På Bokmässan 2019 lyssnade jag på ett samtal mellan Julie
Lindahl, Helena Trus och Salomon Schulman. Frågan var om tidigare generationers
skuld och trauma går i arv. Ett spännande samtal om svåra omständigheter.
Julie
Lindahls morföräldrar var aktiva nazister och Julie växte upp i en familj som
ansträngde sig för att det inte skulle komma fram. Föräldrarna ville absolut
inte att Julie skulle söka i sin familjs historia. Samtidigt stod hon sin
mormor nära, och det var svårt att bara svälja mormors uttalade nazism och
hennes förnekande – eller i alla fall nedvärderande – av Förintelsen. Julie
hamnade mitt i mormors resonemang men vågade inget säga. Julie, som själv
föddes i Brasilien, har i sitt fotoalbum ett enda fotografi av sin morfar, och
men alla frågor hon ställt under sin uppväxt har pratats bort eller tigits
ihjäl. Långt upp i vuxen ålder var det enda Julie visste om sin morfar att han
dog i Brasilien och att han inte skulle pratas om.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida) |
När Julie tar mod till sig och börjar sin resa genom
familjens historia hittar hon ganska stora mängder dokument i diverse arkiv och
inser att morfar blev medlem i NSDAP redan 1931, och gick med i SS 1934. Han var
dessutom stationerad i Polen under hela kriget. Så inte så troligt att han
tvingats in i sammanhang när omständigheterna krävde det – mer troligt att det
var medvetna, aktiva val. Den officiella historien heter att morfar var
egendomsförvaltare i Polen under kriget, men under sin faktiska resa till de
olika platser familjen bodde på i Polen, och genom möten med efterlevande som
är villiga att prata med Julie, så målas bilden av morfaderns grymheter och gårdarnas
slavlika förhållanden upp, och Julie tvingas inse att hennes morfar var ideologiskt
starkt, övertygad nazist och en våldsverkare som utsatte människor för enorma
grymheter. Julies första reaktion var förnekelse. Det måste vara någon annan.
Men så kände hon igen mormors handstil i gamla formulär och kunde inte blunda
längre. Hon blev arg. Och att bli arg kändes som en nödvändighet, men man får
inte stanna där.
Helenas farfar och farmor är överlevande. Farfar var
partisan och var under återstoden av livet väldigt mycket kvar i skogen. Farmor
blev alltid tyst när farfar pratade om kriget. Farmor var 12 år, född i Polen. Familjen
flyttades till ett ghetto. Farmor var alltid ovillig att prata om kriget.
Förminskade sin egen historia. Men en eftermiddag satte dom sig. Har tagit 10
år att gå igenom hennes upplevelser. Familjen lyckades få ut henne ur ghettot,
och blev gömd av grannen. Sov i ladan på gården. Farmor upptäcktes. Fick falska
papper. Flyttades tack vara de falska pappren till ett slavarbetsläger istället
för ett förintelseläger. Farmor har levt med skulden att ha fått leva när
syskonen dog. Hon har haft mardrömmar hela livet. Skulden är fortfarande lika
närvarande.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida) |
Salomon lever i skuggan av skuld. Föräldrar som överlevt. Salomon
levde mitt i berättelsen, mitt i minnena. Ghettot i Lodz, Auschwitz, Ravensbrück.
Föräldrarna levde ihop redan före kriget. Salomon har en bror som dog i
Förintelsen. Fadern tillfångatogs av ryssar. Hade skräddarmallar i fickorna när
de tog honom och det visste inte soldaterna vad det var för något, så de
anklagade honom för spioneri. Han dömdes och togs till Sibirien för att avtjäna
sitt straff. Den döde brodern är fortfarande ständigt närvarande. Har varit
genom hela livet.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida) |
När Julie i samtalet berättar att morfar var stationerad en
timma från Chelmno, så berättar Salomon att merparten av hans familj mördades i
just i Chelmno. Julie blir oerhört omskakad av detta. Det är ett starkt
ögonblick också för oss i åhörarskaran. Gripande. Förtvivlat.
Vi befinner oss i en tid när vittnena dör ifrån oss. Vad har
deras berättelser för betydelse idag?
Helena kände en lättnad att äntligen få veta och tycker att
man som efterlevande har ett ansvar.
Salomon menar att vittnenas berättelser har en hög
aktualitet då de uttrycker känslor inför det som sker också idag. Han pratar
också om den judiska döden dvs tron att en människa dör två gånger: första
gången då kroppen dör och hjärtat stannar, men sedan igen när namnet sägs för
sista gången.
Julie menar att vittnesmålen och de efterlevandes
möjligheter att fortsätta berätta, är ett sätt att förvandla skulden till ett ansvar.
Julies bok är strukturerad efter de resor hon gjort under de
senaste åren. När hon börjar nysta i familjens historia. Den spänner över sex
år och är lagd som en tidslinje. Det är ett spännande grepp som ger oss
berättelsen om morfar i den takt och den ordning som Julie själv upptäckte den
och hur hon brottades med sig själv, sina känslor och sina egna inre demoner
kring familjens skuld. När hon träffar trädgårdsmästarens son i trädgården i
Polen och han berättar sina minnen av hennes morfar är ett av bokens starkaste ögonblick.
Helenas bok är på sitt sätt också en tidsresa. I korta ögonblicksbilder
får vi farmors berättelse, men hon sticker emellan med farfars också. Det är också
en detaljerad skildring av livet i Sverige den första tiden, efter att ha ankommit
landet som flykting, och de efterkommande årens smärtsamma möten med sjukvård
och byråkrati kring ersättningar, pensioner och värdet på ett människoliv.
Farmor fick sitt värde satt i ladan hos grannen när pojkarna liknar henne vi
ett kilo socker. Den svenske tjänstemannen reducerar henne till några rader
tomma fakta på ett A4-ark för att avgöra om hon får stanna eller inte.
Salomons bok har jag ännu inte läst, men efter samtalet
mellan dessa tre är jag lockad att läsa också den.
"Pendeln" av Julie Lindahl är utgiven 2019 av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris
"Ett kilo socker" av Helena Trus är utgiven 2019 av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris
"Kära Moyshe! Kära Shloyme!" av Salomon Schulman och Mose Apeblat är utgiven 2019 av Weyler Bokförlag och finns bland annat att köpa på Bokus och AdLibris
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar