”Öppen” av Andre Agassi

Jag kunde rabbla namnen på tennisspelare innan jag kunde gå. Separerade mina Lendls från mina Gerulaitis med renare uttal än hundens namn. Ok, antagligen inte, men i min mors berättelse så låter det ungefär så. Att jag någon gång skulle komma att spela tennis var lika säkert som årstidernas växlingar. En sommar fick jag en så kallad ”tennistränare” och grannpojkens avlagda racket. Tennistränaren var en tung klump med ett långt gummiband och en tennisboll. Lite samma idé som dagens ”rebounders” som unga fotbollsaspiranter ställer i målet. Man slog till bollen och sedan kom den tillbaka till dig för nästa retur. Det var i alla fall idén, men jag var så liten så vi fick nysta upp gummibandet enormt många varv runt den tunga klumpen för att bollen skulle studsa tillbaka – jag hade inte kraft nog att slå den tillräckligt hårt ännu. Tror jag var 5 år. Och grannskapets lyckligaste unge. Jag nötte den där tennistränaren tills varken klump, gummiband eller boll fanns kvar. Och sedan blev det klubbspel. I flera år. Gick sådär, men var ofantligt roligt. Men vi flyttade, och visserligen fanns det klubb på nya stället, men jag lade racket på hyllan. Då var jag 13 år. Och har fortfarande kvar det. Ett Donnay. Sedan dess har tennis för mig hållit sig till att vara åskådarsport. Och även om jag inte följer säsongen slaviskt, och känner igen varenda spelare så läggs det ett större antal timmar varje år på att se på tennismatcher. 

Vid den där tiden jag lade racket på hyllan, så fanns det en ung spelare som utmanade traditionerna, med sitt långa hår, sina örhängen, sina jeansshorts….Och nu har jag läst hans memoarer. Nä, jag har inte läst – jag har plöjt, grävt ner mig, andats, levt och gråtit mig igenom berättelsen om Andre Agassis tennisliv. En bok jag började läsa som e-bok, men snabbt beställde ett fysiskt exemplar av, för den här boken vill jag äga, ställa in i min egen hylla och återvända till. Det är utan tvekan den bästa sportmemoar jag läst. En av de bästa memoarerna till och med. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Andre Agassi hade en aktiv karriär över tjugo år. Han vann åtta Grand Slam-titlar, en av få som vunnit alla stora tourerna inklusive OS, var världsetta på ATP-rankingen flera gånger, och gifte sig med damtennisens stora stjärna Steffi Graf. Och han hatade tennis. Ärligt, uppriktigt, innerligt hatade han tennis – men kunde inte göra något åt sin egen situation. Tennis var det enda han kunde. Uppväxt med en pappa som var helt besatt av tennis, teoretiskt kunnig men inte själv någon stor spelare, som bestämde sig för att något av hans barn skulle bli stjärna. Han misslyckades med tre, och sedan föddes Andre, och visade sig dels ha den största talangen av syskonen, men också vara vekast inför pappans hårdhet och krav på total lydnad. Så han stod där, på den hemmabyggda tennisbanan, med den lika hemmabyggda brutala bollspottande maskinen, och slog 2500 bollar om dagen, över miljonen om året – för med en miljon bollar om året, så måste det ju bli bra, upprepade pappan. Och Andre gavs inget val. Det kostade honom skolgången, det kostade honom vänner, det kostade honom en sund relation till sin egen familj. Och han lyckades. Andre blev en av de mest framgångsrika tennisspelarna i sportens historia. Men han hatade det han höll på med. Hela den karusellen skapar en kluven relation till sporten, den egna talangen – det egna jaget. Han vill inte fortsätta, men han kan inte sluta. 

Och det är där merparten av berättelsen ligger: Andres brottande med sin egen identitet. Och det är där min egen fascination i berättelsen ligger: hur kan man bli så framgångsrik i något man avskyr så innerligt. Det är en oerhört välskriven berättelse, med stort driv i texten. En berättelse som strävar efter det den säger sig vara: öppen. Texten känns naken, brutal, och även om det är en hel del matchreferat så är det framförallt en reflekterande, gripande berättelse om en trasig människa som försöker hitta sig själv. 

”Öppen”  av Andre Agassi, är utgiven 2009, och i svensk utgåva av Natur & Kultur, och jag har läst pocketutgåvan från 2019.