”Hogwarts Legacy”

 Den förlösande känslan när Harry äntligen håller brevet från Hogwarts i sin hand, och vi läsare inser att hans liv kommer ta en helt annan riktning – den känslan! – den gåshuden! När konceptet med ”Hogwarts Legacy” presenterades var det chansen att få uppleva den känslan som väckte min längtan. Det skulle bli ett spel som inte handlade om Harry och hans vänner, men om skolan Hogwarts och trollkarlsvärlden, som utspelade sig några generationer tidigare. Man skapade sin egen karaktär, och klev själv in som elev på Hogwarts. Lektioner varvat med äventyr. Jag t o m uppgraderade mitt konsollstall till en PS5 för att kunna börja spela direkt vid release – så pepp var jag! Jag köpte också en spelguide, vilket jag aldrig använt mig av förut, men jag är verkligen ingen open-world-spelare, så kändes tryggt att ha något att hålla i handen.

Och vilken resa det har varit!

(Bild lånad från den officiella hemsidan)

Först: det var ett jäkla liv kring spelet. Efter den enorma succén med böckerna om Harry, gjorde JK Rowling uttalanden om transpersoner som definitivt splittrade hennes fanbase. Hela konceptet av den lille utstötte killen, som växer upp, tar parti för rättvisan och godheten och bekämpar ondskan, fick sig en rejäl törn. Persongalleriet analyserades, storyn detaljstuderades och kritiken växte. Att upphovspersonen kategoriserade människor och var hånfullt nedsättande blev en besvikelse för många, och en stor del människor valde att vända hela konceptet av Harry Potter ryggen. I protest mot författarens uttalanden. Det gjorde att inför release av spelet kom debatten att ta ny fart och nu gällde det framför allt om man skulle spela spelet eller inte. Och hur man skulle spela det. Studion var noga med att frikoppla sig från författaren och det betonades att hon inte varit delaktig i produktionen. Karaktärsgalleriet utökades med transpersoner, färgade, en stor mängd etniciteter – allt för att balansera upp de misstag man ansåg sig finna i originalberättelsen. I skapandet av sin egen karaktärs fysiska företräden kändes det som alternativen aldrig tog slut.

Jag tänkte så här. Ja, författaren har gjort riktigt korkade kränkande uttalanden. Och jag fördömer dom definitivt. Men hon har också skapat en berättelse som jag älskar. Ett fiktivt universum jag längtar till. Så, ja, jag kommer spela. Och jag kommer njuta av varenda stund. På samma sätt som jag njuter av att läsa om böckerna. Gång på gång. Trots allt.

Hur blev det då? Jag är kass på strid och jag är inte alls van vid öppen värld, så jag valde den lägsta svårighetsgraden, för att ge mig själv en njutbar resa. Jag bestämde mig för att gå all-in vid hus-ceremonin, och inte krångla till det med att byta, utan spela det hus jag tilldelades. Det blev Gryffindor. Jag spelade kampanjen, och bestämde mig tidigt för att försöka rensa kartan och samla så många troféer som möjligt. Här var spelguiden verkligen till hjälp! Jag hade också köpt en förbokad kopia till Playstation, så hade ett extrauppdrag inne i Hogsmeade, som verkligen var fantastiskt spännande! Och långt! Kändes som ett helt DLC. Jag hatar spindlar, och dom är överallt. Och dom är verklighetstrogna, speciellt i hur dom rör sig, vilket nästan tangerade panik. Ganska snabbt kom en uppdatering efter att spindelfobiker haft enormt svårt att slutföra spelet, så man kunde välja ett ”arachnofobialäge” där spindlarna istället visade sig som luddmonster (eller nå’t sån’t), men jag testade aldrig, trots min egen spindelrädsla, utan plågade mig igenom varenda spindelfight.

Jag har sprungit trappa upp och trappa ner, och lärt mig hitta inne i den makalösa slottets alla skrymslen och vrår. Jag har utforskat Förbjudna Skogen. Jag har handlat i Hogsmeade. Jag har hälsat på i de omgivande byarna. Jag har letat mig ner i grottor och prång, klättrat bland berg och vandrat stig efter stig. Och suttit och mediterat en stund vid Hagrids Stuga. (Med ett sk easter-egg i trädgården, som jag uppmanar alla att leta upp. Såååå fint.) 

Så fick man äntligen den efterlängtade kvasten. Och helvetet började på riktigt! Jag kunde ju inte styra! For mest fram och tillbaka så jag blev åksjuk! Och där kom första bakslaget. Man ska utmana i snabbflygning, och vinna mot skolans stjärnflygare. Jag försökte några gånger, men insåg att jag inte kommer klara det. Så den trofén var bara att lägga åt sidan. Kvast som transportmedel däremot var grymt skoj, men inte alls lika komplicerat.

Och sedan fick man sitt Room of Requirements, och jag är inte intresserad av inredning, så det lockade mig inte alls att hålla på och pyssla med det. Gjorde det jag skulle för lite olika uppdrag, men inte mer.

Däremot var det roligt med de olika biologiska miljöerna, och att ge sig ut med sin Newt Scamander-väska och leta magiska djur, sätta upp olika hägn, kombinera olika arter i olika biotoper och försöka sig på lite avel. Där kunde jag fastnat, kände jag. Med Nifflare och annat, så begränsade mig där också.

Uppdragen var roliga och kändes omväxlande, även om dom alla följde ett och samma mönster: man träffar någon som berättar en story, har ett bekymmer, man hjälper till och löser det – lättare eller svårare, mer eller mindre omfattande – och får sedan sin belöning. Spöken, troll, skatter, kidnappade djur, försvunna släktingar, borttappade föremål…..

Så summa summarum: en kampanj med en spännande story kring Hogwarts grundare och en väl förborgad hemlighet kring gammal magi. En djupare story kring vänskapen med en annan elev och egna moraliska val kring vilken sorts magiker man vill vara. Ett större uppdrag i den egna nutiden kring tjuvjägare, magiska djur och banditer att sätta dit. En karta översållad med ”singeluppdrag”, kistor att öppna, föremål att söka efter, olika sorters fiender att besegra, platser att uppräcka och låsa upp, ruiner att utforska, magiska djur att finna, flygningar att göra, Merlin Trials att lösa etc……. Och så ska man gå i skolan också. Lektioner, färdigheter att öva på, trollformler att lära sig och låsa upp, växter att odla, potions att brygga, djur att tämja. (Det är framförallt här man rör sig till högre levels i sitt skills-träd = fler och fler trollformler att använda och kombinera).

Och för varje löst mysterium, varje öppnad kista – så fick man ett stort antal klädesplagg och accessoarer och kunde byta kläder och annat hur man ville. Så i denna strikta skolmiljö, med sina korrekta skoluniformer och sina husfärger – så går man själv omkring som en total clown.

Jag har plöjt ner ca 120 timmar, slutförde då 88% av spelet (flygning, magiska djur och room of requirements hade en del kvar att plocka med). Jag har också klappat varenda katt jag har träffat på, och det är översållat med katter! Man kan klappa alla, dom spinner och kråmar sig (och då vibrerar hela handkontrollen) – och man får exakt NOLL för det. Välbehag och mys, men inga troféer. (Däremot får man en trofé för att flippa kossor.) Och när man känner sig så nöjd man kan, har slutfört kampanjen, alla uppdrag i mainstory, nått tillräckligt hög level – så är det dags för den avslutande middagen och utdelningen av House Cup – som man givetvis vinner.

Just nu känner jag mig mätt på Hogwarts, men jag kommer definitivt att återvända och spela fler av husen. Om inte annat så inför releasen av uppföljaren. (Som jag hoppas erbjuder Quidditch och en trofé för kattklappning.)

”Hogwarts Legacy” går att spela på typ allt vid det här laget, och den här reande svarta veckan så är det dessutom fint pris.  

”Färgblind – En strävan bortom raspolitik” av Coleman Hughes

 Jag gick till seminariet på Bokmässan för att jag var nyfiken på innehållet, eftersom amerikansk inrikespolitik är ett intresse hos mig, och jag kände inte till Coleman Hughes. Samtalet var intressant. Jag tycker om när man ställs inför perspektiv som utmanar ens egna tankegångar, och här var en svart amerikan som med ett stort lugn och välartikulerad saklighet berättar för publiken att det inte är rasism som är svarta amerikaners största problem – det är fattigdomen. Hughes lyfte att han själv inte alls upplevt någon rasism, och inte alls ställts inför frågan förrän andra människor berättade för honom att han tillhör en förtryckt ras. Jag var så provocerad. Och så fascinerad. Satt hela tiden med känslan att någon borde avbryta killen och berätta vad han själv uppenbarligen inte fattat! Björn av Kleen ledde samtalet och som den korrespondent han är så var det mycket i frågorna som kretsade kring Trump och hans andra presidentperiod. 

Jag köpte boken. Provocerad som jag var så ville jag ha mer av Hughes tankegångar, och nu när jag läst den – sträckläst den – så har jag fått en oändligt mycket djupare förståelse för vad det var han försökte formulera för oss där uppe på scenen. Och den tanken har ett större djup, och en större abstraktion än vad Kleens frågor lyckades fånga upp.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Coleman Hughes är, förutom författare och jazzmusiker, politisk kommentator med en examen i filosofi. Han målar upp en bild av det amerikanska samhället som i sin strävan att dels minska rasism, dels kompensera för historisk rasism, blir lika rasistiskt. Han förnekar inte att rasism förekommit och förekommer, vilket jag faktiskt uppfattade i intervjun, men han opponerar sig mot hur den rasismen hanteras. Han tar t ex upp kvoteringssystem för antagning till skolor och anställningar. När människor kvoteras in för att dom tillhör en viss grupp, istället för att antas på egna meriter, sker det på bekostnad av andra välmeriterade sökande, som går miste om platsen – inte pga att en annan sökande har bättre meriter, vilket vore det mest rättvisa, utan för att dom själva har ”fel” hudfärg för urvalskriteriet, ett kriterie som inte säger något alls om individens möjligheter att utföra sina arbetsuppgifter eller prestera på utbildningen. Vilket då innebär att kvoteringssystemet i praktiken är rasistiskt. Det favoriserar en på förhand utvald grupp på bekostnad av en annan. Hughes kallar detta neorasism, och förklarar det med att antirasism i sin praktik blir rasistisk. Och han går igenom massor av omständigheter som han menar är exempel på samma praktik. Försök att kompensera för något, genom att gynna något annat. På seminariet pratade Hughes om Black Lives Matter, och menar att det bästa som kommit ur den rörelsen är att man nu håller koll på antalet som dödas oprovocerat av polisen. Och de senaste siffrorna visar att det inte är svarta män, utan vita personer. Men det löser man inte genom att betala ut ekonomisk ersättning till efterlevande, utan genom att hantera polisvåldet. Felaktiga ingripanden behöver definitivt ses över, men inte som ett rasistiskt uttryck. Som det ser ut nu, menar han att det blir destruktivt, och det gör rasismen omöjlig att komma ifrån.

Det Coleman Hughes lyfter fram som önskansvärd strävan är istället ”färgblindhet”. Ett samhälle som är färgblint. Det vill säga, ett samhälle där rasfrågor, hudfärg, etnicitet inte alls är en faktor – varken i stort eller smått. Ett samhälle som bara består av människor. Inte mer tilltrasslat än så. Människor som lever tillsammans, som kan olika saker, och där var och en bedöms på sina egna meriter och inte på vem man är, eller inte är.

Det är naturligtvis en vacker tanke, men jag suckar lite. Filosofen kliver in i politiken.  Och det känns nästan lite naivt. Jag tror inte det skulle gå. Frågan om våra olikheter känns som hela drivkraften i våra politiska system. Och någonstans där funderar jag på om det är precis det här Hughes vill. Han utmanar vår tanke. Barnen på hans mammas gata lekte tillsammans i en enda mix av ungar av olika ursprung, men ingen av dom satte ord på olikheterna. De var helt enkelt Cole, Bill, Ken, Sandy…… Någon annan kunskap om varandra behövdes inte. Leken blev inte roligare om dom visste vem som var svart, vem som var hispanic, vem som var irländare. Det var bra som det var. Dom behövde inte bemöta varandra efter ras. Och det borde inte staten behöva heller.

Det här en utmanande bok. Identitetspolitik, rasmotsättningar, filosofi. Det samlade lugn jag mötte från scenen när jag lyssnade på Hughes på Bokmässan, möter mig på boksidorna också. Han är saklig och samlad, aldrig moraliserande. Han strider inte i sin argumentation – han presenterar ett alternativ.

”Färgblind. En strävan bortom raspolitik” av Coleman Hughes, är utgiven 2025 av Nopolar Publishing.

”Livet & USA” av Peppe Öhman

 Journalisten Peppe Öhman hamnade i Los Angeles för tolv år sedan. Det som från början var tänkt att vara ett år för studier, tycks ha blivit en tillvaro för livet. I korta kapitel med teman från det lilla komiska, till det stora allvarliga ger Öhman oss inblickar i det liv hon kommit att älska. En tillvaro med surf, hästar och en familj som rotat sig. Från en start med knackig ekonomi, kackerlackor, avsaknad av sjukförsäkring, men också vändningen när insikten om vad oerhört mycket hon tycker om den här knasiga delen av världen, och hur mycket hon och familjen är beredda att kämpa för att kunna bo kvar. De personliga upplevelserna varvas med mer jobbrelaterade frågor, för mitt i vardagen med småbarn och hämtkaffe, sjunker insikten om samhället in: kontrasterna, det politiska spelet, en TV-stjärna/fastighetsmoguls valkampanj och seger i presidentvalet, konspirationsteorier, tradwives, abortmotstånd, pandemi med efterföljande antivaxxdebatt. Vänner som plötsligt anammar de mest världsfrånvända teorierna om allt från stulna val, medicingifter och demokratiskt styrt väder i republikanskt styrda delstater. Rikedomens fördelar och misärens hopplöshet. Davids kamp mot Goliat. Och över alltihop Peppes insikt att dårskapen till trots vill hon inte flytta därifrån.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

På årets Bokmässa kom jag att lyssna på Peppe vid två tillfällen. Det första valt, det andra för att jag inte kom in på det jag önskade (och jag stannade inte till slut, för det var ett ytligt och flamsigt samtal om teman som inte alls intresserade mig, vilket inte ska lastas Peppe för, utan snarare moderatorn som inte fördelade ordet utan lät en och samma person breda ut sig oemotsagd). Men det första samtalet – det jag valde – var riktigt bra! Peppe samtalade med Linus Nyman, under ledning av Pekka Heino. Linus har skrivit boken ”Schyssta hackers”, om internet, algoritmer, och hur vi manipuleras online. Typ. Samtalet i sig kom i alla fall att handla mycket om det. Titeln var Fake News, och det blev utgångspunkten. Techmiljardärerna, kontrollen via sociala medier, insamlandet av data om oss användare och hur denna sedan används. Pandemin som en vattendelare i hur man ser på myndigheterna. Peppe exemplifierade med hur hon före pandemin träffade influencers som höll på med wellness, medan hon nu möter människor som ler och säger ”jag gjorde lite egen research” (underförstått: scrollade ett par timmar) Hur sociala medier har gått från ursprungstanken om att vara en social mötesplats, till att bli stenhårt styrd av algoritmer som avgör vad vi matas med på skärmen. Jag tyckte det var väldigt intressant när Peppe pratade om home schooling, och hur det är ett växande fenomen efter pandemin. Och hur det verkligen kan betyda vad som helst, eftersom det inte alls kontrolleras. Det kommer tveklöst försvåra dialog mellan människor ännu mer, då vi får ett mörkertal där vi inte alls har en aning om hur deras utbildning ser. Peppe citerade någon under samtalet, och tyvärr uppfattade jag inte vem, men det hon sa var: ”USA styrs av en regering som medvetet stör vår koncentration”, och det var tankeväckande tyckte jag. Det räcker att följa nyhetsrapporteringen under en vecka: vad blir uppblåst för att ta uppmärksamheten från annat? Det tål att tänkas på. Likväl hur techmiljardärerna kontrollerar våra liv med sina algoritmer, och hur det kan komma att påverka framtida val. Motreaktionerna finns där, och fler kommer, men algoritmerna är starka motståndare att bryta igenom. Borgmästarvalet i New York lyftes fram som en frisk fläkt, men frågan är hur långt det är möjligt för honom att nå.

Det här samtalet gjorde mig nyfiken på Peppes bok, och jag blev inte besviken. Det är inte en studie i amerikansk politik. Inte i lagstiftning, inte i sociala strukturer. Men det är en personlig betraktelse kring allting vardag för en barnfamilj i ett nytt land, en ny kultur – som knappt ens själv vet hur landet fungerar, för det är så knasigt, så inkonsekvent, så svårmanövrerat. Och samtidigt så underbart härligt.

”Liver & USA” av Peppe Öhman, är utgiven av Schildts & Söderströms 2025.

”Liken Vi Begravde” av Lina Wolff

 Jag har hållit mig lite i periferin av Lina Wolff. Lockad, men inte övertygad om att hennes böcker är något för mig, så har jag inte läst henne. Innan årets bokmässa dök hennes senaste bok Liken vi begravde frekvent upp i mitt flöde, och jag lovade mig själv att prioritera att lyssna på Lina Wolff på Bokmässan. Det gjorde jag via ett seminarium på söndagen, som fått heta Barndomens mörker, och där Wolff samtalade med Edoardo Halfon, under ledning av Josefin Olevik.

Sedan gick jag hem och sträckläste boken. Och oj. Det var en resa.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Liken Vi Begravde utspelar sig i Skåne. Wolff växte upp i Lund, men familjen flyttade sedan till Hörby. Så skedde mordet på flickan Helen i Hörby. En händelse som påverkade hela bygden och alla som bodde som där. Wolff har velat återvända till mordet, och velat bearbeta upplevelsen av det som skedde. Men också insett att såren är för ytliga, smärtan fortfarande för påtaglig – och hon själv inte en dokumentär författare, så hon har istället konstruerat en egen ”scen” för en liknande händelse, en helt fiktiv berättelse, där hon kunnat plocka in upplevelser, känslor, tankar – det som fanns runt henne och hos henne själv och hennes kompisar, vid tiden för mordet. Som den tonåriga kompisgruppens fantasier att spåra upp mördaren och tortera honom. Det har fått spelrum i hennes roman. Likaså har hon använt sekvensen av den dokusåpa som rullade en kort sväng på TV: Kronofogden kommer. Wolff berättar i samtalet, att den man som senare greps för mordet, hade medverkat i ett avsnitt, och att man i bakgrunden, i hans bostad, kan se tidningsurklipp om mordet på Helen. Mannen i fråga bodde bara några få kilometer från Wolff och hennes föräldrar.

Romanen Liken vi begravde är svårbeskrivbar. Tonåringarna Jolly och Peggy är fosterbarn. De bor i en by i Skåne där fosterfar har en skrot i direkt anslutning till gården dom bor på, och fostermor jobbar på grisfarmen. Peggy längtar därifrån och söker vägar till ett annat liv, så snart som möjligt, medan Jolly mer och mer finner sig i sin plats. Våldet ligger hela tiden på lur, inte bara i familjen, utan i byn, och fostermor klassar de flesta män som perversa pedofiler. Ilskan och hatet gror, men också en vemodig sorg. Ett liv som inte alls tog fart. Två tvillingflickor försvinner och hittas senare döda. Styckade, torterade, våldtagna, dumpade. Fostermor blir som besatt att hitta förövaren. Byn lamslagen av det som hänt. Efter fosterfars död tar fostermor på sig någon sorts roll som hämnande ängel. Hon tar livet av tre personer. Enligt henne själv ytterst välmotiverat. Och hon får hjälp att röja kropparna ur vägen. Liken vi begravde.

Det är en roman skriven i ett intensivt tempo. Episodisk. Jolly är vår berättare hela vägen. Den är mörk och otäck, men stundtals nästan burlesk i sin form. En sorts grovkornig satir. Men sorglig, vemodig, och fylld av längtan. En läsupplevelse man bär med sig, även om den är svår att kategorisera.

Jag kan tänka mig att Wolff har en ny Augustnominering här.

”Liken Vi Begravde” av Lina Wolff är utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2025.

”Leva i ditt ljus” av Abdellah Taïa

 Att ikläda sig sin mammas röst. Jag har svårt att föreställa mig något svårare. Men marockanske Abdellah Taïa gör precis det, i en berättelse om en kvinna från landet. Vi möter henne under tre perioder av hennes liv, från 1954 till 1999. Från franska kolonisationen till kung Hassan II:s död. Hennes förste man skickas av fransmännen för att strida i Indokina. Under 60-talet i Rabat försöker hon hindra sin dotter från att bli hembiträde. Dagen före kung Hassans död kommer en ung homosexuell tjuv in till henne och vill döda henne.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Hon heter Malika. Hon talar själv till oss från boksidorna. Hennes röst är rasande. Hon vill överleva, undkomma, få ta sin plats.

Abdellah Taïa besökte Göteborg under Bokmässan 2023, och jag fick möjlighet att lyssna på honom berätta om sin bok, sin mamma och om sitt skrivande.

Sedan 1999 bor han i Paris, men livet i Marocko är centralt i hans författarskap. Egentligen drömde han om att bli filmskapare, men han började kladda i en anteckningsbok, på franska, för att närma sig någon sorts formspråk – närma sig ett språk – för att bemästra franskan. I sina försök att vara en gay man i Marocko, fann han sig bli sin mamma. Han tog efter hennes skrikande, röjande i kvarteret, och genom franskan så ”blev” han sin mamma i att han tog plats och hävdade sin röst. När han väl behärskade franskan, hade han också självförtroendet att börja skriva. Han bestämde sig då för att han någon gång skulle använda ”sin” mammasröst och ge henne ett litterärt utrymme. Låta mamman tala direkt i texten. Mamman dog 2010, och när Abdellah får frågan om han hade kunnat skriva den här boken medan hon levde, så berättar han om hur han under hennes begravning fick höra en central berättelse från hennes liv, som han inte alls kände till, och hur det fick honom att skämmas. Han kände sin *mamma*,  men han kände inte *henne*. Den berättelsen finns med i boken, om är passagen om hur Malikas man dödades av fransmännen och hur hon kastades ut ur Indokina. När Abdellah fick veta om den här delen av sin mammas liv insåg han varför hon varit så oerhört upprörd när han skulle flytta till Frankrike. Kolonialismen slog tillbaka. Han berättar också om hur hon pratade sig ur att bli rånad i sitt hem genom att dra in tjuven i samtalet. Och när Abdellah berättar hur det blev viktigare för honom att teckna bilden av sin mamma sann, än att hans franska skulle vara perfekt, då förstår vi i publiken precis. Han förmedlar så starkt den kraftfulla kvinnan. Och vi kan allihopa höra Malikas röst.

Läsningen är som alltid en stark upplevelse. Det är ett intensivt modersporträtt. Författaren både beundrar och räds kvinnan han tecknar, men kärleken går inte att ta miste på.

Abdellah Taïa har fått flertalet av sina böcker översatta till svenska, och ges ut av Elisabeth Grate Bokförlag. ”Leva i ditt ljus” gavs ut 2022.

”Rygga inte undan” av Stephen King

 Jag ser alltid fram emot en ny bok av Stephen King. Den här gången sade bokhandlaren till mig att berätta vad jag tycker, så hon vet om hon ska läsa den. Jag kom på mig själv med att svara henne, att det knappast blir helt uppriktigt, för jag är alltid väldigt förlåtande när jag läser King. I klar sikt, anser jag att han är ojämn. Han har skrivit böcker/berättelser som tar andan ur en, men också riktiga lågvattenmärken som nära tarvar skämskudde. Men min lust att läsa förblir alltid lika stark, min förväntan alltid hög.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

I ”Rygga inte undan” återser vi Holly Gibney, ett av Kings mest omtyckta karaktärsbyggen. Polisen Izzy Jaynes får ett mord att utreda i närheten av Buckeye City. Kort innan mordet har hennes befäl mottagit ett brev från en person som säger att han ska döda 13 oskyldiga och en skyldig, för att rättfärdiga ett justitiemord där en oskyldig dömts, och sedan dödats i fängelset. När första mordoffret dyker upp har hon en lapp i sin hand med namnet på en helt annan person. Några mord in i berättelsen inser polisen att lapparna i offrens händer är namnen på jurymedlemmarna i rättegången. Men hur förhindrar man mord när offren är tillsynes helt slumpmässigt utvalda, utan egen koppling till sagda rättegång?

Polisen Izzy är god vän med Holly Gibney. De träffas regelbundet för att äta lunch, och Izzy väljer att bubbla med sin vän om fallet, och Holly blir nästan besatt av att knäcka gåtan om gärningsmannen.

Holly själv tycks vara vid ett lågvattenmärke, utredande trista försäkringsbedrägerier. När chansen att bli livvakt åt en stor medieprofil på turné dyker upp tar Holly chansen. Kate McKay reser runt i USA och håller arenaföreläsningar på temat kvinnokraft. Hatad av religiösa fundamentalister och abortmotståndare blir hon en måltavla för en stalker. När Kates assistent blir skadad i en attack, anlitas lokala livvakter för arrangemangen men Kate väljer kort efter att anlita en och samma livvakt för resterande del av turnén: Holly Gibney. Ett uppdrag som inte är helt enkelt, då Kate är en envis uppdragsgivare som inte så enkelt följer sin livvakts direktiv utan tvärtom utsätter sig själv för fara.

På sikt kommer dessa båda berättelser att vävas samman, till en stor final i Buckeye City, där både mördaren och stalkern planerar att avsluta sina värv.

Det här låter som en spretig berättelse. Och det är definitivt en spretig berättelse. Jag är inte helt hundra på att detta är bra. Ändå läser jag vidare med liv och lust. Starten är trevande och lite rörig. Det är inte bara Izzy och Holly som driver berättelsen framåt med sina respektive kapitel, utan även de båda gärningspersonerna: mördaren och stalkern. Kvalitativt är dom kapitlen egentligen berättelsens styrka, både spännande och mer i stil med en klassisk pusseldeckare. Men polisperspektiven faller ganska platt. Och ovanpå det väver King också in Hollys vänner, som får uppdrag kring fallen, och en gammal soulsångerska som ska uppträda i staden, och halvvägs in känns hela konstruktionen ansträngd.

I efterordet skriver King att det har varit en svår berättelse att skriva, och att han inte är helt nöjd med resultatet, men nöjd nog att släppa taget. Jag känner mig lite lättad att berättelsens svagheter inte gått upphovsmannen förbi, men frågande kring varför han inte lät den vila i skrivbordslådan ett tag först. Det är inte hans sämsta, men långt ifrån toppen.

”Rygga inte undan” av Stephen King är utgiven 2025 av Albert Bonniers Förlag.

”Killers of the Flower Moon” av David Grann

 Underrubriken är olja, pengar, mord och FBI:s födelse. Och ja, det handlar boken om. Men den är så mycket mer. Det är faktiska omständigheter, alla dom där grejerna som räknas upp, men bokens essens berör de mänskliga relationer som ligger till grund för bedrägeri, kallblodiga mord och ett brutalt utnyttjande av ett helt folk, genom den mänskligaste av drivkrafter – att få höra till.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Men vi börjar från början. Osage-folket. När Nordamerikas ursprungsbefolkning drivs bort från sina marker, får Osagestammen slå sig ner i ett ofruktbart reservat i Oklahoma. Där lever de utfattiga och under hårt förtryck från vita i området. Våld och brutalitet, fråntagna sin rätt att existera i sin egen del av världen. Under 1920-talet, visar det sig att Osagefolkets reservat håller på en av de rikaste oljefyndigheterna i hela Nordamerika. Och tack vare lagens utforming kring reservatsmarken, så tillfaller markrätten Osagefolket. Nu badar Osagefolket i pengar. De kör runt i dyra bilar, de bygger stora residens, de skickar sina barn till fina skolor i Europa.

Osagefolket är ett matriarkat, vilket i relation till oljefyndigheterna betyder att det är kvinnorna som innehar markrätterna. Plötsligt är Osagekvinnorna hårt uppvaktade av vita män, som vill ta del av oljepengarna. Under 1921-1923 drabbas Osage av ett antal dödsfall. En våg av oförklarliga självmord, trafikolyckor, explosioner, förgiftningar och skottdraman. Detta sammanfaller med att J Edgar Hoover inrättar det som kommer att bli grunden för FBI, och de mystiska dödsfallen inom Osagefolket blir ett av de första fallen. Enligt Nordamerikansk lag ärver en make sin hustru vid hennes bortgång, och tack vara dödsfallen kommer delar av oljefyndigheterna i vita mäns händer. Myndigheterna börjar inte bara utreda dödsfallen i sig, utan undersöker också om det finns kopplingar mellan männen till de döda kvinnorna.

David Grann nystar skickligt upp ett brutalt kapitel i den nordamerikanska historien. Skriven som ett kriminalreportage, håller boken spänningen till sista sidan.

För något år sedan gjorde Martin Scorsese film av berättelsen, med Lily Gladstone, Leonardo Di Caprio och Robert de Niro i de bärande rollerna. Kritikerkåren var delad, mellan hyllningar för rollprestationerna, till kritik för ett ganska rakt, oemotionellt berättande – och själv älskade jag precis den tonen: att utan sentimentalitet berätta om en grym komplott, dess förövare och offer.

”Killers of the Flower Moon” av David Grann är utgiven 2017 av Modernista.

”Stormningen - Våldet, lögnerna och åren som förändrade USA” av Cecilia Khavar

 Jag, som alltid sett mig som politiskt ointresserad, har sakta men säkert insett att jag har ett väldigt stort intresse för politik i allmänhet, och amerikansk politik i synnerhet. Sedan den där eftermiddagen när jag kom hem från jobbet och slog på Sky News och fick se ett kapat flygplan krascha in i en skyskrapa i New York. Sedan dess. Läsande och lyssnande. Intresserad. Inte alltid begripligt, väldigt ofta en cirkus. Men alltid spännande.

2016 började P1 sända USA-Podden, och det tog ett tag för mig att upptäcka den. Men kan stolt säga att backloggen nu är kapad, och jag lyssnar på vartenda avsnitt. Insiktsfullt, informativt, påläst, sakligt – underhållande. Personligt. Man känner sig som dom där rösterna genom åren blivit lite av ens vänner. En trygg hamn att sila flödet.

När cirkus Trump äntligen skulle rundas av och vicepresident Mike Pence skulle genomföra ritualen av att bekräfta elektorsrösterna, 6 januari 2021, satt jag bänkad med en känsla av oro. Trump hade gjort förarbetet s a s, och hetsat mot att inte acceptera valresultat med sina lögner om ett stulet val. Han hade uppmanat sina följare att ansluta till en ”stop-the-steal”-demonstration i Washington 6 januari. Och samtidigt som arbetet påbörjades i kongressen, höll Trump ett tal i en angränsande park och manade sina trogna att slåss utav bara helvete, och manade dom att tåga mot Kapitolium och ta tillbaka det stulna valet. Och mer och mer klipptes bilder in från vad som skedde utanför Capitol Hill, istället för inne i kammaren, och snart var kaoset, upploppet ett faktum. Jag satt i timmar och bara stirrade på tv-skärmen. Våldet, hetsandet, galenskapen. Hjärtat av USAs demokrati skändat, av en mobb som reste en galge på Capitol Hill för att hänga sin vicepresident. Som strök runt i en katt-och-råtta-jakt inne i kongressen och letade efter sin talman. Människor dog den dagen, medan landets president, först efter flera timmar tog till orda - och pratade om kärlek.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

En som också befann sig mitt i galenskapen var Sveriges Radios Washingtonkorrespondent Cecilia Khavar. En röst jag lärt känna i USA-podden. Hon stod utanför kongressen och rapporterade om tumultet. Hon fick till slut fly från platsen när mobben gav sig efter media.

Nu har jag läst Cecilia Khavars bok om stormningen. En välskriven reportagebok, fylld av bakgrund och ögonblicksbilder. Hon börjar under valkampanjen inför 2020. När Joe Biden utmanar Trumps omvalskampanj. Men hon breddar också bilden genom att foga in de stora frågor som slår följe med kampanjen, för att förstå vad väljarna står mitt i, inför det här valet. En framväxande pandemi med ett nytt virus som ingen vet så mycket om, och som sprider rädsla och tvingar fram nedstängning, men som också blir grogrund för enorma mängder konspirationsteorier. George Floyd som misshandlas till döds av en vit polis, och Black Lives Matter-protesterna som drar fram som en stormvind genom landet. Trump förlorar valet, och konspirationerna växer med lögner om fabricerade röstsedlar, planterade röstsedlar, utsorterade och dumpade röstsedlar, rösträkningsmaskiner som manipulerats i Venezuela av en död person. Fantasin vet inga gränser, och lögnerna blir bara fler och fler.

Och så stormas kongressen.

Och i efterdyningarna blir Trump den hittills enda amerikanska president som ställts inför riksrätt två gånger. Tusentals människor identifieras och ställs inför rätta för sina handlingar under stormningen. Inom det republikanska partiet sker en splittring som en kort stund väcker hopp om förändring, men som sedan landar tillbaka i Trumps makt över partiet och likt förbannat följer republikanerna partilinjen. Fler åtal väcks mot Trump. Utredning efter utredning. Varenda åklagare, varenda domaren idiotförklaras av Trump. Väljarna hejar på. Lögnerna sprids. Fler och fler. Men när Trump lanserar sin kampanj för omval 2024 strömmar pengarna in, och väljarna står stadigt. Och som spiken i kistan beslutar Högsta Domstolen att riva upp Roe vs Wade, och den nationella abortlagstiftningen är ett minne blott. Det amerikanska samhället som en kokande gryta av lögner, misstro och splittring.

(Jag tänker stundtals under läsningen, på en övning jag gjort med mina elever. En sorts debattövning kan man säga. Eleverna ska argumentera för att jorden är rund. Jag själv argumenterar för att jorden är platt. Eleverna kämpar frenetiskt med de kunskaper de har för att övertyga mig om jordens sfäriska beskaffenhet. Jag själv ljuger heljvilt med den ena mer fantasifulla historien om varför man inte triller över kanten, hur man teleporteras tillbaka till skivans andra sida etc. Syftet med lektionen är naturligtvis att inse vikten av källkritik. För den som förhåller sig till sanningen har ett begränsat antal argument. För den som använder sig av lögnen, tar däremot aldrig argumenten slut. Man kan fortsätta bygga ut sin historia i alla oändlighet. Hela tiden krumbukta sig runt och ta nya språng. Och är man då dessutom en entusiasmerande talare och en skicklig retoriker........ Då äts det snart husdjur i Springfield.)

Genom hela sin text återvänder Khavar till ett antal människor på olika platser i USA, som vi får följa genom dessa händelser: vad känner dom, hur berörs dom, hur påverkas deras liv här och nu av det som sker.

Det är så förbaskat snyggt förpackat. Förutom välskrivet och med en gedigen research, så finns den personliga touchen där, rösterna från USA-podden, Cecilia själv – och så människorna hon återvänder till. Jag sträckläser, och när sista kapitlet tar slut så är jag så berörd av hennes text, och den slutbild hon planterar i mig – fylld av frågor kring vart den här galenskapen är på väg i detta land – att jag känner mig fysiskt illamående.

Och när jag ser upp, från boken, så vet jag ju att Trump vinner det där valet, han har för några dagar sedan bombat Iran, och idag pågår någon sorts ställningskrig kring om Pentagons läckta rapport är sann eller inte. CNN säger att den är sann, medan president Trump säger att den inte är det. Och för en timma sedan rapporterades att CNN blivit tillsagda att reportern som släppt nyheten om rapporten ”ska slängas ut som en hund”. Och att oppositionen ska undanhållas information framöver. Och då mår jag illa igen.

”Stormningen – Våldet, lögnerna och åren som förändrade USA” av Cecilia Khavar, är utgiven 2024 på Norstedts.

”USA-Podden” produceras av Sveriges Radio, och finns där poddar finns. Nytt avsnitt varje onsdag + lite extra när det behövs.

”Musan” av Mats Strandberg

 

Det börjar bli en rejäl packe böcker av Mats Strandberg i bokhyllan. Har läst dom alla, och en ny titel är alltid en stor händelse. Jag utgår från att han kommer ha flera programpunkter på årets Bokmässa, och det är alltid fint att lyssna på honom berätta om sina böcker, så det rekommenderar jag verkligen att man tar chansen att göra om man har möjlighet.

Förutom drivet i språket, det gedigna karaktärsbygget och allt det andra berättartekniska jag är så förtjust i – för Strandberg är verkligen en författare som gör ett gediget hantverk – så är jag förtjust i hur han varierar sina miljöer och tänjer på hur han vistas i skräckgenren. Från Färjans vampyrer på en Ålandsbåt, via demensdimmorna i Hemmet, till splatterblinkningen på Konferensen. Barnböcker, adventsbok, ungdomsböckerna med Sara Bergmark Elfgren, den dystopiska Slutet och den historiska spökisen Pestblommor från häromåret.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Den här gången utforskar Strandberg författarens skrivkramp och pressen på en uppföljare. En brottningskamp kring avund och klass. När ”Musan” tar sin början lär vi känna Hedda, som efter ett par ungdomsromaner skriver en deckare som förlaget nog hade större förhoppningar på, men som visar sig vara en slätstruken historia. Den säljer ok, kanske knappt, mottagandet har varit ljummet, och stressen Hedda känner över ett kontrakt på en trilogi är överhängande. Hon känner sig främmande i sin egen berättelse, och hittar inte någon väg in i nästa del. När en gammal vän tar kontakt och erbjuder Hedda en arbetssemester på familjegodset Villa Thamyris, och att fira midsommar tillsammans med hans släkt, så nappar hon på erbjudandet. Men det är ett samtal som väcker oerhört mycket känslor i Hedda och vi förstår att hon och vännen har träffats på samma skrivarutbildning, varit oskiljaktiga under en intensiv period, men att det skett en brytning dem emellan när vännen använt Heddas stora personliga tragedi som stoff för sin egen framgångsrika roman. Sveket var enormt, men ursäkten känns uppriktig och hon saknar sin vän, så hon väljer att åka. På det enorma godset, som funnits i familjen i generationer, inser vi att pengarna flödar jämsides med framgångarna, och förutom vännen som är en hyllad författare, finns hans mamma dramatenregissören, hans pappa med den framgångsrika gamingstudion, morfar konstnären, mormor dansösen, brorsan finanskungen etc. För att inte tala om alla tidigare generationers framgångsrika konstnärer i släkten, vars närvaro ständigt påminns om via tavlor och skulpturer i godsets olika rum. Både släkten och godset osar av en framgångssymbios som förminskar Hedda ännu mer. Till dess det lossnar och hon plötsligt skriver som besatt, glömsk av tid och rum, berusad av orden som forsar fram genom henne, och hon vet precis hur hon ska gå vidare med sin bok. Men så kommer Hugo. Heddas son. Han skulle egentligen firat midsommar med sin pappa, men han är så orolig för sin mamma, drömmer mardrömmar, en rädsla som bara växer att någonting ska hända henne. Han måste få vara där hon är. Och även Hugo välkomnas till Villa Thamyris.

Och sedan tar det fart.

Jag var kluven den här gången. Inte när jag läst färdigt, för då var jag som vanligt helt bubblig av äventyret jag varit med om. Men resan in i berättelsen. Ansatsen med Hedda vars liv är i kaos och som lämnar stan, ut på landet, till det gamla läskiga huset. Berättelserna om gångna tider som serveras henne från de äldre släktingarna hon träffar. Berättelser som ofta krokar i gammal mytologi. Knarrande golv och skrämmande skuggor. Jag suckade en del. Befarade att vi var på väg in i en vuxenversion av ”Pestblommor” dvs en historisk spökhistoria av något slag. Samtidigt fanns det vanliga drivet i Strandbergs text, så det var aldrig tal om att lägga den ifrån sig. Jag har verkligen plöjt den på två dagar. Och när Hugo ankommer Villa Thamyris, och vi får in en berättarröst till, en iakttagare, så tar det fart – och det i en helt annan riktning. Men det tar 150 sidor att komma dit, och det tar ytterligare 100 innan det blir otäckt på allvar. Och att han en så lång startsträcka in i sin berättelse känns inte som Strandberg brukar ha. Å andra sidan kanske berättelsen behövde den startsträckan för att få alla spelpjäser på plats. Läsvärt var det hur som helst. Men om du som jag känner dig tveksam i inledningen, så håll ut. Det är värt det.  

”Musan” av Mats Strandberg, är utgiven 2025 av Norstedts.

”Stinas Jojk” av Mats Jonsson

 Tecknaren Mats Jonsson har skrivit ytterligare en del av sin samiska historia. Den här gången riktad till unga läsare. Det är berättelsen om Stina och hennes syster Sara från Malå. Stina slutade aldrig att växa, och var vid sin död 2,20 m. Hennes storlek åtdrog sig intresse dels från Gustaf Retzius och hans skallmätningar som samerna utsattes för, men också från människor som ville tjäna pengar på Stina och övertalade henne att låta sig visas upp mot betalning runt om i Europa. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Med tiden blev renskötardottern en driven affärskvinna som kunde köpa sig sitt eget hemman och hjälpa sina föräldrar, men vägen dit var kantad av förnedring och utsatthet. Och när hon återvänder hem står hon mellan två världar. För Mats Jonsson blev det viktigt att visa hus Stina skyddar sitt inre rum från hånet och skratten. Hur hon söker de snälla blickarna. Jonsson har tecknat berättelsen om Stinas alltför korta liv. Stina finns i Mats Jonssons släktträd och hennes berättelse har varit en levande del av hans släkts historia. När han skrivit ”Vi var samer”, sökte han ett människoöde att fördjupa sig i för sin nästa bok. Idag vet vi att Stina led av något som kallas gigantism, men i mitten av 1800-talet fanns inte den kunskapen, och Stina blev i människors blickfång med sin ovanliga storlek. Efter sin död grävdes Stina upp, benen separerades från köttet och hennes skelett togs till Uppsala. Att visas upp som ett monster också i döden. I ett samtal på Se Människan-scenen på Bokmässan, drar Mats Jonsson paralleller till dagens fascination för true crime. Hur det blir ett smaskande i människors olycka, som blir rent äckligt, för vi släpper aldrig taget. Vi vältrar oss. Nu precis som då. Vetenskapen går fram som en slåttermaskin utan all form av etik. Det är ren objektifiering. Stinas kvarlevor hittades så småningom i en kartong i källaren. Skelettet svårt bränt. Först i år gravsattes hon på nytt i sin hemby. Mats Jonsson var närvarande.  

Det är en finstämd redogörelse av ett smärtsamt livsöde. Sakligt redogör Mats Jonsson för både glädje och rena övergrepp. Stina kliver ut till oss från bilderna. Levandegjord och ges upprättelse. Rasbiologins plats i Sveriges historia är en vidrig period, men ska vi kunna förhålla oss till den så måste vi också få kunskap om det som skedde. Berättelsen om Stina tänker jag är en väg för ungdomar att lära om de övergrepp som samerna utsattes för.

”Stinas Jojk” av Mats Jonsson, är utgiven av Alfabeta, 2024.

”På Avstånd” av Hernan Diaz

När Hernan Diaz första bok på svenska gavs ut; ”Egendom” så var jag nyfiken, men det blev inte av att jag läste den. Kom över en pocketutgåva för någon månad sedan och började lite smått. Fastnade, men inte så jag sträckläste. Några sidor då och då. 

På Bokmässan i år så konstaterade jag att Hernan Diaz var på plats, och markerade hans programpunkter, men inte med någon tanke att direkt prioritera, men att lyssna om något tillfälle passade in i programmet. Det gjorde det på fredagen. På morgonen. Hade kommit lite sent, och missat starten av dagens första punkt, så traskade bort till DNs monter för att lyssna på ett kortare samtal med Hernan Diaz. In på scenen kliver ett energiknippe, som varvar engelska med svenska. Visar sig att den argentinskfödde Diaz, växte upp i ett grönt radhus på Lidingö. När familjen återvände till Argentina pratade han spanska med svensk brytning. Sedan gick flyttlasset till USA, där han nu bott merparten av sitt liv. Han är på Bokmässan för att prata om sin nya bok: ”På avstånd”, som i Sverige ges ut nu, men som i praktiken skrevs innan ”Egendom”. Och Diaz själv ser dom som om dom hör ihop, en kedja i samma berättelse. Diaz levde i Sverige under Palmeåren. Det som i mycket var Sveriges guldålder, under välfärden. I relation till ett USA under samma tid, under Reagans presidentskap och ett helt annat privatekonomiskt system. Ekonomisk historia blir central för Diaz. Den amerikanska drömmen. Och hur den blir sin egen kliché i populärkulturen. Den starke som kan åstadkomma allt. 

De här två böckerna är Diaz hittills enda romaner. Den ena nominerades till Pulitzerpriset, den andra vann Pulitzerpriset. Det är inget dåligt cv. Och ungefär där var jag fast. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

”På avstånd” handlar om Håkan Söderström, en mycket ung man från Småland, som vid mitten av 1800-talet, tillsammans med sin storebror Linus lämnar Sverige för att emigrera till Amerika. Bröderna kan inte språket, vet ingenting om landet, mer än att det är en plats att göra en nystart med bättre förutsättningar. Och till på köpet kan ingen av dom läsa. Familjen har kommit över en summa pengar som räcker till två biljetter. Föräldrarna stannar kvar i Sverige. Linus är den äldre, och den som alltid tagit hand om Håkan. Linus är tryggheten. Den som kan och vet, och trots att Linus inte vet ett dugg mer om det främmande än vad Håkan vet, så har han ett sätt att föra sig i sammanhanget som ställer Håkans tillit totalt till sin bror. Utan honom är han ingenting. De reser från Göteborg till Portsmouth, men där kommer dom ifrån varann på kajen. Håkan letar sig fram till båten som ska till Amerika, men går på fel båt. Istället för destination New York, hamnar Håkan i San Fransisco. Han kan inte ett ord engelska, har inte mer med sig än de kläder han går och står i, han har aldrig sett en karta – men hur långt kan det vara? Han vet att Linus är i New York. Måste vara i New York. Han följer solen och håller kurs österut, och börjar gå för att återförenas med sin bror. På vägen möter Håkan ett stort antal människor. Både de som hjälper honom och dom som utnyttjar honom. Med varje möte växer Håkan som människa – och han fortsätter växa även fysiskt. Håkans storlek och händelser som drabbar honom gör honom omtalad, och snart sprider sig legenden om Jätten. 

Det här är en helt fantastisk berättelse. Den är rörande och spännande, påminner stundtals om ett matinéäventyr likväl som en utvecklingsroman. Jag påminns ganska ofta om John Williams ”Butcher’s Crossing”. Diaz kallade den för en ”tyst” bok då Håkan saknar ett språk, och framförallt under de första kapitlen är detta väldigt målande då man följer skeenden helt genom Håkans blick, vad han ser, inte vad han hör – för det han hör är obegripligt för honom. Stilmässigt är det imponerande genomfört. 

Hernan Diaz har klivit in som en av mina absoluta favoriter, och ett författarskap som ska bli en glädje att följa framöver. 

”På Avstånd” av Hernan Diaz är utgiven i svensk översättning 2024 av Brombergs.

”Ö” av Sara Bergmark Elfgren

Jag hade hunnit till sidan 207 när det brast. Jag ska inte spoila något av berättelsen, men ni som redan läst vet vad jag menar. Sidan 207. Av 300. Så jag kände mig relativt safe. Det var korkat. Sara Bergmark Elfgren är en sådan där författare som bygger upp stämning på ett sätt som lurar in mig i tryggheten varenda gång. Jag lär mig aldrig. 

Sara Bergmark Elfgren har skrivit en ny bok. Den här gången en spänningsroman. En, för Sara, helt ny genre. Romanen ”Ö”, utgiven av Albert Bonnier Förlag, väcker uppmärksamhet redan på hyllan med sitt vackra omslag med den stora tallen högst upp på toppen, centrerad i titelns enda bokstav. Och det är där, i skuggan av tallen på ön Tallholmen, som merparten av romanen utspelar sig. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Systrarna Mirjam och Nia lär känna varandra först under tonåren, och under en period är de oskiljaktiga. När vi lär känna romanens berättare, Mirjam, har systrarna inte träffats på länge när Nia plötsligt hör av sig och vill att Mirjam kommer ut till Ön för att fira Nias 40-årsdag. Ön är det paradis i skärgården där flickorna tillbringat barndomens somrar. En öde holme med bara deras lilla hus, ett par sovstugor och den stora tallen. Men när Mirjam nu reser tillbaka är det till Ön i en annan skepnad. Nias man, Konrad, har köpt ön av flickornas pappa, och byggt en lyxig villa hela vägen upp till tallen. I tillbakablickar får vi veta att Konrad systematiskt misshandlat Nia, att hon lämnat honom en gång, men att hon gått tillbaka till honom, och att Mirjam inte vet hur situationen är nu, även om hon befarar det värsta. Till ön, för att fira Nia, kommer också tre gemensamma tidigare vänner som Mirjam inte träffat sedan gymnasieåren. Och så är det frågan om Konrad. Var finns han?

På Bokmässan lyssnade jag på ett samtal mellan Sara och Maria Bergius på Se Människan-scenen. Det är ett samtal om framförallt relationer. Spektrat av vad som sker när man släpper en annan människa nära. Och vad som sker om den relationen är destruktiv. När man kommer en annan människa nära så lägger man bort sin granskande blick. När man är förälskad kan man alltid föreställa sig ett längre bort, ett ’sedan’. Att då inte längre vara prioriterad – att kärleken tar slut. Att bli bortvald - som partner, vän eller syskon. Det är så mycket känslor. Och där har vi Nia som går så upp i sina män att hon väljer bort alla andra relationer, och Mirjam som när hon blir lämnad varken vill hämnas eller förgås av svartsjuka utan bara är så förlamande ledsen. Att utforska en karaktärs smärtpunkter, berättar Sara, är ett arbete hon tycker är spännande, även om researchen för den här romanen har varit fruktansvärt smärtsam. Män som utövar våld. Att det ofta sker bakom medvetet stängda dörrar. Mannen som väljer att göra henne illa, väljer att kontrollera henne. Känslan att anse sig ha rätt till den andra personen. Och där ville Sara utforska varför Konrad blir den han är, och han får kliva in i berättelsen som en bortgjord människa som kämpar med sin tillhörighet. 

Som alltid så är det ett fint karaktärsbygge, och driv i språket. Att förlägga handlingen till en isolerad ö, och dessutom med ett rasande oväder som begränsar gruppen, skapar en känsla av kammarspel. Även om återblickarna ger kropp åt karaktärernas historia, så rör de samma lilla grupp människor. Dialogen blir central, inte minst för att berättelsen är i första person, så vi följer allting via Mirjams blick. Jag kan tänka mig en scenadaption av den här romanen. 

Det här är Saras första bok med vuxna huvudpersoner, och någonstans funderar jag på att det inte nödvändigtvis innebär en ny publik. Sara har skrivit så många böcker nu, som på sätt och vis successivt har blivit för en äldre och äldre publik. Så var man lagom gammal för ”Cirkeln” så kan man absolut vara lagom gammal för ”Ö” nu. 

Det är också en roman helt utan de övernaturliga, mystiska inslag vi har vant oss vid från Saras penna, och jag kommer på mig själv med att inte sakna det alls. Hon utforskar en ny genre, och det bär med råge. Sedan ska jag erkänna att när vi når den där sidan 207, och stormen rasar och åskar slår – det är verkligen Frankensteinvibbar – så händer det grejer i min fantasi. Men verkligheten visar sig vara än mer otäck. 

”Ö” av Sara Bergmark Elfgren, är utgiven av Albert Bonnier Förlag, 2024. 

Den Vita Stormen – Rasismens historia och USA:s fall” av Martin Gelin

För någon vecka sedan genomfördes presidentvalsdebatten mellan Kamala Harris och Donald Trump. Några dagar senare greps en potentiell attentatsman vid Trumps golfbana när han låg väntande och beväpnad. Under natten till idag har republikanerna röstat ner talmannens budgetförslag på direkt anmodan från Trump. Samtidigt snurrar internet i spinn av kattmemes efter att både Trump och hans vicepresident envist håller i lögnen att människors husdjur i Springfield äts upp av immigranter. Det är presidentvalår, och den här gången känns det galnare än vanligt. Och som alltid så växer mitt intresse för amerikansk politik. Denna karusell som snubblar på sina egna tillkrånglade system. Landet i ständig existentiell konflikt med sig själv. 

Som mångårig DN-läsare är Martin Gelin ett bekant namn. USA-korre med signifikant berättarröst. Med flertalet prisade böcker bakom sig, plockade jag upp den här som första. Och blev smått golvad. Ett tungt och informationsspäckat ämne förpackat till inte bara begriplighet, utan till spännande, bladvändande läsning, där information blandas med intervjustoff och personliga reflektioner. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Det Gelin gör i sin bok är att lägga fokus på rasismen i den politik som Trump bedriver, och ställer den i ljuset av rasismen i landets historia. Som en förklaring: hur kan en kandidat som driver en så extrem politik vinna så stor mark? Vad har det här landet i bagaget som ger honom den ytan? Han börjar med stormningen av Kapitolium 6 januari, och förflyttar oss sedan till Jeffersons slavgods Monticello. Gelin berättar om slaveriet, presidenter som går emot konstitutionen och trotsar grundlagen för att hålla i sina egna vinstintressen att handla med människor. Inbördeskriget. Tar oss med till en tid då domstol konstaterar att federal lag inte gäller individer och friar lynchmobben som i vita kåpor mördat hundratals svarta medborgare som trodde sig skyddade av lagen. Rosa Parks. Medborgarrättsrörelsen. Martin Luther King. Nixons rasistiska politik. Reagan. Det vita Republikanska partiet. Hur den politiska rörelsen blir mer och mer tydlig i att amerikansk politik inte handlar om ideologi utan om hud. 

Tillbaka till modern tid med massfängelser i Arizona, en påbörjad utrensning av monument som hyllar det gamla förtrycket, ett Kalifornien som vänder skutan och skaffar sig en ny identitet. Men också den makt som enskilda stater har att fortsätta öka segregationen, fortsätta styra över den lilla människans fria vilja. Hela kärnan i demokratin. Hur lärare i Florida tvingas skriva under lojalitetsdokument för att få utöva sitt yrke. Hur böcker förbjuds, t o m bränns på nya bokbål. Förbud mot att människor får känna sin egen historia. En historierevisionism som hittar hela vägen upp från guvernörer till kongressen och senaten, hela vägen in i Vita Huset. Amerikanska nationalister och nazister på konferens i Budapest. Viktor Orban som hyllas av Trump som en bra kille efter den gemensamma golfrundan. Och i bakgrunden samma finansiärer. 

Under inbördeskriget tillskrivs Abraham Lincoln ha sagt att om det här landet inte kommer till bukt med sin rasism så kommer det gå under. I sin bok konstaterar Gelin att det är enklare att föreställa sig slutet på landet än slutet på nationalismen. 

Skriven i ett bra och läsvänligt tempo, faktaspäckad utan att kännas tung. En gedigen genomgång, utan att bli långrandig. Och Gelin är ju en driven skribent. Reportagebok invävt i historiebok. Lägger fram informationen utan att skriva en på näsan. Och en väldigt intressant läsning den här hösten med valet knappa 50 dagar bort. 

”Den vita stormen” av Martin Gelin är utgiven 2022 av Natur & Kultur. 

”Konklaven” av Robert Harris

Kan man kalla en bok för en stillsam thriller? Isåfall vill jag göra det. Vi får följa kardinal Lomeli, påvedömets dekan, som ska leda konklaven för val av ny påve. Instängda, som regelverket säger, och följandes strikta traditioner, utspelar sig det mesta av historien i Lomelis tankar. Hans tvivel, hans omsorger, hans vägar till egna beslut. Och spänningen är oerhörd. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag är väldigt förtjust i Robert Harris sätt att leka med verkligheten. Att plocka in ett spänningselement i ett historiskt skeende som ger en ytterligare krydda till en historisk händelse. Debuten skedde med den kontrafaktiska ”Faderland”, som också var den första av Harris böcker som jag läste, där han leker med idén att nazisterna vann andra världskriget och hela mörkläggningen kring Förintelsen planeras att avslöjas. Harris är historiker, och även om han skrivit böcker om utspelar sig under flertalet olika epoker, så är det i berättelser kring andra världskriget som jag tycker han briljerar mest. ”Konklaven” är intressant då den avviker något från mönstret, och mer utgår från en situation, en händelse – ett påveval – utan att egentligen koppla detta till en faktisk påve, en specifik tid – mer spelet kring traditionen, och spelet inom den katolska kyrkan. Ett kammarspel. 

”Konklaven” har dessutom precis blivit film, med Ralph Fiennes som Lomeli, och kommer ha premiär under hösten. 

”Konklaven” av Robert Harris är utgiven 2016 av Bookmark. 

”Sommaren 1985” av John Ajvide Lindqvist

Att John Ajvide Lindqvist ger ut nytt är alltid en anledning för mig att hänga på låset. Att han ger ut en bok som utspelar sig 1985 gör pirret lite större. En sommar mitt i min egen barndom. Jag var 8 år då. Metade abborre vid sjön, lyssnade på Herreys, läste Kalle Anka, cyklade. En lycklig tid. 

Den här boken utspelar sig på Särsö i Roslagens skärgård. Det är Live Aid-sommaren och ett gäng med nyblivna tonåringar återses, så som dom gjort varje sommar. Någon är bofast, någon är sommargäst. Sommaren är tiden då de är oskiljaktiga. Men den här gången har alla utom en fyllt fjorton, tonårstiden blommar med lite olika kraft, och nya känslor och sammanhang har klivit in i deras vänskap För att tuffa till sig inför tjejerna i gruppen så åker killarna till Svärtan, en ö som är svår att ta sig fram till och en utmaning att klara av. På ön hittar dom en sjöjungfru, bunden och döende, alldeles för långt från vattnet. Dom tar henne med sig. De gömmer henne i ett badkar i en sjöbod. Och successivt inser gruppen att hon påverkar dom. Att sjöjungfrun besitter krafter de inte förstår. Och inte kan värja sig från. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag lyssnade på John på Bokmässan 2023, när han berättade om sin bok. Hela idén började som en tanke om en novell. Och sjöjungfru var ett mytologiskt väsen han inte tidigare skrivit om. Och så ville han göra något kring den spirande tonårstiden. När hela Disneykonceptet var lagt åt sidan så föll berättelsen på plats. Fokus på sjöjungfruns förmågor och hur det påverkar gruppen olika. Hela tonårens identitetssökande. Att se på sig själv som en sexuell varelse. Huvudpersonen Johannes är den lite taniga killen som inte är lika framåt som de andra pojkarna, och som inte riktigt tagit steget bort från barndomens fantasier om E.T. Som sörjer sin döda lillasyster och tar ett stort ansvar i familjen samtidigt som han är både förtvivlad och arg på det främlingskap som sorgen skapat mellan hans föräldrar. Att ta hans om sjöjungfrun, försöka förstå vad hon behöver blir hans botgöring för den skuld han själv känner att han inte kunde rädda systern i hennes sjukdom. 

Ajvide är så skarp i sina karaktärer, och han mejslar fram både barndom, 80-tal och en sjöjungfru som är lika fruktad som fascinerande i sin gåtfullhet. En lite annorlunda berättelse. Mer sagolik till sitt väsen, mer lik novellen ”Gräns”. 

”Sommaren 1985” av John Ajvide Lindqvist är utgiven 2023 av Ordfront. 

”Landet som vaknade – Berättelser från Ukraina” av Kalle Kniivilä

Jag trillade över Kalle Kniiviläs reportageböcker av en slump. Ett reabord i en pop up-butik, och en titel som lockade: ”Tanjas Gata”. Genom att göra nedslag i folkbokföring och dagspress vart tionde år testar Kniivilä att berätta Rysslands moderna historia genom att följa förändringarna på en viss gata i St Petersburg, en grupp människor som flyttar in, studerar, arbetar, gifter sig, blir föräldrar, dör. Livets skiftningar, samhällets förändringar. Jag blev så oerhört förtjust i den lilla volymen, att jag fortsatte läsa Kniiviläs böcker.

På Bokmässan 2023 fick jag chansen att lyssna på honom berätta om sin arbetsprocess, och tillkomsten av den senaste boken: ”Landet som vaknade”. När Ryssland attackerade Ukraina fann sig Kniivilä utvisad från Ryssland och han hamnade istället i Kiev. Precis som Victoria Belim sa, så säger även Kniivilä att vi i väst haft en rysk blick på Ukraina. Så Kniivilä ville försöka göra något av det, så han reste till Ukraina, intervjuade människor om vardagen som pågick mitt under kriget. När han jämför med sina tidigare böcker så ville många människor nu inte prata med honom. Han tvingades fråga sig varför Ukraina är så annorlunda än Ryssland? För det har ju inte Putin förstått, så Kniivilä backade historien och började med Tjernobyl. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Kalle Kniiviläs skrivprocess handlar om att skriva med basen i de intervjuer han gör. Att använda människors röster för att få till en ramberättelse som håller ihop den berättelse han vill lyfta fram. När jag lyssnar på honom påminns jag om Svetlana Aleksijevitj och hennes kör av röster, även om hennes material är så oändligt mycket större, så blir principen snarlik: att låta den lilla människan komma till tals med sin egen röst. När Kniivilä ankommer Ukraina så har den gamla fotbollsarenan Arena Lviv blivit en stor flyktingförläggning, och där flyttar Kniivilä in, och delar sin vardag med krigets offer, för att försöka förstå hur de upplever och ser på det som händer och varför Ukraina blivit en sådan måltavla för Putin. Människorna Kniivilä träffar berättar om det självständiga Ukrainas tillblivelse, om katastrofen i Tjernobyl, om den orangea revolutionen 2004, om majdanrevolutionen 2014 – och om kriget de står mitt i. Och i deras upplevelser hittar han rösterna som berättar för honom varför Ukraina inte är Ryssland. Hur det kommer sig att Ukraina har fria val och fria medier medan ryssarna sitter fast med en makthavare de inte tycker om, och som inte vill att Ukraina ska få finnas. Hans metod är vanligt journalistiskt arbete – att möta människor med en uppriktig nyfikenhet att försöka förstå. Kniivilä ville också möta båda sidor, och de som propagerade för en annektering var de mest misstänksamma, men när de insåg att hans intentioner att förstå även deras perspektiv var ärliga, så pratade de med honom. Självklart blir i sådana lägen språket en faktor, och det faktum att Kniivilä pratar både ryska och ukrainska och kunde kommunicera direkt med människorna han pratade med, gjorde sitt till att bygga tillit. Den genuina intentionen är minst lika viktig. Att visa en ärlig sympati för människor och för människans rätt att själv få lov att berätta. 

Som framgår så är detta reportageböcker, ganska klassiska i sina upplägg, skrivna av en journalist med lång erfarenhet att bevaka just Ryssland. Det är inte särskilt omfångsrika böcker, men de är fyllda med rika berättelser, av möten med människor som delar med sig av sina liv. Kunnigt kommenterade genom att placeras i ett historiskt skeende för att ge oss en bredare förståelse av den verklighet som är deras. 

”Landet som vaknade – Berättelser från Ukraina” av Kalle Kniivilä, är utgiven 2023 av Atlas. 

Men jag rekommenderar samtliga av Kalle Kniiviläs böcker. 

”Tidstillflykt” av Georgi Gospodinov

Det här är den första roman jag läser av bulgariske Gospodinov, och jag ska erkänna att det var kombinationen av att vara vinnare av International Booker Prize 2023, och vara utgiven på svenska förlaget Ersatz som fick mig att plocka upp den. Och jag blev inte besviken. Däremot stundtals rejält placerad utanför min komfortzon – och väldigt berörd. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Gaustin är resenär i tiden, och han öppnar en klinik utanför Zürich, där alzheimersjuka och dementa kan möta en plats från den tid de själva upplever sig befinna sig i. Olika rum för olika epoker. En klinik för det förflutna, en plats att finna tröst i sina minnen. Mycket tid läggs på att få till varenda liten detalj, där inte bara möbler, radioprogram, dagstidningar, kläder ska stämma, utan också dofter, stämningar, tidsmässiga variationer i det talade språket. Kliniken blir en succé. Fler epoker återskapas, och hela städer byggs upp, lite som det vi idag kallar ”gated cumminities”. Tidsförflyttningen blir så övertygande välgjord att även friska människor vill leva där, och snart riggar EU för en folkomröstning där hela länder ska besluta vilken epok just dom vill återskapa, leva i på nytt, leva om, eller möta för första gången…. 

”Tidstillflykt” presenteras som en lekfull, filosofisk och humoristisk roman som är politiskt högaktuell. Jag fann den gripande och sorglig, stundtals ömsint. Definitivt filosofisk och politisk. All sjukdom är sorglig och smärtsam, och att drabbas av sjukdom som slår sönder en människas minnen och medvetande är fruktansvärt – och mer av de anhörigas sjukdom. Men här presenteras en idé att om man låter den sjuka möta den tid hon tror sig befinna sig i, så kan det stimulera minnet att orka fungera en liten stund till. Samma tid på både insidan och utsidan s a s. Att det kan väcka slumrande kretsar till liv. Allt det som vi på utsidan naturligtvis alltid hoppas ska hända. Sekvensen där en kvinna fastnat i sina minnen av nazisternas koncentrationsläger och när klinikens personal inser att det är det som sker, är oerhört smärtsam. Liksom insikten att glömskan också kan vara den mesta gåvan. 

I bokens tredje del, när folkomröstningen närmar sig, ändrar boken karaktär. När de friska börjar önska sig egen tillgång till önskade epoker, och de respektive ländernas historia ställs på repeat. Nationalismen växer sig enorm under valrörelsen om vilken epok man ska välja, och revolten anas under ytan när majoritetsbesluten inte alltid accepteras av alla. 

”Tidstillflykt” av Georgi Gospodinov är utgiven 2024 av Ersatz. 

”Hur vi levde – den gudomliga komedin om Sverige” av Niklas Ekdal

Journalisten Niklas Ekdal drabbades av en hjärnskada och när han tillfrisknade efter den, och överlevde ett självmordsförsök, så vände han blicken från sitt eget inre, och ut mot samhället runt omkring sig. Bilden av Sverige målas ofta i mörka färger, samtidigt som vi aldrig haft det bättre – så vad är egentligen problemet? I ”Hur vi levde” gör Ekdal en sorts skallröntgen på vårt fosterland och skriver samtidigt fram en kärleksförklaring i en mix av anekdoter, forskning och historia. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

På Bokmässan hade jag nöjet att lyssna på Ekdal i ett samtal med Cristina Grenholm. Där sammanfattade Ekdal sin bokidé med att den handlar om tidens stora frågor om vilka vi är och hur det blev så här. Jag skulle nog säga att den går djupare än så. En bärande insikt hos Ekdal verkar vara den lilla intervjun han fick chansen att göra med Astrid Lindgren för 40 år sedan, när han gjorde ett av sina första jobb som ung aspirerande journalist på Vimmerby Tidning. Lindgren hade på sitt eget pricksäkra vis sagt till den unge Ekdal att när allt känns eländigt så kan det bara bli bättre. Minnet av den intervjun trädde fram för Ekdal när han själv mådde som risigast. Och den insikten har han sedan vävt samman med Dantes Gudomliga komedin och Paulus Andens Frukter. Ekdal utgår från att även vår moderna tid på många sätt liknar medeltiden, och synd och dygd fortsätter ställas mot varann, även om medeltidens dödssynder ibland mer liknar dagens dygder. Men varför var de synder då? Jo, de satte de egna behoven främst, och på den tiden var idealet ett kollektivt tänk. Idag ser det ut precis tvärt om. Vi är utpräglade individualister, och vi uppmuntras att utveckla de sidorna hos oss själv. Men där samhället tror att tekniska och politiska lösningar ska rädda oss, tror Ekdal att vi behöver de andliga. Ekdal fyller sidorna med anekdoter, personliga reflektioner, minnen, och varvar sedan en genomgång av Dantes nivåer i helvetet med Paulus Andliga frukter, och Ekdal drar sedan slutsatser som ställer upp en kompass åt oss att orientera oss efter. De positiva erfarenheterna ställs mot de negativa, vänlighet ställs mot godhet. Hur ser orsakskedjan ut? Och hur tar vi oss fram emot ett vardagligt hopp, när Trump ljög 20 000 gånger under sin tid som president och där skola och utbildning har blivit en av de stora grogrunderna för ångest. 

Den här boken var på vissa sätt väldigt utanför min komfortzon då den tar ansats i en individs egna dåliga mående, egna sjukdom, och berättar om vägen tillbaka. En viktigt och berörande berättelse, men inte en typ av text jag vanligtvis väljer. Sedan börjar han varva med historia, politik, vetenskap. Vartannat kapitel med en positiv koppling till en av Paulus andliga frukter, vartannat kapitel med en negativ koppling till en av helvetets nivåer hos Dante. Det är tankeväckande, intressant – och lite provocerande. Och väldigt personligt. 

”Hur vi levde Den gudomliga komedin om Sverige” av Niklas Ekdal, är utgiven 2022 av Mondial.  

”Röda Sirener” av Victoria Belim

En ukrainsk familjehistoria. Det lockade mig, både att lyssna till henne på Bokmässan 2022, och att läsa boken. Baksidestexten lovade familjehemligheter från Stalintiden, och ett mysterium med en försvunnen släkting. I samtalet fördjupar författaren Belim den ansatsen. Hon är journalist som nu romandebuterar. Efter många år utomlands, (hon talar 20 språk), valde hon att återvända hem till Ukraina och till sin mormor Valentina. Det var 2014 och Ryssland hade angripit Krim. Belim var bara 15 år när hon lämnade Ukraina, så det land hon återvände till var på många sätt förändrat, och de minnen hon hade var mycket ett barns. Belim ville skriva Ukrainas historia. Hon ville främst rätta till människors missuppfattningar, så hon ville skriva på engelska, för en icke-ukrainsk publik. Belim lever i Bryssel, och där är de enda experterna på Ukraina egentligen experter på Ryssland. Utifrån tror alldeles för många människor att dom två är samma. Dock insåg Belim snabbt att hon inte alls är historiker, så istället blev det en historieskrivning över hennes egen familj. En berättelse om att återvända till sina rötter, att återupptäcka sitt land, och att hitta sin identitet. Tanken kring boken fanns långt innan hon reste till mormor 2014. Ungefär 10 år av research och 1 ½ år av skrivande, har hon lagt ner. Förutom att tillbringa tid med sin mormor var en del av syftet med resan att fotografera. Hon reste runt så mycket hon kunde, och fotograferade mycket som nu är förstört. Mormor blev orolig när hon förstod vad barnbarnet ville göra, och tyckte hon levde i det förflutna. Vår historia är så blodig, sa mormor till henne – låt den vara. Mormor hanterade sin oro genom att sätta potatis och arbeta i sitt trädgårdsland. En form av beskydd för familjen. Att kunna ta hand om – både familjen och jorden. Och var nog egentligen som mest tillfreds när barnbarnet hjälpte henne. I tron att hon kommit till sans. För Belim en generationskonflikt, men också en konflikt mellan den som reste iväg och den som stannade kvar. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

I arbetet med familjens historia upptäckte hon flera luckor som gjorde henne nyfiken. Mysterier att lösa. När Belim hittar gammelmorfars dagbok hemma hos mormor, så hittar hon också en tidigare helt okänd släkting, en man som försvann, och som ingen vill prata om. Definitivt inte mormor. Och när Belim gång på gång försöker truga mormor att prata om Nikodim, så inser hon till slut att mormor är rädd. Väldigt rädd. Då bestämmer hon sig definitivt för att försöka ta redan på vad som hänt honom, och en jakt in i diverse arkiv tar sin början. Arkiv som är delvis förstörda, med stora luckor och komplicerad byråkrati. Spåren leder henne till det gamla KGB-högkvarteret i Poltava, och mormor ber henne att inte åka dit. Livrädd att det ska försätta henne i fara. Men hon åker. 

Det är en historia om hennes familj, men också om den gamla relationen mellan Ryssland och Ukraina. Välskriven, spännande och rörande – och mormor Valentina är bokens stora huvudperson. Rekommenderas inte bara till den historieintresserade, utan också till den som tycker om att ta del av människoöden och en bra reportagebok. 

”Röda sirener” av Victoria Belim, är utgiven 2022 av Brombergs. 

“Tolv” av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson

De senaste åren har det publicerats flertalet läsvärda novellsamlingar för barn, inte sällan på olika teman. Det som lockade mig med ”Tolv” är att det är en sk kollektivroman. Tolv berättelser om tolv barn på gränsen till sina tonår. Varje kapitel handlar om en person, och kan läsas fristående, men de tolv kapitlen kan också läsas i följd som en historia om en skolklass. De tolv barnen är tolv år och går i samma klass, och även om varje kapitel har sin huvudperson så är de andra barnen medaktörer. Varje kapitel har sitt tema: kärlek, ilska, familj, pubertet, pengar etc. Vardagsbekymmer som korsar varje tolvårings väg. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Till boken har förlaget också tagit fram en lärarhandledning. En välfylld lunta som följer varje kapitel, varje tema. Konkreta uppgifter kring ordförståelse, och mer abstrakta diskussionsunderlag på flera nivåer, så den kan enkelt användas med elever både enskilt och i grupp, och oberoende av elevernas nivå. 

Jag har under förra läsåret aktivt använt både boken och handledningen i arbetet med mina egna elever. Det har varit ett bra underlag och berättelserna har känts relevanta. Diskussionerna har blivit spännande och även om vi inte använt handledningen slaviskt, så har vi tagit oss igenom några av frågorna för att kicka igång samtalen. På insidan bokpärmen finns en gruppbild av klassen, och tillsammans med eleverna har vi valt berättelse via den bilden: ”Vem lär vi känna idag?” Har också kunnat välja berättelse utifrån att det fanns en specifik situation kring en elev som jag ville ta upp, och då blev berättelsen på ett liknande tema en bra ”ice-breaker” för att närma oss. I det fallet var det den inledande berättelsen om en mobbningssituation online när två kompisar utsätter en tredje när de spelar dataspel tillsammans. Det kapitel som väckt mest funderingar överlag – hos mina elever åtminstone - skulle jag säga är Melvins, som är en familjehemsplacerad pojke som bott i sitt familjehem i fyra månader och inte riktigt hittat sin plats ännu, och absolut inte vågar känna sig trygg ännu. Det har varit underlag för många fina samtal om familj och vad det betyder att höra hemma, men också en chans att prata om den typen av situation: att som barn skiljas från sin biologiska familj och vad orsakerna till det kan vara. 

Boken handlar om barn som är tolv år, och jag skulle säga att rekommenderad läsålder är däromkring dvs sent mellanstadium-tidigt högstadium. Den fungerar fint både i enskilt arbete och i grupp, både för tystläsning och högläsning, men jag tycker att man definitivt ska ta chansen att samtala, inte bara låta texterna landa in oprocessade.

”Tolv” av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson, är utgiven 2023 av Lilla Piratförlaget. 

Lärarhandledning finns för fri nedladdning på förlagets hemsida.