg att dela en måltid när lastbilen kört upp vid huset och soldaterna kört ut dom. Grytan står kvar mitt på bordet, som är dukat för hela familjen. Mamman börjar sleva upp mat på tallrikarna och njuter av den första tuggan. Maten är fortfarande varm.
Det som beskrivs är inte en ovanlig scen vid den här tiden. Judarna drivs från sina hem och grannarna plundrar bostäderna på det som lämnas kvar. Med de rostiga nycklarna framför ögonen blir konceptet att skiljas från sitt hem så smärtsamt berörande, i kontext av familjen som släpas ut på gatan.

Texten om Birnbaums finns i Gudrun Pausewangs bok "Jag var där".

Och det är detta som Pausewang lyckas så bra med i sina texter. Att fånga nyanserna i det stora skeende som är andra världskriget och Förintelsen. Oavsett om det är pojken som får ett gevär i sin hand och insikten att det inte är djur som ska skjutas, eller flickan som tar hand om sin väns docka. Barnets upplevelse är i fokus, och världen betraktas ur barnets perspektiv.

Gudrun Pausewang miste sin far vid östfronten 1943. Då var hon själv 15 år. I samma ålder som flera av de ungdomar som hennes berättelser handlar om. Som vuxen tog hon sig till Latinamerika, där hon arbetade som lärare för välbeställda familjers barn. Men hon lärde också känna den fattiga befolkningen och deras barn, och det skapade ett intresse hos henne kring samhällsfrågor och livsvillkor. När Pausewang återvände till Västtyskland i början av 70-talet, klädde hon dessa erfarenheter i berättelser om ungdomar under andra världskriget.
Hon själv tillhörde den generation som växte upp i Hitlerregimens skugga. I skolan undervisades om raslära, och kvinnor premierades för att ha fött barn åt Führern. Klasserna i skolan tunnades ut allteftersom forna kamrater sorterades ut och fördes bort tillsammans med sina familjer, och nazistiska ungdomsföreningar manade till deltagande och lojalitet. Mitt i detta fanns barn och ungdomar. Dom var där. Dom deltog.
Och den insikten ekar i titeln på Pausewangs samling med texter: ”Jag var där”. Materialet till de tjugo berättelserna kommer från intervjuer med de som växte upp under kriget. De som sökte sin identitet och sitt vuxenblivande under propagandan om den ariska rasens överlägsenhet. Pausewang undersöker hur det kunde ske, genom erfarenheter hos människor som kunde vara vem som helst av oss.

När jag hade stått vid den där montern och betraktat nycklarna första gången, så funderade jag också över precis det. Hur kunde det ske. Och jag kom till insikt att det är en alldeles för stor fråga att besvara på ett tillfredsställande sätt. Den blir ogreppbar. Men om man inte fullt ut kan förstå varför, så kan man lära sig mer om vem som gjorde vad, var någonstans det skedde och hur det gick till. Där kommer Pausewangs bok en bit på vägen.

”Jag var där” av Gudrun Pausewang är utgiven i pocket av En Bok För Alla 2016.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Banned Books Week Sverige

Då och då dyker det upp en meme i mitt flöde på sociala medier som jag är väldigt förtjust i. Det är till synes saxat från den plattform som...