”Den ökända hästen från Troja” av Karl Gerhard

I min bokhylla finns ganska många hyllmetrar med litteratur om Förintelsen, nazism, folkmord, rasbiologi, människans ondska. Där finns böcker om religion, antropologi, judisk kultur, minoriteter. Där finns den senaste utgivningen från Auschwitz eget förlag. Där finns gamla tummade antisemitiska nidskrifter från 30-talet. Där finns böcker som tillhört rasbiologiska institutet, missionärers reseskildringar om sitt kall och möten med främmande kulturer för 150 år sedan. Där finns religionskollision och grafiska biografier om flykt. Där finns reportageböcker om det svenska hatet, om raskrigare och "lone wolfs". Där finns berättelser, vittnesmål, diktverk, artiklar. Där finns källkritik med Bamse och lärarhandledning för etikdialog kring The Walking Dead. Där finns Maus och Persepolis. Men där finns inga kupletter av Karl Gerhard. Det borde det finnas.

Allting går igen ur tidens grums och mögel

dyker upp ett skrämmande fantom.

När jag gjorde min första resa till Förintelsens minnesplatser för 14 år sedan så ägde jag en enda bok i ämnet. Det var Ferenc Göndörs ”A-6171”. Han hade varit i min klass på högstadiet och jag minns att jag var oerhört berörd av hans berättelse. Det var mitt första möte med vad som skett under Förintelsen och jag tror inte att jag egentligen visste vad jag skulle göra med den kunskapen. Men jag visste att jag inte fick slarva bort den.

Efter första resan till Auschwitz, Majdanek, Treblinka – och mötet med tomheten i utrensade byar på polska landsbygden, ville jag förstå på ett djupare plan. Det gick inte då att besvara frågan ’varför’. Men det gick att fördjupa sig i vad, när, vem, hur….  Och det har jag gjort.

Ur seklers skuggor ur årtusens damm

ett mystiskt spöke i nutiden glider fram.

Boksamlingen har växt. Växt. Växt. Varenda rad är läst. Tack vare mitt arbete på högstadiet har jag getts möjligheten att förmedla den kunskapen, att gå i dialog, att samtala med ungdomar om så svåra saker som vad det innebär att vara människa. Vara medmänniska.

Jag möter ungdomar i mitt klassrum, vi samtalar, vi berättar, vi söker förstå. Vad som skedde då. Vad som sker idag. Vad som sker i oss själva.

Och i lördags tågade Nordiska Motståndsrörelsen på våra gator igen.

Det är den ökända hästen från Troja,

som sluppit ut ur historiens stall.

I ryttargången sig statsmännen oja -

en del ha socker i fickorna ifall

att hästen skulle va´ möjlig att tämja -

det är en högst neutral politik.

Vi svenskar umgås med kraken i sämja,

han går numera i reguljär trafik.

Jag har aldrig reflekterat över Karl Gerhard som annat än kuplettsångare, satiriker, underhållare. I söndags på Stadsteaterns scen fick jag ett nytt perspektiv. Han var sylvass, han var modig, han var okuvlig. Han blev hatad av makten i Berlin och han utmanade vår regerings tålamod genom sina smart skrivna texter.

Ty det Europa som högljutt hörs hoja

att makt är rätt har nu fått sin symbol.

Efter att ha läst Wolfgang Langhoffs ”Träskets soldater” (Ja, jag har den…) och sett Leni Riefenstahls ”Viljans triumf” insåg Karl Gerhard vad farlig nazismen var, och i samma anda som Torgny Segerstedt tog han till de verktyg som stod honom till buds. I Karl Gerhards fall en sylvass penna, en trallvänlig melodi och en egen teaterscen. Han kunde sprida sitt budskap under jubel från en förtjust publik.

Men har det snart ej gått upp för de loja

i hela världen - båd´ fattig och pamp -

att det är den ökända hästen från Troja,

som hela tiden har kallats för MIN KAMP.

När Nordiska Motståndsrörelsen delade ut flygblad i lördags, delade en dam ut gelehjärtan för alternativ.

En av mina gamla elever skrev en insändare om sin rädsla för vad som sker i vårt samhälle. 

På Stadsteaterns scen sjunger man Karl Gerhards sylvassa kupletter för en jublande publik.

Mitt verktyg är min undervisning och våra samtal. Och i morgon går jag in i mitt klassrum igen.

(Citat ur ”Trojanska hästen”, text: Karl Gerhard, ur revyn ”Gullregn” premiär 1940)