”Ö” av Sara Bergmark Elfgren

Jag hade hunnit till sidan 207 när det brast. Jag ska inte spoila något av berättelsen, men ni som redan läst vet vad jag menar. Sidan 207. Av 300. Så jag kände mig relativt safe. Det var korkat. Sara Bergmark Elfgren är en sådan där författare som bygger upp stämning på ett sätt som lurar in mig i tryggheten varenda gång. Jag lär mig aldrig. 

Sara Bergmark Elfgren har skrivit en ny bok. Den här gången en spänningsroman. En, för Sara, helt ny genre. Romanen ”Ö”, utgiven av Albert Bonnier Förlag, väcker uppmärksamhet redan på hyllan med sitt vackra omslag med den stora tallen högst upp på toppen, centrerad i titelns enda bokstav. Och det är där, i skuggan av tallen på ön Tallholmen, som merparten av romanen utspelar sig. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Systrarna Mirjam och Nia lär känna varandra först under tonåren, och under en period är de oskiljaktiga. När vi lär känna romanens berättare, Mirjam, har systrarna inte träffats på länge när Nia plötsligt hör av sig och vill att Mirjam kommer ut till Ön för att fira Nias 40-årsdag. Ön är det paradis i skärgården där flickorna tillbringat barndomens somrar. En öde holme med bara deras lilla hus, ett par sovstugor och den stora tallen. Men när Mirjam nu reser tillbaka är det till Ön i en annan skepnad. Nias man, Konrad, har köpt ön av flickornas pappa, och byggt en lyxig villa hela vägen upp till tallen. I tillbakablickar får vi veta att Konrad systematiskt misshandlat Nia, att hon lämnat honom en gång, men att hon gått tillbaka till honom, och att Mirjam inte vet hur situationen är nu, även om hon befarar det värsta. Till ön, för att fira Nia, kommer också tre gemensamma tidigare vänner som Mirjam inte träffat sedan gymnasieåren. Och så är det frågan om Konrad. Var finns han?

På Bokmässan lyssnade jag på ett samtal mellan Sara och Maria Bergius på Se Människan-scenen. Det är ett samtal om framförallt relationer. Spektrat av vad som sker när man släpper en annan människa nära. Och vad som sker om den relationen är destruktiv. När man kommer en annan människa nära så lägger man bort sin granskande blick. När man är förälskad kan man alltid föreställa sig ett längre bort, ett ’sedan’. Att då inte längre vara prioriterad – att kärleken tar slut. Att bli bortvald - som partner, vän eller syskon. Det är så mycket känslor. Och där har vi Nia som går så upp i sina män att hon väljer bort alla andra relationer, och Mirjam som när hon blir lämnad varken vill hämnas eller förgås av svartsjuka utan bara är så förlamande ledsen. Att utforska en karaktärs smärtpunkter, berättar Sara, är ett arbete hon tycker är spännande, även om researchen för den här romanen har varit fruktansvärt smärtsam. Män som utövar våld. Att det ofta sker bakom medvetet stängda dörrar. Mannen som väljer att göra henne illa, väljer att kontrollera henne. Känslan att anse sig ha rätt till den andra personen. Och där ville Sara utforska varför Konrad blir den han är, och han får kliva in i berättelsen som en bortgjord människa som kämpar med sin tillhörighet. 

Som alltid så är det ett fint karaktärsbygge, och driv i språket. Att förlägga handlingen till en isolerad ö, och dessutom med ett rasande oväder som begränsar gruppen, skapar en känsla av kammarspel. Även om återblickarna ger kropp åt karaktärernas historia, så rör de samma lilla grupp människor. Dialogen blir central, inte minst för att berättelsen är i första person, så vi följer allting via Mirjams blick. Jag kan tänka mig en scenadaption av den här romanen. 

Det här är Saras första bok med vuxna huvudpersoner, och någonstans funderar jag på att det inte nödvändigtvis innebär en ny publik. Sara har skrivit så många böcker nu, som på sätt och vis successivt har blivit för en äldre och äldre publik. Så var man lagom gammal för ”Cirkeln” så kan man absolut vara lagom gammal för ”Ö” nu. 

Det är också en roman helt utan de övernaturliga, mystiska inslag vi har vant oss vid från Saras penna, och jag kommer på mig själv med att inte sakna det alls. Hon utforskar en ny genre, och det bär med råge. Sedan ska jag erkänna att när vi når den där sidan 207, och stormen rasar och åskar slår – det är verkligen Frankensteinvibbar – så händer det grejer i min fantasi. Men verkligheten visar sig vara än mer otäck. 

”Ö” av Sara Bergmark Elfgren, är utgiven av Albert Bonnier Förlag, 2024.