"Nyfikna" av Klas Gustafson

Jag möter den här texten med en förväntan av körverk. Jag blir inte besviken. Klas Gustafson fogar samman röster när han tecknar porträtt av människor och han gör det med en respektfull finstämdhet. För några månader sedan läste jag hans intervjubok om/med Gösta Ekman, och Beppe Wolgers ligger och väntar i en av alla bokhögar som gör mitt hem.

Jag är född alldeles för sent för att ha upplevt debatten, och har inte heller sett filmerna i helhet, men Vilgot Sjöman och Lena Nyman är välbekanta och älskade ansikten, och hela debatten om Nyfiken Gul och Nyfiken Blå har inte lyckats undgå ens en sjuttiotalist, så boken känns som ett relevant tidsdokument och delvis blir den det. 

Underrubriken tar sats: ”Vilgot Sjöman och Lena Nyman i den politiska oskuldens tid”. Filmerna utspelar sig 1966. Sverige står inför ett uppvaknande, både politiskt och moraliskt, och filmen söker spegla båda delar. Den nyfikna Lena ger sig ut på gatorna och intervjuar människor om frågor i tiden. Politisk debatt IRL. En hel del gästspel görs där Olof Palmes medverkan hemma i trädgården där han intervjuas med frun och barnen omkring sig, och Martin Luther Kings intervju, orsakar störst reaktioner. Parallellt med intervjuerna löper två berättelser; dels Lenas kärleksaffär med bilhandlaren Börje, dels Lenas relation med regissör Sjöman under tillkomsten av filmen. Filmen blir som en väv. Lenas nyfikenhet samlar trådarna i väven i sitt kartotek och sitt arkiv Nymans Institut, och människor, möten, tankar, åsikter, relationer blir byggstenar för att visa ett tidsaktuellt Sverige, med alla sina brister och sitt behov av förändring.

Det politiska målet i filmen: sex och socialism, handlade enligt Sjömans dagbok om att undvika att hamna i alltför vaga och intetsägande linjer, utan istället låta filmen ha en tydlig ung socialdemokratisk färg – rikta sig till de unga sossarnas värderingar och ställa sig i opposition till den äldre sossegenerationen. I efterhand fick filmen kritik för att lägga för mycket energi på Franco och Spanien, och nästan ignorera det pågående kriget i Vietnam. Efteråt har Sjöman sagt att han borde skiftat fokus.

Det publiken, censuren, journalisterna och tiden minns mest är de många sexscenerna. Produktplaceringsorgasm, sittgök utanför kungliga slottet eller finstämda möten på Lenas skrynkliga madrass. Läst så här inser man att de hade ett syfte, fanns i ett sammanhang, så när filmen exporteras till Frankrike och klipps ner med 30 minuter för att ta bort ”onödiga ointressanta svenska angelägenheter” och gå direkt till de intressanta bitarna, så förstår man mer hur intresset för filmen delvis sköt förbi målet och hur den felaktigt kallades chockerande och beskylldes för pornografi. När man inte kunde hitta det man sökte, så skapade man det själva, blir min känsla. 

I dagens aktuella ”metoo”-rörelse, känner jag starkt för den utsatthet som drabbade Lena Nyman efter premiären, när hennes person gjordes narr av i dagspressens recensioner.  Herrarna recensenterna kritiserade valet av en fet och ful skådespelerska och lade mer energi på att kritisera Nymans nakna kropp än på att analysera filmen. En sekvens i boken citerar Nymans dagbok där hon 30 år senare får en ursäkt från en av de värsta mansgrisarna som inte hade en aning om att hon tog så illa vid sig, för han menade inget illa. Det är en sekvens som smakar riktigt illa och som stannar kvar.

Det här är en bok som är många saker. Byggd som en film med scener, och kapitel med sina egna rollistor, ger boken dels en inblick i vilka Vilgot Sjöman och Lena Nyman var genom biografiska avsnitt, vilka de var för varandra med berättelsen om deras förhållande, dels berättelsen om filmens tillkomst, syfte, mottagande, spridning, debatt och roll idag. Välskriven, underhållande och till stor glädje, även för mig som faktiskt inte sett filmerna – men det tänker jag göra nu.

”Nyfikna – Vilgot Sjöman och Lena Nyman i den politiska oskuldens tid” av Klas Gustafson

Utgiven 2017 av Alfabeta Förlag.