Smaka på det ordet.
Det smakar illa. Men det är i högsta grad relevant.
Auschwitz var inte det enda lägret nazisterna inrättade. Långt ifrån.
Men det kom att bli det största.
Därmed har Auschwitz ett symbolvärde som är svårt för andra minnesplatser att mäta sig med.
Därför är Konzentrazionslager Auschwitz idag Auschwitz Museum. Bevarat för eftervärlden för att ingen ska glömma det som skett och det som kan ske igen.
Därför vallfärdar människor till den här platsen.
Och med en stor mängd människor på en plats så uppstår behov av en massa saker. En stor parkering för ett abnormt stort antal bussar från ett stort antal länder. Blomsteraffär, för människor som kommer hit vill ofta lämna en blomma, en krans, tända ett ljus. Matställen, för människor är på plats under många timmar och blir naturligtvis hungriga (men man får inte lov att varken äta eller dricka inne på lägerområdet). …och kissnödiga, så hela den stora administrativa byggnaden närmast vägen har blivit lite av ett besökscenter, med entré, guidebokning, bokhandel, kiosk och ett helt källarplan med toaletter.
Och tyvärr också behov av gedigna säkerhetskontroller. Tänk flygplats. (Det är många år sedan man kunde ta med sig sin ryggsäck in. Nu får eleverna stoppa block och penna i jackfickorna.)
Och så det där med bokhandel. Det finns fyra stycken. Plus en nätbokhandel. Och ett eget förlag. Precis, de böcker som säljs på Auschwitz Museum finns bara där. Det allra mesta är på polska. De engelska översättningarna är nästan lika många. Franska och tyska delar tredjeplatsen. Men det är alltså en så stor mängd svenska besökare på Auschwitz varje år att man finner det lönande att översätta de bäst säljande titlarna även till svenska. En stor del av förlagets utgivning finns i mitt bibliotek. Om vi säger så här: det är ungefär en miljon människor som besöker Auschwitz Museet varje år – tjejen i bokhandeln känner igen mig och hälsar på mig med namn och minns vad jag redan köpt.
Museet har ungefär 300 guider som tillsammans täcker in 19 olika språk. Kommer man som enskild besökare, speciellt under lågsäsong, så är det inga problem att vandra runt på museet själv, men kommer man med en grupp så måste man ha guide, och man får inte lov att guida själv. I nuläget är det så många inbokade grupper varje dag att man måste ha hörlurar på sig när man går runt, och guiden pratar i mikrofon. Du får räkna med att ha en annan grupp framför och en annan bakom, och hela tiden passeras av grupper i andra skeden av rundturen.
Ska vi vara petiga så omfattar museet två lägerplatser: Auschwitz Stammlager (det med tegelhus och skylten ”Arbeit Macht Frei”) och det jättelika Birkenau (förintelselägret där ett helt tåg kunde rulla in på en perrong inne i lägret). Ska vi vara ännu petigare så var det egentligen tre läger, för Buna werken / Monowitz var en fabrik i utkanten av Oswiecim, som köpte slavarbetskraft från Auschwitz och de fångarna sov över på plats. Av Monowitz finns idag ingenting kvar (men jag kan rekommendera hotellet som ligger mitt emot den gamla lägerplatsen.) Och ska vi vara ännu petigare så omfattar Auschwitz ungefär tio läger (beroende på hur man räknar) som alla ingick under samma ”styre” som Auschwitz. Tänk företagskoncern.
Lägerområdet är hyfsat intakt, men underhålls- och renoveringsarbeten görs fortlöpande för att det ska vara i skick att beses. Inne i husen, eller ”blocken”, finns fotografier, dokument, föremål i montrar som tillsammans berättar om lägrets verksamhet från starten till befrielsen. Berättar om den nazistiska idén och livet för fångarna. Berättar om de grymheter som begicks här, om det lidande fångarna fick utstå, om medicinska experiment, om tortyr. En vandring i ångest och död. Man ser fånguniformerna, man ser resväskorna, man ser glasögonen och benproteserna. Man ser håret. Man fotograferas under skylten.
Och sedan åker man hem.
Förintelseturism.
När lägret befriades på eftermiddagen den 27 januari 1945 var Kazimierz Smolén en av fångarna. Barnfödd i Oswiecim (staden nazisterna kom att kalla Auschwitz och därmed namnet på lägret) och politiskt aktiv, så var han en av de första att fängslas, och en av få att överleva hela den tid lägret var i bruk. Han fick en nyckelroll kring planeringen av vad som sedan skulle ske med platsen och blev också museets första chef. Befrielsedagen, den 27 januari, högtidlighålls som Förintelsens minnesdag. Det är en ödets ironi att Kazimierz Smolén somnade in den 27 januari, för några år sedan.
Hans son Wojciech är en kär vän och kollega som hjälpt mig och mina elever tillrätta under alla de år jag gjort resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. Vi har ofta diskuterat begreppet ”Förintelseturism”, och dess fördelar och nackdelar. Det ligger i ordets natur att fokusera på exploateringen av platsen. Samtidigt innebär det att människor besöker, tar in, delar med sig, minns. Kombinationen av orden framställer det som något negativt, vilket det är om det sker respektlöst. Resultatet av begreppet är desto viktigare. Det handlar om att sprida kunskap. Och oavsett hur man ser på den här platsen, på vad den har blivit – så handlar fokus om att sprida kunskap om nazisternas folkmord och att minnas offren som de individer de var.
En vanlig rutt på museet tar dig genom grinden/under skylten, förbi köket (utan att nämna att huset mitt emot var lägrets bordell), genom rummen i block 4, 5, 6, gården mellan block 10 och 11 (plats för arkebusering), genom block 11 (fängelset med diverse tortyrceller i källaren, t ex mörkercell, ståcell), block 27 (den israeliska utställningen, den nyaste delen och hjärtskärande berörande), förbi Höss villa, gaskammaren/krematoriet.
Väljer man att även besöka Birkenau så är det vanligaste att man går upp i vakttornet för att få överblick över området, och sedan går längs tågrälsen upp till monumentet mellan gaskammare-och krematorie 2 och 3, bort till saunan där fångarna registrerades och där det finns ett minnesrum, och sedan ner igen. Kanske går in i en barack eller två på vägen.
Den lilla guideboken av Kazimierz Smolen som jag just läst är tänkt för samma rutt.
Exakt samma rutt.
Säger en del om hur gammal utställningen faktiskt är. (Med undantag av Block 27 då, naturligtvis, vars utställning i sin nuvarande form inte funnits mer än några år) Man kan i boken, plats för plats, block för block, rum för rum läsa sig igenom lägrets verksamhet och fångarnas liv. Den är tryckt i början av 70-talet och är femte tryckningen så kan tänka mig att den hängt med sedan i alla fall mitten av 60-talet. Utan att veta kan jag tänka mig att merparten av utställningen då var på polska, och inte alls så flerspråkig som den är idag.
Skriften är informativ, och fakta byggs upp av citerade vittnesmål från namngivna överlevande. Den är rikligt illustrerad med fotografier och det finns förklarande kartor över både Stammlager och Birkenau. Dock känns den lite väl omfattande för att vara en guide att ha i handen under ett museibesök. Man blir nog kvar på museet hela dagen om man ska ta sig igenom de 113 faktaspäckade sidorna. Men idén är klok, och idag är den motsvarande guiden lite tunnare. Dock är de allra flesta av utställningens texttavlor flerspråkiga, så man har inte heller samma behov av en guidebok vid ett besök.
Jag tänker att alla människor någon gång i livet borde besöka Auschwitz. Borde stå där vid håret och fundera över hatets yttersta konsekvens. Borde stå vid barnkläderna och skorna och burkarna med Zyklon B och fundera över vilken människa man vill vara.
Men jag tänker att man kan låta bli att fotograferas under skylten. Jag tänker att man kan låta bli att lägga en selfie på instagram. Och jag tänker att man definitivt kan låta bli att spela Pokemon Go.
Men man kan gå in i bokhandeln och köpa med sig en bok, för att i lugn och ro lära sig ytterligare lite mer om platsen.
(Alla bilder är tagna av mig, och är böcker utgivna av museets egna förlag. Länk finns här..)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar