Huvudpersonen har minnesförlust.
Jag har samtalat med andra läsare av Modiano som följer berättelserna via en karta över Paris, som prickar in och känner sig hemma och minns egna strövtåg i samma kvarter – och den formen av återseende, med det egna Paris blir det huvudsakliga uttrycket i läsningen. Jag har aldrig varit i Paris, jag talar inte franska, har inte den blekaste aning om var i staden vi befinner oss – men jag njuter likafullt av Modianos fjärilslätta fotsteg genom textradernas prosa.
Vår följeslagare på den här promenaden vet inte vem han är. Längs promenadens stråk möter han någon som känner igen honom. Han får inte veta sitt namn, men han får en berättelse – och småningom ett foto – av flickan han var i sällskap med när de möttes senast. Ledtrådarna från mötet leder honom vidare och på den vägen följer vi honom – som en skattjakt. Från ledtråd till ledtråd, från gamla bekanta till äldre bekanta till främlingar till djupare relationer. Människorna och deras berättelser blir väven om hans eget liv, och allt eftersom vävens motiv framträder väver han in minnen, men vi vet aldrig om det är verkliga minnen eller om de skapas av fantasier eggade av ledtrådarna. Flickan är central, men också hennes man och vänner, några fotografier, ett hus, en by. Vi lämnar Paris under stora delar av berättelsen, men vi lämnar aldrig minnesstråken och den betydelse våra möten med andra har för att forma vilka är och vilka i blir. Ett gammalt citat från en ännu äldre tv-serie dyker upp under läsningen: ”När börjar man tro på den allmänna uppfattningen om sig själv”, och det blir talande för vår huvudpersons bild av vem han, vilken roll han spelat i flickans liv och de fantasiminnen han spelar upp för sig själv och kommer till ro i.
Det här är en tidig Modiano. Utgiven första gången på svenska redan 1980, och vi känner det i formen som är lösare, luftigare. Jag älskar hur Modianos texter är kompakta, doserade, avvägda – hur varje ord har sin speciella plats, sin roll, sin betydelse. Man läser Modiano långsamt, smakar på varje ord, bärs av varje mening. Man läser Modiano som man läser lyrik. Med pausering och eftertanke. Här öser han på i berättelsen på ett annat sätt. Kan man prata om att sträckläsa och plöja en Modiano, så är det här boken där man kan göra det – men det är inte oävet det heller! Bara annorlunda.
Rekommenderar den varmt till den som redan älskar Modianos texter. Mer tveksam om den är en bra introduktion till Modianos författarskap…. Tror man får svårare att förälska sig i hans senare texter om man möter den här först. Möjligtvis om man tar sig an hans författarskap i någon form av kronologi i syfte att följa hans utveckling – då kan det bli riktigt spännande!
”De dunkla butikernas gata” av Patrick Modiano, utgiven 2014 av Norstedts Förlag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar