”Stinas Jojk” av Mats Jonsson

 Tecknaren Mats Jonsson har skrivit ytterligare en del av sin samiska historia. Den här gången riktad till unga läsare. Det är berättelsen om Stina och hennes syster Sara från Malå. Stina slutade aldrig att växa, och var vid sin död 2,20 m. Hennes storlek åtdrog sig intresse dels från Gustaf Retzius och hans skallmätningar som samerna utsattes för, men också från människor som ville tjäna pengar på Stina och övertalade henne att låta sig visas upp mot betalning runt om i Europa. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Med tiden blev renskötardottern en driven affärskvinna som kunde köpa sig sitt eget hemman och hjälpa sina föräldrar, men vägen dit var kantad av förnedring och utsatthet. Och när hon återvänder hem står hon mellan två världar. För Mats Jonsson blev det viktigt att visa hus Stina skyddar sitt inre rum från hånet och skratten. Hur hon söker de snälla blickarna. Jonsson har tecknat berättelsen om Stinas alltför korta liv. Stina finns i Mats Jonssons släktträd och hennes berättelse har varit en levande del av hans släkts historia. När han skrivit ”Vi var samer”, sökte han ett människoöde att fördjupa sig i för sin nästa bok. Idag vet vi att Stina led av något som kallas gigantism, men i mitten av 1800-talet fanns inte den kunskapen, och Stina blev i människors blickfång med sin ovanliga storlek. Efter sin död grävdes Stina upp, benen separerades från köttet och hennes skelett togs till Uppsala. Att visas upp som ett monster också i döden. I ett samtal på Se Människan-scenen på Bokmässan, drar Mats Jonsson paralleller till dagens fascination för true crime. Hur det blir ett smaskande i människors olycka, som blir rent äckligt, för vi släpper aldrig taget. Vi vältrar oss. Nu precis som då. Vetenskapen går fram som en slåttermaskin utan all form av etik. Det är ren objektifiering. Stinas kvarlevor hittades så småningom i en kartong i källaren. Skelettet svårt bränt. Först i år gravsattes hon på nytt i sin hemby. Mats Jonsson var närvarande.  

Det är en finstämd redogörelse av ett smärtsamt livsöde. Sakligt redogör Mats Jonsson för både glädje och rena övergrepp. Stina kliver ut till oss från bilderna. Levandegjord och ges upprättelse. Rasbiologins plats i Sveriges historia är en vidrig period, men ska vi kunna förhålla oss till den så måste vi också få kunskap om det som skedde. Berättelsen om Stina tänker jag är en väg för ungdomar att lära om de övergrepp som samerna utsattes för.

”Stinas Jojk” av Mats Jonsson, är utgiven av Alfabeta, 2024.

”På Avstånd” av Hernan Diaz

När Hernan Diaz första bok på svenska gavs ut; ”Egendom” så var jag nyfiken, men det blev inte av att jag läste den. Kom över en pocketutgåva för någon månad sedan och började lite smått. Fastnade, men inte så jag sträckläste. Några sidor då och då. 

På Bokmässan i år så konstaterade jag att Hernan Diaz var på plats, och markerade hans programpunkter, men inte med någon tanke att direkt prioritera, men att lyssna om något tillfälle passade in i programmet. Det gjorde det på fredagen. På morgonen. Hade kommit lite sent, och missat starten av dagens första punkt, så traskade bort till DNs monter för att lyssna på ett kortare samtal med Hernan Diaz. In på scenen kliver ett energiknippe, som varvar engelska med svenska. Visar sig att den argentinskfödde Diaz, växte upp i ett grönt radhus på Lidingö. När familjen återvände till Argentina pratade han spanska med svensk brytning. Sedan gick flyttlasset till USA, där han nu bott merparten av sitt liv. Han är på Bokmässan för att prata om sin nya bok: ”På avstånd”, som i Sverige ges ut nu, men som i praktiken skrevs innan ”Egendom”. Och Diaz själv ser dom som om dom hör ihop, en kedja i samma berättelse. Diaz levde i Sverige under Palmeåren. Det som i mycket var Sveriges guldålder, under välfärden. I relation till ett USA under samma tid, under Reagans presidentskap och ett helt annat privatekonomiskt system. Ekonomisk historia blir central för Diaz. Den amerikanska drömmen. Och hur den blir sin egen kliché i populärkulturen. Den starke som kan åstadkomma allt. 

De här två böckerna är Diaz hittills enda romaner. Den ena nominerades till Pulitzerpriset, den andra vann Pulitzerpriset. Det är inget dåligt cv. Och ungefär där var jag fast. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

”På avstånd” handlar om Håkan Söderström, en mycket ung man från Småland, som vid mitten av 1800-talet, tillsammans med sin storebror Linus lämnar Sverige för att emigrera till Amerika. Bröderna kan inte språket, vet ingenting om landet, mer än att det är en plats att göra en nystart med bättre förutsättningar. Och till på köpet kan ingen av dom läsa. Familjen har kommit över en summa pengar som räcker till två biljetter. Föräldrarna stannar kvar i Sverige. Linus är den äldre, och den som alltid tagit hand om Håkan. Linus är tryggheten. Den som kan och vet, och trots att Linus inte vet ett dugg mer om det främmande än vad Håkan vet, så har han ett sätt att föra sig i sammanhanget som ställer Håkans tillit totalt till sin bror. Utan honom är han ingenting. De reser från Göteborg till Portsmouth, men där kommer dom ifrån varann på kajen. Håkan letar sig fram till båten som ska till Amerika, men går på fel båt. Istället för destination New York, hamnar Håkan i San Fransisco. Han kan inte ett ord engelska, har inte mer med sig än de kläder han går och står i, han har aldrig sett en karta – men hur långt kan det vara? Han vet att Linus är i New York. Måste vara i New York. Han följer solen och håller kurs österut, och börjar gå för att återförenas med sin bror. På vägen möter Håkan ett stort antal människor. Både de som hjälper honom och dom som utnyttjar honom. Med varje möte växer Håkan som människa – och han fortsätter växa även fysiskt. Håkans storlek och händelser som drabbar honom gör honom omtalad, och snart sprider sig legenden om Jätten. 

Det här är en helt fantastisk berättelse. Den är rörande och spännande, påminner stundtals om ett matinéäventyr likväl som en utvecklingsroman. Jag påminns ganska ofta om John Williams ”Butcher’s Crossing”. Diaz kallade den för en ”tyst” bok då Håkan saknar ett språk, och framförallt under de första kapitlen är detta väldigt målande då man följer skeenden helt genom Håkans blick, vad han ser, inte vad han hör – för det han hör är obegripligt för honom. Stilmässigt är det imponerande genomfört. 

Hernan Diaz har klivit in som en av mina absoluta favoriter, och ett författarskap som ska bli en glädje att följa framöver. 

”På Avstånd” av Hernan Diaz är utgiven i svensk översättning 2024 av Brombergs.

”Ö” av Sara Bergmark Elfgren

Jag hade hunnit till sidan 207 när det brast. Jag ska inte spoila något av berättelsen, men ni som redan läst vet vad jag menar. Sidan 207. Av 300. Så jag kände mig relativt safe. Det var korkat. Sara Bergmark Elfgren är en sådan där författare som bygger upp stämning på ett sätt som lurar in mig i tryggheten varenda gång. Jag lär mig aldrig. 

Sara Bergmark Elfgren har skrivit en ny bok. Den här gången en spänningsroman. En, för Sara, helt ny genre. Romanen ”Ö”, utgiven av Albert Bonnier Förlag, väcker uppmärksamhet redan på hyllan med sitt vackra omslag med den stora tallen högst upp på toppen, centrerad i titelns enda bokstav. Och det är där, i skuggan av tallen på ön Tallholmen, som merparten av romanen utspelar sig. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Systrarna Mirjam och Nia lär känna varandra först under tonåren, och under en period är de oskiljaktiga. När vi lär känna romanens berättare, Mirjam, har systrarna inte träffats på länge när Nia plötsligt hör av sig och vill att Mirjam kommer ut till Ön för att fira Nias 40-årsdag. Ön är det paradis i skärgården där flickorna tillbringat barndomens somrar. En öde holme med bara deras lilla hus, ett par sovstugor och den stora tallen. Men när Mirjam nu reser tillbaka är det till Ön i en annan skepnad. Nias man, Konrad, har köpt ön av flickornas pappa, och byggt en lyxig villa hela vägen upp till tallen. I tillbakablickar får vi veta att Konrad systematiskt misshandlat Nia, att hon lämnat honom en gång, men att hon gått tillbaka till honom, och att Mirjam inte vet hur situationen är nu, även om hon befarar det värsta. Till ön, för att fira Nia, kommer också tre gemensamma tidigare vänner som Mirjam inte träffat sedan gymnasieåren. Och så är det frågan om Konrad. Var finns han?

På Bokmässan lyssnade jag på ett samtal mellan Sara och Maria Bergius på Se Människan-scenen. Det är ett samtal om framförallt relationer. Spektrat av vad som sker när man släpper en annan människa nära. Och vad som sker om den relationen är destruktiv. När man kommer en annan människa nära så lägger man bort sin granskande blick. När man är förälskad kan man alltid föreställa sig ett längre bort, ett ’sedan’. Att då inte längre vara prioriterad – att kärleken tar slut. Att bli bortvald - som partner, vän eller syskon. Det är så mycket känslor. Och där har vi Nia som går så upp i sina män att hon väljer bort alla andra relationer, och Mirjam som när hon blir lämnad varken vill hämnas eller förgås av svartsjuka utan bara är så förlamande ledsen. Att utforska en karaktärs smärtpunkter, berättar Sara, är ett arbete hon tycker är spännande, även om researchen för den här romanen har varit fruktansvärt smärtsam. Män som utövar våld. Att det ofta sker bakom medvetet stängda dörrar. Mannen som väljer att göra henne illa, väljer att kontrollera henne. Känslan att anse sig ha rätt till den andra personen. Och där ville Sara utforska varför Konrad blir den han är, och han får kliva in i berättelsen som en bortgjord människa som kämpar med sin tillhörighet. 

Som alltid så är det ett fint karaktärsbygge, och driv i språket. Att förlägga handlingen till en isolerad ö, och dessutom med ett rasande oväder som begränsar gruppen, skapar en känsla av kammarspel. Även om återblickarna ger kropp åt karaktärernas historia, så rör de samma lilla grupp människor. Dialogen blir central, inte minst för att berättelsen är i första person, så vi följer allting via Mirjams blick. Jag kan tänka mig en scenadaption av den här romanen. 

Det här är Saras första bok med vuxna huvudpersoner, och någonstans funderar jag på att det inte nödvändigtvis innebär en ny publik. Sara har skrivit så många böcker nu, som på sätt och vis successivt har blivit för en äldre och äldre publik. Så var man lagom gammal för ”Cirkeln” så kan man absolut vara lagom gammal för ”Ö” nu. 

Det är också en roman helt utan de övernaturliga, mystiska inslag vi har vant oss vid från Saras penna, och jag kommer på mig själv med att inte sakna det alls. Hon utforskar en ny genre, och det bär med råge. Sedan ska jag erkänna att när vi når den där sidan 207, och stormen rasar och åskar slår – det är verkligen Frankensteinvibbar – så händer det grejer i min fantasi. Men verkligheten visar sig vara än mer otäck. 

”Ö” av Sara Bergmark Elfgren, är utgiven av Albert Bonnier Förlag, 2024.