”Med tanke på tron – en introduktion till fundamentalteologin Band II Jesus från Nazaret” av Ulf Jonsson

 På Bokmässan har det blivit en vana för mig att smyga upp till Se Människan-scenen direkt på morgonen, varje dag, få en kopp kaffe och sätta mig till rätta i stolarna, i det behagliga mörkret framför scenen. Det är aldrig fullsatt, knappt ens halvt, men det är dagens absolut bästa stund. Det är morgonmeditationen. Tio minuter av högläsning, reflektion eller bön tillsammans. Ett tema mänskligt nära.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Ibland är det någon i teamet kring organisationen av Se Människan som själv skrivit en bok som blir utgångspunkt, och det var så jag träffade på den här boken. Ulf Jonsson är en av dom som alltid har flera punkter på Bokmässan. En flitig läsare och en god samtalsledare. I år ska jag lyssna på flera av dom författarsamtal han ska leda, men det här inlägget handlar om hans egen bok om den historiska Jesus. Han har skrivit en introduktion till fundamentalteologin, i tre band, och hans morgonmeditation förra året utgick från ett par av hans texter kring den historiska Jesus. Jesus mänsklighet. Jesus som medmänniska. Jesus så som han uppenbarar Gud i världen. Den moderna Jesus-forskningen. Den nya bilden av Jesus. Det är en spännande reflektion som berättar hur evangelierna numera jämförs med andra samtida källor, och där Paulus brev – som är den äldsta källan – i sig citerar än äldre formuleringar, från den tid då Jesus dog.

Jonsson uppehåller sig i sin meditation kring den delen av forskningen som handlar om Jesu syn på Templet, och menar att Jesus hade högre tankar om Templet än vad man tidigare trott. Att Jesus bejakade offerkulten i Templet som legitim, och därmed själv gick i döden som ett medvetet försoningsoffer.

Vidare avslutar Jonsson sin meditation med några tankar kring vad forskningen säger om Jesus självuppfattning. Där evidensen numera ger vid handen en trolig tolkning att Jesus såg sig ha en speciellt nära relation med Gud, och troligen uppfattade sig själv som gudomlig.

Det är en spännande reflektion kring den uppdaterade Jesusforskningen, och det är utifrån det stoffet jag läser boken. Fundamentalteologin ligger inte mig jättenära, men rönen kring den historiske Jesus är intressanta.

”Med tanke på tron – en introduktion till fundamentalteologin, band II Jesus från Nazaret” av Ulf Jonsson, är utgiven 2024 av Artos.

”Sommaren 1986: Lovisa och Melinda” av John Ajvide Lindqvist

Sjöjungfrun på Svärtan. Det var där det började förra sommaren. De äldre ungdomarna hade hittat en fastkedjad varelse på stenstranden, uttorkad och kraftlös, och tagit henne med sig. Gömt henne i Krutgubbens sjöbod, i den gamla jacuzzin. Och Johannes och Helena. Johannes hade fått någon sorts kontakt. Helena hade dött. Och nu har ett helt år gått och det är sommar på nytt.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

I periferin av ungdomarna fanns två irriterande småtjejer. Sådana där som beundrar dom stora, vill vara med, vill vara del – men som i brist på det mest smyger runt, ser för mycket, irriterar och är i vägen. När John Ajvide Lindqvist nu återvänder till sommarön så är det för att utforska småtjejernas upplevelse mer. Lite introverta, lillgamla Melinda, och hennes intensiva, impulsiva, socialt kaxiga bästis Lovisa. Två 11-åringar med alldeles för mycket upptäckarlust – och dessutom tillgång till en egen optimistjolle. Tjoho, Svärtan nästa.

Det jag alltid har tyckt allra bäst om med Stephen King, är tveklöst hans uppväxtskildringar, hans fingertoppskänsla att skildra barndom. När jag väl vågade läsa ”Det”, så var det barndomsberättelsen jag tog med mig – inte clownen. Jag vill mena att John Ajvide är strået vassare. Hur han bygger upp dom här två tjejerna är makalöst bra. Miljön av ön blir som det slutna rummets begränsning, och jag skrattar högt när författaren bryter fjärde väggen genom älgen som kommer simmande från grannön, och rör runt bland badisar och bofasta. Och så havsfolket. Pojken som Melinda får kontakt med. Det otäcka ligger i det okända, men med barnets hela acceptans – så som barn är och gör – så fascineras vi tillsammans med Melinda och Lovisa. Det är inte en skrämmande berättelse. Inte ur perspektivet av de havslevande varelserna, utan isåfall skrämmande utifrån mänskligt handlande. Krutgubbens hat som en skugga. Mammorna som tröttnat på flickornas upptåg och vill stoppa vänskapen. De äldre ungdomarnas sorg efter sin vän och sökandet efter någon sorts svar. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och skräcken över vad det radioaktiva nedfallet kan ställa till med. Oävet de mystiska varelserna så är det vi människor och våra handlingar som står för det otäcka.

Det här är inte en av John Ajvide Lindqvists bästa böcker, men det är en charmig berättelse, just för att flickorna den handlar om är så fint mejslade karaktärer. Men helt ärligt så vet jag inte riktigt vad havsvarelserna tillför just den här berättelsen, men antar att blir ologiskt också att inte ha med dom, eftersom den presenteras som en fortsättning på ”Sommaren 1985”. Men det hade kunnat vara ”bara” en sommarskildring om två elvaåringar, och det hade varit helt ok.

”Sommaren 1986: Lovisa och Melinda” av John Ajvide Lindqvist, är utgiven 2026 av Ordfront.

Förberedelser för Bokmässan

Det pirrar i maggropen. Det har varit lite svårt att fokusera på arbetsuppgifterna idag. Det är Bokmässevecka. Årets glädjeyra.

Mina sociala medier fylls av andra bokmänniskors förberedelser, och jag nickar bekräftande åt alla som ”gör som jag”, och ler lite åt dom som ska dit för första gången, och som mest ska ”njuta av vimlet på golvet”. Jag var också en sådan en gång. Åkte dit på lördagen när alla andra också var där, irrade runt på mässgolvet, stannade upp vid någon slumpvis scen jag råkade passera och lyssnade in på ett halvt samtal och hann tänka att det där borde man sätta sig in i mer vad som erbjuds, käkade en kall wrap i något bås, släpade på enorma mängder bokkassar, svettades ymnigt, och däckade med ömma fötter några timmar senare och undrade vad jag egentligen hade varit med om.

Men jag längtade hela tiden till nästa mässa. Redan då.

Fast det var inte alltid så. Många år tänkte jag att Bokmässan inte var för mig. Det var för mycket folk. Det var för bökigt. Jag rynkade på näsan och beställde mina böcker online. Så skulle en kollega vara där, och vi behövde ses för en jobbgrej. Kunde jag komma dit så vi kunde mötas i pausen? Jovisst. Jag hann in genom dörrarna och en bit bort i korridoren så fick jag ögonkontakt med PO Enquist som satt i en fåtölj med en kaffekopp, och kikade lite på den där förvirrade människan som med väldig brått försökte orientera sig på främmande mark (dvs jag). Han log också. Så här i efterhand tror jag det var då jag trillade dit. Vem kan värja sig mot ett leende från PO Enquist?

Sedan tog dom där planlösa åren vid.

Men det förändrades 2018. Då bestämde jag mig för att göra något mer av mitt läsande än att skriva läsdagbok för mig själv. Då startade jag min bokblogg. Kort därefter upptäckte jag att även en liten bokbloggare var välkommen att ansöka om pressackreditering, så jag testade – och fick min ansökan beviljad! Sedan dess har mitt Bokmässande förändrats, och jag har numera en strikt plan för mina dagar – allt i syfte att maximera mitt besök för att ge bloggen näring för ett helt år framåt.

 

Så här följer mina tips för en maxad Bokmässa!

*Gå igenom programmet. Beroende på om du har dagbiljett, seminariebiljett, guldpass – skaffa överblick. Vimlet på mässgolvet är jättetrevligt, men missa inte samtalen! Dom är mässans själ. I år erbjuder Bokmässan 34 olika scener, 300 seminarier och ca 3000 programpunkter. Stanna upp, lyssna in. Programmet är lätt att överskåda, genom att söka på personer som intresserar, eller en temascen inom ett ämne som är spännande. Jag är en återkommande besökare på Se Människan- scenen under mässans alla dagar, och i år kommer jag också följa temat med spel extra noga.

*Karta om du är ovan mässbesökare. Är man där mer än en dag så lär man sig snabbt var rulltrapporna finns, var genomgångarna ligger och vilka hallar som är var. På mässgolvet så är det alfabetisk ordning + nummerordning, så helt ok att orientera sig. Scenerna brukar dessutom vara ordentligt utmärkta även i lite högre höjd så man kan spana mot taket / mässhorisonten.

*Bekväma skor säger nog alla. Viktigt. Men lika viktigt att inte ha för mycket och för varma kläder. Det kommer bli jättevarmt. Jag brukar tänka att det är ok att frysa lite när man går dit. Då är oddsen bättre för att inte svettas bort sin trivsel under dagen.

*Fina tygkassar, gärna med ett klatschigt budskap är jätteskoj! Men hellsike vad ont i ryggen man får efter några timmar. Tips från coachen: ryggsäck. Gärna tom på morgonen.

*Vattenflaska. Tom den med. Och inte för stor. Det finns vattenautomater på flertalet platser i mässhallarna, så du kan enkelt fylla på flera gånger under dagen. Jag brukar också ta med någon sorts snacks för när tröttheten kickar in. Det finns serveringar, men utbudet är lite trist, och dessutom jättedyrt. Där blir jag lite småsnål. Men unna dig lunch. Något annat än de där kalla wrapsen. Själv går jag upp till plan 2 och äter på Seasons. Där serveras lunchbuffé, och man kan sitta ner en stund vid dukat bord. (Välj ett bord vid väggen så finns det eluttag att ladda mobilen under tiden du äter.) Se Människan-scenen är en återkommande oas för mig, men den har dessutom den extra fördelen att dom generöst bjuder på kaffe, så är det en författare du vill lyssna på och dom ska samtala med hen på Se Människan-scenen, så prioritera det samtalet och fika samtidigt.

*Toa. De flesta mässbesökare är i vimlet på golvet på plan 1. Där är köerna till toaletterna helt galna. Så ta dig upp till plan 2. Finns toaletter på alla sidor om seminariehallarna, och sällan kö.

*Anteckningsbok, pennor och powerbank. Du vill fota mycket, och lyssnar du på samtal så behöver du anteckna lite så du enkelt kan hitta tillbaka till samtalets innehåll efteråt. I alla fall om du ska använda stoffet till något. För min del är anteckningsboken helt avgörande. Ofta fyller jag mer än en under en mässa.

*Sätt upp en budget. Och gå igenom med dig själv innan mässan vad du är intresserad av att köpa, under vilka omständigheter, om det är viktigt med signering eller inte, inbundet eller pocket etc. Det är lätt att förköpa sig, och det är sällan mässpriserna erbjuder någon sorts fyndpris – mer en lockelse i stunden. Själv är jag i princip intresserad av varje bok kopplad till de samtal jag lyssnar på, men jag köper en liten bråkdel, och enbart signerat. Jag har också en övre gräns att inte bära på mer än vad som ryms i ryggsäcken. Inga extra påsar. I år är Andreij Sapkowski, Sauli Niinistö och Abdulrazhak Gurnah prioriterade för mig. Inte Jamaica Kincaid, trots att jag ska lyssna på henne vid prisutdelningen av Sjöjungfrun, men jag har redan träffat henne och har signerade böcker av henne, så då väljer jag bort den signeringen i år. Men mest ser jag faktiskt fram emot den bok Sara Stenholm varit med och skrivit om USA under Trumps andra mandatperiod, eftersom jag är en mycket trogen lyssnare av USA-podden. (Även samtalet med Josef Fares är prioriterat trots att han inte har någon bok.)

Men oavsett om du är en mässveteran och ska maxa dina dagar, eller om du besöker mässan för första gången och mest ska njuta av vimlet på mässgolvet, så är det allra viktigaste att du har roligt! Ta in atmosfären, njut av alla böcker och tillåt dig att möta de andra människorna som är där av precis samma anledning som du – för att vi alla älskar böcker och att läsa!

Och ser ni en medelålders tant med shorts och gul ryggsäck, anteckningsboken i högsta hugg och en pressackreditering för Annas LäsÅr, så stoppa henne och säg hej!

”Taste” av Stanley Tucci.

 Matmemoarer. Det är ett intressant grepp. Skådespelaren Stanley Tucci har skrivit sina memoarer på det viset. Att berätta sitt liv genom den mat och de mattraditioner som format honom under uppväxten och genom livet. Uppväxt i en italiensk familj i USA, med en stark mamma och mormor, var måltiden som sammankomst ständigt närvarande. Storkoken av tomatsås, grälen om vem som ska laga till vad, smörgåsarna till skollunchen med rester av kött och aubergine och tomatsås som byttes med kompisarna som hade marshmallowfluff och jordnötssmör på sina (smörgåsar lika girigt eftertraktade från båda håll i bytet). Samvaron med mamma över kastruller och familjens traditionella recept. De enkla luncherna när han flyttat hemifrån och försökte slå sig fram som skådespelare. De eleganta restaurangerna när jobben kom och pengarna fanns. Maten och kärleken med en ung familj och en hustru som blir sjuk. Nystart. Flytt till nytt land. Och så den egna sjukdomen. Stanley Tucci drabbades av cancer, en tumör vid tungroten, och även om prognosen var god, så var behandlingen och vägen tillbaka fruktansvärd. Smaklösheten, äckelsmakerna. Smärtan som kryddor orsakade. Svårigheterna att kunna tugga, att kunna svälja med en mun som slutade producera saliv. Månaderna med en sond in i magen. Och insikten om vilken oerhört viktig del av hans liv maten blivit. En identitet. Att kunna laga mat. Att njuta av mat. Att bjuda på mat. Att förstå mat. Och sorgen, rädslan att kanske inte kunna nå dit igen.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Det är en öppen, generös, rolig och smärtsam memoar. Strösslad med dom recept som följt Tucci genom livet, från mormors tomatsås, till hustruns väldigt brittiska roasted potatoes. Pastasåser som följeslagare, och minnen från måltider med dom som betytt mest.

Det är välskrivet, rappt och underfundigt. En text med bra tempo, och trevligt anslag. Recepten är inte överdrivet många (det är inte en kokbok), men fyller sin funktion i berättelsen, och jag blir sugen på att testa några av dom.

Har man sett hans TV-program där han åker runt i Italien och upplever lokala mattraditioner, så känner man igen hans anslag, och boken påminner mycket om programmets upplägg.

Häromåret kom ytterligaren en bok från Tuccis penna: han har under ett år skrivit matdagbok. Den ligger redan på vänt här hemma.

”Taste” av Stanley Tucci är utgiven av Penguin 2021. (Finns också som författarinläst ljudbok. Provlyssnade, och det var definitivt en trevlig upplevelse.)

"USA och Gud - Religionen och politiken" av Karin Henriksson

 I den smältdegel som är USA, är religionens närvaro i det politiska spelet mer påtaglig än vi är vana vid i Sverige. Inte ens det politiska parti som till namnet identifierar sig med kristna värderingar skyltar med sin övertygelse. För amerikaner ser det annorlunda ut. Man påminns om Gud dagligen, Gud finns på sedlarna, i klassrummen – Presidenten avslutar varje tal med omnämnandet av Gud. Gud är en genomgripande närvaro i amerikaners vardag. USA-korrespondenten och Washingtonboende Karin Henriksson har skrivit flertalet böcker om amerikansk politik, och den här gången fokuserar hon på vilken roll Gud spelar inom politiken. Och det visar sig att den är omfattande, mångfacetterad och under förändring. Det är en gedigen genomgång, faktaspäckad, informativ. Och den spänner från den stridbara klick som med stöd av Donald Trump vill se USA utropas till en kristen nation med traditionella tolkningar av Bibeln som rättesnöre, till den ökande gruppen icke-anslutna (”Nones”), som inte bekänner sig till någon trosriktning. Samtidigt ökar de icke-kristna. Religiösa ledare, oavsett trosriktning, funderar över hur de ska få människor att återvända till församlingarna, och statsvetare analyserar hur framtida val kommer påverkas av dessa faktorer.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Henriksson redogör för de olika riktningarna, och deras politiska position i systemet, trender, historiska tillbakablickar och ögonblicksbilder från ett myllrande religiöst landskap.

Jag lyssnade på Karin Henriksson på Bokmässan 2024, dvs innan Trump vunnit valet för en andra mandatperiod. Henriksson pratade om hur religionsfriheten och yttrandefriheten står först i Bill of Rights, och hur dessa båda friheter hör ihop i ett land där de första bosättarna var religiösa flyktingar. Under samtalet ger Henriksson flera exempel, bl a aktivisten som på tioårsdagen av 9/11 ställde Koranen inför rätta och ”dömde” för mord och sedan brände skriften – men han klassades mer som en knäppgök och det blev aldrig någon faktisk debatt. Däremot är abortfrågan enormt laddad i alla religiösa miljöer i landet och återkommer ständigt i debatten, liksom frågan om samkönade äktenskap och regler för transpersoner. Folkopinionen visar på en ökad acceptans för den här typen av frågor, vilket skapar glapp mellan grupper. Framförallt är det demokratiska kvinnor som står starkt på ena flanken, medan de starkaste religiösa argumenten ofta framförs av män. I svensk media pratar vi ofta om den amerikanska kristna högern, och Henriksson får frågan om den verkligen är så stark, en så stor kraft som vi ofta leds att tro. Henriksson är av uppfattningen att sett till landet i stort så är det ingen enorm grupp, men den finns i stater med många väljare, och blir därmed både synlig och någon sorts maktfaktor. Och att gruppen av unga kvinnor som tröttnat på patriarkatet är den grupp som utmanar starkast. Henriksson ger oss bilden att det amerikanska samhället verkligen är skilda världar mellan de religiösa och de sekulariserade, och rundar av samtalet med att plantera informationen att trots att de kristna i USA är 50% katoliker så är det enbart två katolska presidenter som valts genom alla år.

Det är ett spännande samtal. Henriksson är påläst och en god berättare, inte blyg att sia om vad som komma skall. Som författare blir det greppet dock lite väl mycket lärobok, och jag gäspar mig igenom boken, trots att den inte är det minsta ointressant – men lite väl mycket rabblande av statistik. I svensk kristen kontext har hon kritiserats för att ta opålästa genvägar. Jag känner mer att hon gör ett gott jobb att placera in teologin i en politisk dräkt, och där är det inte alltid så enkelt som att tron allena får råda oemotsagd – den blir snarare nyttjad av systemet.

”USA och Gud – Religionen och politiken” av Karin Henriksson, är utgiven 2024, av eddy.se ab

”Putins folk – Rysslands tysta majoritet” av Kalle Kniivilä

 Jag skrev om Sofi Oksanens ”I samma flod” för ett tag sedan, och Kalle Kniiviläs ”Putins Folk” får mig att reflektera kring samma frågor – hur den ryska propagandan genomsyrar samhället och påverkar vardagen för det ryska folket. Men där Oksanen rör sig kring väldigt allvarliga våldsbrott och övergrepp, så blir Kniiviläs reflektioner mer kring vardagen: nyheterna på TV, samtalen i familjen, hur man röstar vid borgmästarvalet, lagstiftningen mot homosexualitet – och skillnaden mellan storstad och landsbygd.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Kniivilä sätter sig på tåget och reser bort från staden, längre ut på landsbygden, där röstsiffrorna till Putins fördel är högre. Högre ju längre bort från Moskva han kommer. Och han pratar med människor som gläds åt mödrabidrag, åt statliga bidrag till att köpa lägenhet, åt att ha en hygglig lön, kunna få lov att åka utomlands ifall dom skulle få råd med det. Men som inte bryr sig så mycket om politik, som tycker om att alla dom här förbättringarna skett under Putin, och man vet ju vad man har – det är viktigt med stabilitet. Människor som räds det gamla Sovjet där butikshyllorna gapade tomma, och som skyller på Gorbatjov som bara pratade men inget gjorde, och på Jeltsin som bara var berusad och aldrig arbetade. Valfusk, våld, censur, förbud, förtryck, oppositionella som utmålas som folkfiender och sedan försvinner – det går dom liksom förbi. Att deras nya lägenhet saknar varmvatten är ju trist, men det fina badhuset i samma kvarter har varmvatten så då kan man ju gå dit. Kniivilä visar på hur nyhetsmedias propaganda ser ut: om en demonstration i Moskva slås ned av våldsam polis, så visar man klipp på hur en demonstration någon annanstans i världen också slås ned, och berättar att det är inget konstigt att man måste hantera demonstranter så här – det gör alla. Ett mantra av att Rysslands hantering inte utmärker sig, utan man gör som andra också gör, och dom andra är mycket värre. Skrönor planteras som sanningar, lögner serveras som illustrativa bevis. Och Kniiviläs små nedslag, hans samtal med vanliga människor som lever sina vanliga liv, ger oss en känsla av att den ryska propagandan lyckats väl, så sett att folk tycks avtrubbade – man bryr sig inte, så länge man kan rå om sitt eget, för det är inget särskilt med Ryssland, det är bättre och tryggare än många andra länder som får stå ut med långt värre ledarskap. Människor som liknar Putins ledarskap vid en förälder som måste gränssätta sitt barn – en ordentlig förälder som fostrar sitt barn och då har det barnet inte så mycket frihet. Det är så fostran fungerar och då får man stå ut med sin begränsade frihet. Och ju längre bort från Moskva Kniivilä kommer desto större tycks acceptansen för den begränsade friheten bli, medan oppositionen protesterar i Moskva.

Mellan raderna känner man Kniiviläs frustration men han är noga med att inte skriva oss läsare på näsan. Vi får själva dra våra slutsatser. Och det tycker jag så mycket om med Kalle Kniiviläs reportageböcker – han är så fin på att fånga olika röster, varvar med informativa kapitel, ställer sig en mängd frågor vad det här betyder och vart det tar vägen – och låter oss läsare tänka själva.

Just den här boken är skriven 2014: Ryssland har precis börjat slå sina lovar kring Krim, men det fullskaliga kriget mot Ukraina är fortfarande långt borta, Aleksej Navalnyj har försökt bli borgmästare i Moskva, förlorat och satts i husarrest, men att utmana Putin på nationell nivå och fängslas ligger fortfarande i framtiden, och människorna spekulerar kring om Putin ska ställa upp i ett val till, och vad det isåfall kan innebära. Trump har inte klivit in på arenan ännu, och OS i Sotji utvärderas fortfarande. När jag nu läser boken 12 år efter att den skrevs, och har svaret på massor av dom här frågorna – vilka kliv Ryssland tagit de senaste åren, inte minst kriget i Ukraina och mordet på Navalny, och att Putin sitter kvar i en total maktposition, gör boken till väldigt skrämmande läsning och högst relevant.

”Putins Folk – Rysslands tysta majoritet” av Kalle Kniivilä, är utgiven av Atlas 2014 (Pocketutgåva 2017).

”Harlem Shuffle” & ”Skurkmanifestet” av Colson Whitehead

 På 125:e gatan har Ray Carney sin möbelaffär. Han och hans fru Elizabeth väntar sitt andra barn, och framlever en till synes trygg tillvaro i den lilla lägenheten, även om inte Rays svärföräldrar är helt förtjusta. Ray drömmer om att kunna ge sin lilla familj något finare, i ett tryggare kvarter, men det dom har är fullt tillräckligt. För nu. Grannar och kunder är trygga med det företag han byggt upp och tillvaron för Ray känns stabil. Men under ytan har han svårt att inte dras in i släktingen Freddies skumma affärer, och arvet efter den kriminella fadern är inte långt borta. I skydd av mörkret och butikens bakdörr hamnar Ray i häleriaffärer. Inget stort, men en regelbunden extra inkomst. Till dess Freddie kliver snett och drar med sig Ray in i affärer som är både större och farligare än de vanliga småjobben.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Colson Whitehead inleder sin utlovade Harlem-trilogi starkt. Förklädd till deckare, är det en snillrik familjeberättelse i ljuset av rasism och makt, och inte minst en kärleksförklaring till Harlem. Första delen ”Harlem Shuffle” inleds 1959, men utspelar sig till största delen under 60-talet (-61 och -64). Andra delen ”Skurkmanifestet” gör också tre nedslag, men under 70-talet. Ray har utökat sin möbelbutik, anställt mer personal, köpt en fin lägenhet till familjen och investerat i en fastighet. Han har också beslutat sig för att helt lämna lagens skuggsida. Det senare går sådär.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Med två Pulitzerpris i bagaget är förväntningarna på Whitehead alltid skyhöga, och han gör en inte besviken. Tvärt om visar han här upp nya nyanser i sitt författarskap, och levererar en berättelse fylld av noir och massor av humor. Jag kan nästan se en Tarantino-filmatisering i dramaturgin, något i stil med ”Jackie Brown”.

Personligen har ”Skurkmanifestet” känts lite segare, inte lika snärtig som "Harlem Shuffle". Och att andra nedslaget, det under 1973, som handlar om en filminspelning, ställer Ray i en biroll i berättelsen, fick den att tappa fart för mig. Trots det rekommenderar jag starkt att man bekantar sig med Colson Whiteheads Harlem, och jag kommer hänga på låset när det är dags för den avslutande tredje delen.

”Harlem Shuffle” (2021) & ”Skurkmanifestet” (2023) av Colson Whitehead, är utgivna av Albert Bonniers Förlag.

”Hitlers Jurist: berättelsen om Hans Frank” av Artur Szulc

 En berättelse som funnits med genom alla år av undervisning i Toleransprojektet, är den om Frans Stangl – polisen som blev kommendant i Treblinka, men som drömde om att bli vävare. Under själva resan till Polen, har jag sedan stått i en liten oansenlig trädgård i Lublin, omgiven av mina elever, och berättat om hur denne Frans satt i just den trädgården, tillsammans med Odilo Globocnik, och fick erbjudandet om att leda ett av de tre förintelseläger som skulle konstrueras, och hur det mest centrala för Frans då var om han fick lov att ta med sig familj så dom kunde bo nära honom. De tre förintelselägren Treblinka, Sobibor och Belzec var centrala i den del av Förintelsen som kom att kallas Operation Reinhardt – uppkallat efter Reinhardt Heydrich en av de sk ”skrivbordsmördarna” när vi numera blickar tillbaka på vår historia. Inte aktivt delaktig med vapen i hand, men en av de som gav order om de grymheter som skulle utföras.

Men ytterligare ett namn har genom alla år varit centralt i min undervisning, men sällan mer än som just ett namn, i berättelsen om hur nazisterna organiserade massmordet, och hur man styrde det ockuperade Polen: Hans Frank, ledare för Generalguvernementet.

Förra året läste jag en intervju med Hans Franks son, Niklas, som berättade om sin uppväxt och om en hårdnackad pappa som aldrig erkände sin skuld, och hur han själv nu försöker förhålla sig till minnet av sin far och vetskapen om vad han gjort. Jag tänkte då att jag borde kanske läsa in mig lite mer på Hans Franks roll, men det finns inte heller så mycket stoff att tillgå. Så när Historiska Media nu ger ut en biografi om Hans Frank, skriven av Artur Szulc, så slök jag den på ett par dagar.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Szulc inleder med att berätta just om källorna, och hur han valt att förhålla sig till materialet. Om Hans Frank tidiga och civila liv finns inte jättemycket. Däremot om hans roll under Andra Världskriget, under ockupationen av Polen, genomförandet av Förintelsen – och tidigare, som SA-ansluten och som en ung jurist som redan under ölkällaråren anslöt sig till kretsen närmast Hitler. När Hans Frank fängslas, har han valt att inte förstöra sin tjänstgöringsdagbok på över 30 band. Den har tillsammans med protokollen från Nürnberg varit en bärande källa för Szulc. Men det är också ett källmaterial som förhåller sig sakligt. Vi vet fortfarande inte vad han kände, hur hans egna tankar och reflektioner kring sin gärning lät – men vi vet att han var en sann skrivbordsmördare: han besökte aldrig något enda av lägren, han besökte inga avrättningar, masskjutningar – han gav bara order. Men vidriga order. Szulc visar med skrämmande tydlighet hur juristen Hans Frank, nyttjar lagar och domstolar för att förvandla nazistisk ideologi till brutal verklighet: plundring, förföljelse och massmord. Han var direkt delaktig i att forma en demokrati till en terrorstat. Och genom de beslut han fattar, ser vi en människa glimta fram som drivs av maktbegär och fåfänga, övertygad om den ideologi han förverkligar, och med en beundran för Hitler som ledare, som stundtals mer känns som dyrkan. Okuvligt lojal. (Hans Frank avrättades för sina brott.)

Artur Szulc har lämnat ifrån sig en mycket välskriven bok. Han har ju skrivit flera böcker inom ämnet och kan sin sak, och han placerar in Hans Frank i historien, och tydliggör hans roll. Hade den här boken funnits när jag började undervisa om Förintelsen så hade den varit till stor hjälp, inte minst för att förstå hierarkin inom den nazistiska rörelsen, och inom kretsen närmast Hitler. För egen del rör den sig i precis de geografiska delar av Polen där jag bedrivit min undervisning. Dock valde jag att lyssna på den som ljudbok, och Per Juhlin gör alltid bra inläsningar, (men jag störde mig oerhört på hans uttal av de polska ortsnamnen.)

”Hitlers jurist: berättelsen om Hans Frank” av Artur Szulc, är utgiven av Historiska Media 2026.

”Grinden i Dachau” av Björn Wiman

 När Björn Wiman ger ut sex essäer om det tidlösa hatet mot judarna, så sker det som en omarbetning av den bok han gav ut 2021: ”Hatet mot judarna” där hans texter varvades med berättelser från överlevande. I ljuset av Hamas attack mot Israel 7 oktober 2023 uppstod ett behov att belysa och reflektera kring antisemitismens olika framträdelseformer. De omarbetade essäerna är också kompletterade med en helt nyskriven: ”Pogromernas tid”. Det är en bok med ambitionen att berätta om hatets nya likväl som historiska former, om minnesarbetet efter Förintelsen och om hoppet, konsten och kunskapen som ett motgift.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

När jag lyssnar på Björn Wiman på Bokmässan 2024, så är det just kring minnets överlevnad, som samtalet mellan honom och Daniel Pedersen rör sig, kring Förintelselitteraturen som en genre som inte kommer fyllas på – inte kan fyllas på. Förintelsen är så unik. Den inbegrep så många erfarenheter som är bortom vad vårt språk ens kan återge. Den generella kunskapen kan inte heller gestaltas för individerna överlevde inte. (Och här skiljer Wiman och Pedersen noga på vittnesmål och kunskapsproduktion.) De resonerar kring människans kapacitet till grymhet och till hjältemod, och att den viktigaste lärdomen är att det inte handlar om oförklarlig ondska, utan om vad som gjorts AV människor MOT andra människor. De resonerar utifrån Viktor Klemperer om Tredje Rikets språk. Att det är som arsenik, som droppe för droppe tar sig in i systemet – och ingen är immun mot giftet. Om språkets innebörd och förmåga.

När jag läser essäerna så är det den med titeln ”Kulturens skymning” som stannar kvar. Den inleds med Wagner och hans musiks roll för naziregimen, om Goebbels och propagandan som använder kulturen som redskap – både i det som produceras och det som förbjuds. Men en essä som avslutas med intryck från pjäsen ”Vår Klass”, som handlar om massakern i Jedwabne. En by där lokalbefolkningen tar saken i egna händer och mördar 1600 av sina judiska grannar genom att stänga in dom i en lada och tända på. En massaker som sedan felaktigt skylls på nazisterna ända fram till att Jan Gross forskningsrapport visar att nazisterna inte kom längre än till grannbyn och aldrig var i Jedwabne. Då levde fortfarande flera av gärningspersonerna. Anna Bikont gjorde sedan en journalistisk grävning kring massakern och intervjuade flera vittnen. Och sedan kom pjäsen som spelats på scener över hela världen. Hållfast förståelse ur korsbefruktningen av vetenskap, journalistik och konstnärlig gestaltning. Och när jag läser Wimans text är jag tillbaka i känslan när jag själv stod bland vitsipporna inne på Jedwabnes raserade judiska begravningsplats. Skärvor av sönderslagna gravstenar som stack upp bland de skira blommorna, den totala tystnaden på en ödelagd minnesplats. Och mannen i den grå bilen som kört bort från byn och stilla satt och filmade oss under vårt besök. Uppenbarligen inte nöjd med att vi var där. I samtalet på Bokmässan säger Pedersen och Wiman att det är farligt att inhägna minnet till institutioner som ex Auschwitz, då de flesta av Förintelsens offer inte dödades där, och inte dog så. Och att vi inte ska glömma lokalbefolkningens roll. Inte under Förintelsen, men inte heller under pogromerna efter krigsslutet.

Jag är tveksam till om Wimans bok är ett potentiellt standardverk i frågan om antisemitism, men den är klart läsvärd. Den är välskriven och jag uppskattar de historiska referenserna, likväl som resonemangen in i vår samtid.

”Grinden i Dachau” av Björn Wiman är utgiven av Fri Tanke 2024,

”I Samma Flod” av Sofi Oksanen

 

Jag ska erkänna att jag har läst alldeles för lite av Sofi Oksanen för att kunna ge sken av att vara någon sorts expert på hennes författarskap. Men när hon skriver en bok om Putins krig mot kvinnorna, då kan jag inte annat än ge mig in mellan sidorna, och självklart lyssna på henne på Bokmässan 2024.

Och det är en insiktsfull, drabbande dykning ner i den våldsutövning som är rysk krigsföring.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Hennes kontext är hemlandet Estland, och Rysslands agerande speglas ofta genom de personliga erfarenheter hennes släkt gjort. Hon berättar om en kvinnlig släkting som är en av de kvinnor som utsatts för våldtäkt och som sedan levde sitt liv i tystnad, en självvald stumhet. Oksanen berättar om hur de kvinnor som utsätts för våldtäkt målas upp som frivilliga sexarbetare i den ryska propagandan, och hur det egentligen inte spelar någon roll om gemene man tror på det, det sprids ändå. Under samtalet på Bokmässan glider samtalet in på just den ryska propagandan och kriget i Ukraina – den ryska bilden av ett land av nazister som ska rensas och befrias. Oksanen menar att varje fiende, varje motståndare till den ryska regimen klassas som ’nazist’, och att hennes hemland Estland nu är inne på fjärde generationen av nazister. Det blir ett samlingsnamn för fienden, oavsett vad sanningen säger.

En av bokens berättelser som stannar kvar hos mig är den om fotografierna. Oksanens släktingar hade i sitt arbetsrum en flik under tapeten där de gömde några familjefoton från förr. Det var inget märkligt eller uppseendeväckande med bilderna, vanliga familjefoton – men dom var tagna i en tid som inte erkänns av Ryssland, och därför fick dom inte finnas, så familjen gömde dom under tapeten för att inte riskera att dom beslagtogs och förstördes.

Oksanen är en orädd röst, och därför klassad som en fiende till den ryska regimen. Hon är saklig och välinformerad och hon är skicklig på att kunna förmedla sin kunskap precis så brutalt som verkligheten hon återger.

”I samma flod. Putins krig mot kvinnorna” av Sofi Oksanen, är utgiven 2023 på Albert Bonniers Förlag.

”Hogwarts Legacy”

 Den förlösande känslan när Harry äntligen håller brevet från Hogwarts i sin hand, och vi läsare inser att hans liv kommer ta en helt annan riktning – den känslan! – den gåshuden! När konceptet med ”Hogwarts Legacy” presenterades var det chansen att få uppleva den känslan som väckte min längtan. Det skulle bli ett spel som inte handlade om Harry och hans vänner, men om skolan Hogwarts och trollkarlsvärlden, som utspelade sig några generationer tidigare. Man skapade sin egen karaktär, och klev själv in som elev på Hogwarts. Lektioner varvat med äventyr. Jag t o m uppgraderade mitt konsollstall till en PS5 för att kunna börja spela direkt vid release – så pepp var jag! Jag köpte också en spelguide, vilket jag aldrig använt mig av förut, men jag är verkligen ingen open-world-spelare, så kändes tryggt att ha något att hålla i handen.

Och vilken resa det har varit!

(Bild lånad från den officiella hemsidan)

Först: det var ett jäkla liv kring spelet. Efter den enorma succén med böckerna om Harry, gjorde JK Rowling uttalanden om transpersoner som definitivt splittrade hennes fanbase. Hela konceptet av den lille utstötte killen, som växer upp, tar parti för rättvisan och godheten och bekämpar ondskan, fick sig en rejäl törn. Persongalleriet analyserades, storyn detaljstuderades och kritiken växte. Att upphovspersonen kategoriserade människor och var hånfullt nedsättande blev en besvikelse för många, och en stor del människor valde att vända hela konceptet av Harry Potter ryggen. I protest mot författarens uttalanden. Det gjorde att inför release av spelet kom debatten att ta ny fart och nu gällde det framför allt om man skulle spela spelet eller inte. Och hur man skulle spela det. Studion var noga med att frikoppla sig från författaren och det betonades att hon inte varit delaktig i produktionen. Karaktärsgalleriet utökades med transpersoner, färgade, en stor mängd etniciteter – allt för att balansera upp de misstag man ansåg sig finna i originalberättelsen. I skapandet av sin egen karaktärs fysiska företräden kändes det som alternativen aldrig tog slut.

Jag tänkte så här. Ja, författaren har gjort riktigt korkade kränkande uttalanden. Och jag fördömer dom definitivt. Men hon har också skapat en berättelse som jag älskar. Ett fiktivt universum jag längtar till. Så, ja, jag kommer spela. Och jag kommer njuta av varenda stund. På samma sätt som jag njuter av att läsa om böckerna. Gång på gång. Trots allt.

Hur blev det då? Jag är kass på strid och jag är inte alls van vid öppen värld, så jag valde den lägsta svårighetsgraden, för att ge mig själv en njutbar resa. Jag bestämde mig för att gå all-in vid hus-ceremonin, och inte krångla till det med att byta, utan spela det hus jag tilldelades. Det blev Gryffindor. Jag spelade kampanjen, och bestämde mig tidigt för att försöka rensa kartan och samla så många troféer som möjligt. Här var spelguiden verkligen till hjälp! Jag hade också köpt en förbokad kopia till Playstation, så hade ett extrauppdrag inne i Hogsmeade, som verkligen var fantastiskt spännande! Och långt! Kändes som ett helt DLC. Jag hatar spindlar, och dom är överallt. Och dom är verklighetstrogna, speciellt i hur dom rör sig, vilket nästan tangerade panik. Ganska snabbt kom en uppdatering efter att spindelfobiker haft enormt svårt att slutföra spelet, så man kunde välja ett ”arachnofobialäge” där spindlarna istället visade sig som luddmonster (eller nå’t sån’t), men jag testade aldrig, trots min egen spindelrädsla, utan plågade mig igenom varenda spindelfight.

Jag har sprungit trappa upp och trappa ner, och lärt mig hitta inne i den makalösa slottets alla skrymslen och vrår. Jag har utforskat Förbjudna Skogen. Jag har handlat i Hogsmeade. Jag har hälsat på i de omgivande byarna. Jag har letat mig ner i grottor och prång, klättrat bland berg och vandrat stig efter stig. Och suttit och mediterat en stund vid Hagrids Stuga. (Med ett sk easter-egg i trädgården, som jag uppmanar alla att leta upp. Såååå fint.) 

Så fick man äntligen den efterlängtade kvasten. Och helvetet började på riktigt! Jag kunde ju inte styra! For mest fram och tillbaka så jag blev åksjuk! Och där kom första bakslaget. Man ska utmana i snabbflygning, och vinna mot skolans stjärnflygare. Jag försökte några gånger, men insåg att jag inte kommer klara det. Så den trofén var bara att lägga åt sidan. Kvast som transportmedel däremot var grymt skoj, men inte alls lika komplicerat.

Och sedan fick man sitt Room of Requirements, och jag är inte intresserad av inredning, så det lockade mig inte alls att hålla på och pyssla med det. Gjorde det jag skulle för lite olika uppdrag, men inte mer.

Däremot var det roligt med de olika biologiska miljöerna, och att ge sig ut med sin Newt Scamander-väska och leta magiska djur, sätta upp olika hägn, kombinera olika arter i olika biotoper och försöka sig på lite avel. Där kunde jag fastnat, kände jag. Med Nifflare och annat, så begränsade mig där också.

Uppdragen var roliga och kändes omväxlande, även om dom alla följde ett och samma mönster: man träffar någon som berättar en story, har ett bekymmer, man hjälper till och löser det – lättare eller svårare, mer eller mindre omfattande – och får sedan sin belöning. Spöken, troll, skatter, kidnappade djur, försvunna släktingar, borttappade föremål…..

Så summa summarum: en kampanj med en spännande story kring Hogwarts grundare och en väl förborgad hemlighet kring gammal magi. En djupare story kring vänskapen med en annan elev och egna moraliska val kring vilken sorts magiker man vill vara. Ett större uppdrag i den egna nutiden kring tjuvjägare, magiska djur och banditer att sätta dit. En karta översållad med ”singeluppdrag”, kistor att öppna, föremål att söka efter, olika sorters fiender att besegra, platser att uppräcka och låsa upp, ruiner att utforska, magiska djur att finna, flygningar att göra, Merlin Trials att lösa etc……. Och så ska man gå i skolan också. Lektioner, färdigheter att öva på, trollformler att lära sig och låsa upp, växter att odla, potions att brygga, djur att tämja. (Det är framförallt här man rör sig till högre levels i sitt skills-träd = fler och fler trollformler att använda och kombinera).

Och för varje löst mysterium, varje öppnad kista – så fick man ett stort antal klädesplagg och accessoarer och kunde byta kläder och annat hur man ville. Så i denna strikta skolmiljö, med sina korrekta skoluniformer och sina husfärger – så går man själv omkring som en total clown.

Jag har plöjt ner ca 120 timmar, slutförde då 88% av spelet (flygning, magiska djur och room of requirements hade en del kvar att plocka med). Jag har också klappat varenda katt jag har träffat på, och det är översållat med katter! Man kan klappa alla, dom spinner och kråmar sig (och då vibrerar hela handkontrollen) – och man får exakt NOLL för det. Välbehag och mys, men inga troféer. (Däremot får man en trofé för att flippa kossor.) Och när man känner sig så nöjd man kan, har slutfört kampanjen, alla uppdrag i mainstory, nått tillräckligt hög level – så är det dags för den avslutande middagen och utdelningen av House Cup – som man givetvis vinner.

Just nu känner jag mig mätt på Hogwarts, men jag kommer definitivt att återvända och spela fler av husen. Om inte annat så inför releasen av uppföljaren. (Som jag hoppas erbjuder Quidditch och en trofé för kattklappning.)

”Hogwarts Legacy” går att spela på typ allt vid det här laget, och den här reande svarta veckan så är det dessutom fint pris.  

”Färgblind – En strävan bortom raspolitik” av Coleman Hughes

 Jag gick till seminariet på Bokmässan för att jag var nyfiken på innehållet, eftersom amerikansk inrikespolitik är ett intresse hos mig, och jag kände inte till Coleman Hughes. Samtalet var intressant. Jag tycker om när man ställs inför perspektiv som utmanar ens egna tankegångar, och här var en svart amerikan som med ett stort lugn och välartikulerad saklighet berättar för publiken att det inte är rasism som är svarta amerikaners största problem – det är fattigdomen. Hughes lyfte att han själv inte alls upplevt någon rasism, och inte alls ställts inför frågan förrän andra människor berättade för honom att han tillhör en förtryckt ras. Jag var så provocerad. Och så fascinerad. Satt hela tiden med känslan att någon borde avbryta killen och berätta vad han själv uppenbarligen inte fattat! Björn av Kleen ledde samtalet och som den korrespondent han är så var det mycket i frågorna som kretsade kring Trump och hans andra presidentperiod. 

Jag köpte boken. Provocerad som jag var så ville jag ha mer av Hughes tankegångar, och nu när jag läst den – sträckläst den – så har jag fått en oändligt mycket djupare förståelse för vad det var han försökte formulera för oss där uppe på scenen. Och den tanken har ett större djup, och en större abstraktion än vad Kleens frågor lyckades fånga upp.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Coleman Hughes är, förutom författare och jazzmusiker, politisk kommentator med en examen i filosofi. Han målar upp en bild av det amerikanska samhället som i sin strävan att dels minska rasism, dels kompensera för historisk rasism, blir lika rasistiskt. Han förnekar inte att rasism förekommit och förekommer, vilket jag faktiskt uppfattade i intervjun, men han opponerar sig mot hur den rasismen hanteras. Han tar t ex upp kvoteringssystem för antagning till skolor och anställningar. När människor kvoteras in för att dom tillhör en viss grupp, istället för att antas på egna meriter, sker det på bekostnad av andra välmeriterade sökande, som går miste om platsen – inte pga att en annan sökande har bättre meriter, vilket vore det mest rättvisa, utan för att dom själva har ”fel” hudfärg för urvalskriteriet, ett kriterie som inte säger något alls om individens möjligheter att utföra sina arbetsuppgifter eller prestera på utbildningen. Vilket då innebär att kvoteringssystemet i praktiken är rasistiskt. Det favoriserar en på förhand utvald grupp på bekostnad av en annan. Hughes kallar detta neorasism, och förklarar det med att antirasism i sin praktik blir rasistisk. Och han går igenom massor av omständigheter som han menar är exempel på samma praktik. Försök att kompensera för något, genom att gynna något annat. På seminariet pratade Hughes om Black Lives Matter, och menar att det bästa som kommit ur den rörelsen är att man nu håller koll på antalet som dödas oprovocerat av polisen. Och de senaste siffrorna visar att det inte är svarta män, utan vita personer. Men det löser man inte genom att betala ut ekonomisk ersättning till efterlevande, utan genom att hantera polisvåldet. Felaktiga ingripanden behöver definitivt ses över, men inte som ett rasistiskt uttryck. Som det ser ut nu, menar han att det blir destruktivt, och det gör rasismen omöjlig att komma ifrån.

Det Coleman Hughes lyfter fram som önskansvärd strävan är istället ”färgblindhet”. Ett samhälle som är färgblint. Det vill säga, ett samhälle där rasfrågor, hudfärg, etnicitet inte alls är en faktor – varken i stort eller smått. Ett samhälle som bara består av människor. Inte mer tilltrasslat än så. Människor som lever tillsammans, som kan olika saker, och där var och en bedöms på sina egna meriter och inte på vem man är, eller inte är.

Det är naturligtvis en vacker tanke, men jag suckar lite. Filosofen kliver in i politiken.  Och det känns nästan lite naivt. Jag tror inte det skulle gå. Frågan om våra olikheter känns som hela drivkraften i våra politiska system. Och någonstans där funderar jag på om det är precis det här Hughes vill. Han utmanar vår tanke. Barnen på hans mammas gata lekte tillsammans i en enda mix av ungar av olika ursprung, men ingen av dom satte ord på olikheterna. De var helt enkelt Cole, Bill, Ken, Sandy…… Någon annan kunskap om varandra behövdes inte. Leken blev inte roligare om dom visste vem som var svart, vem som var hispanic, vem som var irländare. Det var bra som det var. Dom behövde inte bemöta varandra efter ras. Och det borde inte staten behöva heller.

Det här en utmanande bok. Identitetspolitik, rasmotsättningar, filosofi. Det samlade lugn jag mötte från scenen när jag lyssnade på Hughes på Bokmässan, möter mig på boksidorna också. Han är saklig och samlad, aldrig moraliserande. Han strider inte i sin argumentation – han presenterar ett alternativ.

”Färgblind. En strävan bortom raspolitik” av Coleman Hughes, är utgiven 2025 av Nopolar Publishing.

”Livet & USA” av Peppe Öhman

 Journalisten Peppe Öhman hamnade i Los Angeles för tolv år sedan. Det som från början var tänkt att vara ett år för studier, tycks ha blivit en tillvaro för livet. I korta kapitel med teman från det lilla komiska, till det stora allvarliga ger Öhman oss inblickar i det liv hon kommit att älska. En tillvaro med surf, hästar och en familj som rotat sig. Från en start med knackig ekonomi, kackerlackor, avsaknad av sjukförsäkring, men också vändningen när insikten om vad oerhört mycket hon tycker om den här knasiga delen av världen, och hur mycket hon och familjen är beredda att kämpa för att kunna bo kvar. De personliga upplevelserna varvas med mer jobbrelaterade frågor, för mitt i vardagen med småbarn och hämtkaffe, sjunker insikten om samhället in: kontrasterna, det politiska spelet, en TV-stjärna/fastighetsmoguls valkampanj och seger i presidentvalet, konspirationsteorier, tradwives, abortmotstånd, pandemi med efterföljande antivaxxdebatt. Vänner som plötsligt anammar de mest världsfrånvända teorierna om allt från stulna val, medicingifter och demokratiskt styrt väder i republikanskt styrda delstater. Rikedomens fördelar och misärens hopplöshet. Davids kamp mot Goliat. Och över alltihop Peppes insikt att dårskapen till trots vill hon inte flytta därifrån.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

På årets Bokmässa kom jag att lyssna på Peppe vid två tillfällen. Det första valt, det andra för att jag inte kom in på det jag önskade (och jag stannade inte till slut, för det var ett ytligt och flamsigt samtal om teman som inte alls intresserade mig, vilket inte ska lastas Peppe för, utan snarare moderatorn som inte fördelade ordet utan lät en och samma person breda ut sig oemotsagd). Men det första samtalet – det jag valde – var riktigt bra! Peppe samtalade med Linus Nyman, under ledning av Pekka Heino. Linus har skrivit boken ”Schyssta hackers”, om internet, algoritmer, och hur vi manipuleras online. Typ. Samtalet i sig kom i alla fall att handla mycket om det. Titeln var Fake News, och det blev utgångspunkten. Techmiljardärerna, kontrollen via sociala medier, insamlandet av data om oss användare och hur denna sedan används. Pandemin som en vattendelare i hur man ser på myndigheterna. Peppe exemplifierade med hur hon före pandemin träffade influencers som höll på med wellness, medan hon nu möter människor som ler och säger ”jag gjorde lite egen research” (underförstått: scrollade ett par timmar) Hur sociala medier har gått från ursprungstanken om att vara en social mötesplats, till att bli stenhårt styrd av algoritmer som avgör vad vi matas med på skärmen. Jag tyckte det var väldigt intressant när Peppe pratade om home schooling, och hur det är ett växande fenomen efter pandemin. Och hur det verkligen kan betyda vad som helst, eftersom det inte alls kontrolleras. Det kommer tveklöst försvåra dialog mellan människor ännu mer, då vi får ett mörkertal där vi inte alls har en aning om hur deras utbildning ser. Peppe citerade någon under samtalet, och tyvärr uppfattade jag inte vem, men det hon sa var: ”USA styrs av en regering som medvetet stör vår koncentration”, och det var tankeväckande tyckte jag. Det räcker att följa nyhetsrapporteringen under en vecka: vad blir uppblåst för att ta uppmärksamheten från annat? Det tål att tänkas på. Likväl hur techmiljardärerna kontrollerar våra liv med sina algoritmer, och hur det kan komma att påverka framtida val. Motreaktionerna finns där, och fler kommer, men algoritmerna är starka motståndare att bryta igenom. Borgmästarvalet i New York lyftes fram som en frisk fläkt, men frågan är hur långt det är möjligt för honom att nå.

Det här samtalet gjorde mig nyfiken på Peppes bok, och jag blev inte besviken. Det är inte en studie i amerikansk politik. Inte i lagstiftning, inte i sociala strukturer. Men det är en personlig betraktelse kring allting vardag för en barnfamilj i ett nytt land, en ny kultur – som knappt ens själv vet hur landet fungerar, för det är så knasigt, så inkonsekvent, så svårmanövrerat. Och samtidigt så underbart härligt.

”Liver & USA” av Peppe Öhman, är utgiven av Schildts & Söderströms 2025.

”Liken Vi Begravde” av Lina Wolff

 Jag har hållit mig lite i periferin av Lina Wolff. Lockad, men inte övertygad om att hennes böcker är något för mig, så har jag inte läst henne. Innan årets bokmässa dök hennes senaste bok Liken vi begravde frekvent upp i mitt flöde, och jag lovade mig själv att prioritera att lyssna på Lina Wolff på Bokmässan. Det gjorde jag via ett seminarium på söndagen, som fått heta Barndomens mörker, och där Wolff samtalade med Edoardo Halfon, under ledning av Josefin Olevik.

Sedan gick jag hem och sträckläste boken. Och oj. Det var en resa.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Liken Vi Begravde utspelar sig i Skåne. Wolff växte upp i Lund, men familjen flyttade sedan till Hörby. Så skedde mordet på flickan Helen i Hörby. En händelse som påverkade hela bygden och alla som bodde som där. Wolff har velat återvända till mordet, och velat bearbeta upplevelsen av det som skedde. Men också insett att såren är för ytliga, smärtan fortfarande för påtaglig – och hon själv inte en dokumentär författare, så hon har istället konstruerat en egen ”scen” för en liknande händelse, en helt fiktiv berättelse, där hon kunnat plocka in upplevelser, känslor, tankar – det som fanns runt henne och hos henne själv och hennes kompisar, vid tiden för mordet. Som den tonåriga kompisgruppens fantasier att spåra upp mördaren och tortera honom. Det har fått spelrum i hennes roman. Likaså har hon använt sekvensen av den dokusåpa som rullade en kort sväng på TV: Kronofogden kommer. Wolff berättar i samtalet, att den man som senare greps för mordet, hade medverkat i ett avsnitt, och att man i bakgrunden, i hans bostad, kan se tidningsurklipp om mordet på Helen. Mannen i fråga bodde bara några få kilometer från Wolff och hennes föräldrar.

Romanen Liken vi begravde är svårbeskrivbar. Tonåringarna Jolly och Peggy är fosterbarn. De bor i en by i Skåne där fosterfar har en skrot i direkt anslutning till gården dom bor på, och fostermor jobbar på grisfarmen. Peggy längtar därifrån och söker vägar till ett annat liv, så snart som möjligt, medan Jolly mer och mer finner sig i sin plats. Våldet ligger hela tiden på lur, inte bara i familjen, utan i byn, och fostermor klassar de flesta män som perversa pedofiler. Ilskan och hatet gror, men också en vemodig sorg. Ett liv som inte alls tog fart. Två tvillingflickor försvinner och hittas senare döda. Styckade, torterade, våldtagna, dumpade. Fostermor blir som besatt att hitta förövaren. Byn lamslagen av det som hänt. Efter fosterfars död tar fostermor på sig någon sorts roll som hämnande ängel. Hon tar livet av tre personer. Enligt henne själv ytterst välmotiverat. Och hon får hjälp att röja kropparna ur vägen. Liken vi begravde.

Det är en roman skriven i ett intensivt tempo. Episodisk. Jolly är vår berättare hela vägen. Den är mörk och otäck, men stundtals nästan burlesk i sin form. En sorts grovkornig satir. Men sorglig, vemodig, och fylld av längtan. En läsupplevelse man bär med sig, även om den är svår att kategorisera.

Jag kan tänka mig att Wolff har en ny Augustnominering här.

”Liken Vi Begravde” av Lina Wolff är utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2025.

”Leva i ditt ljus” av Abdellah Taïa

 Att ikläda sig sin mammas röst. Jag har svårt att föreställa mig något svårare. Men marockanske Abdellah Taïa gör precis det, i en berättelse om en kvinna från landet. Vi möter henne under tre perioder av hennes liv, från 1954 till 1999. Från franska kolonisationen till kung Hassan II:s död. Hennes förste man skickas av fransmännen för att strida i Indokina. Under 60-talet i Rabat försöker hon hindra sin dotter från att bli hembiträde. Dagen före kung Hassans död kommer en ung homosexuell tjuv in till henne och vill döda henne.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Hon heter Malika. Hon talar själv till oss från boksidorna. Hennes röst är rasande. Hon vill överleva, undkomma, få ta sin plats.

Abdellah Taïa besökte Göteborg under Bokmässan 2023, och jag fick möjlighet att lyssna på honom berätta om sin bok, sin mamma och om sitt skrivande.

Sedan 1999 bor han i Paris, men livet i Marocko är centralt i hans författarskap. Egentligen drömde han om att bli filmskapare, men han började kladda i en anteckningsbok, på franska, för att närma sig någon sorts formspråk – närma sig ett språk – för att bemästra franskan. I sina försök att vara en gay man i Marocko, fann han sig bli sin mamma. Han tog efter hennes skrikande, röjande i kvarteret, och genom franskan så ”blev” han sin mamma i att han tog plats och hävdade sin röst. När han väl behärskade franskan, hade han också självförtroendet att börja skriva. Han bestämde sig då för att han någon gång skulle använda ”sin” mammasröst och ge henne ett litterärt utrymme. Låta mamman tala direkt i texten. Mamman dog 2010, och när Abdellah får frågan om han hade kunnat skriva den här boken medan hon levde, så berättar han om hur han under hennes begravning fick höra en central berättelse från hennes liv, som han inte alls kände till, och hur det fick honom att skämmas. Han kände sin *mamma*,  men han kände inte *henne*. Den berättelsen finns med i boken, om är passagen om hur Malikas man dödades av fransmännen och hur hon kastades ut ur Indokina. När Abdellah fick veta om den här delen av sin mammas liv insåg han varför hon varit så oerhört upprörd när han skulle flytta till Frankrike. Kolonialismen slog tillbaka. Han berättar också om hur hon pratade sig ur att bli rånad i sitt hem genom att dra in tjuven i samtalet. Och när Abdellah berättar hur det blev viktigare för honom att teckna bilden av sin mamma sann, än att hans franska skulle vara perfekt, då förstår vi i publiken precis. Han förmedlar så starkt den kraftfulla kvinnan. Och vi kan allihopa höra Malikas röst.

Läsningen är som alltid en stark upplevelse. Det är ett intensivt modersporträtt. Författaren både beundrar och räds kvinnan han tecknar, men kärleken går inte att ta miste på.

Abdellah Taïa har fått flertalet av sina böcker översatta till svenska, och ges ut av Elisabeth Grate Bokförlag. ”Leva i ditt ljus” gavs ut 2022.

”Rygga inte undan” av Stephen King

 Jag ser alltid fram emot en ny bok av Stephen King. Den här gången sade bokhandlaren till mig att berätta vad jag tycker, så hon vet om hon ska läsa den. Jag kom på mig själv med att svara henne, att det knappast blir helt uppriktigt, för jag är alltid väldigt förlåtande när jag läser King. I klar sikt, anser jag att han är ojämn. Han har skrivit böcker/berättelser som tar andan ur en, men också riktiga lågvattenmärken som nära tarvar skämskudde. Men min lust att läsa förblir alltid lika stark, min förväntan alltid hög.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

I ”Rygga inte undan” återser vi Holly Gibney, ett av Kings mest omtyckta karaktärsbyggen. Polisen Izzy Jaynes får ett mord att utreda i närheten av Buckeye City. Kort innan mordet har hennes befäl mottagit ett brev från en person som säger att han ska döda 13 oskyldiga och en skyldig, för att rättfärdiga ett justitiemord där en oskyldig dömts, och sedan dödats i fängelset. När första mordoffret dyker upp har hon en lapp i sin hand med namnet på en helt annan person. Några mord in i berättelsen inser polisen att lapparna i offrens händer är namnen på jurymedlemmarna i rättegången. Men hur förhindrar man mord när offren är tillsynes helt slumpmässigt utvalda, utan egen koppling till sagda rättegång?

Polisen Izzy är god vän med Holly Gibney. De träffas regelbundet för att äta lunch, och Izzy väljer att bubbla med sin vän om fallet, och Holly blir nästan besatt av att knäcka gåtan om gärningsmannen.

Holly själv tycks vara vid ett lågvattenmärke, utredande trista försäkringsbedrägerier. När chansen att bli livvakt åt en stor medieprofil på turné dyker upp tar Holly chansen. Kate McKay reser runt i USA och håller arenaföreläsningar på temat kvinnokraft. Hatad av religiösa fundamentalister och abortmotståndare blir hon en måltavla för en stalker. När Kates assistent blir skadad i en attack, anlitas lokala livvakter för arrangemangen men Kate väljer kort efter att anlita en och samma livvakt för resterande del av turnén: Holly Gibney. Ett uppdrag som inte är helt enkelt, då Kate är en envis uppdragsgivare som inte så enkelt följer sin livvakts direktiv utan tvärtom utsätter sig själv för fara.

På sikt kommer dessa båda berättelser att vävas samman, till en stor final i Buckeye City, där både mördaren och stalkern planerar att avsluta sina värv.

Det här låter som en spretig berättelse. Och det är definitivt en spretig berättelse. Jag är inte helt hundra på att detta är bra. Ändå läser jag vidare med liv och lust. Starten är trevande och lite rörig. Det är inte bara Izzy och Holly som driver berättelsen framåt med sina respektive kapitel, utan även de båda gärningspersonerna: mördaren och stalkern. Kvalitativt är dom kapitlen egentligen berättelsens styrka, både spännande och mer i stil med en klassisk pusseldeckare. Men polisperspektiven faller ganska platt. Och ovanpå det väver King också in Hollys vänner, som får uppdrag kring fallen, och en gammal soulsångerska som ska uppträda i staden, och halvvägs in känns hela konstruktionen ansträngd.

I efterordet skriver King att det har varit en svår berättelse att skriva, och att han inte är helt nöjd med resultatet, men nöjd nog att släppa taget. Jag känner mig lite lättad att berättelsens svagheter inte gått upphovsmannen förbi, men frågande kring varför han inte lät den vila i skrivbordslådan ett tag först. Det är inte hans sämsta, men långt ifrån toppen.

”Rygga inte undan” av Stephen King är utgiven 2025 av Albert Bonniers Förlag.

”Killers of the Flower Moon” av David Grann

 Underrubriken är olja, pengar, mord och FBI:s födelse. Och ja, det handlar boken om. Men den är så mycket mer. Det är faktiska omständigheter, alla dom där grejerna som räknas upp, men bokens essens berör de mänskliga relationer som ligger till grund för bedrägeri, kallblodiga mord och ett brutalt utnyttjande av ett helt folk, genom den mänskligaste av drivkrafter – att få höra till.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Men vi börjar från början. Osage-folket. När Nordamerikas ursprungsbefolkning drivs bort från sina marker, får Osagestammen slå sig ner i ett ofruktbart reservat i Oklahoma. Där lever de utfattiga och under hårt förtryck från vita i området. Våld och brutalitet, fråntagna sin rätt att existera i sin egen del av världen. Under 1920-talet, visar det sig att Osagefolkets reservat håller på en av de rikaste oljefyndigheterna i hela Nordamerika. Och tack vare lagens utforming kring reservatsmarken, så tillfaller markrätten Osagefolket. Nu badar Osagefolket i pengar. De kör runt i dyra bilar, de bygger stora residens, de skickar sina barn till fina skolor i Europa.

Osagefolket är ett matriarkat, vilket i relation till oljefyndigheterna betyder att det är kvinnorna som innehar markrätterna. Plötsligt är Osagekvinnorna hårt uppvaktade av vita män, som vill ta del av oljepengarna. Under 1921-1923 drabbas Osage av ett antal dödsfall. En våg av oförklarliga självmord, trafikolyckor, explosioner, förgiftningar och skottdraman. Detta sammanfaller med att J Edgar Hoover inrättar det som kommer att bli grunden för FBI, och de mystiska dödsfallen inom Osagefolket blir ett av de första fallen. Enligt Nordamerikansk lag ärver en make sin hustru vid hennes bortgång, och tack vara dödsfallen kommer delar av oljefyndigheterna i vita mäns händer. Myndigheterna börjar inte bara utreda dödsfallen i sig, utan undersöker också om det finns kopplingar mellan männen till de döda kvinnorna.

David Grann nystar skickligt upp ett brutalt kapitel i den nordamerikanska historien. Skriven som ett kriminalreportage, håller boken spänningen till sista sidan.

För något år sedan gjorde Martin Scorsese film av berättelsen, med Lily Gladstone, Leonardo Di Caprio och Robert de Niro i de bärande rollerna. Kritikerkåren var delad, mellan hyllningar för rollprestationerna, till kritik för ett ganska rakt, oemotionellt berättande – och själv älskade jag precis den tonen: att utan sentimentalitet berätta om en grym komplott, dess förövare och offer.

”Killers of the Flower Moon” av David Grann är utgiven 2017 av Modernista.

”Stormningen - Våldet, lögnerna och åren som förändrade USA” av Cecilia Khavar

 Jag, som alltid sett mig som politiskt ointresserad, har sakta men säkert insett att jag har ett väldigt stort intresse för politik i allmänhet, och amerikansk politik i synnerhet. Sedan den där eftermiddagen när jag kom hem från jobbet och slog på Sky News och fick se ett kapat flygplan krascha in i en skyskrapa i New York. Sedan dess. Läsande och lyssnande. Intresserad. Inte alltid begripligt, väldigt ofta en cirkus. Men alltid spännande.

2016 började P1 sända USA-Podden, och det tog ett tag för mig att upptäcka den. Men kan stolt säga att backloggen nu är kapad, och jag lyssnar på vartenda avsnitt. Insiktsfullt, informativt, påläst, sakligt – underhållande. Personligt. Man känner sig som dom där rösterna genom åren blivit lite av ens vänner. En trygg hamn att sila flödet.

När cirkus Trump äntligen skulle rundas av och vicepresident Mike Pence skulle genomföra ritualen av att bekräfta elektorsrösterna, 6 januari 2021, satt jag bänkad med en känsla av oro. Trump hade gjort förarbetet s a s, och hetsat mot att inte acceptera valresultat med sina lögner om ett stulet val. Han hade uppmanat sina följare att ansluta till en ”stop-the-steal”-demonstration i Washington 6 januari. Och samtidigt som arbetet påbörjades i kongressen, höll Trump ett tal i en angränsande park och manade sina trogna att slåss utav bara helvete, och manade dom att tåga mot Kapitolium och ta tillbaka det stulna valet. Och mer och mer klipptes bilder in från vad som skedde utanför Capitol Hill, istället för inne i kammaren, och snart var kaoset, upploppet ett faktum. Jag satt i timmar och bara stirrade på tv-skärmen. Våldet, hetsandet, galenskapen. Hjärtat av USAs demokrati skändat, av en mobb som reste en galge på Capitol Hill för att hänga sin vicepresident. Som strök runt i en katt-och-råtta-jakt inne i kongressen och letade efter sin talman. Människor dog den dagen, medan landets president, först efter flera timmar tog till orda - och pratade om kärlek.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

En som också befann sig mitt i galenskapen var Sveriges Radios Washingtonkorrespondent Cecilia Khavar. En röst jag lärt känna i USA-podden. Hon stod utanför kongressen och rapporterade om tumultet. Hon fick till slut fly från platsen när mobben gav sig efter media.

Nu har jag läst Cecilia Khavars bok om stormningen. En välskriven reportagebok, fylld av bakgrund och ögonblicksbilder. Hon börjar under valkampanjen inför 2020. När Joe Biden utmanar Trumps omvalskampanj. Men hon breddar också bilden genom att foga in de stora frågor som slår följe med kampanjen, för att förstå vad väljarna står mitt i, inför det här valet. En framväxande pandemi med ett nytt virus som ingen vet så mycket om, och som sprider rädsla och tvingar fram nedstängning, men som också blir grogrund för enorma mängder konspirationsteorier. George Floyd som misshandlas till döds av en vit polis, och Black Lives Matter-protesterna som drar fram som en stormvind genom landet. Trump förlorar valet, och konspirationerna växer med lögner om fabricerade röstsedlar, planterade röstsedlar, utsorterade och dumpade röstsedlar, rösträkningsmaskiner som manipulerats i Venezuela av en död person. Fantasin vet inga gränser, och lögnerna blir bara fler och fler.

Och så stormas kongressen.

Och i efterdyningarna blir Trump den hittills enda amerikanska president som ställts inför riksrätt två gånger. Tusentals människor identifieras och ställs inför rätta för sina handlingar under stormningen. Inom det republikanska partiet sker en splittring som en kort stund väcker hopp om förändring, men som sedan landar tillbaka i Trumps makt över partiet och likt förbannat följer republikanerna partilinjen. Fler åtal väcks mot Trump. Utredning efter utredning. Varenda åklagare, varenda domaren idiotförklaras av Trump. Väljarna hejar på. Lögnerna sprids. Fler och fler. Men när Trump lanserar sin kampanj för omval 2024 strömmar pengarna in, och väljarna står stadigt. Och som spiken i kistan beslutar Högsta Domstolen att riva upp Roe vs Wade, och den nationella abortlagstiftningen är ett minne blott. Det amerikanska samhället som en kokande gryta av lögner, misstro och splittring.

(Jag tänker stundtals under läsningen, på en övning jag gjort med mina elever. En sorts debattövning kan man säga. Eleverna ska argumentera för att jorden är rund. Jag själv argumenterar för att jorden är platt. Eleverna kämpar frenetiskt med de kunskaper de har för att övertyga mig om jordens sfäriska beskaffenhet. Jag själv ljuger heljvilt med den ena mer fantasifulla historien om varför man inte triller över kanten, hur man teleporteras tillbaka till skivans andra sida etc. Syftet med lektionen är naturligtvis att inse vikten av källkritik. För den som förhåller sig till sanningen har ett begränsat antal argument. För den som använder sig av lögnen, tar däremot aldrig argumenten slut. Man kan fortsätta bygga ut sin historia i alla oändlighet. Hela tiden krumbukta sig runt och ta nya språng. Och är man då dessutom en entusiasmerande talare och en skicklig retoriker........ Då äts det snart husdjur i Springfield.)

Genom hela sin text återvänder Khavar till ett antal människor på olika platser i USA, som vi får följa genom dessa händelser: vad känner dom, hur berörs dom, hur påverkas deras liv här och nu av det som sker.

Det är så förbaskat snyggt förpackat. Förutom välskrivet och med en gedigen research, så finns den personliga touchen där, rösterna från USA-podden, Cecilia själv – och så människorna hon återvänder till. Jag sträckläser, och när sista kapitlet tar slut så är jag så berörd av hennes text, och den slutbild hon planterar i mig – fylld av frågor kring vart den här galenskapen är på väg i detta land – att jag känner mig fysiskt illamående.

Och när jag ser upp, från boken, så vet jag ju att Trump vinner det där valet, han har för några dagar sedan bombat Iran, och idag pågår någon sorts ställningskrig kring om Pentagons läckta rapport är sann eller inte. CNN säger att den är sann, medan president Trump säger att den inte är det. Och för en timma sedan rapporterades att CNN blivit tillsagda att reportern som släppt nyheten om rapporten ”ska slängas ut som en hund”. Och att oppositionen ska undanhållas information framöver. Och då mår jag illa igen.

”Stormningen – Våldet, lögnerna och åren som förändrade USA” av Cecilia Khavar, är utgiven 2024 på Norstedts.

”USA-Podden” produceras av Sveriges Radio, och finns där poddar finns. Nytt avsnitt varje onsdag + lite extra när det behövs.

”Musan” av Mats Strandberg

 

Det börjar bli en rejäl packe böcker av Mats Strandberg i bokhyllan. Har läst dom alla, och en ny titel är alltid en stor händelse. Jag utgår från att han kommer ha flera programpunkter på årets Bokmässa, och det är alltid fint att lyssna på honom berätta om sina böcker, så det rekommenderar jag verkligen att man tar chansen att göra om man har möjlighet.

Förutom drivet i språket, det gedigna karaktärsbygget och allt det andra berättartekniska jag är så förtjust i – för Strandberg är verkligen en författare som gör ett gediget hantverk – så är jag förtjust i hur han varierar sina miljöer och tänjer på hur han vistas i skräckgenren. Från Färjans vampyrer på en Ålandsbåt, via demensdimmorna i Hemmet, till splatterblinkningen på Konferensen. Barnböcker, adventsbok, ungdomsböckerna med Sara Bergmark Elfgren, den dystopiska Slutet och den historiska spökisen Pestblommor från häromåret.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Den här gången utforskar Strandberg författarens skrivkramp och pressen på en uppföljare. En brottningskamp kring avund och klass. När ”Musan” tar sin början lär vi känna Hedda, som efter ett par ungdomsromaner skriver en deckare som förlaget nog hade större förhoppningar på, men som visar sig vara en slätstruken historia. Den säljer ok, kanske knappt, mottagandet har varit ljummet, och stressen Hedda känner över ett kontrakt på en trilogi är överhängande. Hon känner sig främmande i sin egen berättelse, och hittar inte någon väg in i nästa del. När en gammal vän tar kontakt och erbjuder Hedda en arbetssemester på familjegodset Villa Thamyris, och att fira midsommar tillsammans med hans släkt, så nappar hon på erbjudandet. Men det är ett samtal som väcker oerhört mycket känslor i Hedda och vi förstår att hon och vännen har träffats på samma skrivarutbildning, varit oskiljaktiga under en intensiv period, men att det skett en brytning dem emellan när vännen använt Heddas stora personliga tragedi som stoff för sin egen framgångsrika roman. Sveket var enormt, men ursäkten känns uppriktig och hon saknar sin vän, så hon väljer att åka. På det enorma godset, som funnits i familjen i generationer, inser vi att pengarna flödar jämsides med framgångarna, och förutom vännen som är en hyllad författare, finns hans mamma dramatenregissören, hans pappa med den framgångsrika gamingstudion, morfar konstnären, mormor dansösen, brorsan finanskungen etc. För att inte tala om alla tidigare generationers framgångsrika konstnärer i släkten, vars närvaro ständigt påminns om via tavlor och skulpturer i godsets olika rum. Både släkten och godset osar av en framgångssymbios som förminskar Hedda ännu mer. Till dess det lossnar och hon plötsligt skriver som besatt, glömsk av tid och rum, berusad av orden som forsar fram genom henne, och hon vet precis hur hon ska gå vidare med sin bok. Men så kommer Hugo. Heddas son. Han skulle egentligen firat midsommar med sin pappa, men han är så orolig för sin mamma, drömmer mardrömmar, en rädsla som bara växer att någonting ska hända henne. Han måste få vara där hon är. Och även Hugo välkomnas till Villa Thamyris.

Och sedan tar det fart.

Jag var kluven den här gången. Inte när jag läst färdigt, för då var jag som vanligt helt bubblig av äventyret jag varit med om. Men resan in i berättelsen. Ansatsen med Hedda vars liv är i kaos och som lämnar stan, ut på landet, till det gamla läskiga huset. Berättelserna om gångna tider som serveras henne från de äldre släktingarna hon träffar. Berättelser som ofta krokar i gammal mytologi. Knarrande golv och skrämmande skuggor. Jag suckade en del. Befarade att vi var på väg in i en vuxenversion av ”Pestblommor” dvs en historisk spökhistoria av något slag. Samtidigt fanns det vanliga drivet i Strandbergs text, så det var aldrig tal om att lägga den ifrån sig. Jag har verkligen plöjt den på två dagar. Och när Hugo ankommer Villa Thamyris, och vi får in en berättarröst till, en iakttagare, så tar det fart – och det i en helt annan riktning. Men det tar 150 sidor att komma dit, och det tar ytterligare 100 innan det blir otäckt på allvar. Och att han en så lång startsträcka in i sin berättelse känns inte som Strandberg brukar ha. Å andra sidan kanske berättelsen behövde den startsträckan för att få alla spelpjäser på plats. Läsvärt var det hur som helst. Men om du som jag känner dig tveksam i inledningen, så håll ut. Det är värt det.  

”Musan” av Mats Strandberg, är utgiven 2025 av Norstedts.

”Stinas Jojk” av Mats Jonsson

 Tecknaren Mats Jonsson har skrivit ytterligare en del av sin samiska historia. Den här gången riktad till unga läsare. Det är berättelsen om Stina och hennes syster Sara från Malå. Stina slutade aldrig att växa, och var vid sin död 2,20 m. Hennes storlek åtdrog sig intresse dels från Gustaf Retzius och hans skallmätningar som samerna utsattes för, men också från människor som ville tjäna pengar på Stina och övertalade henne att låta sig visas upp mot betalning runt om i Europa. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Med tiden blev renskötardottern en driven affärskvinna som kunde köpa sig sitt eget hemman och hjälpa sina föräldrar, men vägen dit var kantad av förnedring och utsatthet. Och när hon återvänder hem står hon mellan två världar. För Mats Jonsson blev det viktigt att visa hus Stina skyddar sitt inre rum från hånet och skratten. Hur hon söker de snälla blickarna. Jonsson har tecknat berättelsen om Stinas alltför korta liv. Stina finns i Mats Jonssons släktträd och hennes berättelse har varit en levande del av hans släkts historia. När han skrivit ”Vi var samer”, sökte han ett människoöde att fördjupa sig i för sin nästa bok. Idag vet vi att Stina led av något som kallas gigantism, men i mitten av 1800-talet fanns inte den kunskapen, och Stina blev i människors blickfång med sin ovanliga storlek. Efter sin död grävdes Stina upp, benen separerades från köttet och hennes skelett togs till Uppsala. Att visas upp som ett monster också i döden. I ett samtal på Se Människan-scenen på Bokmässan, drar Mats Jonsson paralleller till dagens fascination för true crime. Hur det blir ett smaskande i människors olycka, som blir rent äckligt, för vi släpper aldrig taget. Vi vältrar oss. Nu precis som då. Vetenskapen går fram som en slåttermaskin utan all form av etik. Det är ren objektifiering. Stinas kvarlevor hittades så småningom i en kartong i källaren. Skelettet svårt bränt. Först i år gravsattes hon på nytt i sin hemby. Mats Jonsson var närvarande.  

Det är en finstämd redogörelse av ett smärtsamt livsöde. Sakligt redogör Mats Jonsson för både glädje och rena övergrepp. Stina kliver ut till oss från bilderna. Levandegjord och ges upprättelse. Rasbiologins plats i Sveriges historia är en vidrig period, men ska vi kunna förhålla oss till den så måste vi också få kunskap om det som skedde. Berättelsen om Stina tänker jag är en väg för ungdomar att lära om de övergrepp som samerna utsattes för.

”Stinas Jojk” av Mats Jonsson, är utgiven av Alfabeta, 2024.