”Vi kommer snart hem igen” av Jessica Bab Bonde & Peter Bergting

Grafiska skildringar är en genre som jag uppskattar oerhört. Den grafiska romanen börjar bli ett etablerat grepp, men grafisk biografi gör också stora framsteg, och jag lyssnade med stort intresse på Thomas Arnroth och Mats Jonsson på Bokmässan i höstas som pratade just om hur det fungerar att teckna serier av sin livshistoria. Arnroth som är mitt i berättandet om sina tio år inom Livets Ord-rörelsen och Mats Jonsson som är aktuell med ”Nya Norrland” (båda kommer dyka upp här på bloggen på sikt). Marjane Satrapi ruskade om en hel värld med sin ”Persepolis” om uppväxten i Iran och den efterföljande filmen har bidragit stort till att etablera serier som berättarform även för allvarliga och emotionellt skakande ämnen. Vi har fått lära oss att tecknade serier är så oerhört mycket mer än Bamse och Lucky Luke. (Jag kommer småningom blogga om ”The Walking Dead”, en serie som i mitt tycke är outstanding när det gäller att hantera etik och mellanmänsklighet.)

På många sätt tror jag det var Art Spiegelman som satte tonen med sin ”Maus”. Berättelsen om hans fars upplevelser i koncentrationsläger i nazityskland. Nazisterna som strama, ondskefulla katter i sina svarta uniformer och judarna som möss, ständigt jagade, ständigt utsatta. Kampen för överlevnad. Sällan har svart tusch förmedlat så mycket känsla via pratbubblor och det är fortfarande en av de starkaste överlevandeskildringar jag läst.

(Bild från förlagets hemsida.)

Nu har Natur & Kultur gett ut en serieantologi för barn och ungdomar med sex överlevandeskildringar. Tobias Rawet och Emerich Roth är två av dom, och dem har jag själv haft möjlighet att träffa och direkt fått höra deras vittnesmål. Tobias, som liten pojke i Lodz, och hans berättelser om sin mamma och hur han gömdes i ghettot gjorde starkt intryck och samma känsla återkommer när jag nu tar del av hans berättelse i en annan form.

I min egen undervisning pratar vi mycket om styrkan i att våra ungdomar får till sig vittnesmål från människor som själva var barn eller tonåringar under Förintelsen och jag föredrar att använda den typen av vittnesmål närhelst jag kan. Det kommer ungdomarna närmare på något vis. Så jag tycker mycket om det grepp man tar till här och låter barns minnen av Förintelsen berättas för barn i en berättelseform som kanske kan tilltala barn och ungdomar, och göra det svåra mer greppbart när man kan luta sin förståelse mot både ord och bilder.

Ofta är vuxenvärlden så duktig på att låta bli att tillåta barn och ungdomar att ta del av svåra och hemska saker i ett tafatt försök att ”skydda” sina barn från det otäcka och grymma. För mig blir det väldigt fel. Här är jag väldigt influerad av Janusz Korczak i mitt sätt att tänka. För mig finns det egentligen ingen fråga som är för svår – det handlar helt om hur man berättar och vilka referensramar barnet har. Var och en har alltid möjlighet att kunna förstå utifrån sina egna förutsättningar. Självklart är det skillnad på att berätta för en 15-åring om Förintelsen och att berätta för en 8-åring, men det betyder inte att man ska låta bli att berätta för 8-åringen. Man måste bara vara noggrann med hur det sker och hur man hjälper barnet processa den information man lämnar. Här tycker jag den här boken håller en väldigt fin balans. Det är barndomsskildringar från ett Europa i krig, och snart kommer den grymma verkligheten och knackar på dörren och avbryter den barndomen väldigt abrupt, och man berättar om det utifrån hur Tobias, Emerich, Elisabeth, Selma, Susanna eller Livia som barn upplevde vad det var som hände. Barnets blick i centrum för händelsen. Inte den vuxna tillrättalagda versionen. Var det förvirrat och en onämnbar skräck så var det det, och man ger den skräcken ett ansikte genom välkomponerade bilder som ofta står utan pratbubblor eller förklarande texter – känslan får tala ostört. Sedan förklarar man vad som hände. Det blir väldigt mycket ren känsla. Rädslan att skiljas från föräldrar och syskon, övergivenheten, hungern, misshandeln, kölden, sjukdomarna berättas om, men också om befrielsen, det nya hoppet, första mötet med Sverige och att hitta styrkan att leva vidare. Trots allt.

Jag tycker om de stora kartorna på insidan av pärmarna, och jag tycker om uppslagsdelen längst bak där ord och begrepp och namn fördjupas med lite mer information. Sedan får jag påminna mig själv om att jag är en vuxen förläst lärare som plöjt många hyllmetrar sådan här litteratur, när jag tycker det är kortfattat och saknas massor av information, och påminna mig om att det faktiskt är barn som ska läsa den här och att man inte kan dränka dom i information. För väldigt många kommer den här boken vara det första mötet med det som kallas Förintelsen, och för det ändamålet är den alldeles alldeles utmärkt. Det är en väldigt angelägen bok som kan göra stor nytta. Jag hoppas den hittar in i många klassrum och till handen på många lärare, och att man inte räds att använda den även för lite yngre barn. Gärna i samband med samtal om flykt och krig och hat - och vad det betyder att vara del av en familj.

”Vi kommer snart hem igen” av Jessica Bab Bonde och illustrerad av Peter Bergting, utgiven av Natur & Kultur 2018.