Jedwabne

Jedwabne är en oansenlig liten by långt ute på den polska landsbygden, 17 mil nordost om Warszawa. Jag har tagit med mina elever hit. Vinden är bitande kall. Regndropparna stora och tunga. Regnet kommer och går, vinden kastar byar. Framför mig står 24 ungdomar i en tät halvcirkel. De anstränger sig för att höra min röst, och de kämpar för att hålla värmen. Det är plötsligt soldis och klarblå himmel. Känns som alla väderlekar på en gång. Fingrarna stelnar kring min lilla röda anteckningsbok. På den uppslagna sidan finns korta stolpar nedtecknade för att inte missa viktiga detaljer i berättelsen om Marianne och Stanislaw. Vi gör en resa till Förintelsens minnesplatser, och jag har tagit med mina elever till Jedwabne. Det är en plats som inte finns med på turistkartan över minnesplatser.

På väg in i byn. 

När vi kommer till Jedwabne är det helt tomt. Och helt tyst, sånär som på vinden som viner. Det är en plats som bara ett litet fåtal besöker. Jag har gjort ett trettiotal resor till Förintelsens minnesplatser i Polen, men det är första gången jag tagit med elever hit. Det är första gången jag berättar om massakern i Jedwabne.

Det står en grupp storkar på fältet bakom oss. De betar gräs. Stegar runt på höga smala ben. Lyfter huvudet, sträcker sina långa halsar, ser på oss. Ett tag känns det som också de lyssnar på min berättelse. De är så vackra. En sådan kontrast till min berättelse som är mörk, ond, smutsig.

Medan vi står där kommer en vit Dacia körande från byn. Det är så stilla bland husen att rörelsen av en bil som accelererar lätt fångar uppmärksamheten. Vid den lilla avtagsvägen, som leder till monumentet, saktar bilen in och svänger av. Med kyrkan i ryggen kör den sedan försiktigt förbi vår buss. Bilen passerar oss, vänder en bit bort vid kanten av fältet och blir stående där. Storkarna lyfter när de hör ljudet av motorn som närmar sig. Flyger iväg. Sakta sakta rullar bilen närmare. Eleverna som står längst bak vänder sig och tittar nyfiket.

-          ”Han filmar oss!” ropar en flicka.

Och mycket riktigt. Föraren har tagit fram en liten filmkamera och medan bilen sakta rullar förbi oss så filmar han gruppen. Av rörelserna att döma är han noga med att få med alla på bild. Han kastar sedan kameran på sätet bredvid sig och accelererar snabbt därifrån.

-          ”Varför filmar han oss?!”

Vad svarar man på det? Han vill inte ha oss här. Han vill veta vilka vi är. Tusen svar och vi kan bara gissa. Jag får sätta gruppen ner. Berätta färdigt historien om Marianne och Stanislaw och massakern och föra den till nutid. Det var aldrig några nazister i Jedwabne. Byborna själva avrättade judarna som bodde här. Förövarna dömdes aldrig för sina brott. Det är staten som ställt monumentet här på dåvarande presidentens order, inte byborna. Flera av dom som var med och avrättade judarna lever fortfarande. De bor här. De har sina familjer här. Deras barn och barnbarn har växt upp här. Vill man som bybo ha det här monumentet med de förutsättningarna? Kanske inte. Vill man att turistgrupper ska komma hit och lägga blommor och tända ljus för judarna som levde här? Troligtvis inte. Den yngre generationen kanske inte ens vet, reflekterar en flicka. Nej, kanske inte.

Minnesmonumentet i förgrunden, muren som omgärdar den judiska begravningsplatsen i bakgrunden.

Jag tar med gruppen in bakom den höga stenmuren. En sten innanför grinden har inskriptionen ”Cmentarz Zydowski” (judisk begravningsplats, polsk översättn.) och runtomkring på marken ligger skräp, ölflaskor, cigarettfimpar. Området är överväxt av träd och sly och det finns bara en liten yta kring stenen med inskriptionen där gräset är nedtrampat och där vi kan stå samlade. 

Gruppen får en reflektionsuppgift. ”Vem äger rätten till historien? Vem avgör vad vi minns och hur vi minns det?” 

De försvinner iväg över området. Ska prata i smågrupper. Snart är det bara jag själv som står kvar vid stenen. Jag ska erkänna att jag sneglar mot vägen gång på gång för att se så inte bilen återvänder. 

Efter en stund kommer barnen i en av grupperna springande: ”Det finns gravstenar här borta!”

Vi tar oss fram genom sly och snår, snubblar på stockar och sjunker ner i mossa. Vi kommer fram till en yta som är täckt av vitsippor, och här och var sticker stenskärvor upp. Resterna av sönderslagna gravstenar, matzevot. Mossbelagd hebreisk text. Det enda som finns kvar av judarna i Jedwabne, gömt i ett hav av vitsippor.

-          ”Varför ser det ut så här? Varför sköter man inte om gravarna?”

Tänk efter en stund. Fundera. Vad tror du?

-          ”Det finns ingen kvar som kan ta hand om dom. Alla judarna är borta. Ingen som lever idag kände de här människorna, och då bryr man sig nog inte om deras gravar.”

Så är det. Bra. Din tanke hittade dit.

Den välplanerade lektionen blev något helt annat. Varken bilen eller upptäckten av gravarna var planerat. Det blev resans starkaste ögonblick för eleverna. Så nära platsens historia att den blev levande. Historien gick att ta på. För ett kort ögonblick kändes det som människorna kom tillbaka till oss igen, genom mina kloka elever.

Minnesmonumentet med den brända träväggen. Byn i bakgrunden. Kyrkan skymtar mellan träden.

19 oktober i år var Anna Bikont på besök i Göteborg. Hon föreläste på universitetet, inbjuden av retorikcentrum

http://hum.gu.se/aktuellt/Nyheter/fulltext/forelasning-med-anna-bikont--hedersdoktor-2017.cid1526036

och talade om ”To be a pole, a jew and a journalist in today’s Poland”. Anna Bikont är en av dom som kartlagd vad som faktiskt hände i Jedwabne. Hennes bok ”Vi från Jedwabne” är tillsammans med Jan Gross’ ”Neighbours” mina främsta källor till min undervisning om massakern.

10 juli 1941 genomförs en utrensning i Jedwabne. En tongivande grupp polacker i staden samlar ihop den judiska befolkningen och låter dem under hot och slag marschera genom staden till en gård som ligger lite avsides utanför stadskärnan. Där stängs människorna in i en lada som tacksamt upplåtits för ändamålet, man stänger och blockerar porten, häller bensin på väggar och dörrar och tänder på. Judarna i Jedwabne brinner. Mobben återvänder till staden och söker rätt på de som undkommit. Människor släpas från gömställen och slås ihjäl på gatorna.

Sedan går det 60 år. 

I historieskrivningen läggs skulden för massakern på nazisterna. För de gjorde ju allting annat. Men år 2000 publiceras Jan Gross bok och berättar en annan historia. En historia där granne vändes mot granne, där gamla barndomsvänner, arbetskamrater, bekantas bekanta ställdes inför liv och död. Några pekades ut som mer drivande i dödandet än andra. Många gömde sig bakom gardinen och känns fortfarande inte vid vad som skett. Ett mycket litet fåtal väljer nu att berätta. Men man berättar med stor rädsla, för flera av förövarna lever fortfarande i byn. Ingen har straffats för det som skett. Och som en man säger som är rädd för att berätta vad han vet: ”Ni åker härifrån när vi har pratat färdigt. Vi ska bo kvar här.” Reaktionerna i landet blev att Gross bok beskylldes för att syfta till att lägga skulden för nazisternas brott på polackerna själv, vilket är en väldigt sned tolkning. Det inser alla som faktiskt läst den.

När den sanna historien om vad som skett med judarna i Jedwabne nystas upp beslutar dåvarande presidenten att ett minnesmonument ska resas på platsen. En sten med illusionen av en bränd trävägg – en påminnelse om den nedbrända ladan. Minnesmärket placeras där ladan stod. Mitt emot sträcker sig den tunga stenmuren som omgärdade den judiska begravningsplatsen. Kall och livlös. En död plats, som byborna gör sitt bästa för att glömma. Ingen från byn närvarar vid invigningen. Det dröjer inte länge förrän monumentet är vandaliserat.

När Anna Bikont många år senare besöker Jedwabne för att göra research för en artikel om massakern förklarar en man hon pratar med att: ”800 år en mycket lång tid för ett tillfälligt besök”. Hennes artikel kritiserades hårt på grund av hennes eget judiska ursprung. Hon skulle hålla sig utanför debatten för hon ansågs inte opartisk. Efter valet 2015 har man nu antagit en lag som gör det straffbart att säga att polacker har deltagit i brott begångna av nazisterna. Det gör att både Anna Bikont och Jan Gross riskerar 3 års fängelse för sina forskningsresultet. Någonstans har jag läst formuleringen att de ”inte är lojala mot nationen”, men kan inte just nu erinra mig exakt var, men en artikel antagligen.

I sin föreläsning berättar Anna Bikont att hon vid ett besök i Jedwabne pratat med rektorn för skolan och föreslagit att man skulle bjuda in den kvinna som fått utmärkelsen Rightous Among the Nations för att hon gömde 7 av Jedwabnes judar under pogromen (vilket hon senare misshandlades för) för att berätta för eleverna om vad som hände den där sommardagen. Rektorn hade svarat Bikont att ”du vill att allting ska hända med en gång. Här kommer det ta generationer.”

Frågan är om vi har så lång tid på oss med tanke på den utveckling vi ser runtom i europa just nu.

Vill du läsa mer om Jedwabne så rekommenderar jag:

”Vi från Jedwabne” av Anna Bikont, utgiven av Bokförlaget Atlas.

”Neighbours” av Jan T. Gross

Pjäsen ”Our Class” baserad på vittnesmål och brev och skriven av dramatikern Tadeusz Słobodzianek