Den Vita Stormen – Rasismens historia och USA:s fall” av Martin Gelin

För någon vecka sedan genomfördes presidentvalsdebatten mellan Kamala Harris och Donald Trump. Några dagar senare greps en potentiell attentatsman vid Trumps golfbana när han låg väntande och beväpnad. Under natten till idag har republikanerna röstat ner talmannens budgetförslag på direkt anmodan från Trump. Samtidigt snurrar internet i spinn av kattmemes efter att både Trump och hans vicepresident envist håller i lögnen att människors husdjur i Springfield äts upp av immigranter. Det är presidentvalår, och den här gången känns det galnare än vanligt. Och som alltid så växer mitt intresse för amerikansk politik. Denna karusell som snubblar på sina egna tillkrånglade system. Landet i ständig existentiell konflikt med sig själv. 

Som mångårig DN-läsare är Martin Gelin ett bekant namn. USA-korre med signifikant berättarröst. Med flertalet prisade böcker bakom sig, plockade jag upp den här som första. Och blev smått golvad. Ett tungt och informationsspäckat ämne förpackat till inte bara begriplighet, utan till spännande, bladvändande läsning, där information blandas med intervjustoff och personliga reflektioner. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Det Gelin gör i sin bok är att lägga fokus på rasismen i den politik som Trump bedriver, och ställer den i ljuset av rasismen i landets historia. Som en förklaring: hur kan en kandidat som driver en så extrem politik vinna så stor mark? Vad har det här landet i bagaget som ger honom den ytan? Han börjar med stormningen av Kapitolium 6 januari, och förflyttar oss sedan till Jeffersons slavgods Monticello. Gelin berättar om slaveriet, presidenter som går emot konstitutionen och trotsar grundlagen för att hålla i sina egna vinstintressen att handla med människor. Inbördeskriget. Tar oss med till en tid då domstol konstaterar att federal lag inte gäller individer och friar lynchmobben som i vita kåpor mördat hundratals svarta medborgare som trodde sig skyddade av lagen. Rosa Parks. Medborgarrättsrörelsen. Martin Luther King. Nixons rasistiska politik. Reagan. Det vita Republikanska partiet. Hur den politiska rörelsen blir mer och mer tydlig i att amerikansk politik inte handlar om ideologi utan om hud. 

Tillbaka till modern tid med massfängelser i Arizona, en påbörjad utrensning av monument som hyllar det gamla förtrycket, ett Kalifornien som vänder skutan och skaffar sig en ny identitet. Men också den makt som enskilda stater har att fortsätta öka segregationen, fortsätta styra över den lilla människans fria vilja. Hela kärnan i demokratin. Hur lärare i Florida tvingas skriva under lojalitetsdokument för att få utöva sitt yrke. Hur böcker förbjuds, t o m bränns på nya bokbål. Förbud mot att människor får känna sin egen historia. En historierevisionism som hittar hela vägen upp från guvernörer till kongressen och senaten, hela vägen in i Vita Huset. Amerikanska nationalister och nazister på konferens i Budapest. Viktor Orban som hyllas av Trump som en bra kille efter den gemensamma golfrundan. Och i bakgrunden samma finansiärer. 

Under inbördeskriget tillskrivs Abraham Lincoln ha sagt att om det här landet inte kommer till bukt med sin rasism så kommer det gå under. I sin bok konstaterar Gelin att det är enklare att föreställa sig slutet på landet än slutet på nationalismen. 

Skriven i ett bra och läsvänligt tempo, faktaspäckad utan att kännas tung. En gedigen genomgång, utan att bli långrandig. Och Gelin är ju en driven skribent. Reportagebok invävt i historiebok. Lägger fram informationen utan att skriva en på näsan. Och en väldigt intressant läsning den här hösten med valet knappa 50 dagar bort. 

”Den vita stormen” av Martin Gelin är utgiven 2022 av Natur & Kultur. 

”Konklaven” av Robert Harris

Kan man kalla en bok för en stillsam thriller? Isåfall vill jag göra det. Vi får följa kardinal Lomeli, påvedömets dekan, som ska leda konklaven för val av ny påve. Instängda, som regelverket säger, och följandes strikta traditioner, utspelar sig det mesta av historien i Lomelis tankar. Hans tvivel, hans omsorger, hans vägar till egna beslut. Och spänningen är oerhörd. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag är väldigt förtjust i Robert Harris sätt att leka med verkligheten. Att plocka in ett spänningselement i ett historiskt skeende som ger en ytterligare krydda till en historisk händelse. Debuten skedde med den kontrafaktiska ”Faderland”, som också var den första av Harris böcker som jag läste, där han leker med idén att nazisterna vann andra världskriget och hela mörkläggningen kring Förintelsen planeras att avslöjas. Harris är historiker, och även om han skrivit böcker om utspelar sig under flertalet olika epoker, så är det i berättelser kring andra världskriget som jag tycker han briljerar mest. ”Konklaven” är intressant då den avviker något från mönstret, och mer utgår från en situation, en händelse – ett påveval – utan att egentligen koppla detta till en faktisk påve, en specifik tid – mer spelet kring traditionen, och spelet inom den katolska kyrkan. Ett kammarspel. 

”Konklaven” har dessutom precis blivit film, med Ralph Fiennes som Lomeli, och kommer ha premiär under hösten. 

”Konklaven” av Robert Harris är utgiven 2016 av Bookmark. 

”Sommaren 1985” av John Ajvide Lindqvist

Att John Ajvide Lindqvist ger ut nytt är alltid en anledning för mig att hänga på låset. Att han ger ut en bok som utspelar sig 1985 gör pirret lite större. En sommar mitt i min egen barndom. Jag var 8 år då. Metade abborre vid sjön, lyssnade på Herreys, läste Kalle Anka, cyklade. En lycklig tid. 

Den här boken utspelar sig på Särsö i Roslagens skärgård. Det är Live Aid-sommaren och ett gäng med nyblivna tonåringar återses, så som dom gjort varje sommar. Någon är bofast, någon är sommargäst. Sommaren är tiden då de är oskiljaktiga. Men den här gången har alla utom en fyllt fjorton, tonårstiden blommar med lite olika kraft, och nya känslor och sammanhang har klivit in i deras vänskap För att tuffa till sig inför tjejerna i gruppen så åker killarna till Svärtan, en ö som är svår att ta sig fram till och en utmaning att klara av. På ön hittar dom en sjöjungfru, bunden och döende, alldeles för långt från vattnet. Dom tar henne med sig. De gömmer henne i ett badkar i en sjöbod. Och successivt inser gruppen att hon påverkar dom. Att sjöjungfrun besitter krafter de inte förstår. Och inte kan värja sig från. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Jag lyssnade på John på Bokmässan 2023, när han berättade om sin bok. Hela idén började som en tanke om en novell. Och sjöjungfru var ett mytologiskt väsen han inte tidigare skrivit om. Och så ville han göra något kring den spirande tonårstiden. När hela Disneykonceptet var lagt åt sidan så föll berättelsen på plats. Fokus på sjöjungfruns förmågor och hur det påverkar gruppen olika. Hela tonårens identitetssökande. Att se på sig själv som en sexuell varelse. Huvudpersonen Johannes är den lite taniga killen som inte är lika framåt som de andra pojkarna, och som inte riktigt tagit steget bort från barndomens fantasier om E.T. Som sörjer sin döda lillasyster och tar ett stort ansvar i familjen samtidigt som han är både förtvivlad och arg på det främlingskap som sorgen skapat mellan hans föräldrar. Att ta hans om sjöjungfrun, försöka förstå vad hon behöver blir hans botgöring för den skuld han själv känner att han inte kunde rädda systern i hennes sjukdom. 

Ajvide är så skarp i sina karaktärer, och han mejslar fram både barndom, 80-tal och en sjöjungfru som är lika fruktad som fascinerande i sin gåtfullhet. En lite annorlunda berättelse. Mer sagolik till sitt väsen, mer lik novellen ”Gräns”. 

”Sommaren 1985” av John Ajvide Lindqvist är utgiven 2023 av Ordfront. 

”Landet som vaknade – Berättelser från Ukraina” av Kalle Kniivilä

Jag trillade över Kalle Kniiviläs reportageböcker av en slump. Ett reabord i en pop up-butik, och en titel som lockade: ”Tanjas Gata”. Genom att göra nedslag i folkbokföring och dagspress vart tionde år testar Kniivilä att berätta Rysslands moderna historia genom att följa förändringarna på en viss gata i St Petersburg, en grupp människor som flyttar in, studerar, arbetar, gifter sig, blir föräldrar, dör. Livets skiftningar, samhällets förändringar. Jag blev så oerhört förtjust i den lilla volymen, att jag fortsatte läsa Kniiviläs böcker.

På Bokmässan 2023 fick jag chansen att lyssna på honom berätta om sin arbetsprocess, och tillkomsten av den senaste boken: ”Landet som vaknade”. När Ryssland attackerade Ukraina fann sig Kniivilä utvisad från Ryssland och han hamnade istället i Kiev. Precis som Victoria Belim sa, så säger även Kniivilä att vi i väst haft en rysk blick på Ukraina. Så Kniivilä ville försöka göra något av det, så han reste till Ukraina, intervjuade människor om vardagen som pågick mitt under kriget. När han jämför med sina tidigare böcker så ville många människor nu inte prata med honom. Han tvingades fråga sig varför Ukraina är så annorlunda än Ryssland? För det har ju inte Putin förstått, så Kniivilä backade historien och började med Tjernobyl. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Kalle Kniiviläs skrivprocess handlar om att skriva med basen i de intervjuer han gör. Att använda människors röster för att få till en ramberättelse som håller ihop den berättelse han vill lyfta fram. När jag lyssnar på honom påminns jag om Svetlana Aleksijevitj och hennes kör av röster, även om hennes material är så oändligt mycket större, så blir principen snarlik: att låta den lilla människan komma till tals med sin egen röst. När Kniivilä ankommer Ukraina så har den gamla fotbollsarenan Arena Lviv blivit en stor flyktingförläggning, och där flyttar Kniivilä in, och delar sin vardag med krigets offer, för att försöka förstå hur de upplever och ser på det som händer och varför Ukraina blivit en sådan måltavla för Putin. Människorna Kniivilä träffar berättar om det självständiga Ukrainas tillblivelse, om katastrofen i Tjernobyl, om den orangea revolutionen 2004, om majdanrevolutionen 2014 – och om kriget de står mitt i. Och i deras upplevelser hittar han rösterna som berättar för honom varför Ukraina inte är Ryssland. Hur det kommer sig att Ukraina har fria val och fria medier medan ryssarna sitter fast med en makthavare de inte tycker om, och som inte vill att Ukraina ska få finnas. Hans metod är vanligt journalistiskt arbete – att möta människor med en uppriktig nyfikenhet att försöka förstå. Kniivilä ville också möta båda sidor, och de som propagerade för en annektering var de mest misstänksamma, men när de insåg att hans intentioner att förstå även deras perspektiv var ärliga, så pratade de med honom. Självklart blir i sådana lägen språket en faktor, och det faktum att Kniivilä pratar både ryska och ukrainska och kunde kommunicera direkt med människorna han pratade med, gjorde sitt till att bygga tillit. Den genuina intentionen är minst lika viktig. Att visa en ärlig sympati för människor och för människans rätt att själv få lov att berätta. 

Som framgår så är detta reportageböcker, ganska klassiska i sina upplägg, skrivna av en journalist med lång erfarenhet att bevaka just Ryssland. Det är inte särskilt omfångsrika böcker, men de är fyllda med rika berättelser, av möten med människor som delar med sig av sina liv. Kunnigt kommenterade genom att placeras i ett historiskt skeende för att ge oss en bredare förståelse av den verklighet som är deras. 

”Landet som vaknade – Berättelser från Ukraina” av Kalle Kniivilä, är utgiven 2023 av Atlas. 

Men jag rekommenderar samtliga av Kalle Kniiviläs böcker. 

”Tidstillflykt” av Georgi Gospodinov

Det här är den första roman jag läser av bulgariske Gospodinov, och jag ska erkänna att det var kombinationen av att vara vinnare av International Booker Prize 2023, och vara utgiven på svenska förlaget Ersatz som fick mig att plocka upp den. Och jag blev inte besviken. Däremot stundtals rejält placerad utanför min komfortzon – och väldigt berörd. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Gaustin är resenär i tiden, och han öppnar en klinik utanför Zürich, där alzheimersjuka och dementa kan möta en plats från den tid de själva upplever sig befinna sig i. Olika rum för olika epoker. En klinik för det förflutna, en plats att finna tröst i sina minnen. Mycket tid läggs på att få till varenda liten detalj, där inte bara möbler, radioprogram, dagstidningar, kläder ska stämma, utan också dofter, stämningar, tidsmässiga variationer i det talade språket. Kliniken blir en succé. Fler epoker återskapas, och hela städer byggs upp, lite som det vi idag kallar ”gated cumminities”. Tidsförflyttningen blir så övertygande välgjord att även friska människor vill leva där, och snart riggar EU för en folkomröstning där hela länder ska besluta vilken epok just dom vill återskapa, leva i på nytt, leva om, eller möta för första gången…. 

”Tidstillflykt” presenteras som en lekfull, filosofisk och humoristisk roman som är politiskt högaktuell. Jag fann den gripande och sorglig, stundtals ömsint. Definitivt filosofisk och politisk. All sjukdom är sorglig och smärtsam, och att drabbas av sjukdom som slår sönder en människas minnen och medvetande är fruktansvärt – och mer av de anhörigas sjukdom. Men här presenteras en idé att om man låter den sjuka möta den tid hon tror sig befinna sig i, så kan det stimulera minnet att orka fungera en liten stund till. Samma tid på både insidan och utsidan s a s. Att det kan väcka slumrande kretsar till liv. Allt det som vi på utsidan naturligtvis alltid hoppas ska hända. Sekvensen där en kvinna fastnat i sina minnen av nazisternas koncentrationsläger och när klinikens personal inser att det är det som sker, är oerhört smärtsam. Liksom insikten att glömskan också kan vara den mesta gåvan. 

I bokens tredje del, när folkomröstningen närmar sig, ändrar boken karaktär. När de friska börjar önska sig egen tillgång till önskade epoker, och de respektive ländernas historia ställs på repeat. Nationalismen växer sig enorm under valrörelsen om vilken epok man ska välja, och revolten anas under ytan när majoritetsbesluten inte alltid accepteras av alla. 

”Tidstillflykt” av Georgi Gospodinov är utgiven 2024 av Ersatz. 

”Hur vi levde – den gudomliga komedin om Sverige” av Niklas Ekdal

Journalisten Niklas Ekdal drabbades av en hjärnskada och när han tillfrisknade efter den, och överlevde ett självmordsförsök, så vände han blicken från sitt eget inre, och ut mot samhället runt omkring sig. Bilden av Sverige målas ofta i mörka färger, samtidigt som vi aldrig haft det bättre – så vad är egentligen problemet? I ”Hur vi levde” gör Ekdal en sorts skallröntgen på vårt fosterland och skriver samtidigt fram en kärleksförklaring i en mix av anekdoter, forskning och historia. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

På Bokmässan hade jag nöjet att lyssna på Ekdal i ett samtal med Cristina Grenholm. Där sammanfattade Ekdal sin bokidé med att den handlar om tidens stora frågor om vilka vi är och hur det blev så här. Jag skulle nog säga att den går djupare än så. En bärande insikt hos Ekdal verkar vara den lilla intervjun han fick chansen att göra med Astrid Lindgren för 40 år sedan, när han gjorde ett av sina första jobb som ung aspirerande journalist på Vimmerby Tidning. Lindgren hade på sitt eget pricksäkra vis sagt till den unge Ekdal att när allt känns eländigt så kan det bara bli bättre. Minnet av den intervjun trädde fram för Ekdal när han själv mådde som risigast. Och den insikten har han sedan vävt samman med Dantes Gudomliga komedin och Paulus Andens Frukter. Ekdal utgår från att även vår moderna tid på många sätt liknar medeltiden, och synd och dygd fortsätter ställas mot varann, även om medeltidens dödssynder ibland mer liknar dagens dygder. Men varför var de synder då? Jo, de satte de egna behoven främst, och på den tiden var idealet ett kollektivt tänk. Idag ser det ut precis tvärt om. Vi är utpräglade individualister, och vi uppmuntras att utveckla de sidorna hos oss själv. Men där samhället tror att tekniska och politiska lösningar ska rädda oss, tror Ekdal att vi behöver de andliga. Ekdal fyller sidorna med anekdoter, personliga reflektioner, minnen, och varvar sedan en genomgång av Dantes nivåer i helvetet med Paulus Andliga frukter, och Ekdal drar sedan slutsatser som ställer upp en kompass åt oss att orientera oss efter. De positiva erfarenheterna ställs mot de negativa, vänlighet ställs mot godhet. Hur ser orsakskedjan ut? Och hur tar vi oss fram emot ett vardagligt hopp, när Trump ljög 20 000 gånger under sin tid som president och där skola och utbildning har blivit en av de stora grogrunderna för ångest. 

Den här boken var på vissa sätt väldigt utanför min komfortzon då den tar ansats i en individs egna dåliga mående, egna sjukdom, och berättar om vägen tillbaka. En viktigt och berörande berättelse, men inte en typ av text jag vanligtvis väljer. Sedan börjar han varva med historia, politik, vetenskap. Vartannat kapitel med en positiv koppling till en av Paulus andliga frukter, vartannat kapitel med en negativ koppling till en av helvetets nivåer hos Dante. Det är tankeväckande, intressant – och lite provocerande. Och väldigt personligt. 

”Hur vi levde Den gudomliga komedin om Sverige” av Niklas Ekdal, är utgiven 2022 av Mondial.  

”Röda Sirener” av Victoria Belim

En ukrainsk familjehistoria. Det lockade mig, både att lyssna till henne på Bokmässan 2022, och att läsa boken. Baksidestexten lovade familjehemligheter från Stalintiden, och ett mysterium med en försvunnen släkting. I samtalet fördjupar författaren Belim den ansatsen. Hon är journalist som nu romandebuterar. Efter många år utomlands, (hon talar 20 språk), valde hon att återvända hem till Ukraina och till sin mormor Valentina. Det var 2014 och Ryssland hade angripit Krim. Belim var bara 15 år när hon lämnade Ukraina, så det land hon återvände till var på många sätt förändrat, och de minnen hon hade var mycket ett barns. Belim ville skriva Ukrainas historia. Hon ville främst rätta till människors missuppfattningar, så hon ville skriva på engelska, för en icke-ukrainsk publik. Belim lever i Bryssel, och där är de enda experterna på Ukraina egentligen experter på Ryssland. Utifrån tror alldeles för många människor att dom två är samma. Dock insåg Belim snabbt att hon inte alls är historiker, så istället blev det en historieskrivning över hennes egen familj. En berättelse om att återvända till sina rötter, att återupptäcka sitt land, och att hitta sin identitet. Tanken kring boken fanns långt innan hon reste till mormor 2014. Ungefär 10 år av research och 1 ½ år av skrivande, har hon lagt ner. Förutom att tillbringa tid med sin mormor var en del av syftet med resan att fotografera. Hon reste runt så mycket hon kunde, och fotograferade mycket som nu är förstört. Mormor blev orolig när hon förstod vad barnbarnet ville göra, och tyckte hon levde i det förflutna. Vår historia är så blodig, sa mormor till henne – låt den vara. Mormor hanterade sin oro genom att sätta potatis och arbeta i sitt trädgårdsland. En form av beskydd för familjen. Att kunna ta hand om – både familjen och jorden. Och var nog egentligen som mest tillfreds när barnbarnet hjälpte henne. I tron att hon kommit till sans. För Belim en generationskonflikt, men också en konflikt mellan den som reste iväg och den som stannade kvar. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

I arbetet med familjens historia upptäckte hon flera luckor som gjorde henne nyfiken. Mysterier att lösa. När Belim hittar gammelmorfars dagbok hemma hos mormor, så hittar hon också en tidigare helt okänd släkting, en man som försvann, och som ingen vill prata om. Definitivt inte mormor. Och när Belim gång på gång försöker truga mormor att prata om Nikodim, så inser hon till slut att mormor är rädd. Väldigt rädd. Då bestämmer hon sig definitivt för att försöka ta redan på vad som hänt honom, och en jakt in i diverse arkiv tar sin början. Arkiv som är delvis förstörda, med stora luckor och komplicerad byråkrati. Spåren leder henne till det gamla KGB-högkvarteret i Poltava, och mormor ber henne att inte åka dit. Livrädd att det ska försätta henne i fara. Men hon åker. 

Det är en historia om hennes familj, men också om den gamla relationen mellan Ryssland och Ukraina. Välskriven, spännande och rörande – och mormor Valentina är bokens stora huvudperson. Rekommenderas inte bara till den historieintresserade, utan också till den som tycker om att ta del av människoöden och en bra reportagebok. 

”Röda sirener” av Victoria Belim, är utgiven 2022 av Brombergs.