”Hennes nya namn” av Elena Ferrante

Andra delen av Neapelkvartetten börjar där första delen slutade. Vi lämnade Lilas bröllopsfest, och nu inleder vi med hennes bröllopsnatt. Lyckan ersätts med våld och smärta. Lilas smärta av misshandel och våldtäkt. Elenas smärta att bli bortvald och lämnad av sin väninna.

Bok två har underrubriken ”Ungdomsår” och medan Lila går direkt in i livet som hustru genom sitt tidiga äktenskap, så växer Elena från barndomens överlevnad, tonårens valpiga dagdrömmar till ung kvinna och hittar riktning i sitt liv. Medan Lila blir kvar i hemmet eller i makens charkuteributik, fortsätter Elena studera och når framgång i sina akademiska ambitioner. Hon möter nya människor som ser henne som den begåvade kvinna hon är och som hon utvecklas tillsammans med, och hon blir en del av ett nytt sammanhang. Ett sammanhang där Lila upplever utanförskap, och därmed väljer bort. Elena uppmuntras att studera vidare och lämnar Neapel för att gå i skola och bo på internat i Pisa. Den första i familjen att läsa vidare, att söka en akademisk karriär. Om hon så bara blir folkskolelärare så är steget från familjen så stort att meriten av en examen ändå väger tyngre än något annat yrkesval. Samtidigt innebär det att ett avstånd smyger sig in i hennes familjerelation. Hon väljer en värld som inte tillhör dom. De imponeras av att hon erövrar det nya, men det ställer henne utanför familjens gemenskap.

Huvuddelen av boken rör sig dock kring den sommarvistelse på Ischia dit Lila tar med Elena som sällskap. Lila ska vila och bada och på så sätt öka sina chanser att bli gravid, en förväntan på en arvinge som delas av hela makens släkt som sätter stor press på henne. Elena följer med för att få vara nära Nino som är där på sommarvistelse, och hon upplever sin första stora hjärtesorg när Nino och Lila inleder en relation bakom ryggen på Lilas man, och med Elena som bådas förtrogna.

Vi lämnar Elena när hon tagit examen, stakat ut en framtid och fått sin första bok publicerad. Ungdomsåren är över och vuxenlivet tar sin början. Slutet är en sockersöt cliffhanger, men den fick t o m mig att direkt påbörja nästa del.

Jag har valt att lyssna på böckerna, på Storytel, och jag är väldigt förtjust i inläsningen av Odile Nunes. Kommer ”läsa” alla delarna via ljudbok.

Jag var tveksam till första delen. Läste den alls för att många i min omedelbara närhet läste den och tyckte väldigt mycket om den. Jag var sådär. Jag har en idé om att jag inte gillar att läsa romaner. Ändå gör jag det en hel del. Jag var inte helt oförtjust, och bestämde mig direkt för att ta mig an en del till. Men det har gått ett tag mellan del ett och två. Det jag märker är att karaktärerna stannat kvar hos en. När jag väl började med del två så var det som att träffa gamla bekanta igen. Det fick mig att haja till. Hade inte väntat mig det av mig själv.

Överlag tycker jag Elenas berättarröst känns tydligare i den här delen och det tycker jag om. Jag tycker det känns sökt att hon kan återberätta även Lilas och Ninos historia när de inte befunnit sig på samma platser, och då heter det att hon har Lilas anteckningsböcker där allt är nedskrivet och hon har andrahandsinformation från människor som träffat Nino….. Suck. Känns sökt. Förlåter det inte riktigt. Det är ett grepp som delvis tappar i trovärdighet för mig.

Har dock direkt börjat lyssna på del 3, så alltför upprörande kan det inte ha varit.  

”Hennes nya namn” av Elena Ferrante. Bok 2 Ungdomsår.

Andra delen i Neapelkvartetten

Utgiven 2016 på Norstedts förlag