”Pojkflickan” av Nina Bouraoui

Identitet. Det stannar kvar. Identitet, är vad som genomsyrar hela boken, och vad som fyller läsarens andetag. Sida för sida. Plats för plats. Vem är jag? Vem får jag lov att vara? Vem vill jag vara?

En algerisk man och en fransk kvinna förälskar sig, gifter sig, får en dotter. Yasmine i Algeriet, Nina i Frankrike. Brio för sin pappa och Ahmed i sina dagdrömmar. Bara med vännen Amine kan berättarjaget sätta ord på sina tankar. Den geografiska splittringen skapar osäkerhet: är hon algerier eller fransyska. I Algeriet ifrågasätts hennes arabiska etnicitet, i Frankrike ifrågasätts hennes franska. Men det största kaoset finns inom henne själv: flicka eller pojke.

”Jag blir Brio. Vara nummer ett i allt. Brio för hela Algeriet. Brio mot hela Frankrike.

Brio mot min kropp som smärtar mig. Brio mot kvinnan som säger: vilken söt liten flicka.

Vad heter du då? Ahmed. Hennes förvirring. Mitt trots. Hennes osäkerhet. Min seger.

Jag är en skam för hela världen. Jag besudlar barndomen. Det är en pervers lek.

                                                          Det är en barnlek. Det är ett perverst barn.         

I Algeriet klär Brio sig som pojke, och försöker i allt efterlikna en pojke. Lekarna med vännen Amine innehåller ett allvar och en intimitet som omgivningen har svårt att acceptera när Brio förtrollas av Amines skönhet. Drömmer om deras kärlek, hans kropp deras närhet. Men varje sommar när Yasmine och mamma reser till mormor och morfar i Rennes accepteras inte de pojkaktiga lekarna, och Yasmine kläs till Nina och uppmuntras anamma sin flickaktighet, sin kvinnlighet. Och den höst när familjen återvänder till Algeriet och Nina blir Yasmina, inte Brio och inte tillåter sin Ahmed att ta plats, då raseras relationen till Amine, som inte kan komma nära henne när hon inte är pojke.

Som lärare för högstadieelever är frågan om identitet ständigt närvarande i klassrummet, och ibland låter jag mina elever fundera över vilka egenskaper man som människa föds med, vilka man kan ändra på - om ens några. I de samtalen kommer ofta frågor om etnicitet upp, och om sexualitet - och vad man kan välja och inte i relation till sig själv. Att vara sann mot sig själv, stå för vem man faktiskt är - att vara den bästa versionen av sig själv som ett strävansmål i livet. 

(Bild från förlagets hemsida)

Det är en finstämd berättelse om en ung människas sökande efter sig själv, ett på ett våghalsigt vis lekfullt experimenterande med identitet och tillhörighet som gång på gång träffar smärtsamt allvar. De geografiska förflyttningarna är också en lek med manligt, kvinnligt, där språket skiftar i nyansering genom berättelsen. Som citatet visar bygger Bouraoui sin text med korta meningar, staplar dom som klossar. Det är effektivt, och varierar tempot i den rytmiska texten på ett sätt som går rakt in i en och påverkar en starkt. Stundtals kommer jag som läsare till ro i en behagfullhet, vaggas av orden och barnets trevande tankar, för att stunden senare känna hjärtklappningen komma, och det ligger i textens rytm – den bygger mina reaktioner. Ordens betydelse lösgör dem. Det är en fysisk upplevelse att läsa Bouraouis text. Jag hoppas många hittar fram till den erfarenheten. 

”Pojkflickan” av Nina Bouraoui, utgiven 2004 av Elisabeth Grate Bokförlag.