”Frågor jag fått om Förintelsen” av Hedi Fried

När jag gick på högstadiet fick vi besök av Ferenc Göndör. Han var överlevande från Förintelsen och skulle dela berättelsen om sitt liv med oss, ett gäng ungar. Det var dåligt förberett. Så här i backspegeln är jag inte ens säker på att man från början hade tänkt att också vi skulle vara med. Vi gick ju bara i sjuan. Ingen introduktion hade getts, vi hade inte läst om världskriget i historiaundervisningen, utan vi fick veta på morgonsamlingen att vi skulle till aulan och lyssna på en farbror. Sist vi överraskades på det viset var det två fjällvandrare som visade diabilder på huggormsarter i Nepal. Så man var lite skeptisk.

Men det var omkullkastande. Jag minns att jag satt längst ner och sög i mig vartenda ord från den lilla spensliga mannen framme vid scenen. Han ville inte stå uppe på scenen, så vi som satt så långt bak såg bara överdelen av hans kala hjässa. Jag minns inte allt han sa. Det var helt nytt för mig. Men jag minns hur berörd jag blev, och hur stark hans blick var när vi fick ögonkontakt. Jag rusade hem till mamma på rasten för att få en peng att köpa hans bok, och jag har den fortfarande kvar. Dedikerad. Den står i hyllan bland ansenliga mängder andra vittnesmål från Förintelsen. Men den är särskilt speciell. För det var mitt första möte.

Senare den där dagen kom Ferenc till vårt klassrum. Vi skulle få en chans att ställa frågor. Från det mötet minns jag ingenting annat än tystnaden. Och det var så pinsamt för mitt 14-åriga jag. Här var någon som hade vänt ut och in på sig och berättat för oss om det mest fruktansvärda, och vi kunde inte komma på en enda fråga att ställa om det. Till slut frågade någon om vi kunde få se hans tatuering, och det fick vi. Men hela tiden gnagde i mig att vi borde kunnat undra något vettigare.

Som lärare har jag sedan dess träffat ett flertal överlevare som delat sina berättelser med mina elever, och jag har sett till att mina elever varit förberedda, både med förkunskaper om vad de ska få höra och med frågor att ställa. Frågorna fyller framförallt syftet att få till dialog. Samtalet besitter en kraft som inte föreläsningen kan uppnå. I samtalet finns utrymme för reflektion och lyssnande.

Hedi Fried är en av dom som gång på gång möter barnens frågor. Hedi har nu rest runt i skolor under 30 år, och berättat och delat sina minnen med barn och tonåringar. Hon gör en oerhört viktig insats, och hon fångar på ett fint sätt upp barnets undra och rädsla inför det hon berättar. Det är ett jobb som främjar att barn redan från tidig ålder fångar upp demokratins kraft och påvisar vikten av att vara medmänniska. Det är möten som får barnen att fundera över sig själva och sin egen plats i samhället. Vilket samhälle man vill vara en del av.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Därför är också Hedi Frieds nya bok extra glädjande. Dels för att den tar avstamp i just elevers frågor, dels för att den i augusti skickades ut till alla elever i åk 9 i samtliga Sveriges skolor, och för att det utifrån detta togs fram en lärarhandledning. Jag har suttit i omgångar under året med flertalet elever och jobbat med reflektionsfrågor kring det hon berättar.
Boken är ganska tunn och därmed lätt att ta till sig även för den mer lässkygga eleven. Kapitlen är indelade fråga för fråga, och det jag gillar är att svaren tar chansen att berätta lite till; dvs Hedi breder ut sitt svar och målar ögonblicksbilder av sin tid i läger, men också tiden före och efter. Och hon tar avstamp i sådant där praktiskt som blir centralt för barn som söker föreställa sig hur det var. När förstod du att din familj var i fara? Var man hungrig hela tiden? Vad betydde det att ha sin syster med i lägret? Vilka språk pratades i Auschwitz? Hur var det att vara kvinna i lägren? Hur var det att ha mens? Var du rädd för döden?...... Och när hon söker besvara frågorna, så blir det kapitel i berättelsen om hennes liv, berättelsen om hennes överlevnad. Och även om berättelsen är tung och sorglig och hemsk, så är den inte en mastig historiebok som staplar fakta och siffror och årtal – och snudd på dränker sin tonåriga läsare i stoff – utan det handlar om lilla Hedi och hennes syster och deras upplevelser, deras rädsla, deras oro, deras hopp, deras väg tillbaka. Det gör vår historia lättare att förstå, för det är alltid enklare att ta till sig en individs upplevelser än att förstå stora abstrakta siffror. Det berör på ett helt annat sätt att möta individen. Och vi får verkligen möta Hedi.

Det här är riktigt bra. Det är en användbar överlevandenskildring. Om man får lov att kalla en sådan här redogörelse så. (För det kan vara svårt, att som lärare, hitta material som både är relevant och berör sin tonåriga läsare.) Jag kände likadant när jag läste ”Vi kommer snart hem igen”, och drar osökt paralleller. Tecknade serier om Förintelsen, menade för yngre barn. Även i den boken finns Hedis minnen, och hennes syster Livias. Två sätt att berätta om sina upplevelser, för två olika åldersgrupper av barn. Som tecknad serie, och som svar på barnens egna frågor. Det tycker jag mycket om.

Och fick jag råda kring något så skulle jag önska att alla ni som har barn i åk 9 tar och rotar ett extra varv i barnets skolväska och ser om ni kan hitta den där tummade pocketboken med Hedis ansikte på. Läs den i så fall, och dela sedan din läsupplevelse med ditt barn. Och bjud in ditt barns tankar. Jag tror det kan bli ett fint samtal.

"Frågor jag fått om Förintelsen" av Hedi Fried är utgiven 2017 av Natur & Kultur. 

Lärarhandledning finns att ladda ner på förlagets hemsida. 

Boken finns också inläst som ljudbok.